Så var det dags igen!

Nu har jag varit ledig från bloggen på ett par dagar. En grej som jag unnat mej efter att ha skrivit minst en gång varje dag sen sent 2011. Det har varit kul att komma ifrån och bara göra annat än tänka på vad jag ska skriva till bloggen. Så driven av pliktkänslor behöver jag inte vara att jag måste skriva precis varje dag, för det har ibland varit riktigt hemskt att följa den driften. Tänk att man kan vara så plikttrogen. Det liknar nästan det jag klagar på hos religiöst eller politiskt troende som till varje pris måste följa de doktriner som slagits fast av de som anser sej veta bäst. Vet jag bäst?

I fortsättningen kommer jag alltså att skriva när lusten faller på. Det kan alltså komma flera inlägg på samma dag, sen kan det dröja flera dagar innan nästa kommer. Men jag ska inte följa slaviskt som jag gjort i flera år nu. Det har varit kul, speciellt i början, att utmana mej själv att skriva minst ett inlägg om dagen. Men det senaste året har det varit svårt att motivera mej. Speciellt med allt som hänt omkring mej under året som egentligen inte har med mej själv att göra, men det påverkar ju mej starkt eftersom jag tydligen är mer känslosam än jag trodde.

Lusten att skriva har alltså växlat och ibland har orken varit så dålig att jag fått ta till fusk för att upprätthålla en-om-dagen-inläggen, jag har tagit fram inlägg ur mitt eget arkiv och publicerat dom igen, ibland med lite justeringar för att visa att jag minsann kan ändra åsikt eller bara rätt en uppgift som varit fel. Jag har fortfarande en hel del i arkivet att ta fram om jag hade velat fortsätta med pliktkänslan, jag har hållit på med bloggen sen 2007, men i fortsättningen tar jag bara fram gamla inlägg för att visa vad jag har skrivit om och om jag har ändrat ståndpunkt i nån fråga.

En sak kommer jag att fortsätta med; avsluta varje inlägg med ett citat från nån som sagt nåt bra eller bara intressant. Det började jag med 2012 och även om väldigt få har uppmärksammat det är det min gimmick. Jag tror fullt och fast på att varje blogg måste ha nåt som utmärker just dess skapare, så ett osignerat citat är vad som utmärker min blogg. Även om jag så skulle slå huvudet i en vägg och bli rabiat troende på vad som helst kommer jag att fortsätta med citaten. Detta avslutar jag detta inlägg med:



"En ton på pianot och alla som hör den blir glada."

Hur marknadsföra sej själv?

Jag ser på andras bloggar, hemsidor och annat hur de skriver och och försöker överföra det till min blogg. Jag tycker visserligen om att skriva, men inte om mej själv och definitivt inte om hur jag lever mitt liv. Det är inte så att jag är osocial, antisocial eller nåt, det är bara det att jag inte känner mej riktigt komfortabel alla gånger med att berätta om mej själv. Så vad göra för att marknadsföra sej själv utan att berätta för mycket? För lite ska väl andra få dra ur mej, eller hur?

Men marknadsföring handlar inte alltid om en själv som person, utan lika mycket om vad man gör. Hittills har detta bestått i att jag skriver här på min blogg, visar lite foton jag tagit, skriver texter om mina favoritämnen samt skriver arga inlägg om det som irriterar mej. Mer än så har jag inte tyckt att det behövts mer än så. Men så fick jag känslan av, eller snarare kände behovet av, att hävda mej på världsscenen på nåt vis. Inte så att jag har ambitioner att bli känd, tvärtom. Jag vill absolut inte bli nån celebritet. Jag är nöjd med min lilla utkarvade nisch i tillvaron.

Det jag vill ha här i livet är nån form av uppskattning, en bekräftelse på att det jag gör duger. Till och med kritik som går ut på att det jag gör är bra, men att jag skulle kunna göra bättre är en klar indikation på att jag gör nåt som uppmärksammas av andra. Det duger åtminstone, även om det kunde göras bättre, även av mej. Det skulle kännas skönt att få den sortens erkännande.

Hittills har jag bara tagit upp en önskan att kunna visa upp mer av mej själv. Men jag vet ju inte hur jag ska göra för att bli bättre på marknadsföring. Bara vara sej själv är nog inte nog alla gånger för då får folk nog av mej. Ska man överdriva för att förhärliga sej själv? Ska man vara ärlig? Ska man vara lite av varje? Ska man ha med ett mariachiband för att visa en annan sida av sej själv?

Bild från Mexolindomariachi.com.

Kanske kan nån läsare hjälpa till med marknadsföringen av min blogg, utan att jag för den sakens skull behöver bruka kulturellt och emotionellt våld på mej själv?




"No matter what, the very first piece of social media real estate I'd start with is a blog"

Tro, hopp & Birro

För två veckor sen läste jag detta inlägg (samt de inlägg som det länkades till i detsamma) och förundrades över hur denne Marcus Birro, som annars verkar vara rätt kunnig, kunde vara så fördomsfull mot vad han kallar "matematiker". Jag tror Birro blandar ihop äpplen och päron. Jag är själv inte matematiskt lagd men jag far inte ut mot dom bara för att jag har tillkortakommanden inom olika ämnesområden. Jag hänfaller inte heller åt gudadyrkan som ett försvar mot det som är mej främmande och lite skrämmande.

Gillar Birro den här sortens matematiker tro?

Nu har Birro farit ut i ett nytt inlägg i Expressen mot det han verkar ogilla mest av allt: oss som inte tror. Så här skriver han t ex som slutkläm till sin krönika: "Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige. Jag har försökt vara en sorts motvikt mot allt det. Samtidigt är det så att människors andliga längtan 2011 är så stark, så oerhört grund­läggande, att ni skulle förundrats över med vilken hög stämma deras tal hade ljudit om de någon gång vågat lämna sina trygga, stilla rum."

Tänk, jag tycker det verkar precis tvärtom. Jag har flera gånger i mitt liv upplevt att om jag uttalar mitt tvivel på en gudom får jag blickar, framför allt i obygden där jag bor just nu, som talar om för mej att jag nog bör hålla inne med min agnosticism och ateism. Människors andliga längtan 2011 är nog så stark, det har jag märkt. Du blandar inte ihop det hela med sekulära tanken, att skilja stat och religion åt? Den är ju själva grundbulten i religionsfriheten. Förresten, vad har normer med religion och gudstro att göra? Man kan ha normer vid vilket läge i sin tillvaro som helst, utan att anlägga en religiös aspekt på det hela. Som jag ser det är religiösa normer lika farliga som politiska.

Birro ogillar också att tidningarna bara skriver om protester vid påvens besök i Spanien. Ett tips till Marcus Birro, kolla vilken tidning som helst, ta en på måfå, så ska du få se att oavsett om det behandlar politik, ekonomi, religion eller sport så är det protester och uppståndelse som får journalisternas uppmärksamhet. Att sitta lugnt och be med en potentat ger inga rubriker.

Att du sen påpekar att hela påvebesöket var privatsponsrat har ingen betydelse. Det säljer inga nummer av någon tidning. Skulle det komma diverse påvisbara mirakel som en följd av detta möte i Spanien så ger det kanske rubriker. Men det vete fåglarna om så sker.

På tal om tro, jag TROR inte att religion har någon plats i ett framtida samhälle. Kanske som en form av andligt inåtvänt tänkande för att nå sin inre frid. Religion är nämligen mer än bara tro på nån gud. Det är andlighet också och för det behöver man inte tro på nåt väsen vars existens inte går att bevisa. Det räcker med att tro på sej själv och på universum. Ni vet, The Cult of Me.