Ett litet inlägg om kärlek och hat

Varför hatar vi? Varför ser vi andra människor som avskum? Jag menar inte att vi ska älska varandra förutsättningslöst (däremot kanske älska MED varandra!) men vi borde kunna acceptera varandras närvaro och åsikter. Istället för att slåss med meningsmotståndare borde vi kunna antingen övertyga dom om deras fel och brister, eller åtminstone mötas halvvägs.

Men i fallet Joel Bjurströmer Almgren verkar det där med att mötas halvvägs eller ens bemöta på normalt vis inte vara aktuellt. Han är ett ypperligt exempel på en person som inte verkar kunna fördra meningsmotståndare alls. Våldet och hatet har varit hans ledstjärna så länge nu att han inte verkar veta något annat - inte kunna något annat heller. Många av hans meningsmotståndare är av samma skrot och korn. Vi som kan bemöta våra meningsmotståndare på lika villkor bör i görligaste mån se till att dom tvingas möta varandra, under kontrollerade förhållanden förstås.

Vad med kärlek då? I dessa dagar är kärleken mer eller mindre bortglömd. Alla pratar sex och samtycke. Men det måste ju grunda sej i en ömsesidig attraktion som går utöver bara horisontella övningar, även om den bara varar några timmar eller dagar. Även här borde vi kunna vara vänner och komma överens. Kärleken till vänner består även om den där mer amorösa kärleken som så många besjunger eller skaldar om försvinner ganska snabbt.

Nu kan vi alla höra och se Laci Green prata om sex och samtycke i dryga fem minuter. Hon är förhållandeexpert och även om hennes röst kan vara lite irriterande i längden är hennes ord väldigt vettiga. Vem vet, kanske sex leder till kärlek, eller vice versa? Bjurströmer Almgren och hans gelikar kanske skulle behöva lite beröring. Det har konstaterats att för lite beröring av barn gör att dessa som vuxna blir rätt kinkiga och riktiga surkartar. Det är kanske därför de berör andra nu som vuxna, fast på fel sätt.



"A friend is someone who knows all about you and still loves you."

Dags att stå upp för kärleken mellan människor

Våldtäkter, slagsmål, överfall, rån, smitningar efter trafikolyckor och glåpord och hat på internet. Varför finns det så många rent ut sagt löjligt fega människor i världen? Såna saker som ger oss vuxna ett sånt dåligt rykte och sätter såna dåliga exempel inför barnen.

Det är alldeles för lite beröring, alldeles för få som verkligen träffas öga mot öga, alldeles för få som pratar med varandra, alldeles för många som vänder varandra ryggen i stora delar av världen. Många tror att världen är till för dom och att alla andra bara är i vägen. Snart vågar ingen säga till när fel begås för antingen blir man nedslagen eller åthutad för att nån känner sej kränkt. I det senare fallet verkar det onekligen som om vissa gillar att bli, eller känna sej, kränkta. I det förra fallet finns det alltför många som reagerar med ryggraden.

Det låter kanske flummigt och naivt men jag anser att det är för lite kärlek som visas folk emellan. Det behöver inte vara att folk kysser varandra offentligt eller nåt liknande. Det räcker med att vi ler mer mot varandra, inte snäser av varandra på nätet, inte tror andra om ont så fort de säger nåt. Vi är i grunden bra och trevliga människor allihop.

Hat och missunnsamhet gentemot varandra är inget som får mänskligheten att växa. Däremot får skratt och breda leenden oss att växa som personer. Vi skrattar för lite. Jag menar inte att vi ska skratta åt andra utan med varandra. Tänk om skrattet kunde ersätta allt våld, alla dumma ord som sägs i stundens hetta, alla fördomsfulla saker som sägs och alla alltför snabba konklusioner som dras. Det är nog inte så lätt alla gånger att leva som man lär men man kan alltid försöka, eller hur?



"Att hata människor är som att bränna ner sitt hus för att komma åt en råtta"

Vågad fredag

"Snodd" från annan blogg.

Har män rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet? Den här frågan vidrör den religiösa och filosofiska frågan om fri vilja. Det är en fråga som stötts och blötts väldigt länge och de senare decennierna har den kommit att inkludera kvinnan. Nu är det dags att inkludera mannen också.

Vad innebär det att ha rätt till sin egen kropp? Frisörer och tandläkare kör ju rätt hårt med oss, visserligen på vårt uppdrag men ändå. Militären, polisen och andra myndighetsutövare anser sej ha rätten att göra vad de vill med våra personer, om de tycker att det finns fog för såna ingrepp. Ska vi verkligen finna oss i sån behandling? Ja, faktiskt. Har vi begått nåt brott eller skrivit in oss i det militära så har vi de facto gett upp vår rätt till våra egna kroppar eftersom vi ju gjort nåt som gör att vi förtjänar denna sortens behandling.

Men vid sidan av detta, har vi då en fri vilja att göra vad vi vill med våra egna kroppar? Nej, inte då heller faktiskt. Vi kan inte springa spritt språngande nakna hur som helst. Det sätter vår inbyggda kultursfär p för, likaså klimatet.

Men om vi lämnar våra kroppar som sådana och ser till sexualiteten, hur ser det ut där? Med sexualitet menar jag det vi gör för att visa att vi är redo för sexuell aktivitet, den väldigt subtila uppsättningen beteenden som smyger sej in överallt i våra liv. Tja, om man får tro vissa som kallar sej feminister har kvinnor mer rätt till sin sexualitet än vad vi män har till vår. Borde vi inte ha lika rätt? Man tycker det och så är det också, eller snarare borde vara så, trots mediafeministernas försök att diskriminera oss utifrån vårt kön.

Tyvärr har många inom det så kallade etablissemanget gått på mediafeministernas prat och ser oss män som paria. Anmäls och fälls lika många reklaminslag där män används som objekt som såna med kvinnor? Den frågan kan jag inte svara på men det finns säkert siffror. Vad jag dock vet är att omkring mej när vi diskuterar reklam och kommer in på objektifiering av kroppar hörs inte lika många röster om att det är att utnyttja den manliga kroppen som när en kvinna syns på samma vis i en reklamsnutt.

Så länge en kropp visas i rätt sammanhang har jag faktiskt inget emot att den är naken, halvnaken eller visar lite mer än vanligt. För den sakens skull hör inte en halvnaken kropp hemma i reklam för mat eller byggnadsmaterial. Jo, om det är en hejdlös parodi. Jag undrar om det inte bakom många mediafeministers motstånd mot oss män ligger en rädsla för den manliga kroppen - och den kvinnliga.

Det är en kall värld där ute, för många män. Framför allt om de inte hör till, eller håller med, etablissemanget. Kanske är den världen lika kall för de kvinnor som inte hör dit också? Bästa sättet är att intala sej att det endast handlar om vissa människor som när en önskan att bli något stort.




”Ju fler lagar och förordningar, desto fler tjuvar och banditer.”

Vågad fredag

Kärlek finns beskriven i dikt- och sångform över hela världen och i alla former. Mycket av det är löjligt och sirapsaktigt men det fyller sin funktion då det är en hyllning till någon man håller av eller en generell hyllning till alla som älskar. Men finns det dikter och sånger till ren och skär sex? Sånger finns det förstås, den som hört t ex Prince eller Whitesnake har nog uppfattat en och annan hyllning till en av de grundläggande behoven hos oss människor i många sånger. Men dikter är en annan femma. Inga etablerade poeter har med berått mod publicerat sexdikter, så vitt jag visste. Mitt sökande nu på nätet hade bara lett fram till moderna dikter som publiceras på diverse fora och hemsidor. Det var när jag skrev sökord på svenska.

Inte förrän jag började söka på engelska sökord dök det upp dikter från klassiska författare och poeter. Ofta är de fyllda av putslustigheter, ovidkommande fakta och en massa känslor som bubblar upp inom en, precis som det gör när man har lust. Förmodligen är dessa dikter ett försök att återge dessa känslor på ett så målande vis som möjligt.

En dikt som handlar om sex är precis som vilken annan skildring av sex som helst. Det blir gärna lite av hö hö-faktorn, dvs det där att man inte gärna pratar om det och gör man det blir det bortrationaliserat genom skratt eller så får man en menande min till svar. Det är nåt man inte gärna tar upp så där utan vidare. Vi får gå till antikens glada dagar för att hitta skildringar som är mer ohämmade än vår tids närmast viktorianska syn. Fast även då fanns det krafter som ville stoppa en alltför vidlyftig skildring av sex och lust.

Dikter om sex blir alltså ofta utfyllda med omskrivningar eller beskrivningar, ibland i humorns tecken. Så länge vi ser på sexualitet, sex och sensualitet som nåt fult kommer alla skildringar av detta att bli humoristiska eller undanskymda. Frågan är då varför vi har sån anskrämlig syn på sex. Det blir nåt att tackla...

"Roses are red

Violets are blue

Your poem is lame

Mine is too"