Du är inte din religion!

Onsdagens Uppdrag Granskning rapporterar om imamer som ger råd till kvinnor som är buggade för programmets skull. Imamernas råd är minst sagt järnåldersmässiga från Medlehavet; det är kvinnornas eget fel om de inte har sex längre inom äktenskapet och de borde inte anmäla sin man om han slår dom. 

Uppdrag Granskning slår som vanligt in vidöppna dörrar och det politiskt korrekta Sverige får ett välregisserat vansinnesutbrott. Tänka sej att nåt sånt får hända i Sverige (sarkasm). Men det är inte det faktum att folk blir indignerade över att imamer gör så här mot kvinnor som jag tänker ta upp. Inte heller att kvinnor blir diskriminerade får min uppmärksamhet den här gången. Nej, det är det faktum att präster av olika slag, alltså representanter för en religion ensamma får stå för uttolkningar av den utan att de i praktiken blir emotsagda. Jag kan därför tänka mej att Newsmill och många andra diskussionsplatser kommer att översvämmas av tokstollar som i kommentarssektionen kommer att spy galla över islam, över politisk korrekthet och i slutändan även immigranter. Det är inte bra, men det är sannerligen inte de två första sakerna heller. Immigranter är förstås nödvändiga för vi behöver alltid nytt blod. Inavel är definitivt aldrig bra. Inte fördomar och utanförskap heller.

Min ståndpunkt i det hela är att imamer, rabbiner, druider, patriarker, präster av vilket slag som helst inte är mer giltiga som uttolkare av en religion än vad du och jag är. Deras funktion är egentligen mer av en terapeut, en snuttefilt eller rådgivare man kan vända sej till om man behöver hjälp med något som man inte tycker ens familj klarar av, som t ex våld eller otrohet. Dessa rådgivare ska dock inte döma den som behöver råd mer än nödvändigt, snarare bedöma situationen och ge förslag på lösningar. Att blint följa traditioner som inte har stöd i en bok skriven av människor för över 1000 år sen utan kunskap om vår tid är inte tillrådligt. Det är direkt farligt. Vi måste alltid hålla våra lagar, regler och råd uppdaterade så de följer den moderna tiden. Att försöka passa in urgamla råd i en modern kontext för inte direkt utvecklingen vidare, snarare för det stagnationen vidare och hjälper till att odla fördomar mot de som har en annan religion. För oss ickereligiösa ger det oss ännu ett vapen mot er religiösa.

Vad jag menar med denna drapa är att du inte är den religion du bekänner dej till. Precis som Richard Dawkins säger föds vi inte religiösa, inte heller föds vi in i en religion. Det är något vi får itutat oss eftersom många inte tänker efter lite. Vi kallar oss sekulära i Sverige men religionen lurar ändå där i bakgrunden. Vi döper våra ungar, begraver våra döda med diverse ceremonier i kyrkan och många skolavslutningar vill föräldrar av någon anledning hålla i kyrkan, trots att det enligt svensk lag inte får finnas några religiösa över- eller undertoner vid skolavslutningar. En annan slapp sådant. Vi hade våra i sporthallen. Men i lågstadiet tvingades vi in i kyrkan. Varför ska småbarn hjärntvättas hela tiden?

Idag är det kristi flygare, det som de religiösa inom kristendomen kallar Kristi himmelfärdsdag, och i enlighet med vår sekulära lära är detta en helgdag som vi alla måste följa, vare sej vi vill det eller ej. Det innebär ledighet, sämre öppettider i affärerna och nykterhetens dag. Det sistnämnda är det inte många som ens vet om att den finns. De som super hejdlöst bryr sej nog ännu mindre. Desto mer passande att jag skriver om något religionskritiskt idag. Ni kan behålla era fördomar, era religioner och era gudar för er själva. Men låt kvinnor, män och barn vara i fred. Sverige är ett modernt land där vi har sekulära lagar som övertrumfar eran skrock. Åtminstone borde de göra det.




"När människor talar illa om dej,
lev så att ingen tror dom"

Ett katastrofalt omslag

Herr Dryck må vara okrönt kung på detta område men ovanstående omslag har jag ännu inte sett. Eller vad sägs om detta monstrum? Ett antal partymänniskor är inklippta i en gränd som domineras av två rader med soptunnor. Jag skulle inte vilja säga att detta är det minsta ballt, snarare tvärtom. Det är så sjukt att man bara vill skratta. Det blir inte bättre av att det enligt skivans omslag är en platta med musik spelad av dragspelare. Dragspelsmusik är det inget större fel på men det ska "avnjutas" i små doser. En hel skiva är för mycket.

Enligt diskografin är denna skiva från 1962, vilket gör den till 50 år. Den skiva jag fått tag på verkar vara ett nytryck för det finns ett annat, lite mindre störande omslag.




"En diktatur är en stat i vilken det är förenat med livsfara att hålla sig med en papegoja."

Miljöbov? Kanske men jag går inte på myter...

Enligt beräkningar* anser Världsnaturfonden, vars arbete numera är av ganska dubiös natur, att vi människor utsätter vår planet för onödigt mycket stress i form av vårt behov av mat, boplats och vatten. Vi ligger enligt dom på 13:e plats i miljöbovsligan. Just det här citatet från DN irriterar mej: "Enligt WWF:s beräkningar skulle det krävas tre planeter om alla levde som vi svenskar."

Det innebär alltså att eftersom USA konsumerar så mycket mer än vad vi svenskar gör så lever vi redan på mer än en planet, eller hur? Såna här beräkningar har lika liten plats i miljödiskussionerna som klimatdravlet. De problem vi skapat för miljön har inte orsakats av beräkningar, de har orsakats av vår tanklöshet. Det är sopor, klor, läkemedel, tungmetaller och en massa annat skräp som vi borde ta hand om på något sätt innan vi letar problem på vår planet genom att skapa datormodeller.

Det där med att vi utnyttjar mer resurser än jorden klarar av är i mina ögon en myt. Visst, vi överexploaterar vissa delar av vår planet men än så länge är vi alldeles för få för att kunna vara för många för den. I så fall borde vi anklaga myrorna, flugorna, krillen, sparvarna och andra djur också för att överexploatera jorden. För att inte tala om elefanterna som medvetet förstör hela skogar för att komma åt barken på bara en del träd. Där snackar vi miljöbov.

*Dessa beräkningar torde vara svåra att översätta till verkliga förhållanden eftersom det just är - beräkningar. 



"Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves."

Språkhörnan: Hur de romanska språken kom till (min syn på saken)

Språkhörnan är min lilla hörna för språk, mestadels etymologi, och ibland får jag för mej att fara ut mot vad jag upplever som alldeles för dåligt språkbruk. Det är skillnad på min stavning av pronomen (som delas av många i det här landet!) och användande av uttryck, fraser och enstaka ord som det är uppenbart att de flesta inte förstår innebörden av. Men det ska det inte handla om idag. Idag ska det handla om hur latinet dog ut och det som blev kvar omvandlades till de romanska språken. Min syn på hur det gick till alltså.

Den här gången tänker jag bara konstatera att hoppet mellan det skrivna latinet, dess folkliga variant och framväxandet av de romanska språken är väldigt stort och att då så självsäkert som vissa språkforskare har gjort framställa tanken att många ord är en fortsättning på dessa latinska ord rakt av är lite av en vetenskaplig motsvarighet till det som kallas folketymologi. Jag kallar det forskaretymologi, dess innebörd är önsketänkande. Det ska här skiljas från forskningsetymologi, den legitima delen av ämnet lingvistik.

För den som undrar så blev latinet ett allmänt språk bland många folk i Europa under perioden 100 f v t till ca 600 v t. Många andra språk dog ut eller inlemmades i latinet. När vi nu talar om latin så handlar det inte om det språk vissa klassicister får lära sej i skolan utan om den reella varianten, det folkliga språket. Det som talades till vardags, fullt med slang och fula uttryck. Till detta språk kom så en massa andra språk som talades bland de folk som romarna antingen erövrade eller ingick allianser med. Av detta kunde ofta utvecklas ett sammelsurium av språk som så småningom smälte samman till ett enda.

Saken är den att det folkliga latinet upphörde mer eller mindre i skrift från ca 500-talet när skrivkunnigheten bland vanligt folk minskade. Sen dröjer det till 700- och 800-talen innan det dyker upp ett nytt språk i skrift. Nu kallas det romanz av folken i det som idag kallas Frankrike. Man såg sej alltså ett tag som romare men accepterade aldrig ordet latin som namn på sitt språk, vilket ju är förståeligt. Det var ju inte latin de talade utan ett blandspråk av latin och det språk man hade talat när romarna kom till deras trakter.

Vi kan fortsätta med dagens Frankrike som exempel. Det var långt innan det blev den stat vi idag känner till en löslig union av stater som tillsammans kallades galler av romarna. När Gallien inlemmades i Romarriket talades här ett keltiskt språk, galliska. Det var nära besläktat med latinet och de delade många ord med varandra. Till stora delar har dagens franska ärvt det galliska sättet att uttala ord på, betoningen på sista stavelsen är ett sånt arv, många galliska ord har också överlevt till idag. Vissa franska dialekter är även så lika den gamla galliskan att man kan undra om det verkligen är franska de talar.

Förresten är det vi kallar modern franska egentligen en konstruktion, ett konstgjort språk som utgår från trakterna kring Paris. Endast ca 50 % av befolkningen talar detta naturligt, vilket visserligen är en ökning från ca 20 % för 130 år sen men ändock såpass lite att man förstår byråkraternas nationalistiska försök att kväsa allt annat än franska i deras grundlag. De flesta språk vi får lära oss är konstruktioner av samma slag, ett försök att antingen kväsa det man upplever som folkligt och regionalt eller att se till att alla inom en stat förstår varandra. Svenskan vi talar sinsemellan ute i landet är skapad på samma vis.

Till detta språk kom så latinet. Sen följde diverse germanska språk, framför allt frankiskan som till och med kom att ge det nya språket i Frankerriket, senare Frankrike, sitt namn. Ord från grekiska, olika österländska språk, arabiska och på senare tid även från Amerika har påverkat språket. Allt detta skapade och fortsätter att skapa de romanska språken.

Hoppet mellan det skriftliga (folkliga) latinet på 400-talet och de olika romanska språken på 800-talet är intressant. Det är en period på mellan 400-600 år i vissa fall. I Spanien, Italien och andra territorier dröjde det så lång tid innan man började skriva mer ordnat. Detta pga större oordning bland de styrande på den italienska halvön och att morerna styrde större delar av Spanien och de delar som inte styrdes av dom var i händerna på samma typ av fanatiker och obildade figurer som idag får härja fritt bland muslimer i vissa delar av den värld där islam idag är den rådande religionen. Det fanns helt enkelt inte utrymme för en ordentlig utbildning så fördomar, skrock och dumheter kunde spridas ohämmat, men också en hel del folklig kunskap som senare generationer har haft nytta av.

En viktig del i utvecklingen av de romanska språken, som dessa språk kom att kallas, var förstås skriftspråket som spreds först med klostren och hoven, sen med köpmän och andra ur borgarklassen. Det var skriftspråket som satte de talade språken på kartan och visade alla att latinet var dött som språk och att det nu minsann var andra bullar som gällde. Den store språkbevararen från den här tiden är förstås Dante Aligheri som på 1200-talet skrev sitt stora verk "Divina Commedia" (Den gudomliga komedin) på den tidens italienska. Från den här tiden och framåt kan man räkna italienskan som ett eget språk helt och fullt skilt från "romanz".

Jag hoppas jag med denna lilla skrift har gett er incitament att gå ut på nätet eller till ett bibliotek för att förkovra er mer i detta ämne. Kanske det finns nåt i det jag skrivit ovan som behöver korrigeras? Låt mej då få veta det.



"Those of us who don't know war
shouldn't try to make it"

Musikrecensioner: Dire Straits - Love Over Gold

Ingen Bildsöndag idag men väl en albumrecension. Vilket album sen!

Jag hörde denna skiva första gången 1985, tre år efter dess släppande. Redan då, som elvaåring, förstod jag vilket mästerverk detta album är. Fem sånger på två sidor (detta var på den gamla goda LP-tiden!) skrivna av mannen som borde ha adlats för länge sen, Mark Knopfler. Denne skotte uppvuxen i Newcastle, England, har förstås skrivit många bra låtar och flera av hans album är i övrigt nästan lika bra som Love Over Gold men ändå står denna skiva ut från mängden på många sätt.

Att våga stå emot skivbolagets krav på mer radiovänlig musik och ge ut en platta med endast fem sånger, varav den längsta är 14 minuter, det är strongt. Men trots de få låtarna och längden på dom är detta så långt ifrån progressiv rock man kan komma. Det finns inget övergripande tema, inga plötsliga tempo- eller rytmomkastningar, ej heller förekommer fantasibetonade texter. Det som förekommer är mogen rock i varierande tempo med lugna och snabba låtar om vartannat. Varje låt berättar sin egna historia och har sitt eget tema, så på sätt och vis är det aningen progressivt trots allt.

För den som kanske inte känner till Dire Straits mer än möjligen Walk Of Life eller Money For Nothing så var detta ett brittiskt band som gjorde smått fantastiska album mellan åren 1978 och 1991. Samtliga plattor baserades på Mark Knopflers tankar och influenser och hade sin grund i hans minimalistiska sätt att spela gitarr på liksom hans väldigt eftertänksamma sätt att sjunga. På Love Over Gold har detta sätt att spela och sjunga nått sin höjdpunkt, enligt mitt sätt att se på saken. Denna platta är vågskålen för Mark och resten av bandet. Vilken väg skulle man ta sen? Skulle man fortsätta i samma riktning som denna platta pekade ut eller skulle man gå tillbaka till de första årens mer enklare blues- och countrylåtar? Som vi nu alla vet blev svaret ingetdera men det är en annan historia.

Första låten, Telegraph Road, är inspirerad av en bussresa genom USA samt läsandet av en bok om just städer som växer upp kring småvägar och sen dör pga ekonomisk kris. Den är för det mesta en snabb låt, men det finns gott om lugna passager som domineras av piano och syntar, båda spelade av Alan Clark och gästmusikern Ed Walsh. Knopfler ger också utrymme åt den då nybakade medlemmen på gitarr, Hal Lindes. Denne får spela lite sologitarr mot slutet av låten. Men mestadels är Knopfler själv som dominerar med sitt fingerspel på gitarren och sin skrovliga röst som låter som en bättre Bob Dylan eller Bruce Springsteen. Det hörs också på den här låten hur påverkad han är av båda dessa.

Under sina 14 minuter och 20 sekunder kör Telegraph Road på i väldigt varierande tempo. Den snabbaste biten är slutet, en fem minuter lång solosträcka där samtliga musiker på sätt och vis spelar solo på sina instrument. Jag får känslan av ödslighet, desperation, depression ju längre man kommer in i låten. Det är nog ett medvetet drag från Knopflers sida att man ska känna med den som berättar i sången.

Näst på tur är Private Investigations, vars solodel fick vara tema till ett program i P3 på 1980-talet vars namn jag inte kommer på just nu. Det är en alltigenom lugn låt med plötsliga utbrott av gitarr, framför allt Hal Lindes knivskarpa elgitarr som skär genom det lugna vilket fick mej att hoppa till första gången jag hörde den. Denna låt är strax under 7 minuter och handlar precis som titeln beskriver om en privatdetektiv och dennes liv. Där texten tar slut tar musiken vid i beskrivningen av detektivens vardag. Man får verkligen följa med i förföljandet av en misstänkt när John Illsleys bas faktiskt går (här talar vi basgång!). Här förekommer också en annan gästartist, amerikanen Mike Mainieri som spelar vibrafon.

Sen, i Industrial Disease, blir Knopfler sarkastisk och låter väldigt politisk när han far ut mot sin samtids sätt att behandla arbetare. Detta är plattans kortaste låt med strax under 6 minuter. Det är också den mest sammanhållna i det att den inte ändrar tempo speciellt mycket. Den är riktigt svängig och texten är väldigt rolig att följa med i. En referens till Bette Davis knän (annars var det ögonen hon var mest känd för) förekommer i låten liksom Speakers Corner i Hyde Park där två jesusar håller på och försöker rädda världen.

Love Over Gold är den näst kortaste låten och den näst lugnaste. Här förekommer den enda referensen till det som annars är så vanligt i andra låtar, nämligen en kärleksförklaring. Men det är inte direkt den vanliga formen (hjärta och smärta, pojke möter flicka osv) utan det är mer en kärleksförklaring till dansare, antingen på lina eller is. Vare sej detta är en metafor för något annat eller ej så är texten väldigt poetisk och sångens stämning passar verkligen in. Här är också det närmaste jazz man kan komma på denna platta. En sak jag undrar över med denna låt är vilka fotsteg som är förbjudna, vilket Knopfler sjunger om.

Sista låten, It Never Rains, är den näst längsta med dryga 8 minuter. Den börjar lugnt och stegras sen gradvis upp till nästan hårdrocksliknande proportioner. Den berättar historien om en exflickvän och vad han nu tycker om henne, vilket inte är gott. Efter denna svada följer sen ett av de mest fantastiska solopartier jag nånsin hört. Tre minuter av ren musikalisk genialitet. Bara lyssna om du får möjlighet till det.

Det är mörka känslor Mark Knopfler drar upp på denna skiva. Känslor som följer på utanförskap, arbetslöshet, kärleksbekymmer och ett allmänt nedåtgående ekonomiskt läge. Musiken är tidlös, liksom budskapet, så du kan sätta på den här plattan idag eller om 25 år och ändå känna att den hör hemma. Ändå är det inte någon speciellt deprimerande musik, tvärtom. Den lyfter upp en och får en att känna sej välkommen. Det är framför allt den generella tonen i varje låt som får en att känna hopp. Det blir bättre trots allt, det kommer att ordna sej även om det kanske ser mörkt ut nu.

Så med dessa ord lämnar jag över till kommentarerna. Välkommen att tycka till!


"Two men say they´re Jesus.
One of them must be wrong."

Några myter till schavotten igen

Dags att avrätta lite moderna myter igen. Är ni med?

Igelkottar dör inte om man tar bort deras löss. De är inte beroende av dessa. Varifrån denna myt kommer vet jag inte.

Det brändes aldrig någon BH under 1960-talet i protest mot skönhetstävlingar och BHn uppfanns inte heller av en man. Två myter där i en smäll.

Man får inte veneriska sjukdomar som AIDS eller gonorré av smutsiga toalettstolar. En smutsig toalettstol är ur bakteriesynpunkt renare än en disktrasa. Två myter i en smäll återigen.

Fler kommer nån annan gång...



"Förutsägelser är svåra, speciellt dom om framtiden"

Religion i skolan - ett onödigt ont

Har religion någon plats i skolan annat än att man informerar om att det finns religioner som folk bekänner sej till och att det står folk fritt att göra det? Det snabba svaret är nej. Det längre svaret, som jag tänker delge er nu, är i grund och botten samma som det korta men med lite mer kött på benen.

Såväl religioner (läs: Religiösa personer) som skolorna håller på med indoktrinering (ett ord som betyder lära in) men med olika sätt och förutsättningar. Skolan är till för att förbereda barn på vad som väntar dom i vuxenlivet, vilken inriktning de än kan tänkas vilja välja. Religioner har historiskt sett varit till för att försöka förklara det vi inte kunnat förklara på ett nöjaktigt vis. Numera kan vi förklara 9 av 10 saker som naturen slänger åt oss och de saker vi inte kan förklara kan åtminstone inte kopplas till någon osynlig figur som vi människor sen ger mänsklig kropp i vårt försök att avbilda denna figur.

Därför är det beklämmande att se så många människor som vill ha en skolavslutning med religiösa förtecken. Lika beklämmande är det att läsa om hur pseudovetenskap får predikas i skolorna arrangerade av medlemmar i sektliknande organisationer vars enda mål är att håva in så mycket pengar som möjligt utan att egentligen få nåt reellt gjort.

Dock är det helt korrekt att man experimenterar i skolan...

"Civilisation är ett gatlopp mellan utbildning och katastrof."

Musikrecensioner: en presentation av ett nytt ämne på min blogg

Jag är ett barn av 1970-talet men är inte speciellt intresserad av svensk 70-talsmusik, framför allt inte den förment politiska. Ej heller är jag intresserad av disco, pop eller modern heavy metal. Det förstnämnda är en förolämpning mot allt vad musik heter, det andra är bara enformigt, radiovändligt och det sistnämnda är lite för mycket helt enkelt. Talar vi däremot om funk, bluesrock och klassisk heavy metal, då blir det annat ljud i skällan. Än mer uppåt blir jag av progressiv rock och annan symfonisk och/eller konstnärligt utförd rock.

Därför tänker jag med ojämna mellanrum presentera en recension av mina favoritalbum. Det skulle faktiskt glädja mej om någon ville kommentera mitt val av album. Räkna inte med några populära artister av idag. Dom kan jag bara inte med. Så fort man slår på radion är dom där och varje kanal är till brädden fyllda med sån smörja. I mina recensioner tänker jag försöka ta med så mycket av mina egna känslor inför musiken jag hört som möjligt. Jag vill förmedla hur jag känner, varför jag gillar låtarna som jag gör. Ibland stolpar jag upp albumen låt för låt, ibland blir det bara en enda röra. Det blir som det blir.

Sällan kommer jag att recensera svensk musik här, av det skälet att det sällan görs, eller ens gjorts, bra svensk musik värd att recensera. Jag vet att jag nu utsätter mej för hård kritik från "fanatiker" och/eller kommer att få tips om "bra" svensk musik som gjorts genom åren men jag står på mej och hävdar att den bästa svenska musiken som gjorts blev till före 1980 och den har allt som oftast sjungits på engelska.

Nån gång i helgen kommer jag igång med första recensionen. Håll ut tills dess...




"Att skriva artiklar om musik är som att dansa om arkitektur."

Kamerahörnan: En bild som inte finns

Detta är min favoritbild. Klicka gärna på den för en större bild. Vill du ha en bättre version av den är det bara att fråga så skickar jag. Varför är detta då min favoritbild? Den är ju inte speciellt bra. Det är för att den har en historia, som jag berättat här tidigare.

Som många säkert redan sett är detta Rökstenen. Denna sägenomspunna sten som stått här minst sen 800-talet och som berättar säregna historier om kungar och stora händelser som både verkar vara fantasier såväl som verklighet. Varför är då ett halvtaskigt foto på denna sten så intressant? Jo, för den som aldrig läst min blogg förut kan jag tala om att detta foto egentligen inte finns!

Så här gick det till; ett år i början av 1990-talet var jag på väg norrut från Skåne med min mamma och min storebror. Vi stannade till vid Rasta i Rök och åt. Jag insåg att det vore perfekt att ta ett foto av denna historiskt intressanta runsten så jag hastade iväg till stenen, som ligger ett antal hundra meter från restaurangen. Jag tog foton från alla möjliga vinklar denna vackra sommareftermiddag, soligt och fint som det var. Döm om min förvåning när jag vid öppnandet av kameran för att skicka iväg filmen upptäckte att jag inte hade någon film i kameran!!!

Det blev ett stående skämt i min familj, att jag tagit foton som inte finns. Så året efter som vi kom förbi igen gav jag mej den på att det skulle finnas film i kameran. Det enda problemet var att det då var kväll, regnigt och blåsigt. Det var heller inte läge att ta fler foton för det var bara ett kort kvar att ta av den filmen. Så jag fick välja sida helt enkelt.

Fortfarande har man dock kul åt mitt foto som inte "finns".



"Du, jag är inte intellektuell - jag tar bara kort."

Kamerahörnan: Allmänna platser?

Jag funderar lite mer kring det där med definitionen av termen allmänna platser. Det är tydligen så att jurister arbetandes för kommunerna kommit fram till att sjukhus, vårdcentraler, skolor och annan kommunal verksamhet i övrigt inte är att betrakta som allmänna platser och att fotografering då endast kan ske efter tillåtelse. Hur de kommit fram till denna konklusion vet jag inte och förstår än mindre. Det innebär ju nämligen att vi, dvs allmänheten, får svårt att få insyn i den kommunala verksamheten om vi vill att våra journalister ska kunna göra sitt jobb. Det lägger också hinder i vägen för privatpersoner som vill ha foton på den nyfödda. Ska det bli förbjudet att fotografera sammanträden inom kommunerna i framtiden också?

Sen kom jag också att tänka på att kommunalt ägda hus, såna man hyr en lägenhet, ju också är kommunal verksamhet. Är det förbjudet att fotografera i dessa byggnader också?



"Byråkrati är en gigantisk maskin som sköts av dvärgar."

Strejk på SVT - vad rör det mej?

"Från och med onsdag kan det bli svart i TV-rutan".

DN får det att låta som om SVT fortfarande är den enda kanalen som sänder TV-program, trots 25 år av konkurrens. Men det handlar vad jag förstått endast om SVT2 som kommer att drabbas hårt så det är ju inte ens hela SVT som berörs av strejkvarslet. Stora delar av verksamheten kommer ju kunna flyta på som vanligt. Repriser kommer att sändas men det är vi vana vid när det gäller SVT. Måste DN och andra tidningar låtsas som om reklamkanalerna inte finns?

Jag tänker nu ta tillfället i akt att diskutera journalisternas politiska hemvist.

Nej, om något är journalister inte direkt partipolitiskt inriktade som yrkesgrupp utan de är snarare allmänt politiskt kopplade och deras sätt att uppföra sej är varken borgerligt eller socialistiskt utan snobbigt. De är en egen politisk klass, oavsett vad de röstar på, och de ser sej påfallande ofta som förmer än andra på ett sätt som för tankarna till förra sekelskiftets nyrika medelklass av affärsmän. Journalister, framför allt på dags- och kvällstidningarna, är i mina ögon bevis för att bra betyg i skolorna inte är bevis för att man är smart utan för att man knäckt koden för hur man ska få bra betyg. Dessa rader är inspirerade av mina intryck av den senaste tidens debatt som följde på den enkät som visade var nånstans journalisterna hade sitt partipolitiska näste.

Man får komma ihåg att bara för att man säger sej rösta på ett visst parti innebär det inte att man de facto ÄR det partiet. Det visar bara var man känner sej som mest hemma rent politiskt. De flesta journalister tror jag inte skulle rösta på MP eller V om ett för dom bättre alternativ dök upp. De är bara så att de är indoktrinerade med den synen på politik och samhällsskildring som 1960- och 1970-talens förvirrade ideologier gav dom. De ser världen utifrån sina ideologiskt färgade glasögon. Det gör vi väl alla men det är svårare att göra sej fri från en syn på världen som smugit sej in överallt som denna ideologi gjorde. Ett försök till motstånd gjordes i skolorna när en sorts konservativ våg sköljde in över oss ungar i början av 1980-talet men det var egentligen lönlöst. Två sidor av samma tråkiga, politiskt färgade, mynt.

Så vad rör det mej att SVT inte kan sända sitt material som de vill? Stöd istället strejken!



"Det finns ett parti som alltid är och förblir det största! De missnöjdas."

Vad har hänt i den stora stygga världen?

Som vanligt har fåren vallats till valstugorna för att skenet ska upprätthållas om att det finns demokratier i Europa. Grekland, Frankrike, Serbien är de länder där detta har hänt i helgen. Som man säger: Man får de regeringar man förtjänar, inte de man väljer. Kul att se hur illa politikers uppfattningar om världen stämmer överens med verkligheten.

Han som utförde det hemska bombdådet på Bali 2002 skulle egentligen ha tagit sej till Palestina men kunde enligt egen uppgift inte hitta dit. En sån person vill man inte nog inte förlita sej på för att hitta nånstans. Han verkar helt bombad.

6 av 10 kommunpolitiker visar prov på kritiskt tänkande enligt en undersökning. Huruvida de är i stånd att skilja alarmism från vetenskap, klimat från miljö, reella hot från klimatdravel återstår att se. Att alarmisterna inom journalistiken och de politiker som gått på klimatbluffen får det till att det är nåt fel på dessa politiker är inte så konstigt. Får vill att andra ska vara får de också...




"Av en hunds vänlighet kan man lära sig hur människan borde vara."

Bildsöndag

Dags igen för lite bilder från mitt "valv". I framtiden blir det andra bullar.

"Jag vill inte direkt säga att han är fet men det 
går asteroider i omloppsbana runt honom"

En av solens dubbelgångare upptäckt

Det närmaste vi kan tänkas oss i stjärnväg ifråga om storlek, massa och innehåll har hittats, ca 217 ljusår bort. Stjärnan kallas HIP 56948 och syns på himlen i konstellationen Draken, mitt emellan Polstjärnan och Dubhe (Alfa Ursae Majoris). Gå från Karlavagnens spann om vintern eller hösten mot Polstjärnan så finns HIP 56948 ungefär i mitten mellan dessa.

Här är en video om upptäckten. Tony Darnell berättar också om upptäckten av en mördare, ett svart hål som slukar en stjärna.



"- Vet ni vad man kallar den sortens djur som varken
flyr från eller slåss med fienden?
- Lunch."

Lördagstankar

Vad är en nation och vad betyder nationalitet för oss? Vad har det för koppling till religion och alla de krig som förts de senaste 200 åren? Varför ses nationalism som så viktigt att en narcissist är villig att döda en massa stackars människor i en enda massaker för dess skull?

Jag har tidigare skrivit om nationalism och mitt hat gentemot denna företeelse. Därför tänker jag bara konstatera för denna gång att det är så sjukt att nationalism har fått växa sej så stark. Jag har satt samman frågorna ovan för att få en sammanställning och en lista över det som gör att jag ogillar nationalism så mycket. Frågorna kan besvaras på olika vis. Det finns inga exakta svar.

Dock kan jag slutligen säga detta:
Nationalism är orsaken till mycket lidande under den period som det har dominerat länder i världen. Krig, massmord, ökad religiositet och en ökad misstänksamhet gentemot främlingar är följderna av nationalismens framfart i världen av den enkla orsaken att nationalism tilltalar religiösa och andra fanatiker. Nationalstaterna är ett resultat av vissa människors okunskap kopplat till andra människors önskan att vilja styra till varje pris.

Kipling visste inte hur rätt han skulle få i sin bok "Mannen som ville bli kung", trots att denna bok inte direkt är kopplad till ett specifikt land. Dock handlar den om en mans önskan att få styra och härska. Alltså är nationalism i stora drag byggt på den psykologiska åkomman megalomani (storhetsvansinne).




"Nyfikenheten blev kattens död
Ett tag var jag misstänkt"