Vi realister har vunnit!

Vi som ser verkligheten bakom klimatfrågan, dvs det kvittar vad som händer med och i vädret, har nu fått bekräftelse på att den är död rent politiskt sett. Inte bara i USA som folket på The Climate Scam säger utan även här i Europa. Det märks framför allt inom EU där det närmast råder stiltje, precis som i den amerikanska valkampanjen. Här i Sverige råder också stiltje. Det är nästan som om luften gått ur såväl rörelsen som dess anhängare.

Det låter dock som ett dåligt mantra detta för det har upprepats av mej och andra i många år nu. Saken är ju den att de som sitter på den officiella tolkningsrätten vill antingen inte acceptera att deras fråga inte är så stor längre eller så blundar de för realiteten, nämligen att vädret och klimatet inte följer de modeller som satts upp. Men inom klimatalarmistlägret kan man väldigt lätt ändra modellerna så de passar in på verkligheten, något så när i alla fall. Men så har då verkligheten minsann kommit ikapp dom. Vad ska de göra nu? En del hittar ju på dumheter som att skapa frågeformulär där man försöker få reda på vem som är skeptisk (dvs är emot allt alarmisterna står för) och sen hitta på saker om dom..

I Storbritannien kan du gå och se en pjäs om hur det är att vara skeptisk till hela klimatalarmismen. Man blir kallad kättare av de som "vet bäst". Dom är rätt många trots allt, de som "vet bäst". Har vi realister verkligen vunnit, eller är det bara en chimär? Vi får väl se om ca 10 år vad som är älsklingsdomedagen då.





"Av alla former för oväsen jag känner tror jag att musik är den minst obehagliga."

Dokument utifrån

Den som händelsevis trodde att klimat- och miljömötet i Rio skulle leda nånvart och fortfarande förutsättningslöst tror på det här med klimatdravlet har säkert blivit ordentligt besviken i och med det slutdokument som presenterades idag. Klart är att vad man än anser om klimatfrågan så är detta ett steg ingen kan vara nöjd med, utom oss realister som kan känna skadeglädje över att denna politiska fråga än en gång sakta runnit ut i sanden för att knappt lämna några konkreta spår efter sej.

Kanske vi äntligen kan skönja ett slut på klimatfrågans betydelse för politiker och förståsigpåare. Låt oss hoppas det.




"En del människor tror att fotboll är en lek på liv och död. Jag kan försäkra dig, det är mycket mer allvarligt än så."

Journalisters hjärta klappar för MP

Nära hälften av alla journalister vid kvälls- och dagsblaskorna visar sej alltså ha sympatier för Miljöpartiet. Andra bloggar med samma eller liknande inriktning som min uttrycker sin harm och ilska över detta faktum. Men det är egentligen föga förvånande att det är så här. Miljöpartiet är ju för vetenskapen vad SVT är för allmänbildningen, dvs ett skämt. Det konstateras i undersökningen att MP har lyckats fånga upp medelklassen. Innebär det då att folk i gemen inom medelklassen är a) intresserade av miljöpolitik?, b) oinformerade om vetenskapens verklighet?, c) är trötta på betongpolitiken hos de gamla partierna?

Det finns en möjlighet att samtliga alternativen är korrekta. Kanske inte samtidigt hos alla sympatisörer men åtminstone en del av dessa. C är det alternativ jag främst förordar här. Men är verkligen journalister speciellt bra representanter för medelklassen? Snarare är de väl, liksom alla andra yrkesgrupper, en klass eller snarare ett skrå för sej och som sådan har denna grupp en väldig maktposition i samhället, med förmåga att påverka opinionen för eller emot en viss sak. Att då MP slagit klorna i så många av de journalister som uttrycker sin politiska åsikt bevisar bara en sak: att klimatdravlet kan fortsätta beskrivas och harvas i tidningarna trots de rön som tyder på att det just bara är dravel.

Märk väl att jag skriver "de journalister som uttrycker sin politiska åsikt". De journalister som inte uttrycker sin politiska åsikt, då? Vad tycker de egentligen? Får vi veta det? Vågar de säga nåt i den kör av hjärntvättade journalister, antingen de påverkat sej själva eller förläst sej på de propagandaskrifter de matats med under sin uppväxttid som journalister?




"Svenskar är tyskar som kan prata engelska"

Dags för lite klimat- och energisnack igen

 Det var ett tag sen men nu är det dags igen att diskutera klimatfrågan och se på vad politikerna egentligen vill i denna fråga. Miljöpartiets "tillbaka till naturen"-ideologi känner väl de flesta till vid det här laget. Åsa Romson står för det mest rabiata och världsfrånvända av åsikter här. Detta samtidigt som många undersökningar visar att folk inte vill ha fler lagar och dessutom hellre vill ha kärnkraft än vindkraft. Men var står resten av partierna nånstans egentligen?

Centern är lika rabiata som Miljöpartiet här och hon-som-pratar-i-nattmössan är här på precis lika vilseledande som nånsin Romson eller någon av hennes företrädare. Vänsterpartiet har klamrat sej fast vid klimatfrågan nu under nye partiledaren Jonas Sjöstedt och det är jag tämligen säker på att de kommer att förlora på. Folkpartiet lallar med som vanligt liksom Socialdemokraterna. Moderaterna har blivit aningen tystare på detta området även man då och då hör det självspelande pianot gå igång om klimatet även där. Var Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna står i denna fråga vet jag inte och jag bryr mej inte heller så mycket om vad värdekonservativa partier utan reell substans tycker.

Kontentan är alltså att partierna i vårt nationella parlament gått på klimatbluffen i mångt och mycket. Enskilda parlamentsledamöter kanske har "sett ljuset" men det verkar inte ha någon effekt på det politiska väsendet i stort. Snarare tvärtom, det är ovanligt tyst bland politiker i gemen om klimatet. Att sund vetenskap och vi bloggare fått genomslag här är med stor säkerhet ett av skälen till att endast de mest motsträviga taxarna håller fast vid klimatdravlet.

Vad är då sund vetenskap i sammanhanget? Det jag pratat om i snart fem års tid varje gång jag kommit på klimatfrågan: Det faktum att koldioxiden inte styr klimatet utan är en följd av andra faktorer som i realiteten styr det, det faktum att människans påverkan på jorden är av en helt annan karaktär än den klimathotarna vill få oss att tro, det faktum att man bör sätta in precis allt det som allt levande på jorden gör tillsammans med det ickelevande i sitt rätta sammanhang, dvs att allt samverkar. Folk blundar också för det faktum att koldioxiden följer temperaturväxlingarna, inte tvärtom. Våra utsläpp lär inte ändra på det. Den övriga naturen verkar tacksamt ta emot det vi släpper ut.

"Leendet är en sympatisk rynka som slätar ut de andra."

Rekviem över Andreas Carlgrens tid som miljöminister

Nu är klimathotaren och ulven i fårakläder Andreas Carlgren borta, bara för att ersättas av en som verkar vara lika rabiat i klimatfrågan. Huruvida Lena Ek blir lika rabiat i vargfrågan återstår att se.

Andreas Carlgrens tid som miljöminister blev lika intetsägande rörande miljöarbetet som i stort sett alla andra miljöministrar före honom. Mest kontroversiellt var väl hans syn på vargfrågan. Skyddsjakt på varg är bland det mest onödiga och minst fruktsamma man kan komma på. Vargen har lika stor rätt att vistas här som vi och ska vi ha jakt på varg ska vi jaga människa också!

Som klimattok var Carlgren i en klass för sej bland politiker i Sverige. Trots alla motgångar för klimathotarna (Climategate, Himalayagate, det sviktande intresset bland väljarna för klimatfrågan ö h t, de minst sagt misslyckade mötena i Köpenhamn och Cancun och inte minst, vädret självt som trilskas genom att bli kallare) så står han fast likt Jens Ergon på SVT, Karin Bojs på DN m fl vid detta vidunder som kallas AGW. Inget tyder ännu på att efterträdaren skulle välja en annan väg.

"I'm the the flyer
with only one desire"

Starta om klimatpolitiken

Äntligen verkar forskare inse att politiker inte är att lita på. Vad som än orsakar förändringarna i vädermönstret världen över är det bättre att anpassa sej till det som förändras än att peka finger i nån speciell riktning. Blir det varmare är det bara leva efter det, samma om det blir kallare. Skulle temperaturen hålla sej inom de marginaler vi har haft de senaste 2000 åren är det bara bra. Det är den perioden som lett fram till vår utveckling. Den utvecklingen kan komma att hjälpa oss och våra medvarelser på den här planeten att överleva vad som än kommer att hända.

Under min livstid kommer dock inget dramatiskt att hända, vilket är synd för jag hade velat se vad som kommer att hända.

Mer matnyttigt att läsa här.

Tidningarnas alltför ensidiga engagemang i klimatpolitiken

Ska man satsa på en häst eller alla i ett lopp? Har man bara pengar nog ska man förstås satsa på alla hästarna för att på så sätt få in en garanterad vinnare. Så gör inte Svenska Dagbladet enligt Lars Bern, vars artikel på Newsmill visar på att de vetenskapsartiklar som införts i amerikanska tidningar och blivit kritiskt granskade samt godkända för publikation inte har omnämnts en enda gång i SVD eller någon annan tidning i Sverige med nationell spridning. Artiklar som däremot följer den rådande klimatpolitikens normer publiceras utan omsvep. Är det ett medvetet drag av SVD och andra tidningar att välja bort det som kritiserar den rådande klimatpolitiken? Man får i alla fall den uppfattningen av att läsa Berns artikel. Jag ser inget skäl att betvivla hans information eftersom det han skrivit tillsammans med Maggie tidigare behandlat samma dilemma. Man blir hänvisad till bloggar om man ska läsa kritik gentemot den rådande normen, inte bara inom klimathysterin. Inte undra på att Gammelmedia tar till stora släggan och försöker förlöjliga bloggvärlden.

Det har nämligen sagts från mediahåll att bloggarna inte är så stora så att de nås av kreti och pleti men det är ju ändock ett relativt nytt fenomen som växer mer och mer. Bloggar, twitter, SMS och allt vad det heter växer alltmer och information blir tillgängligt för alla och envar utan att vare sej media eller politiker längre har monopol på kunskapen. Jag börjar bli orolig, inte för demokratin för den finns inte, utan för yttrandefrihetens vara. Den kommer säkert att finnas kvar men om man blir tvingad att yttra sej på ett sätt som media vill att man ska yttra sej då är det fara å färde för på den punkten är säkerligen media värre än politikerna. De sistnämnda vill inte gärna ha demokrati men yttrandefriheten struntar de i eftersom protester är nåt man kan ignorera.