Dagens bild: Rusningstid på Burger King, Stockholms C november 2013

Det är rusningstid, klockan är runt fem på eftermiddagen och folk vill ha mat. Därför är det kul att den som säljer maten, som tjejen närmast kameran i bilden ovan, är så trevlig att man gärna stannar kvar för att liksom suga i sej av hennes vänlighet. Hon var så där professionellt artig som man ska vara som expedit, och samtidigt utstrålade hon en så härlig air av vänlighet att jag bara måste få några bilder på henne och hennes kollegor i aktion för att fånga denna vänlighet. Jag tyckte väl att jag fick en del av detta. Se bara på hennes leende. Jag tolkar in en medfödd känsla för vänlighet.



"Take me far away
Take me away to an island
And leave me hear to cry in my own tears
Try me once again
Try me again when you're passing
Maybe I'll remember you in years"

Lika som bär?

Jag kollade snabbt genom Dagens nyheters hemsida och såg presentationen av en person, Gertrud Hellbrand, som hade skrivit nåt. Vad försvann i bruset i mitt huvud när jag tittade på hennes ansikte och slogs av hur lik Hallonflickan hon är. För den som undrar, eller har glömt, finns här ett inlägg jag skrev om Hallonflickan för tre år sen. För den som inte orkar klicka på länken kommer här en kortfattad resumé:

Hallonflickan var en ung kvinna som lades i en sjö, numera Rogestorps mosse söder om Falköping, för ca 5000 år sen. Varför och vem hon var är okänt, men en kuriös sak är hon fick hallon med sej som hade ätit precis innan hon dog. Det säger oss att hon dog på hösten eller sensommaren eftersom de flesta andra döda man hittat i sjöar och mossar verkar ha dödats eller självdött om vårarna. Hennes ben var bundna vilket utesluter olyckshändelse. Kanske offrades hon till gudarna eller dödades för att hon var tjuv?

I vilket fall som helst, Gertrud Hellbrand är väldigt lik Hallonflickan i ansiktet. Hur lång Hellbrand är vet jag inte (Hallonflickan var 145 cm lång), men längd behöver inte betyda nåt för släktens historia. Likhet behöver inte betyda släktskap men ofta är det faktiskt så. Kanske Hellbrand ska kolla sitt DNA mot Hallonflickans, om något DNA går att extrahera för en jämförelse?

Gertrud Hellbrand.

Hallonflickan.

"We gotta move these refrigerators
We gotta move these colour TV's"

Människor jag ogillar (professionellt)

Man kan inte gilla alla människor. Det är en omöjlighet. Vissa är helt enkelt inte kompatibla med varandra. Vissa människor retar man sej på av någon anledning som jag förmodar är ens intuition som blixtsnabbt gjort en bedömning av den andra personen och kommit fram till att den den personen antingen är ett hot eller bara är en skitstövel. Ens intuition är dock inte nåt vetenskapligt verktyg så det gäller att komma på nåt sätt testa andra personer på ett så opartiskt och objektivt sätt som möjligt.

Det är bra om man väntar och ser vad andra personer går för innan man låter intuitionen tala, man kan ju ha fel. Det är också bra om man testar andra människor genom enkla frågor som enkelt avslöjar deras moralsyn och etik. Vilka frågor som ska ställas och hur dessa frågor ska ställas kan variera från person till person. Det som dock torde framgå av dessa frågor är var de står gällande andra människors väl och ve och vad de tycker om sej själva (dvs vilken självbild de har).  Nu har vi inte alla samma sorts bild av världen, vilket är väldigt bra för enformighet är värre än kaos.

 Jag tänkte därför lista ett antal (kända) människor jag starkt ogillar utifrån de kriterier jag nyss nämnt. Det är inget påhopp på nån enstaka person, däremot säger det att jag ogillar deras sätt att vara.

Julia Gillard, som nyligen petades som Australiens premiärminister - en människa jag ogillar instinktivt. Inte för att hon är kvinna, inte heller för att hon har åsikter som går stick i stäv med mina, utan för att hon har en framtoning som säger "jag ska nog visa dom där jävlarna". Den attityden, revanschlystnad till varje pris, fungerar säkert i början av ens politiska karriär men inte efter ett antal år. Gillard har suttit några år nu som premiärminister och fortsätter med sin arga, hämndartade attityd gentemot allt och alla som går emot henne. Hon börjar likna en despot. Tagga ner, Julia!

Al Gore - före detta vicepresident till Bill Clinton och ansvarig för större delen av hysterin kring klimatalarmismen. Hans ovilja att bemöta kritik och svara på frågor (inte ens hans anhängare får ställa frågor, verkar det som) och hans många gånger otrevliga sätt när han håller tal är en ständig källa till både ogillande och löje. Han har en attityd som många andra politiker har också att du som lyssnare till hans tal gör bäst i att följa i hans ledband och om du inte gör det är du en dålig människa. Sånt kan jag inte med.

Beatrice Ask - justitieminister i Alliansregeringen. Hon ser jämt så trött och utarbetad ut vilket också märks ibland när hon pratar. Det kan komma rätt elaka saker ur henne när hon ser som tröttast ut. De flesta gånger är hon förstås sammanhängande och resonabel men påfallande ofta uttrycker hon saker som lika gärna hade kunnat komma ur företrädaren Thomas Bodströms mun. De är två sidor av samma mynt. Jag får känslan av att hon egentligen inte alla gånger har just de åsikter hon ger uttryck för i sina manifest men hon går med på det eftersom hon först och främst är en lagspelare.

Som ni märker är det den professionella sidan hos vissa politiker jag ogillar. Partipolitiken bryr jag mej inte om såvida den inte märks i den aktuella personens uttryckta politiska åsikter. Det är egentligen inte åsikterna i sej jag ogillar utan sättet de framförs på. Hur de är som privatpersoner tänker jag inte gå in på eftersom jag inte vet hur dom är då. Jag känner ingen av dom, har aldrig träffat nån av dom och kommer nog aldrig att göra det heller. De är säkert hur trevliga som helst privat. Politiken är deras scen, deras sätt att agera. Frågan är bara vem som är regissören.


"Reader, suppose you were an idiot. And suppose you were a member of Congress. But I repeat myself."

Vad är en man?

Som varande man borde jag veta vad det innebär att vara man. Åtminstone biologiskt och socialt borde det vara klart vad jag är och vem jag är i den kontexten. Men det verkar inte så klart vad en man BORDE vara, åtminstone inte om man får tro de som kallar sej feminister idag. Vad är en karlakarl och vad ska han göra enligt "experterna"?

Som det sägs i första länken jag bidrar med så är manlighet ett svar på kvinnlighet och vice versa. Det kanske är tydliga könsroller som saknas i den här eran av likgiltighet, kollektivism och dödande av identiteten som drabbar oss alla? I följande länk får vi se exempel på äkta hygglighet som dessa män visar sin omvärld. Inlägget talar om äkta män och det är det kanske, men framför allt är det hyggliga människor som hjälper folk och fä. Kanske en riktig man är en som visar världen lite vänlighet och omtanke. Är det nåt som dagens så kallade feminister är intresserade av? Jag hoppas det. Människan som art är inte avhängig sitt kön enbart utan förmågan att samarbeta är viktigare.



"Let us read, and let us dance; these two amusements will never do any harm to the world."

Fotohörnan: Olika fototyper

Det finns olika sätt att ta foton på och det finns olika sätt att ta foton. Det finns också olika sätt att vara fotograf på. Jag talar nu inte direkt om yrkesfotografer kontra amatörfotografer eller ens duktiga och dåliga fotografer. Jag talar om vad de ser när de klickar och/eller vad de klickar på.

Semester- eller vardagsfotografi.

Det finns dom som bara måste ha med precis allt de ser. Precis allt. De klickar till höger och vänster, upp och ner. Sen finns det dom som knappt tar ett kort men som ändå lyckas få med nästan allt de ser. Båda dessa "klickare" finns bland semesterfotografer och vardagsfotografer. Vad klickar man då på? Jo, människor, mat, byggnader, gator med folksamlingar, blommor, kort sagt allt möjligt. Ofta blir det ett enda sammelsurium av saker som samsas i samma bild. Man vill ha med så mycket som möjligt. Det är väl bra när man sen ska sitta hemma och titta på bilderna för att komma ihåg men det blir väl rörigt för utomstående som ska titta på bilderna. Men å andra sidan är det mer att upptäcka i varje bild.

Jag har själv varit en sån fotograf och när jag nu tittar på de bilder jag en gång tog förundras jag över hur röriga de är. Men det är en del av ens utveckling, både som människa och fotograf. Jag tror inte jag med flit kan ta "semesterfoton" igen. Detta eftersom jag blivit mer uppmärksam på alla detaljer som ska vara med och inte vara med i ett foto. Visst kan jag ta ett översiktsfoto men jag är mer medveten om linjer, kurvor och andra former vilket gör att jag inte längre tänker som en semesterfotograf.

Detaljfotografi.

Sen finns det detaljfotografer, som bara älskar att ta på enskilda saker de ser. Enskilda blommor eller insekter blir ofta föremål för makrofotografi och husen blir ibland utsatta för en fotografisk dissektion.

Vardagsfotografer tar ofta på sina barn/husdjur när de leker, sover och annat. Barnen eller hundarna eller vad det nu kan vara blir modeller för fotografen. Vad de än gör blir föremål för fotografens objektiv. Jag kan förstå alla dessa fotografer. De vill föreviga nåt som aldrig mer kommer igen. Vi kan hoppas att materialet blir kvar så länge att folk 200 år från nu kan se det.

Ovanstående är som jag har upplevt det av att kolla runt på bloggar och hemsidor. Huruvida det är så kan jag inte belägga men eftersom allt som görs här i världen är individuellt torde detta med fotografering också vara det. Vi har en chans nu, vi som levt de senaste 190 åren med fotografering, att bevara våra liv för eftervärlden. Vad vi än tar foto på så är det viktigt att vi tar på det gillar att fota.




"Jag vill bara säga en sak om dagens biografer: det är oftast mer skräp på duken än på golvet."

Dagens tanke

Om det är så att världen är en så hemsk plats som medierna och vissa skrämselfantaster vill ha den till, varför är lidandet begränsat till några procent över hela planeten? Fattigdomen, den obeskrivbara fattigdomen, den som lamslår de som drabbas av den, den är numer begränsad till ca hundra miljoner människor främst koncentrerade till Indien, Kina och några få platser i Afrika. Det låter mycket men det har varit närmare en halv miljard en gång i tiden, då vi var färre människor än vi är idag.

Den bästa politiken här har varit månghövdad; man har dels utbildat folk i att leta reda på färskt vatten, utbildat andra i konsten att föra ett så modernt jordbruk som möjligt med respektive jordmåner, alltså byggt en civilisation från grunden med vår egen som bas. Att det sen finns ogina människor är beklagligt men det har alltid funnits bakåtsträvare, förmåga till avundsjuka och småpåvar som vill ha allt för sej själva. Det är såna människor som är en av de främsta orsakerna till att fattigdomen inte är helt utrotad. Utan dom kanske fattigdom hade haft en helt annan innebörd. Det finns ju andra betydelser för ordet.

Nästa gång någon kommer med påståendet att halva jorden svälter säg dom då att såväl statistiken som verkligheten säger att fattigdomen är på väg ut. Det går att kolla överallt på nätet. Nu ska man som alltid vara försiktig med statistik eftersom man kan bevisa i stort sett allt med statistik. Men det går att med egna ögon fästa på ett satellitfoto se hur fattigdomen minskar. Slumområdena minskar, inte bara i omfattning utan även i betydelse. Det är en tröstande tanke.

Dumheter världen över

I Brasilien försökte ett antal fångar fly men det hela föll på en person som var för tjock för hålet de hade gjort. Hole in one?

Mer kärnkraft för folket! Bra idé, med tanke på hur dåligt de alternativa energikällorna funkar.

Att köra runt med sin mördade son i bilen, dåligt drag. De döda dömer ingen, men de levande gör.

Italiens största tönt, Silvio Berlusconi, vill ställa upp i val igen. Hoppas han inte blir vald för under hans tid vid makten gick Italien nästan under. Å andra sidan är Italien på väg att gå under i alla fall. Som många andra länder är detta ett konstgjort land med olika kulturer och ett språk som egentligen är flera språk. De får gärna dela upp sej i flera länder som det en gång var.

Det finns alltså gott om dumheter fortfarande i världen.



"Voff!"