Ville bara skriva av mej lite

Jag har länge tyckt att jag är ganska egoistisk och känslokall, främst för att jag har haft svårt att gråta inför tragedier inom familjen och nära vänner (döden för mej är slutgiltig och det tjänar inget till att gråta över att någon dör, det är bättre att minnas vad dom stod för medan dom levde), men de senaste två månadernas händelser med en jobbarkompis problem i sitt liv (se inlägg från början av september om detta) har rivit upp mitt eget liv mer än något annat. Hennes öde har upprört mej och när hon nu har tagit sej ur den värsta krisen upprörs jag än mer över att hon verkar fortsätta i samma hjulspår som innan hon fick vad som bara kan kallas ett sammanbrott. Jag går inte in på några detaljer och tänker aldrig hänga ut henne på något vis.

Jag vill dock göra det klart ifall hon skulle råka på detta inlägg, och hon då förstår att det handlar om henne, att jag aldrig tänker göra något för att skada henne. Det är inte min intention att göra dej illa på något vis. Jag skriver detta enbart för att visa omvärlden att jag oroar mej för dej och känner mej lite skyldig, trots att jag inte borde göra det. Men sån är jag, jag tar på mej ett medansvar för det som händer människor jag håller av och älskar väldigt mycket.

Jag ser denna unga kvinna som den lillasyster jag aldrig haft, eller dotter jag kanske aldrig får. Jag har peppat henne medvetet ända sen den dagen jag blev medveten om hennes existens, för jag såg direkt på henne att hon behövde få fart på sitt självförtroende. Jag har alldeles säkert överdrivit min betydelse i hennes liv, men om jag bara får chansen att säga tack till henne nån gång igen så gör jag det. Hon, och andra med liknande öden som jag träffat på i mitt liv, har större betydelse för mej än jag förmodligen har för dom.

Det känns så frustrerande att se hur hon lever sitt liv med människor som kanske är till större skada än nytta för henne, men hon blir samtidigt bara mer och mer olycklig när hon blir med mej och oss andra inom "flocken", som jag börjat kalla mina jobbarkompisar. Som jag skrev i mitt första inlägg om henne skulle jag bara vilja krama om henne och visa henne att vi inte är så hemska. Hon var ju lycklig de stunder vi pratade och skojade tillsammans. Den sortens lycka går inte att negligera. Den är äkta och kan inte skapas av piller eller terapisamtal, eller vad det nu är man anser att hon behöver.

Jag vet inte alls vilket eller vilka hennes problem är, men om hon behöver nån utomstående att prata med så finns jag här.  Jag avslutar detta inlägg med ett citat av Charles Dickens som passar perfekt in på henne. För hon är ett mysterium. Ett angenämt och trevligt sådant när hon är på gott humör. Varsågod!



"A wonderful fact to reflect upon, that every human creature is constituted to be that profound secret and mystery to every other"

Ska man känna sej smickrad?

Jag stod där i kön till kassan i Hemköp, nyklippt och relativt ren i övrigt också, nyrakad var jag också. Noterade lite i ögonvrån ett par framför mej medan jag tittade genom vad jag skulle betala för. Jag tittade till på dom. Hennes blick var vänlig. Hans blick på mej var den typiska för killar som är kära i sin tjej och nu sett en möjlig rival. Han tog ett fastare grepp om sin tjej som tydligen hade tittat åt mitt håll tidigare för jag tyckte mej känna igen henne från tidigare i affären.

Han hade inget att frukta från mej men det kunde inte han veta. Dels var tjejen upptagen, jag sysslar inte med förhållandeuppbrott, och dels verkade hon lite för ung, bara dryga 20-talet år hade hon levt på den här planeten. Så frågan är om jag ska känna mej smickrad över att ha fått en kille att se på mej som en potentiell rival. Jag känner mej åtminstone smickrad över det blotta faktumet att ha påverkat en tjej på så vis att hennes kille blivit arg. Hoppas jag inte orsakade nån fnurra på tråden mellan dom.

Det har alltid varit mitt problem, att jag aldrig tycks ha haft någon dragningskraft på kvinnor. De tycks bara se mej som en kompis eller en i mängden. Om det är min feghet, mitt skämtsamma yttre eller min blotta uppenbarelse vet jag inte. Men just nu känner jag mej stolt över denna lilla händelse. Den karamellen tänker jag suga på ett tag.