Ett par varningens ord till alla som hatar yttrandefrihet

Sveriges radios reporter Nils Horner mördades igår av fega uslingar, och jag ser det som en attack på yttrandefriheten och pressfriheten. Att döda en journalist eller liknande är lika lönlöst som att försöka bekämpa en keltisk, romersk eller kinesisk armé; dödar man en soldat kommer det hela tiden en ny i hans ställe. Till slut blir det istället du själv som faller. Vi föds med förmågan att prata. Det får ingen ta ifrån oss. Ingen har rätt att tysta oss, vad det än rör sej om.

Precis som Peter Harold skriver i sitt eminenta inlägg om samma hemska dåd, kommer även jag att sakna Nils Horners rapporter. Han var ett ljus i ett annars ganska kompakt mediamörker, speciellt mörkt var det i de gamla mediernas skugga. Det var väl hans stil, hans orädda attityd visavi alla han mötte, som gjorde att han likt de som sköts ihjäl i januari i samma stadsdel blev fegisarnas måltavla. Det skulle behövas fler i den stilen. Många av dagens journalister är lata degklumpar som likt oss bloggare oftast bara sitter framför skärmen och samlar endimensionella fakta om en sak eller en person, utan att egentligen vara på plats och se hur det förhåller sej.

Visserligen kanske man inte får hela bilden klar för sej även om man är ute i fält, men man får i alla fall en bättre bild än många andra. Inga efternamn, men en viss miljöaktivist som leker TV-reporter och vars förnamn är Erika verkar vara åt andra hållet. Hon är nästan bara ute på fältet, men samlar ingen information än den hon vill ha och är säker på att få, alltså den som stämmer överens med hennes syn på saker och ting. Men likväl är detta också ett exempel på yttrande- och pressfrihet. Alla ska ha rätten att säga vad han/hon vill.

Informationen från Nils Horner må ha tystnat, men hans budskap har det inte. Världen är och förblir en skådeplats för oss alla. Det kan inga yttrandefrihetshatande fommar ändra på.




"Om jag bara vore ödmjuk
skulle jag vara perfekt"