Att leka människokännare gör vi alla, en del bättre än andra. Jag
tänker nu försöka leva mej in i hur andra resonera samtidigt som jag ska
delge er min hjärna. Saken är den att vi alla har svårt att helt tänka
oss in i hur andra tycker och tänker, det vi kan göra är att känna med
varandra (sympati) och försöka leva oss in i hur det måste kännas för
nån annan (empati). Många blandar ihop dessa ord men det gör inte så
mycket. Det viktiga är att vi finns där för varandra och kan visa andra
att vi förstår dom, så gott vi kan.
Jag ska inte
inbilla er som läser här att jag är den mest uppenbart empatiska person
som finns, ej heller att jag är speciellt bra på att
visa
sympati. Det ligger inte för mej att visa någondera. Däremot känner jag
mer än jag visar. Jag vet inte vad det beror på att jag hellre lyssnar
och inflikar ord när någon söker mitt stöd än är där och "känner med"
denna någon. Men det är så jag alltid varit. Jag vill hellre lyssna och
ta in saker innan jag yttrar mej. Jag ger också hellre presenter i
tystnad än gör stor affär av det. Det är därför jag ofta gillade
samlingen av människor vid julen än själva presenterna. Om det är
presenterna som gör att folk samlas, snarare än att folk samlas för att
de vill vara tillsammans kan vi lika gärna låta bli att träffas.
Skrivandet
är mitt utlopp för det jag känner. Det ligger inte för mej att slåss
eller skälla rent fysiskt. Jag skriver hellre ur mej mina aggressioner
och försöker omvandla dom till cynismer och ironiska virtuella samtal
med de jag kritiserar. Jag anser mej vara kunnig och klurig nog att
kunna göra detta utan att hålla på med larvigheter som näthat och hot.
 |
| Den enda sortens hot jag kan tänka mej... |
Hat
och hot förresten, vad är det i människans värld? Hot är till för att
avskräcka fiender och aggressiva djur, inget annat. Hat är ett väldigt
starkt ord som uttrycker ytterligt låga känslor för andra. Många gånger
säger man detta ord när man egentligen menar raka motsatsen, det hasplas
ur en för att man vill få en respons som tyder på att den andra
verkligen känner FÖR en, inte motarbetar en.
Jag tror
inte hat och hot sägs eller skrivs av folk som verkligen hatar eller
vill göra allvar av sina hot. De känner sej utanför helt enkelt,
maktlösa av ett eller annat skäl och de vill in i hetluften, tyvärr ofta
genom att ta ner dom de är avundsjuka på till den nivå de upplever att
de själva är på. Men så lågt kan ingen som som är offentlig sjunka, inte
sedan de hamnat i offentligheten och vill vara kvar. De som är
avundsjuka väljer fel metod. De borde skaffa sej en plats i rampljuset
själva, snarare än att använda sej av anonyma kommentarer lite varstans.
Det leder aldrig nånstans, i alla fall inte till att folk gillar en mer
än tidigare.
Vi är inte gjorda för att hata varandra.
Att avsky och tycka illa om varandra är en sak men att verkligen hata
någon är inget vi verkligen kan säga är en grundläggande del av vårt
psyke. Det är förmodligen utvecklat ur vår egen utvecklade hjärna nån gång under den tid då vi utvecklade vårt stamtänkande, förmodligen samtidigt som "vi och dom"-tanken uppkom ur revirtänkandet. Det går alltså långt tillbaka, kanske ända tillbaka till tiden före
Homo Erectus för 2 miljoner år sen. Vem vet?
I
vilket fall som helst bygger hat på okunskap och i många fall oviljan
att lära sej något om andra. Såna som inte vill lära sej tycka om andra
kan det vara fel på. Vad felet beror på och hur det yttrar sej kvittar
för det hör inte hit. Det är inte felet i sej som är viktigt utan
problemet ligger i att den som säger sej hata inte vill bejaka de sidor
som kan hålla felet i schack. Har man bara tillräckligt stark sinnesnärvaro kan man hålla på sej så såna här situationer som de på nätet inte uppkommer.
Att hålla inne med sina lägre tankar är en del av det vi kallar empati, att känna med varandra och förstå att den andre mår på ett visst sätt vid ett visst tillfälle och på ett annat vis nån annan gång. Vi läser av varandra vilket är en kombination av medfött beteende och inlärda samhällsfunktioner. Det är förstås svårare att läsa av en skrift men för den som verkligen har förmågan att granska en text kan man faktiskt få en bild av hur en person resonerar. Inte bara i den texten utan även rent generellt. Men det kan inte jag. Inte helt i alla fall. Det ska till en tränad person, eller en som kan sånt rent naturligt.
Så varför är vårt psyke då så inställt på att vara så hatfulla gentemot människor vi inte ens känner? Varför är vi så avundsjuka på andra? Är det de enda känslorna som vissa människor har förmåga att känna? Att lära känna varandra kan väl inte vara så svårt?
"
What time did you return home?"