Demokrati - ett annat ord för diktatur?

När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är det verkligen så? Jag menar, i den form av demokrati vi använder oss av oftast i de moderna samhällena är det så att vad en majoritet vill är det som också blir verklighet. De som hamnar i minoritet blir utanför och kallas inom politiken för opposition. Men jag menar att majoritet och minoritet är inte demokrati. Demokrati är när alla får det bra över hela spektrumet, oavsett vad en majoritet eller vad särintressen säger.

Det är förstås en svår balansgång mellan att alla får vad dom vill ha och full förvirring med medborgargarden och annat som inte går att ha i längden. Jag säger inte anarki eftersom anarki inte handlar om förstöra ett samhälle utan om att ett samhälle mår bäst av att ingen organiserad stat existerar. Så säger äkta anarkister själva och de har en viss poäng i detta. Starka stater är inte bra, ej heller svaga stater. En stark ledare i en svag stat (oftast en diktatur) är inte heller bra, liksom att en svag ledare inte är bra för en stark stat (oftast en marionett i en svajig demokrati).

Med detta menar jag att skillnaden mellan demokrati och diktatur har mer eller mindre suddats ut. Majoritetsväldet får dominera våra samhällen och det funkar väl när en tävling ska avgöras men inte när våra liv ska avgöras. Vi har ganska avancerade samhällen och vi väljer våra ledare, men när dessa väl är på plats verkar de ha glömt bort vilka som valde dom och varför.

Vem vågar dock ropa på direktdemokrati i dessa dagar då det å ena sidan finns tokar inom den socialistiska sidan som bara vill bråka, och på deras politiska motpol finns också tokar som bara vill bråka. Dessa oroar sej vissa för ska kunna komma fram om vi inför direktdemokrati. Men jag är inte säker på att vi behöver oroa oss för dom egentligen. De som gör såna saker är väldigt få och har ingen direkt påverkan på samhället i stort. Problemet ligger hos opinionsbildarna, med politiker och media spetsen. De piskar upp en stämning som består i att kriminella element och höger- respektive vänsterknasbollar skulle vara värre för samhället än miljöproblemen och bristen på arbete tillsammans.

Vad är det för en demokrati där opinionsbildare får bestämma vem som har rätt? I en äkta demokrati har alla - och ingen - rätt. Det viktiga är att alla får komma till tals och att alla fakta ska få tala för sej själva. I slutändan kommer verkligheten att bestämma vad som blir det korrekta. Men en sån demokrati är väl en utopi, eller? För vi har statistik och folk som älskar att manipulera siffror så de passar in perfekt för att dupera befolkningen, men framför allt de som styr. Det är inte oss egentligen man försöker lura. Det är de styrande så att de kan fortsätta vara vid makten - för att bli ännu mer duperade.

Det låter som om jag är världens värsta konspirationsnöt, och det kanske jag är men det verkar ju finnas fog för detta. Åtminstone för att det finns en helt öppen agenda här som går ut på att misstänkliggöra allt som inte hör till normen, vad nu den är för något. Denna "norm" verkar gå ut på att så länge man inte orsakar några större problem för överheten så får man säga vad man vill. Men avviker man från den rätta vägen är man antingen rasist, manschauvinist, antisvensk, misogyn, misantrop eller alltihop på en gång.

Men jag tänker strunta i alla epitet som vissa kan tänkas försöka fästa på mej. Vi har behov av att sätta etiketter på varandra. Sätt i så fall etiketten yttrandefrihetsförkämpe på mej. Ingen åsikt är fel, ingen har fel, man har bara mer eller mindre rätt utifrån ens egna sätt att se på saker och ting. Som Povel Ramel skaldade: Sanning är en blandning av verklighet och dikt. Sen är det så att det är fakta som är det viktiga. Åsikter ska man hålla för sej själv eller bara yttra när man har tillräckligt på fötterna. Självcensuren är viktigare än att samhället förbjuder ens tunga att bilda ord.

Jag känner nu att jag bara svamlar och kan egentligen inte upprätthålla en diskussion mer. Om det är någon som vill utveckla det jag skrivit och som förstår var jag är på väg (jag är inte ens säker själv!) så skriv gärna en kommentar. Jag låter det vara som det är. Jag är lite ledbruten eftersom jag har en så härlig träningsvärk från en yogaträning jag följde med på i veckan som var.



"So India’s problem turns out to be the world’s problem. What happened in India has happened in God’s name.

The problem’s name is God."

Demokratidiskussionen fortsätter eller val har egentligen inte mycket med demokrati att göra

Att välja in någon eller ett parti i ett parlament är en sak som ofta påpekas som varande den viktigaste delen i en demokrati. Man får vara med och avgöra vilket parti eller vilka partier som ska styra framöver, till nästa val. Jag skulle vilja säga att ett val inte är så viktigt för demokratin alls. Ett val är nämligen inte styrt av logik utan mestadels känslor och tradition. Skulle logiken råda hos oss alla skulle inget av de partier som förpestar vårt parlament få representation där. Men tacksamt nog för partierna och de som styr dom är det inte logiken som visar vägen vid valurnorna. Det finns en anledning till varför vi väljare ofta kallas valboskap.

Den viktigaste delen av en demokrati är du och jag, vi individer som tillsammans bildar ett samhälle. Allt vi gör och säger eller inte gör och säger är demokrati i aktion. Ett val är ett sätt för Makten att klamra sej kvar. Att välja representanter är lovvärt ur demokratisk synvinkel men det innebär tyvärr att maktgalningar antingen kommer tillbaka gång på gång eller ser till deras adepter går i deras fotspår för att fortsätta kampen om Maktens gunst.

Jag har tidigare klargjort min syn på representativ demokrati, hur den gör så många politiker till närmast människofientliga sociopater som inte bara går över lik för att nå sina mål utan inte heller drar sej för att skaffa fram liken att gå över. Ju närmare vi kommer Makten desto mer berusade blir vi. Inte ens den mest altruistiska politiker är immun. De som vågar tänka själva blir antingen utträngda eller hoppar av självmant. All heder åt denna sistnämnda kategori.

Nu kan man förstås inte komma ifrån att en del bra saker HAR kommit till som en följd av politikers arbete. Dock har jag misstanken att dessa förändringar ändå skulle ha kommit till stånd i vilket fall som helst. Samhället förändras ständigt och politiken i sej är inte immun mot dessa förändringar, även om politikerna ofta ogillar för snabba förändringar. Makten vill ha så få, så små och så enkla förändringar som möjligt.

Jag är av den åsikten att makt ska vara så decentraliserad som möjligt samt att en eventuell statsapparat endast ska befatta sej med försvar, kommunikation och vård/omtanke av hela samhället. Resten ska vara så regionalt som möjligt. Tyvärr funkar inte den svenska modellen med kommuner och landsting. De förra sköts i mångt och mycket som företag med styrelser som ser sej själva som gudar och gudinnor, i alla fall uppför de sej väldigt maktfullkomligt. Kritik sopas undan med en handrörelse i många fall, utan att man ens bryr sej om att bemöta den.

De senare verkar inte veta hur man ska sköta sitt arbete, punkt slut. Landstingens era borde egentligen vara över för det finns inte mycket de kan göra längre. Allt de gör kan mycket väl göras av andra instanser och organ. Det är ju på modet att skapa en massa myndigheter som gör ospecificerade ting så varför inte ersätta landstingen med en massa myndigheter? Eller varför inte lägga landstingens åtaganden på staten eller privata företag vilket torde vara en bättre lösning på sikt.

Ju mindre nationer desto bättre. Stora länder är svårare att hålla koll över. Men även små länder av idag kräver byråkrati, i alla fall om man ska ha den sortens demokrati som verkar vara rådande i världen, den representativa. Kanske Sverige skulle bli en union igen som det var under landskapens tid, före Gustav Vasa och hans tankar om ett land styrt enligt hans sätt att se. Jag vet inte hur alternativet till representativ demokrati, alltså direktdemokrati, skulle se ut i realiteten men ingen har provat det i praktiken så vi vet inte hur, eller om det funkar. Vad är vi rädda för? Varför inte prova, åtminstone på regional nivå?

Till sist vill jag kritisera våra politiker för att de inte läser igenom alla de dokument de får att läsa. Jag förstår om de inte har tid att läsa allt men då tar man sej tid! Lägg undan allt annat och koncentrera er på de dokument som är mest relevanta för den sakfråga som gäller mest för tillfället. Dessutom, lyssna på kritiken istället för att svepa den åt sidan. Läs även in er på alternativen om dessa finns. Ni borde gå mer vetenskapligt till väga i era bedömningar av sakfrågor. Dvs ni borde utgå från att det ni brinner för inte stämmer. Som när man har en tes man vill pröva. Man börjar då med att hitta saker som talar emot den tesen. När alla hinder är undanröjda går man vidare och skapar en sakfråga av sin tes. Det omvända alltså mot vad så många politiker tänker idag...


"Hell, I never vote for anybody, I always vote against."