ShoutOut: Cookies and sweets

Jag vill göra reklam för en blogg jag nyss har upptäckt: Cookies and sweets. Den drivs av en tjej vid namn Simona som älskar att baka och som också fotar sina verk. Inte nog med att bakverken och godsakerna ser farligt goda ut, hon är fantastiskt duktig med kameran också. De vinklar hon hittar för sina foton skulle jag inte ha upptäckt så där utan vidare, men det beror på att jag inte bakar regelbundet och ser då inte det jag gör på samma sätt som Simona gör.

Hennes blogg hamnar i min lista här till höger. Bilderna hon tagit på sina verk finns att beskåda här. Jag blir, som vi göteborgare säger, läskad av alla härliga saker jag ser i hennes foton. Farlig kvinna det där...



"If you're afraid of butter, use cream"

Diskriminering är tydligen fullt tillåtet

Abigail Siren heter en engelsk bloggare som tycker om att skriva om erotik och gärna visar det på sin blogg. Nyligen fick hon sparken från sitt jobb för denna bloggs skull. Det verkar som om det i Storbritannien är fullt tillåtet att ge någon sparken för man bloggar om sitt sexliv och visar bilder på sej själv i halv- eller helt avklädda situationer. Vad man gör på sin blogg är väl ens egen ensak, eller?

Så här ser hon ut (bilden länkad från hennes twitterkonto):

Jag hoppas inte situationen är sån i Sverige, att man kan få sparken för att man bloggar om sitt sexliv och visar bilder från möten med sina sexpartners. I mitt fall är det nog inga problem. Jag har för närvarande knappt ens ett vanligt liv, ha!



"Please, please help me"

Fördelen med att ha en blogg "ingen" läser

Katarina Mazetti har skrivit för ICA-kuriren om sanningen bakom våra traditioner och trögtänkta knasbollar har då hotat henne till livet för detta. Det har jag skrivit om hela tiden här på min blogg och ingen har skrivit nåt om det. Antingen är det ingen som läser min blogg eller så är det ingen som bryr sej när jag skriver. Jag lutar åt det senare antagandet.



"Alla generaliseringar är farliga, inklusive den här"

Om konsten att skriva inlägg

Jag skriver minst en gång varje dag här på min blogg, mest för min egen skull men också för att delge andra min kunskap och mina åsikter. Ibland är jag arg, andra gånger föreläsande, återigen kan jag vara dryg och arrogant. Det är inte alltid så lätt att skriva, framför allt är det svårt att komma på vilket sätt jag ska skriva, vilken ton jag ska anlägga. Ämnena brukar komma av sej själva. Jag läser diverse tidningar och hittar (nästan) alltid nåt kul att kommentera.

Men det är det där med tonen som brukar vara problemet. Det handlar om att få den rätta tonen för varje inlägg och detta är inget undantag. Jag vill vara snäll och trevlig här till skillnad från t ex mina inlägg om klimatfrågan som ofta är sarkastiska och/eller elaka eller som när jag skriver om politik då jag ofta blir arrogant eller dryg. Så tonen är oerhört viktig beroende på ämnet.

Jag vill gärna skriva långa skrifter men är väl medveten om att de flesta inte klarar av sånt. Det finns nämligen det där med förmågan att upprätthålla koncentrationen visavi något man kanske inte är så himla intresserad av det man har att säga. Jag vet det själv av erfarenhet att många texter kan vara helt och hållet ointressanta men det gäller alltså att ha tålamod. Man får ta stycke för stycke, spalt för spalt och se till att ta många småpauser om man känner tålamodet tryta.

Mitt skrivande är inte avhängigt av vad andra tycker utan jag skriver om det som faller mej in. Jag kräver därför inte att folk ska tro på det jag skriver eller följa det slaviskt. Det enda jag begär är några minuter av varje läsares tid. Om någon vill läsa förstås...




"Prästen - denna i långa kläder insvepta definition av nonsens!"

Google utövar censur

Google gömmer sej bakom en minst sagt konstig tolkning av upphovsrätten och struntar i enskilda bloggares rätt att försvara sej mot en anklagelse när man först raderar olika bloggar som har skrivit om diverse artister och presenterat material som kommit direkt från artisterna och/eller bolagen själva och sen meddelar berörda bloggare om vad man gjort. Jag använder själv tjänsten Blogger från Google men mot bakgrund av denna form av censur börjar jag fundera på om jag skulle ta min Mats ur skolan och dra över till min alternativa adress permanent. Än så länge utövar Wordpress ingen censur av den här typen.

Att ens inlägg ens läses

Jag är inte förvånad att det kommer kommentarer till det jag skriver. Jag skriver rätt provocerande ibland, mest för att få en respons, och om nån tar illa vid sej bryr jag mej inte om alls. Det är inte min sak att vara allas vän. Det som förvånar mej är att kommentarer endast kommer när jag länkar till sånt som vilken idiot som helst läser, dvs tidningarnas sidor. När det gäller riktigt intressanta saker som jag engagerar mej i är det nästan ingen som reagerar.

Så nu tar jag bara en länk, vilken som helst, och länkar till så får vi se vad svar jag får. Det handlade visst om pengar. Det vet väl alla att de som är sämst lämpade att handskas med pengar är politiker, tjänstemän och ekonomer.

Bloggosfären - de besuttnas värsta mardröm

Inte bara politiker och arbetsgivare är rädda för vad bloggare skriver om, även facket och deras bandhundar A-kassorna ogillar detta och ser det som ett hot mot allt som de står för. I förtäckta ordalag och muttranden om att bloggande innebär uppdragstagande och därför också ska innebära neddragning av A-kassa försöker man hindra det fria ordet att komma fram.

Sån är i alla fall min tolkning av den artikel i DN som många bloggare hänvisar till och en del gör samma tolkning. De gamla gamarna ser det förstås annorlunda och tar till det där förvrängda "rättvisetänkandet" där solidaritet innebär att alla ska ha det lika jävligt som man själv har det. Internet har inneburit att fler får tillgång till möjligheter att tänka som man själv vill vilket gör att man på ett bättre sätt kan visa världen hur man känner och vad man egentligen vill göra. Det är nåt som vare sej politiker, arbetsgivare eller fack gillar för det utmanar det system som "funkat" de senaste 100 åren. Det gäller att bevara status quo.

De arga blogginläggen

"De här damerna på de stora drakarna har nog en dold agenda. De tävlar om vem som kan få flest arga kommentarer på bloggarna."

Orden ovan skrevs av en kommentator till ett inlägg på Maggies blogg. Det ligger nåt i det. Den vinner som kan få flest röster från den tveksamt inställda sidan av klimatdebatten. En sorts åsiktsregistrering så de vet vilka de ska ignorera nästa gång de skriver en artikel om hur nära undergångens rand vi kommit. Det handlar inte om censur, utan om nåt värre, det handlar nämligen om att strunta i att det finns människor som tycker annorlunda än man själv gör.

Men i bloggvärlden finns inga såna regler. Där skriver anhängare och deras motståndare hipp som happ utan att det finns andra hinder än att man tar bort vad som anses vara spam. Man kan också låta kommentaren stå oemotsagd och låta andra svara på detta, precis som jag gör. Det tidningarna gör är att blunda för den här sortens demokrati. De skriver sina artiklar, upplåter lite plats för bloggkommentarer och ser till att kritik döljs vid "rätt" tidpunkt och låter den komma fram igen när kusten är klar.

Kan vi spå om framtiden för hur det kommer att se ut på tidningarnas sidor om ca 10 år?

Därför läser jag sällan tidningar

Jag hade inte tänkt skriva nåt idag för jag hade inte lust. Men så såg jag den här elakt skrivna debattartikeln i Expressen och kände att lusten kom tillbaka direkt. Den är elak på så vis att artikelförfattaren, Ann-Charlotte Marteus, utgår ifrån att skeptiker av den så kallade AGW-teorin per automatik inte förlitar sej på vetenskap. Framför allt verkar Maggie Thauersköld vara en nagel i ögat på henne. Mer eller mindre uttalat verkar Ann-Charlotte besviken att det finns kvinnor som är skeptiker till AGW-teorin. Skepticism är ju inte vetenskap, det är kritik och kritik borde tystas för det man framför kan inte vara vetenskap. Det är kanske sant, om man med vetenskap menar den sortens forskande som är starkt bunden till organisationer och regeringar och som således är styrd i en viss riktning för att passa modeller och planritningar som utgår från tanken att nåt kan komma att hända, vare sej man har rätt eller inte.

En teori är inte sanningen, som mycket riktigt Ann-Charlotte också skriver. Men när hon skriver att majoriteten av forskarvärlden tror på den här teorin då måste jag tillrättavisa henne å det skarpaste. Att ett visst antal namn finns med på IPCC-rapporten betyder inte att majoriteten av världens forskare står bakom den. Tvärtom, en undersökning visar att de flesta är emot det som står i de rapporter IPCC presenterat, i varierande grad av skepticism. Nej, Ann-Charlotte, du kan slippa oss för vi har inget förtroende för dej. Ditt och dina kollegers sätt gentemot bloggvärlden tyder bara på att du är desperat. Jag lider med dej. Det kan inte vara lätt att ändra ståndpunkt när du matats med en enda åsikt och bara hört en sida av saken. Att ha hört båda sidor och sen valt sida, som jag gjort, är en annan sak.

När en krönikör häver ur sej sån här galla är det inte så konstigt att alltfler slutar köpa tidningar på riksnivå. Själv använder jag mej bara av tidningarnas hemsidor för att 1) se om det hänt nåt av vikt 2) läsa serierna (gäller endast DN och SVD) samt 3) för att se vad som skrivits på debattsidorna för att få ena sidan av en sak för att få andras sidor av samma sak via blogglänkningarna. Det var länge sen jag förlitade mej hundraprocentigt på "gammelmedia" och vad deras journalister skriver. Mer och mer skriver jag med hänvisning till medierna enbart för att få respons från de andra som skriver på sina bloggar samt de som kommenterar de olika bloggarna. Vad tidningarna tycker bryr jag mej egentligen inte om.

På liknande sätt kan man sammanfatta tidningarnas generellt sett okritiska syn på fildelningen och övervakningsdirektivet FRA. Emma är en av de ledande proponenterna för fri fildelning och en av de argaste kritikerna till FRA och IPRED (med undantag för Oscar Swartz och nån till vet jag ingen som gått till så hårt angrepp mot dessa övervakningshelveten). Här har också de gamla medierna haft svårt för att hänga med i utvecklingen. Ofta återges artiklar om fildelning med vinklingen att skiv- och filmbolagens kartellorganisationer får uttala sej sist och mest samt spy sin galla över fildelningen utan mothugg. På bloggarna finns åtminstone båda sidors sak representerade i form av inlägg och kommentarer. Tidningarna har blivit en makt i sej i och med att man då och då censurerar kommentarer och blogginlägg.

Censur är en väldigt farlig väg att gå, framför allt om de som står för den är rädda för att stöta sej med vissa maktfaktorer i ett samhälle. Alarmister finns i många läger, inom klimatforskningen är det såna som tror att världen blir ett blött inferno med dränkta städer och förstörd ekologi inom ett antal år och inom fildelningsvärlden är alarmisterna rädda för att fildelare förstör ekonomin för artister av olika slag. I båda fallen är alarmismen grundlös. Skälen till att alarmismen är grundlös anges på respektive bloggar jag länkat till ovan. För den som vill lära sej nåt om koldioxid och Al Gores/IPCCs grundlösa påståenden kan läsa den här rapporten skriven av en äkta klimatforskare.

Nu har jag ingen lust att skriva mer idag. Ha det!