10 budord för oss alla

Anthony Watts citerar filosofen Bertrand Russell (1872-1970) som 1951 skrev dessa tio viktiga ord på vägen (min översättning):

1.	Känn dej aldrig absolut säker på någonting.
2.	Anse aldrig att det är värt försöka dölja bevis, för dessa bevis kommer med all säkerhet upp i dagsljuset i alla fall.
3.	Försök aldrig avråda från tänkande för du kommer med all säkerhet att lyckas.
4.	När du bemöts av opposition, även om det skulle komma från din make eller dina barn, försöka övervinna denna med argumentation, inte med auktoritet, för en seger som bygger på auktoritet är orealistisk och illusorisk.
5.	Hys ingen respekt för andras auktoritet, för det finns alltid andra typer av auktoritet.
6.	Använd aldrig makt för att trycka ner åsikter du anser vara fördärvliga, för om du gör så kommer åsikterna att trycka ner dej.
7.	Var inte rädd att dina åsikter uppfattas som excentriska, för varje åsikt som nu är accepterad var en gång sedd som excentrisk.
8.	Finn mer glädje i intelligent meningsskiljaktighet än i passivt överensstämmande, för, om du värderar intelligens som du borde, innebär det förra en djupare enighet än den senare.
9.	Var skrupulöst sanningsenlig, även om sanningen är obehaglig, för det är obehagligare när du försöker dölja den.
10.	Känn dej inte avundsjuk inför den glädje de känner som lever i dårarnas paradis, för endast en dåre tycker att detta är glädje.

Bra ord och en grupp budord jag hellre följer än de 20-30 budord eller så som står i GT (inte Göteborgstidningen!). De är alla viktiga för vårt tänkande och borde läras ut i skolorna, snarare än allt tjafs om så kallad elevdemokrati. Det är viktigare att tänka själv och fritt än att tänka demokratiskt enligt politikernas syn på vad demokrati är. Demokrati som den egentligen är kommer av sej själv när man tänker fritt.





""Gud är död." /Nietzsche - "Nietzsche är död." /Gud"

Vågad fredag

Kärlek finns beskriven i dikt- och sångform över hela världen och i alla former. Mycket av det är löjligt och sirapsaktigt men det fyller sin funktion då det är en hyllning till någon man håller av eller en generell hyllning till alla som älskar. Men finns det dikter och sånger till ren och skär sex? Sånger finns det förstås, den som hört t ex Prince eller Whitesnake har nog uppfattat en och annan hyllning till en av de grundläggande behoven hos oss människor i många sånger. Men dikter är en annan femma. Inga etablerade poeter har med berått mod publicerat sexdikter, så vitt jag visste. Mitt sökande nu på nätet hade bara lett fram till moderna dikter som publiceras på diverse fora och hemsidor. Det var när jag skrev sökord på svenska.

Inte förrän jag började söka på engelska sökord dök det upp dikter från klassiska författare och poeter. Ofta är de fyllda av putslustigheter, ovidkommande fakta och en massa känslor som bubblar upp inom en, precis som det gör när man har lust. Förmodligen är dessa dikter ett försök att återge dessa känslor på ett så målande vis som möjligt.

En dikt som handlar om sex är precis som vilken annan skildring av sex som helst. Det blir gärna lite av hö hö-faktorn, dvs det där att man inte gärna pratar om det och gör man det blir det bortrationaliserat genom skratt eller så får man en menande min till svar. Det är nåt man inte gärna tar upp så där utan vidare. Vi får gå till antikens glada dagar för att hitta skildringar som är mer ohämmade än vår tids närmast viktorianska syn. Fast även då fanns det krafter som ville stoppa en alltför vidlyftig skildring av sex och lust.

Dikter om sex blir alltså ofta utfyllda med omskrivningar eller beskrivningar, ibland i humorns tecken. Så länge vi ser på sexualitet, sex och sensualitet som nåt fult kommer alla skildringar av detta att bli humoristiska eller undanskymda. Frågan är då varför vi har sån anskrämlig syn på sex. Det blir nåt att tackla...

"Roses are red

Violets are blue

Your poem is lame

Mine is too"

Skor...

Så länge jag kan minnas har jag aldrig kunnat ha ett par skor mer än ca ett år, ibland något över ett år. Det beror dels på att mina fötter är olika stora (det återkommer jag till), dels för att jag går väldigt mycket. Efter ca 12-13 månader brukar nästan alla mina skor se ut som den sortens skor luffare har, dvs stora hål i sulan, sprickor i tyget eller skinnet samt snören som har fransar hela vägen. Det kvittar vilken typ av skor jag har och det kvittar också om skorna är snorbilliga (vilket uttryck förresten!) eller kostat skjortan.

Men alla mina skor har en sak gemensamt; de blir på sikt "sprängda" av mina fötter. Det beror alltså på att mina fötter är olika stora. Min vänstra fot är något bredare än den högra, vilken i gengäld är något längre. Det syns inte vid en så kallad okulär inspektion men kollar man med linjal ser jag att stortån gör höger fot några millimeter längre än vänster. Detta gör att jag som helst vill ha 45 ibland måste ha 46 pga att vissa skor är för smala. Mitt sätt att gå, dvs mycket, gör saken etter värre.

Om jag någon gång blir förälder hoppas jag att detta inte blir en sak som förs i arv till barnen. Det barnbidraget skulle gå i ett nafs, till skor.

För egen del blir det billiga skor framöver. Det är inte värt det att köpa dyra skor om de ändå inte håller längre än billiga...




"Trä på, knyt åt och ge dig ut, konditionen förbättras nog till slut"

Vatten, planeten är full av vatten...

En exoplanet med namnet GJ 1214 b, upptäckt 2009, har befunnits innehålla mer vatten än man hittills trott vara möjligt gällande en planet som cirklar så nära sin stjärna som GJ 1214b gör. 40 ljusår från oss finns denna planet med ca 7 gånger större massa och 2,7 gånger större diameter.

Det visar sej nu att planeten verkar innehålla väldigt mycket vatten och eftersom den cirklar så nära sin stjärna GJ 1214. GJ 1214 är en röd dvärg av M-klass vilket innebär att den är en femtedel så stor som vår sol (som hör till G-klass och således är mycket större) och endast har en ljusstyrka på 0,3 % jämfört med vår sol. Planeten GJ 1214 b är dock så nära sin stjärna att yttemperaturen ligger runt 200 grader.

Kokande, ångande och väldigt svårt att se skulle jag tro att upplevelsen blir om man nånsin får se hur det ser ut där på nära håll. Klassificering av stjärnor är också intressant. Visste ni förresten att solen är större än nästan alla andra stjärnor i Vintergatan? De jättar vi talar om som får vår sol att verka liten är väldigt få. Stjärnor som GJ 1214 är betydligt vanligare och som klass väger de också mer än alla andra tillsammans. Så det så.






"Om du alltid säger "vi får se" händer det aldrig någonsin någonting"

Vetenskapshörnan: vetenskap och humor

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont.

Tecknat av Sidney Harris

Förra veckan handlade det om etymologi och fyra ord (varav ett namn) jag anser är felaktigt utredda. Idag handlar det om vetenskap och humor. Ta detta som är rykande färskt, Dilbert hittar den så kallade gudspartikeln, Higgs Boson, som säger åt honom att göra nåt ur bibeln.

Att skämta om vetenskap är inte alltid så lätt som man skulle kunna tro. Det krävs att man är insatt i olika ämnen och vissa skämt är helt klart riktade enbart mot de som arbetar inom ett visst fält.

Den här t ex:

Hur många vet vad som menas med att Schrödingers katt är död?

Eller den här:

Försiktighetsprincipen är nåt som används till överdrift inom vissa vetenskapskretsar. Visst är skepticism den visaste av inställningar men det finns en gräns för hur långt man kan dra detta. Skillnaden mellan skepticism och dumhet är hårfin ibland, framför allt inom klimatforskningen och synen på genmodifierade grödor.

Ibland är det kul att göra narr av den vanligaste principen inom och utom vetenskap, nämligen vad som ser ut som en sak är också så:

Eller vad sägs om detta?

Är man vetenskapligt lagd och ser religion som ett hinder för den vetenskapliga sanningen är skämt om religion ett måste:

Religion är för övrigt ett tacksamt "offer":

Men ibland handlar humor ofta om sorgliga saker där vetenskapen tyvärr har haft ett finger med i spelet:

Vetenskapen används ofta för att få fram nya vapen och sätten att döda varandra på har blivit mångdubbelt fler de senaste 200 åren. Vetenskapen i Maktens tjänst är inget skämt, snarare är det hemskt hur ofta det skett genom historien.

Jag lämnar er med att fundera över ett numera klassiskt citat:

"Alkemi: långt ifrån all kemi"

Vad har hänt i den stora stygga världen?

Pandoras ask har öppnats även denna vecka och oj oj oj vilka dumheter som sluppit ur den asken!

1) Nämndemän som dömer i brottsmål har ett förflutet själva. Klart intressant att se hyckleriet i aktion. Fast är inte politiker och kriminella rätt lika, de lurar ju staten och dess invånare grundligt. Dessutom är de onödiga, om vi med nämndemän menar de som är utsedda av de politiska partierna. Vanligt folk skulle kunna göra jobbet minst lika bra, eller t o m bättre.

2) Krig i Mellanöstern. Det är så vanligt genom världshistorien att man numera bara rycker på axlarna åt allt våld som äger rum där nere. Frågan är om vi ens skulle reagera mer än axelryckningar om de olika staterna förgjorde varandra i morgon. En annan fråga är vilka utomstående som skulle ingå i detta krig. Kommer de stora drakarna med blir det världskrig. Hur var det nu Albert Einstein sade: "Jag vet inte med vilka vapen tredje världskriget kommer att utkämpas men fjärde världskriget kommer att utkämpas med pinnar och stenar."

3) Nekrokratin Nordkorea skramlar med sina skraltiga sablar igen. Kanske det är där det stora kriget kommer att börja?

4) Även enskilda människor verkar vara tokiga. För vilken normalt funtad person bosätter sej i en översnöad bil mitt i skogen och leker vildmarksliv?

5) Grekland är bankrutt och det är politikernas, bankernas och enskilda lycksökares fel. Tredje part får som vanligt betala. Men vad ska de stackars grekerna rösta på i det kommande valet, pest eller kolera?




"De som har mycket att hoppas på och ingenting att förlora är alltid farliga."

Bildsöndag

Skidspecial den här söndagen. Bilderna är hämtade från dagens Skinnarloppet. För den som undrar så är Skinnarloppet ett skidlopp i Malung som gått varje år sen 1924, med vissa undantag. Årets lopp var det 82:a i ordningen. Här är ett urval:

"Det är svårt att lära en gammal hund att låta bli att sitta"

Tankar vid mitt tangentbord: Huvudkläder

Tankar vid mitt tangentbord är en ny serie på min blogg som ersätter Svåra frågor allt som oftast eftersom det är så svårt att ställa dessa frågor. Så nu tänker jag istället.

Sen ett antal år tillbaka rasar en debatt om det man har på huvudet utomhus. Nu gäller striden förstås inte mössa, keps, sjal, hatt eller något annat västerländskt utan sådana främmande fåglar som niqab och burqa. Man skulle kunna säga att det finns tre stridande enheter på den kritiska sidan, var och en med olika motiv till varje man är kritisk till dessa huvudbonader. Ett sådant motiv är att det är förnedrande mot kvinnor att bära nåt av dessa. Ett annat är att man inte vet vad för vapen man skulle kunna dölja under en slöja och en heltäckande klädsel. Det tredje är rakt ut främlingsfientligt och mer fördomsfullt, de som bär sånt här är mödrar till skurkar hela bunten.

Det finns en mer sansad kritisk inställning till dessa huvudbonader och den hör ihop med att man tar seden dit man kommer. I Sverige har vi i stort sett slutat bära huvudbonader utomhus, förutom när vintern är som värst då alla borde skydda sin mest värdefulla tillgång, hjärnan. Förr hade alla nån form av huvudkläder, allt från mössa och keps till cylinderhatt och sjal. Sånt har vi gått ifrån, av olika skäl. Ett är att modet sakta förändras i takt med samhället i stort, ett annat är att vädret blivit bättre (inte sämre, era knasiga alarmister!), även om de senaste 10 åren inte varit av bästa kvalitet, om vi nu talar om somrar.

I en del fall när vi talar om niqab och liknande handlar det om förtryck, i andra fall om trista traditioner som man med en dåres envishet håller fast vid. Här i Sverige har vi huvudbonad som vi vill, valfrihet är ju trots allt en hörnsten i vår demokrati, men inte till överdrift. Det finns gränser för ens valfrihet. Man tar av sej mössan när man talar med folk inomhus, man har inte ytterkläder på sej inomhus om man har för avsikt att vistas inne en längre stund. I det här fallet bör man nog räkna niqab till ett ytterplagg. Den ska alltså av när man jobbar inomhus. I en del fall är det rent ut sagt livsfarligt att ha lösa eller slängande plagg på sej. För elever som har trä- och metallslöjd är det inte bra med vare sej sjal, halsduk, niqab eller ens keps på knoppen när man svarvar eller använder en cirkelsåg.

Personligen har jag inget emot något plagg som bärs på skulten men som jag beskriver ovan får det finnas gränser för var man bär dessa. Gränserna bestäms av de konventioner som gäller:

1) Ta av huvudbonaden om du är inomhus en längre stund. Det är bara dumt att ha den på och gör dej onödigt varm i längden.

2) På sommaren behövs egentligen ingen huvudbonad på för så stark är inte solen på våra breddgrader.

3) Säger värden i ett sällskap ifrån att du ska ta av dej det du har på huvudet, ska du göra så också. Traditioner, modenycker och annat dumt ska inte få övertrumfa annat.




"Naken är jag, och så blev jag skapad. Inget är vunnet och inget är förlorat"

Inget köp av biljetter ombord?

Att köpa biljetter ombord är den jäktades sista utväg när han/hon inte hunnit annat. Det finns många giltiga skäl till att man inte redan köpt en biljett när man äntrar ett tåg. Om nu SJ, som marknadsledande företag i tågbranschen i Sverige, får igenom sitt förslag att sluta sälja biljetter ombord på tågen kommer det att bli väldigt gott om sura och/eller besvikna människor. En del så sura att det med säkerhet kommer att gå utöver personalen, som sen i pressen kommer att få kritik trots att det inte är deras fel att ledningen för SJ tänker så kortsiktigt och inskränkt.

Jag tror SJ gör så här för att medvetet öka inkomsterna. De vet att en stor andel av resenärerna inte har biljett när de går ombord så de vill kunna klämma dessa på extrapengar i form av straffavgift för att inte ha giltig biljett. Kan någon rakryggat säga mej att jag har fel i mitt antagande?

Nej, sälj biljetter som förut men endast via kort. De som bara har kontanter ska få en räkning som de betalar hemma sen - UTAN straffavgift. En liten extraavgift för fakturan ser jag inget hinder med, dock.





"De längsta resorna görs i vårt eget inre"

Beröring

Vi vidrör varandra alldeles för lite. Är vi rädda för att bli anklagade för trakasserier eller har vi blivit så styrda av myten om det moderna samhällets kliniska tänkande att vi inte vågar röra vid varandra?

En klapp på axeln eller en vänlig dunk i ryggen, en kram då och då, ett handslag eller klapp på kinden. Är det för svårt att acceptera i dagens samhälle? Vi här i det samhälle som ska föreställa modernt och upplyst har blivit fördomsfulla gentemot varandra i mångt och mycket. Man ryggar tillbaka om en person man känner vidrör en, om än bara flyktigt. Jag har själv sett detta beteende. De som drabbats av övergrepp blir skygga därför men faktiskt borde de om några ta till sej beröringen eftersom det är ett sätt att komma tillbaka på.

Det säger annars väldigt mycket om den personen som inte blivit utsatt för något men som ändå ryggar tillbaka och far ut i tirader om man vill visa vänskap och vara en normal människa. Normala människor vidrör nämligen varandra. Inte jämt och ständigt, det säger sej självt. Men vi tar i hand, vi klappar någon på axeln eller vidrör kort dennas arm för att visa att vi hänger med, att vi vill denna någon något eller bara visa vänskap.

Beröring är något alla djur håller på med. Vi ska inte förneka denna sida av oss. Vi är dömda att gå under som art om vi inte kan acceptera andra människors beröring av oss själva och vice versa. Forskning har visat att beröring gör både den som vidrör och den som blir berörd mer harmonisk eftersom hormoner frigörs som lugnar kroppen. De som har problem med beröring borde se en läkare för det är nåt allvarligt fel med en sån person. I många fall är rädslan för att bli berörd helt omotiverad. Man utgår ifrån att den andre vill en ont och då blir allt fel, vad som än händer.

Det är klart, man ska inte gå fram till någon man inte känner och krama om den så där utan vidare. Däremot är det helt ok att gå fram och skaka tass. Det är ingången till en bra relation, oavsett vilken form den antar i framtiden. Faktiskt ses det som oartigt att inte ta i hand i vår del av världen när man hälsar på någon för första gången i vissa sällskap och sammanhang. Är det ett flyktigt möte går det bra att bara vinka för den som kommer in i ett rum och säga vem man är. Det varierar från situation till situation men grunden är alltså att man tar i hand för att presentera sej.

Tänk att man ska behöva skriva ett blogginlägg om nåt så naturligt och grundläggande. Förnekar många människor sin egen natur eller har de gått på myterna om hur farlig beröringen är, speciellt om det är en vuxen som berör ett barn? Jag skulle vilja säga att det är bristen på beröring som lett fram till all hysteri kring övergrepp och trakasserier.

Låt oss vara vänliga mot varandra. Klappa din kompis på axeln, ge din vän en kram och skaka tass med alla du möter i ett konferensrum. Du är inte konstig eller excentrisk, det är alla andra som är konstiga. Du är naturlig och jämlik. Kort sagt, du är människa. Att inte vilja bli berörd är att förneka sin mänsklighet och sin natur.




"Den bästa spegeln är en gammal vän."

Politikernas utsläpp av grodor måste minskas

Lena Ek, vårt senaste komikerbidrag bland världssamfundets politiker, skriver den gamla vanliga drapan om koldioxid och klimat samt drämmer till med lite snack om sotet som hon menar är minst lika farligt för isarna i norr. Ni vet, dom där isarna som smälter om somrarna och fryser till igen om vintrarna (mest sublimering och vatten som äter bort en massa is dock) och som vägrar lyda order från de som anser sej veta bäst om hur klimatet fungerar.

Sotet från våra brasor smälter Arktis isar, säger Ek. Det ska vara rejäla brasor det och de ska hålla på i många år för att det ska ha någon effekt. Nej, om det är nåt som borde minskas rejält så är det utsläppen av politiska grodor. Fast kanske inte ändå. Det ger ju oss bloggare nåt att skriva om!

"När en politiker säger att vi sitter i samma båt så var på din vakt, betyder det att det är du som skall ro."

Min tid som arkeolog

Jag har varit arkeolog i ca en månad. Det var dock rätt länge sen nu och minnena börjar blekna så sakteliga. Jag kanske ska ta det från början.

Hösten 1999 började jag en distanskurs i arkeologi som anordnades av Lunds universitet och Gotlands högskola med praktik på Gotland. Det teoretiska gick väl så där, jag kunde väl ha lagt manken till och lärt mej lite ödmjukhet inför frågorna för jag slarvade rätt mycket när jag skulle skriva uppgifterna. I vilket fall som helst skulle vi avsluta den här kursen med en månads fältarbete på Gotland i maj 2000, på ett ställe som heter Ajvide. Det ligger några km söder om Klintehamn på Gotlands västkust, en bit innanför kusten. Här gräver man sen 1983 ut ett område som var något av en centralpunkt för fisket och säljakten för 4000-5000 år sen.

Folket som bodde här var främst jägare och fiskare men viss boskapsskötsel verkar ha förekommit understundom. Det var ett samhälle som balanserade på gränsen till de förändringar det samhälle vi idag inordnar under benämningen neolitikum innebar. När sen det vi idag kallar bronsåldern inföll på Gotland för ca 4000 år sen övergavs platsen successivt.

Det var till denna plats vi kom för att göra vårt avslutande prov i arkeologikursen. Under en månads tid grävde vi ut en remsa på den sydöstra delen av av lokalen. I mitt schakt fanns ingenting förutom jord, stenar och nåt som jag trodde var nåt av intresse men som en av arkeologerna inte tyckte var nåt alls. Det var en bit sälben eller nåt sånt och eftersom mitt schakt i övrigt inte hade givit något kunde det slängas bort. I schakten bredvid fanns det dock nästan hur mycket som helst. Min vanliga otur alltså.

Bland annat hittades en grav som låg nästan perfekt inom schaktets utformning. Jag kommer att visa bilder vid ett senare tillfälle. Jag har inget inskannat just nu förutom en bild på en av deltagarna, vars namn jag inte kommer ihåg nu. Så här ser hon ut i aktion. Som sagt, jag kommer inte ihåg hennes namn så risken att PUL skulle träda i kraft här är noll.

Vi var ca 25 stycken som genomgick denna kurs och vi fick väl rätt så bra kontakt inbördes och med våra kursledare. Hela kursen leddes av den store Göran Burenhult. Han kom då och då ner för att titta till vårt arbete. En av dagarna vigdes åt en rundtur på ön med visning av de olika platserna man i övrigt grävde ut och funderade över rent vetenskapligt. Torsburgen är den plats jag kommer ihåg bäst. En gigantisk fornborg byggd på en ås mitt i ingenstans nån gång för länge sen. Det är t o m det enda vetenskapen har kommit fram till, om man vill vara elak. Det närmaste man kommit är att det tycks ha varit en skyddsanläggning för de omkringliggande byarnas befolkning i närmare tusen år från vår tideräknings början och framåt.

Det var en trevlig tid och vi hade skoj tillsammans, även på fritiden. Det skulle vara kul att få återuppleva en sån gemenskap.

Liten uppdatering ett par timmar senare. Detta är några av bilderna jag tog under kursens gång.

En av skallarna grävs fram i schaktet näst näst längst bort från mitt schakt sett.  Det skilde kanske fyra meter till mitt schakt.

Föreläsning om hur man tar jordprover och analyserar dom för att kolla dels åldern dels kolla efter isotoper skapade av mänsklig aktivitet. Den äldre mannen med kepsen var en expert på området. Han var 80 år då år 2000. Jag kommer tyvärr inte ihåg hans namn men ser jag det skulle jag känna igen det direkt. Kanske nån som läser detta vet vad han hette.

Utgrävningar vid Ajvide. Halva gruppen syns här i full aktion.

"Att döma av världshistorien har rättvisan alltid befunnit sig i underläge."

Tänkvärt om skulder och ekonomi

Ju mer skulder desto fler slavar. Det är en outtalad maxim som gällt i många år nu, ända sen civilisationens införande. Den personliga, privata skulden är värre än den nationella för stater får alltid hjälp att komma undan men det händer sällan vanligt folk. Inte ens normalrika kan klara sej undan om skuldberget vuxit sej alltför högt.

Jag har läst en recension av en bok med titeln "Debt, the first 5000 years". Den recensionen slår an en klang inom mej, som är antinationalist. David Graeber heter författaren som menar att skulder har en förmåga att skapa våld, vilket förstås är ett redan accepterat faktum. Hans ingång är en aning annorlunda dock. Han menar att införandet av ett monetärt system är ett direkt resultat av alla krigen som fördes. Lydien var det första land som införde mynt, på 700-talet före vår tideräkning (fvt).

Han menar också att ju fler och till ytan mindre stater det finns desto bättre kan man hålla ordning på skulderna, privata såväl som offentliga. En balansgång mellan byteshandel och monetär ekonomi är också en förutsättning för en bättre ekonomi och ett lugnare liv. De stora krigen hålls borta från lokalbefolkningen som mer ser krigen som ett skådespel. Medeltiden i Europa ser Graeber som en sorts frihetsperiod. Här verkar Graeber ha glömt bort att det under medeltiden i Europa fanns ett system som kunde vara mer frihetsberövande än nånsin slaveriet i Nordamerika var, nämligen feodalsystemet. Till viss del var det dock en lisa för många själar att inte behöva ha en stormakt inpå sej, att det fanns en lokal härskare som tog hand om det juridiska och löste tvister. Hade de sluppit religionens bojor och alla sjukdomar hade det varit perfekt.

Feodalsystemet kunde vara frihetsberövande eftersom skråna, de föregångare till fackföreningarna som bildades under medeltiden, förbjöd folk som inte tillhörde ett visst skrå, eller gille som det hette i Sverige, att verka alls. Vissa inom ett visst skrå fick inte heller röra sej som de ville. Rörelsefriheten var inte så stor på den här tiden. Det var den inte efter medeltiden heller så renässansens, barockens och upplysningstidens människor ska inte hyllas alls för att de gjorde slut på medeltidens "mörker", snarare tvärtom. Det är först med 1800-talets friare tankar som också rörelsefriheten kom med. Bättre kommunikationer gjorde det lättare för folk, varor och idéer att förflytta sej, till Maktens stora förtrytelse.

Helt köper jag inte Graebers bok. Det är lätt att se sambandet mellan pengar och våld men hur förklarar han den monetära ekonomins förmåga att hjälpa så många människor ur misären? Ser han staternas krascher i nuläget som en början på det han beskriver som sitt idealsamhälle? Jag håller med om att staterna och politikerna har överskattat sina roller i samhällsbyggnationerna i världen, jag håller också med om att vanligt folk inte fått den uppskattning de förtjänat för sin roll i samma byggnation. Men att pengar är lika med krig hela tiden är nog en förenkling.

Världen är på väg att bli bättre, för oss alla. Det tar tid och våra generationer kommer inte att uppleva lycka för alla i hela världen men det är på väg. Om nu inte Makten griper in och startar ett storkrig som skickar oss alla tillbaka till samma paranoida inställning vi hade efter attackerna mot WTC och Pentagon 2001. Saken är den att krig är ett sätt att lätta på spänningar inom grupper. Så har det alltid varit bland grupplevande primater som människan, gorillan och schimpansen. Krig kommer alltid att finnas, oberoende av vilka system som finns för att klara livhanken. Krig föds av problem men problem behöver inte orsaka krig.



"Det har aldrig existerat ett bra krig eller en dålig fred"

Vad har hänt i den stora stygga världen?

En liten resumé av vad som hänt i världen. Kändisar dör, övergrepp i Syrien och Bahrain, Grekland på väg mot konkurs. Allt är precis som vanligt. Världen går inte under men det är ett under att vi överlever de attacker som hela tiden kommer över oss. Som en poet skaldade: "Det finns inga mirakler".

Världen blir nog inte bättre men förhoppningsvis blir den inte sämre. Tredje världskriget kommer nog inte i morgon, inte i övermorgon heller. Möjligen på fredag men det får vi se då...



"Extrema idealister blir ofrånkomligen terrorister"

Vetenskapshörnan

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont.

Idag ska det handla om etymologi, läran om ords ursprung. Specifikt ska det handla om vissa ord som det borde gå att omtolka. Dvs, forskningen är inte klar. De ord jag har mest problem med är fan, kyrka, namnet Olov och engelska danger. Var beredda på att få en del uppfattningar krossade.

Fan - Fan är ett gammalt ord i de nordiska språken som av olika skäl inte belagt i skrift förrän under medeltiden. Det har använts som ett alternativt ord istället för djävulen eller satan. Fennen är en form som är belagd i svenskan på 1400-talet och fortfarande finns den ändelsen kvar i danskan (fanden). De som skrivit etymologin för detta ord verkar ha stirrat sej blinda på den bibliska betydelsen och glömt bort det uppenbara i själva ordet, nämligen att det är ett så kallat noa-ord, ett ersättningsord när man inte fick eller vågade uttala en företeelse vid dess rätta namn. De hävdar nämligen att ordet har sitt ursprung i ett frisiskt ord som betyder frestaren, med ursprung i ett ord som betyder hemsöka (fandian på äldre frisiska). Man kan här börja undra om de verkligen har forskat eller bara tagit den enklaste utvägen.

Till att börja med har kontakterna med friserna varit väldigt få genom historien. På sin höjd har de skymtat fram i skrifter och historier som ett sjöfarande folk, de är ättlingar till saxarna, det folk som än idag bebor Sachsen och Niedersachsen i Tyskland samt Nederländerna, Belgien och nordöstra Frankrike, om än med olika språk idag. Ordet fan har aldrig haft någon annan betydelse än en elak varelse, vid kristendomens införande kopplat till djävulen. Någon frestare har det aldrig varit tal om, snarare om en smygande varelse som kommer i natten för att döda. Här finns förstås en parallell till det frisiska ordets ursprungsbetydelse, hemsöka, men ändå är det svårt att acceptera att detta enda lilla språk skulle ha påverkat hela det nordisk-germanska språkområdet med detta ord.

Vi har nämligen ett mycket bättre ord som ursprung till fan, nämligen fiende (fornsvenska fiande) med ursprung i ett fornnordiskt ord som blir nästan fanden, vilket ju är dagens danska ord. Detta stämmer också bättre överens med engelskans fiend, ond ande, elak varelse, väldigt ond person. Dessa betydelser har engelskan haft hela tiden och även det frisiska ordet passar bättre med detta ursprung. Nej, fan är nog mer en förvrängning av ordet fiende, som i sitt ursprung betyder den som skadar, och ordet är inhemskt i de nordiska språken. Det är dags att uppdatera etymologin som vetenskap. Vetenskapen är inte fastslagen!

Kyrka - Ännu ett ord jag anser är slarvigt genomsökt efter sitt ursprung. Den gängse tolkningen är att ordet kyrka kommer av den grekiska frasen kyriakon doma (herrens boning). Här utgår man från en enda rad i en enda text från 500-talet när man söker stöd för sin uppfattning. Det man i det här fallet borde fråga sej är dessa frågor:

1) Om nu denna fras gett upphov till det germanska ordet, varför heter det inte nåt liknande kyrka i de romanska språken också? Omvänt kan man fråga sej varför ecclesia, vilket är basen för de romanska och keltiska orden för kyrka, inte är ordet för våra kristna byggnader här i Norden.

2) Hur kommer det sej att denna enda fras, belagd en enda gång i skrift på 500-talet, har fått sånt genomslag i hela den germanska sfären bland folk som knappt hade tagit in ett enda grekiskt ord i övrigt vid den tiden? Ordet kyrka uppträder första gången i engelskan på 700-talet och sprider sej sen österut, men bara bland germanska folk. Det finns inga bevis för att den grekisk-ortodoxa tron ska ha haft några större influenser i England någon gång i historien.

Nej, ursprunget till ordet kyrka borde sökas på annat håll. Faktum är att vi kanske skulle kunna hitta ordet på ett ställe som knappt någon tänker sej. Ordet ring är idag ganska mondänt, dvs alldagligt, men det har haft en religiös betydelse också. Ringar finns på många hällristningar och tolkas överallt som varande religiösa symboler, årsväxlingarna som går i cirkel är beteckningar som är högst bekanta för den som studerat religionshistoria eller etnologi.

Men ordet ring är kanske inte helt likt kyrka, kirche, church osv. Men tittar man på deras respektive äldre versioner (fornsvenska kyrkia, forntyska kiricha, fornengelska cirice) ser man likheten med ordet cirkel, av latinets circus, krets, ring. Ring (fornsvenska ringer) är av ett indoeuropeiskt ord som betyder något böjt eller böja, även rundad, cirkelformad. Dess tidigaste form är en variant som vi har än idag i ordet kring. I den ordfamilj som ring tillhör finns alltså förutom circus även ett annat latinskt ord, curvus (ursprunget till vårt ord kurva), men det lämnar vi därhän nu. Ordet circus är för övrigt släkt med grekiska kirkos, hjul.

Problemet som möter oss här är att kyrkor inte är runda, åtminstone har dom inte varit det i Norden. Det finns speciella kyrkor nere vid Medelhavet som är runda men det är inte relevant för oss här uppe. Men det finns nåt som ändå för mej till ordet ring, krets, nämligen det faktum att man enligt såväl arkeologiska utgrävningar som beskrivningar från tiden ska ha mässat tillsammans i ring, gärna i lundar eller med stora stenar som ett sorts tempel utan tak.

Exakt när kristendomen tog över i Norden är oklart men vi vet att de flesta saxiska rikena på ön Storbritannien var kristna på 700-talet, ungefär vid den tid då ordet cirice dyker upp i källorna. Många tidiga kyrkor i dessa riken hade en rund del där själva mässandet ägde rum samt ett långskepp där församlingen satt och såg på när mässan genomfördes. De blev kristnade främst av iriska missionärer och galliska/frankiska diton. Det finns alltså en klar keltisk koppling till ordet kyrka, på ett eller annat vis. En överföring av ordet från den cirkel man hade sina förkristna mässor i till altardelen av kyrkan ligger faktiskt väldigt nära till hands. Ordet circus i latinet hade släktingar i de keltiska språken som var så snarlika att det är omöjligt att veta varifrån ordet som lett fram till kyrka kommer ifrån.

Klart är att forskningen som lett fram till den gängse tolkningen av ordet kyrka inte kan godkännas. Rent ut sagt, det är bedrövligt att man inte bemödat sej om att forska mer kring ordet. Man har varit slarvig helt enkelt. Man har stirrat sej blind på det grekiska och glömt bort att det faktiskt finns alternativ.

Danger - Ordet danger dyker upp i engelska skrifter på 1200-talet och är från anglofranska daunger, bildat till dangier, ett fornfranskt ord. Här har man menat att ordet är en förvrängning av ett folkligt latinskt ord, dominarium, husbondens makt. Det ska alltså vara bildat till dominus, herre. Men varför betyder det då fara idag? Jag tror här föreligger ett misstag, inte hos forskarna utan hos de som använde ordet för ca 1000 år sen. Man har i franskan blandat ihop två romerska ord, dominus och damnum, förlust, skada, fara. Det är på det senare ordet man byggt betydelsen i dagens danger och så har vanligt folk använt det när det väl sluppit ut till dom. Men man har från överhetens sida framhärdat med betydelsen härskare, dvs det förra ordet, och detta misstag har smittat av sej på forskarna som struntat i ordet damnum.

Alla stavningar i fornfranskan tyder på att ursprunget är damnum, inte dominus. Men det verkar ha gått prestige i saken. Detta på grund av att ordets betydelser legat på dominus, på grund av ett misstag begånget av någon eller några under tidig medeltid. Vi har gott om såna paralleller i vår tid. Ett sånt är grym som definitivt inte är nåt positivt ord eller ens passar som förstärkning i en mening.

Olov - Olov är ett fornnordiskt namn (fornsvenska Olaver) som dyker upp på runstenar någon gång på 700- och 800-talen. Den gängse tolkningen av namnet är ättling eller förfader. Varför det skiljer så mycket i betydelse för detta namn är oklart. Elof Hellquist på sin tid skrev om detta och pekade på ett tänkt och icke belagt *Anu-laidar, "avledd från anorna" enligt Hellquist, och han menade att en irländsk form av namnet (Alaib) som finns på de brittiska öarna har sitt ursprung i nån av de nordiska formerna av namnet Olov. Detta är minst sagt konstigt med tanke på att namnet Alaib betyder vacker, behaglig på gaeliska. Det är alltså ett ord släkt med de svenska orden lovlig och ljuvlig. Här finns alltså en "gravad hund".

I gaeliska och iriska finns ordet ollamh (uttalas olav med långt å-ljud i början av ordet vilket också var det sätt man uttalade namnet under tidig medeltid) som knappt ändrats i uttal och stavning de senaste 1500 åren. Namnet betyder mästare, vis man, präst, ledare, doktor. Ordet är äldre än det nordiska namnet och det är just från de brittiska öarna som kristendomen först kommer nån gång på 700-talet, kanske med irländska eller engelska missionärer. Den kopplingen anser jag vara mer giltig än att det skulle betyda ättling. Märk väl att namnet Olov från början var ett kunganamn eller för andra högreståndspersoner. Det blev inget för gemene man förrän långt in på medeltiden.

Så, nu har jag diskuterat lite kring det som ligger mej varmast om hjärtat, etymologi. Nån som har nåt att tillägga eller vill rusa till försvar av de gängse tolkningarna? Det kommer fler ord nån gång. Men jag tänker diskutera mer inom diverse vetenskapsdiscipliner. Etymologin är inte allenarådande.




"Äkta vänskap kommer när tystnaden
mellan två personer är komfortabel"