Foghat var en flitig grupp under 1974. Detta var det andra albumet man gav ut det året. Inte lika bra som Energized men nästan, och minst lika rå i tonen. Detta blev det sista albumet på tjugo år med basisten Tony Stevens, som hade tröttnat på spelningarna och det hektiska livet. Men det var verkligen det perfekta albumet att avsluta med. Rock, rock och åter rock. Faktum är att den rena bluesen här är undanskuffad och istället är det ren och skär 70-talsrock som flödar ut ur högtalarna.
Jag nämnde tidigare att denna platta inte är lika bra som sin omedelbara föregångare. Det innebär inte att det är en dålig platta. Tvärtom är den är jättebra och kan med rätta avnjutas som den kanonplatta den är. Det märks att de fyra medlemmarna har kommit in i ett stim under åren 1973-75. Den skiljer sej också från föregångaren i det att här finns en lugn melodi här, Trouble In My Way. Men den framförs i rätt snabb takt så man får inte känslan att det är en lugnare låt.
Men naturligtvis är det de ösiga låtarna som räknas, och de är väldigt ösiga. Mest ösiga är öppningsspåret Eight Days On The Road och sista spåret Chateau Latfitte ´59 Boogie. Båda är över sex minuter och här spar de fyra inte på krutet. Titelspåret (nja, nästan, det fattas ett S) är en cover på en låt av Rascals-medlemmen Felix Cavaliere, men här finns ingen soulrock, bara rock. Det gör den inte sämre för det. Ska man sammanfatta hela skivan med så få ord som möjligt så är väl ordet röjarplatta det bästa ordet. För den som gillar röjarrock och gärna spelar sån musik i bilen så skaffa den - nu!
"Cause I'm a rock and roll outlaw
with a six string gun,
stealin' love for fun.
When I go down baby,
goin' down for love,
so let the beat go on,
Shoot 'em up now baby!"
Shoot 'em up now baby!"
