Detta publiceras samtidigt på Piratbyrån och MacWorlds Forum.
Inspirerad av debatten kring de svenska musiker som uttalat sej för IPRED-lagen men framför allt av en förmiddags lyssnande på svensk radio har jag kommit fram till att den mesta svenskproducerade musiken är rent ut sagt urusel. Den är inte bara slätstruken för att tilltala en tänkt lyssnarskara i alla åldrar, den är dessutom massproducerad på ett sätt som får kycklingar att verka normala. Musiken är konstgjord med hemska rytmer frambringade av maskiner. De som sjunger texterna får anstränga sina röster till det yttersta för att hänga med. Om det är nåt som ligger bakom att svensk musik inte säljer till närmelsevis lika mycket som förr så är det detta jag precis beskrivit som är den främsta orsaken.
Jag hörde nyss allas "älskling" Sanna Nielsen sjunga två låtar i radion, en på svenska och en på engelska. Att hon har röstresurser går inte att förneka men låtarna hon sjöng var vedervärdigt dåliga. Det var ogenomtänkta texter, rytmerna gick inte hand i hand med melodin och många gånger lät det som om hon helt enkelt inte hängde med, eller om det var maskinerna som inte hängde med henne. Jag kan inte avgöra vilket.
Jag vet inte när denna degeneration påbörjades men den har varit igång ett längre tag nu. Förmodligen började den när folk inom musikindustrin upptäckte att svensk musik var populär utomlands. Det följer samma lagar som styr all annan produktion. Upptäcker man att man är populär med en viss produkt vill man till varje pris att det ska fortsätta vara så vilket leder till att man strömlinjeformar den för att den ska passa in ännu bättre. Det leder till en förvanskning av produkten och snart börjar förfallet. Till slut har produkten förändrats och förstörts så mycket att den snart inte har mycket med utgångspunkten att göra. Se bara vad som hänt inom matindustrin där tillsatser nu helt dominerar på färdigmats- konserv- och halvfabrikatmarknaden. Produkter som är smaksatta med olika aromer är ofta helt konstgjorda.
På samma vis har alltså den svenska musikindustrin förstört sej själv. Detta förfall är dock inte bara nåt som drabbat svensk musik, det är globalt. I försöken att göra en redan urvattnad produkt ännu mer populär har musikindustrin ända sen början av 1990-talet bombarderat oss alla med den ena produkten efter den andra som knappt har nån talang alls, bara utseende. Problemet här är samma problem som TV-bolagen världen över har haft länge. De vänder sej till en viss åldersgrupp (ungdomar och unga vuxna) när de som egentligen kan och vill konsumera är en helt annan åldersgrupp (de som är över 40). Att skivbolagen kunnat fortsätta håva in pengar beror på återutgivningar av klassiker från bättre tider. Hur det ligger till med topplistorna vet jag inte men det är säkert nåt fuffens där för jag tror INTE att modern musik säljer så speciellt bra.
Jag skulle verkligen uppskatta att få en respons från nån som verkligen tycker om svensk modern musik för det jag i detta nu hör på radion (Orup och Lena PH) är sannerligen inget jag ens skulle vilja ladda ner ens om de själva gav mej en länk. Jag har aldrig gillat Lena PH och Orups bästa låtar ligger 20+ år tillbaka i tiden.
Länge har jag hävdat att det finns en skarp gräns i musikhistorien där man kan tala om att då dog musiken. Det året är 1991 och den musikgenre som satte igång dödsryckningarna var inte grungen som jag först trodde. Den har jag nu förstått som varande ett sätt att få fatt på punkens och den alternativa rockens sista halmstrån. Nej, det var två musikgenrer som tog död på musiken och den ena var pojkbanden med sin riffbaserade dansa-i-takt-tuggummi-pop. Det har funnits pojkband i alla tider men när den här typen av pojkband kom fram då såg skivbolagen tydligen en chans att massproducera och paketera en produkt som inte var alltför smart, inte alltför talangfull men tillräckligt för att tjejerna skulle smälta som smör i solsken och tvinga sina föräldrar att köpa skivorna.
Den andra var technon. Med techno menar jag inte den musik som spelades på klubbarna, som fortfarande gillas av vissa människor och som inte har mycket med den radiovänliga musik vi hör nu. Nej, jag menar den fullständigt hjärndöda form av techno som blandades med discon och blev populär på listorna världen över. Framför allt är det eurodiscon som ligger bakom musikens död. Här finns rytmer som är direkt farliga för hjärtat för det är konstaterat att hjärtat gärna följer den rådande rytmen i ens omgivning.
För att kunna konkurrera har alltså svensk musikindustri slätat ut sin karaktär och svensk musik låter nu precis likadan som den gör i andra delar av världen. Tomas Ledin är ett exempel på hur hemskt det kan gå. Fram till 1990 var han en duktig artist som gjorde bra låtar på löpande band. Lite smörigt ibland men det kunde man acceptera. Men sen hände nåt, han ville uppenbarligen tilltala en yngre publik (varför då kan man undra) och sen dess har det bara blivit värre och värre. Så länge han sjunger om att vara din, korta somrar och bankdirektörer är han bra men när han sjunger om att gilla läget då är han bara patetisk. Och det vet han säkert om men han vill inte erkänna det. Det är mer bekvämt att skylla på nedladdningen.
Jag är säkert inte ensam om att tycka att svensk musik är dålig men jag skulle som sagt uppskatta ifall det kunde komma svar från folk som tycker om den moderna musiken och inte håller med mej. Jag vill dock inte ha svar från industrin!
Redigerat: Har ändrat titeln på rubriken eftersom den är missvisande. Det är radiovänlig populärmusik jag retar mej på vilket kanske inte framgår så lätt. Dessutom vill jag tillägga att det som
hänt på Åland definitivt inte får hända här. Det om något är sjukt när en person får lida för vad andra gjort. Jag stöder inte modern svensk musik, vare sej genom inköp eller nedladdning.
