En krönika i tiden

Gårdagens dumheter jag skrev om bleknar i jämförelse med den krönika i Aftonbluddret jag genomlidit idag. Eva Franchell är säkert en trevlig människa, och det är inte hennes karaktär eller person jag angriper, utan hennes skrivande. Det å andra sidan är nåt som borde diskuteras ordentligt. För i hennes värld är miljö och klimat samma sak, vilket det inte är i realiteten. Miljö är det område vi lever i och ska ta hand om, medan klimat är ett genomsnitt för hur vädret uppför sej i ett visst område över en viss tid, vanligtvis 30 år eller mer. Men detta blandar Franchell gladeligen ihop.

Inte nog med det, hon har fel i nästan varenda mening hon skriver i sin krönika. Det är inte finn fem fel längre, det är snarare finn ett enda rätt. Hon gör det enkelt för sej genom att stolpa upp vad hon anser är saker som händer nu. Låt oss granska dom:

Skördarna minskar
Glaciärer smälter
Koraller dör
Djurarter försvinner
Extrema väder ökar
Översvämningarna blir fler

Vilka skördar är det vi talar om? Varför skulle ett förändrat klimat minska skördarna och hur?
Glaciärerna smälter i vissa delar av världen, men avancerar i många andra. Det är i skrivande stund -30 (i Celsius!) mitt på Grönland och för några veckor sen var det samma temperatur vid Nordpolen. Ändå minskar havsisen i omfattning där uppe, beroende på havsströmmarna som packar ihop den mot kusterna i Nordamerika och Asien.
Vissa koraller dör, vilket främst beror på att atollerna de bebor sjunker eller drabbas av undervattensvulkaner.
Djurarter har alltid försvunnit, och kommer alltid att försvinna. Det är inget vi kan göra nåt åt. En del arter har vi aktivt deltagit i deras försvinnande, vilket är beklagligt, men de allra flesta har dött ut utan vår "hjälp".
Extrema väder? Vad är ett extremt väder? Ena dagen är det snöstorm, andra dagen gassar solen och allt är så torrt, så torrt. Det är extremt väder. En storm är en normal konsekvens av mötet mellan kalla och varma luftmassor. De har inte blivit fler eller starkare nånstans i världen de senaste decennierna. Den som säger annat ljuger eller använder statistiken oärligt.
Översvämningarna orsakas många gånger av vår oförmåga att förstå sambandet mellan träd på sluttningar och jordmassorna dessa träd binder. Hugg ner träden, regnen fortsätter att komma och man får ett katastrofalt resultat. Översvämningarna var förresten värre på 1920- och 30-talen då den mesta trädfällningen också ägde rum. Sen dess har de faktiskt blivit färre. Det är rapporteringarna om dom som har ökat i och med att vi fått bättre täckning via internet och bättre telefoner.

Tillåt mej få avsluta detta inlägg med ett aprilskämt från Klimatupplysningen. Varje dag kommer ett nytt aprilskämt inom klimatfrågan så det känns lite uttjatat, men håll med om att det verkar plausibelt på nån vänster, det Peter Stilbs skriver. Vi ses en annan gång.



"It's kind of fun to do the impossible."

Rör inte mitt kött!

En liten krönika med dumheter i Avigbladet, förlåt Aftonbladet, om mat och klimat har nyss blivit läst av undertecknad. Enligt den ska vi i sann modern miljöhataranda avstå från köttet i jul och göra köttersättning. Det till och med ges ut recept på denna "ersättning". Personligen tycker jag att receptet för alternativa revbensspjäll låter riktigt intetsägande. Det låter mer som tilltugg till köttet. Men det som ska användas som glasering på det fejkade köttet låter riktigt livsfarligt. Skulle Mats-Eric Nilsson gå med på detta? Se bara nedan:

"1 dl äpplemos

0,5 dl ljus sojasås

1 msk mörk sojasås

1/5 dl ketchup

2 st vitlöksklyftor

1 tsk fänkålsfrö

3 msk ljus sirap

1 nypa chiliflakes

1/2 tsk rökarom"

Hur många tillsatser och tvivelaktigt tillkomna råvaror som helst i den glaseringen. Framför allt chiliflakes, rökarom, ketchup och sojasås är minst sagt suspekta från det perspektivet. Är det vad stackars lättlurade "miljövänner" vill och ska ha? Ketchup förresten, det är ju fullt med socker i sånt. Ska vi verkligen äta en massa socker, som ju produceras genom raffinering som definitivt inte är en miljövänlig procedur? Jag hoppas att ingen normal människa äter det där. Men så är det inte normala människor som kallar sej experter längre.

De som inte vill, får eller kan äta kött behöver inte göra det, men vi andra som vill, får och kan ska inte behöva utstå larvig propaganda av den här typen bara för att några "experter" och andra viktigpettrar fått för sej att köttet orsakar utsläpp av växthusgaser. Som om inte grönsaker och annat vi äter skulle vara lika skyldiga på den punkten?



"Give me liberty or a bran muffin!"

En liten krönika om krig och dumhet

Det här är en krönika, eller kanske en sammanställning av tankar som far runt, runt. Det handlar om dumheterna i Mellanöstern i allmänhet och Syrien i synnerhet. Vem som än har rätt och fel i den konflikt som pågår där nere är det inget som säger att vinnaren, vem det än blir, kommer att vara snäll mot civilbefolkningen för den rådande regimen verkar inte ha varit snäll mot den hittills. Frågan blir nu huruvida det över huvud taget finns nån som har rätt där nere.

Som redan fastslagits har dårar slagits om sand och sten i Mellanöstern i minst 6000 år ända sen man upptäckte koppar i bergen och började hugga ner skogen hejdlöst. Miljarder nedhuggna träd och utarmade metallådror senare fortsätter dårarna att slåss, nu om öknen och det vatten som finns kvar. Ingen har rätt här, alla har däremot fel. Dagens människor som tvingas leva under respektive regimer är hjältar som står ut med dom.

Det är ju öken, precis som dagens diskussionsämne.

En fråga kan man ställa sej i sammanhanget: Vad säger vanligt folk egentligen om det som händer? De tvingas hålla med endera sidan och sitter fast i ett skruvstäd mellan de olika fraktioner som just nu slåss om herraväldet i Syrien. Syrien liksom Irak och många andra länder i Mellanöstern är ett enormt misstag begånget av de stora kolonialmakterna strax efter Första världskriget. Nu skapades inte Syrien på riktigt förrän under Andra världskriget men Damaskus var huvudstad i ett rike som prins Faisal lät skapa åt sej där ca 1920. Han detroniserades av fransmännen som ville ha staden själva så engelsmännen gav honom Bagdad och kungatitel i ett annat rike, Irak. Året var 1932.

Syrien kom till 1944 då Frankrike drog sej ur landet som man tre år tidigare ensidigt förklarat självständigt. Som jag sagt tidigare var det ett misstag att skapa Syrien. Större än Israel och Irak tillsammans. Det är vad som hände kort efter Andra världskrigets slut som innebär det stora misstaget då de olika politiska krafterna som idag är de rörelser som dominerar i Iran, Irak och Syrien samt grasserar i andra länder i regionen började ta sina första babysteg. Att ingen såg vad som komma skulle då är egentligen inte så konstigt. Europa hade fullt upp med att slicka såren efter det stora kriget, Nordamerika, framför allt USA, ville visa vem som bestämde, Sydamerika hade redan sina diktatorer på plats medan Asien och Afrika ännu led under kolonialmakternas påhitt. Men de borde ha sett vartåt det barkade när Baathpartiet tog makten Syrien och sen i Irak under 1950-talet.

På nåt sätt lyckades de ledande bland de då unga i Mellanöstern övertyga Frankrike och Storbritannien att de var mogna att styra ett antal länder i regionen. På så vis kom först Irak till 1932, följt av Libanon, Syrien, Jordanien och Israel. Länder som ytligt sett var olika men likväl styrda av samma sorts människor, människor med blod på sina händer. Vanligt folks blod. Sen var det bara att börja styra i enlighet med de oskrivna regler mänskligheten satt upp rörande styre sen urminnes tider. Att folk skulle lära sej vad demokrati är för nåt tror jag inte de hade räknat med och i början gick det bra. Endast Israel införde en form av pseudodemokrati, av liknande typ som den vi har här i väst. Dvs du kan och får säga vad du vill, bara du inte säger det så nån viktig hör det.

Vad folk vill ha är stabilitet främst av allt. De vill ha ett lugnt, ordentligt liv där de kan leva i fred med sina grannar. Men snart 70 år av agitation, fördomar och vapenskrammel, alltihop noga orkestrerat av viktigpettrar som vill ha makt, eller i vissa fall ännu mer makt än de redan har, har sett till att många människor i Mellanöstern nu tittar på varandra över gränserna med hat, avundsjuka och/eller ilska. Det är skrämmande hur lätt det är att få stora folkgrupper med sej på nästan vad som helst, bara man lockar eller hotar tillräckligt effektivt. Mellanöstern är en studie i psykologi lika mycket som statsvetenskap. Inte sällan styrs länderna där av rena rama psykopaterna, och deras motståndare är likadana.

Så mycket kan jag säga; vem som än vinner kriget i Syrien så inte blir vanligt folk vinnarna. Pete Townshend får rätt igen. Om nu resten av världen skulle intervenera (som det heter på fint språk) i Syrien är krigshetsarna de enda som jublar, vapenhandlarna de enda som vinner på det medan vanligt folk får stryka på foten, som vanligt. Tur att Storbritannien i nuläget sagt nej till en aktion. Men om vi känner USA rätt så kommer galningarna där att vilja slåss.

Hoppas de håller sej borta från krig. Världen vill inte ha krig, folket i Syrien vill inte ha krig, jag tror inte ens generalerna vill ha krig. De som vill ha krig är de som törstar efter makt. Vi bör inte ge dom någotdera.




"Was this the face that launched a thousand ships/And burnt the topless towers of Ilium?"

Tro, hopp & Birro

För två veckor sen läste jag detta inlägg (samt de inlägg som det länkades till i detsamma) och förundrades över hur denne Marcus Birro, som annars verkar vara rätt kunnig, kunde vara så fördomsfull mot vad han kallar "matematiker". Jag tror Birro blandar ihop äpplen och päron. Jag är själv inte matematiskt lagd men jag far inte ut mot dom bara för att jag har tillkortakommanden inom olika ämnesområden. Jag hänfaller inte heller åt gudadyrkan som ett försvar mot det som är mej främmande och lite skrämmande.

Gillar Birro den här sortens matematiker tro?

Nu har Birro farit ut i ett nytt inlägg i Expressen mot det han verkar ogilla mest av allt: oss som inte tror. Så här skriver han t ex som slutkläm till sin krönika: "Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige. Jag har försökt vara en sorts motvikt mot allt det. Samtidigt är det så att människors andliga längtan 2011 är så stark, så oerhört grund­läggande, att ni skulle förundrats över med vilken hög stämma deras tal hade ljudit om de någon gång vågat lämna sina trygga, stilla rum."

Tänk, jag tycker det verkar precis tvärtom. Jag har flera gånger i mitt liv upplevt att om jag uttalar mitt tvivel på en gudom får jag blickar, framför allt i obygden där jag bor just nu, som talar om för mej att jag nog bör hålla inne med min agnosticism och ateism. Människors andliga längtan 2011 är nog så stark, det har jag märkt. Du blandar inte ihop det hela med sekulära tanken, att skilja stat och religion åt? Den är ju själva grundbulten i religionsfriheten. Förresten, vad har normer med religion och gudstro att göra? Man kan ha normer vid vilket läge i sin tillvaro som helst, utan att anlägga en religiös aspekt på det hela. Som jag ser det är religiösa normer lika farliga som politiska.

Birro ogillar också att tidningarna bara skriver om protester vid påvens besök i Spanien. Ett tips till Marcus Birro, kolla vilken tidning som helst, ta en på måfå, så ska du få se att oavsett om det behandlar politik, ekonomi, religion eller sport så är det protester och uppståndelse som får journalisternas uppmärksamhet. Att sitta lugnt och be med en potentat ger inga rubriker.

Att du sen påpekar att hela påvebesöket var privatsponsrat har ingen betydelse. Det säljer inga nummer av någon tidning. Skulle det komma diverse påvisbara mirakel som en följd av detta möte i Spanien så ger det kanske rubriker. Men det vete fåglarna om så sker.

På tal om tro, jag TROR inte att religion har någon plats i ett framtida samhälle. Kanske som en form av andligt inåtvänt tänkande för att nå sin inre frid. Religion är nämligen mer än bara tro på nån gud. Det är andlighet också och för det behöver man inte tro på nåt väsen vars existens inte går att bevisa. Det räcker med att tro på sej själv och på universum. Ni vet, The Cult of Me.