Ett par varningens ord till alla som hatar yttrandefrihet

Sveriges radios reporter Nils Horner mördades igår av fega uslingar, och jag ser det som en attack på yttrandefriheten och pressfriheten. Att döda en journalist eller liknande är lika lönlöst som att försöka bekämpa en keltisk, romersk eller kinesisk armé; dödar man en soldat kommer det hela tiden en ny i hans ställe. Till slut blir det istället du själv som faller. Vi föds med förmågan att prata. Det får ingen ta ifrån oss. Ingen har rätt att tysta oss, vad det än rör sej om.

Precis som Peter Harold skriver i sitt eminenta inlägg om samma hemska dåd, kommer även jag att sakna Nils Horners rapporter. Han var ett ljus i ett annars ganska kompakt mediamörker, speciellt mörkt var det i de gamla mediernas skugga. Det var väl hans stil, hans orädda attityd visavi alla han mötte, som gjorde att han likt de som sköts ihjäl i januari i samma stadsdel blev fegisarnas måltavla. Det skulle behövas fler i den stilen. Många av dagens journalister är lata degklumpar som likt oss bloggare oftast bara sitter framför skärmen och samlar endimensionella fakta om en sak eller en person, utan att egentligen vara på plats och se hur det förhåller sej.

Visserligen kanske man inte får hela bilden klar för sej även om man är ute i fält, men man får i alla fall en bättre bild än många andra. Inga efternamn, men en viss miljöaktivist som leker TV-reporter och vars förnamn är Erika verkar vara åt andra hållet. Hon är nästan bara ute på fältet, men samlar ingen information än den hon vill ha och är säker på att få, alltså den som stämmer överens med hennes syn på saker och ting. Men likväl är detta också ett exempel på yttrande- och pressfrihet. Alla ska ha rätten att säga vad han/hon vill.

Informationen från Nils Horner må ha tystnat, men hans budskap har det inte. Världen är och förblir en skådeplats för oss alla. Det kan inga yttrandefrihetshatande fommar ändra på.




"Om jag bara vore ödmjuk
skulle jag vara perfekt"

Dumheter världen över

Om det är nån form av övergrepp vi bör straffa så är det de olagliga äggsamlarna. Ägg ska inte samlas in för att ha som troféer. De är till för att ge liv åt nya generationer fåglar eller vara mat åt äggtjuvar av rätt sort. Att samla ägg för egen gratifikation är bara så sjukt, så sjukt.

Det här låter som nåt ur TV-serien Criminal Minds, en familj har försvunnit från sitt hem där de senast sågs äta frukost år 2010. Nu har deras kroppar hittats i Mojaveöknen tre år senare. Sjukt så det förslår. Varför händer sånt här egentligen?

Det börjar likna en såpopera allt detta med turerna kring Sture Bergwall, understundom kallande sej Thomas Quick. Värst är förstås de som gått på hans mytomani, orsakad av de droger han fick runt år 1990 och framåt.

Vad har lankeserna att dölja egentligen? Varför vill de inte att en internationell kommitté som granskar inbördeskriget i Sri Lanka under nästan 30 år? Man kan undra varför...




"Never tell your problems to anyone...20% don't care and the other 80% are glad you have them."

Det perfekta mordet (eller en hyllning till äldre tiders deckare)

I böcker av John Dickson Carr, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och andra klassiska deckarförfattare aktiva på 1920-talet och framåt nämns ofta tanken på det perfekta mordet. Det verkar dock inte gå att genomföra i praktiken, främst på grund av att allt som mördarna (oftast psykopater eller desperata knasbollar som döljer sina rätta jag bakom en relativt normal persona) kan komma på lätt matchas av de briljanta detektiverna.

Carr var sin tids mästare på det låsta rummets mysterium, framför allt ett exempel där en person har lämnats död i ett sånt låst rum (låst inifrån förstås!), skjuten på nära håll men inget vapen finns i rummet och ingen person står att finna heller. Den vanligaste lösningen här är att mördaren gömmer sej bakom dörren och hoppar fram bakom alla som rusar in i rummet. En annan lösning är att den döde skjutit sej själv och haft vapnet knutet till ett starkt gummiband som fästs i skorstenen. När skottet gått av och kulan dödat har sen vapnet farit upp i skorstenen och bara en noggrann detektiv löser detta problem.

Carr hade förstås ännu bättre lösningar på detta problem. Men dom får ni läsa om. Lite spänning ska vi väl behålla en tid framöver, eller hur? Annars bjuder Agatha Christies bok Tretton vid bordet (Lord Edgware dies i original) på en väldigt klurig gåta. Lady Edgware går hem från en middagsbjudning och skjuter sin man. Men varför säger hon ingenting till husan eller betjänten när hon kommer hem och varför verkar hennes kläder vara så konstiga?

Mysfaktorn i dessa gamla böcker är väldigt stor och det är skoj att läsa samhällsskildringar från förr samtidigt som det är intressant att se filmatiseringarna av dessa böcker eftersom man lagt ner så mycket möda på att återskapa de miljöer som var aktuella i böckerna.

Förstås har dessa mord ingen eller nästan ingen verklighetsanknytning men det är betydligt behagligare att läsa om dessa mord än uppleva dom i realiteten. Faktum är att dessa deckare från förr är mer verklighetstrogna i mina ögon än de moderna spänningsromanerna där allt ljus har flyttats på utredarna, som ofta har konstiga problem med sina liv och ibland är utredaren och mördaren kopplade till varandra på nåt underligt vis som numera börjat bli väldigt tjatiga. Wallander och liknande utredarfigurer är såna jag tänker på. Dessa var rätt intressanta när de först kom för ca 20-30 år sen men nu har de också spelat ut sina roller. Det skulle behövas ett nytt sätt att skriva spänningsböcker på.

De gamla deckarna där alla misstänkta samlas på ett speciellt ställe och detektiven går igenom fallet ända till mördaren avslöjas och polisen tar bort henne eller honom är självklart ett avslutat kapitel i spänningsromanernas historia. Det är dags att förpassa den själsligt och socialt skadade utredaren till skuggorna också. Frågan är vilken typ av romanfigur som ska ersätta. Kanske en mer realistisk figur av idag skulle passa. Men hur ser det ut på utredarfronten idag? Kanske ska poliserna själva börja skriva böcker?

En sista fråga är om vanliga personer kan lösa mord på det sätt som porträtteras i romanerna före polisen. Är det möjligt?




"If there is nothing wrong with me maybe there's something wrong with the universe"

Israel kan omöjligt vara en civiliserad stat

Detta är Mellanösterns samtliga regeringar...

Åtminstone inte när man släpper brodern till en mördare ur fängelse så där lättvindigt. Mordet på premiärminister Rabin 1995 var ett av de fegaste dåd som nånsin begåtts. De som låg bakom mordet var, och är, fega uslingar som inte borde få gå fria. Som jag skrivit tidigare och kommer fortsätta skriva: Hela Mellanöstern är ett enda stort misstag begånget av de gamla kolonialmakterna och det då nybildade FN efter andra världskrigets slut. Israel, Hamas för att bara nämna några kontrahenter i området fortsätter dagligen att bevisa detta. Måste de uppföra sej som småbarn hela tiden?




"Det här kan ju en femåring begripa. Så hit med en femåring då!"