Vad är en normal människa?

Jag är överviktig men ser inte överdrivet tjock ut. Åtminstone anser jag inte att spolformad är en form på ens kropp vara överdrivet tjock. Kanske magen är lite stor för jag vill faktiskt kunna se mitt underliv ordentligt vid tvagning. Men jag anser mej ändå vara normal eftersom så många andra ser ut som jag gör, även här i obygden i Dalarna.

Därför undrar jag vad som anses vara normalt vad gäller utseendet och beteendet hos en människa. Kanske ger vi psykologer och tränare för stor betydelse vad gäller normen för en människa. Helt platt mage tycker jag ser sjukt ut faktiskt. Det ser ut som om personen ifråga får för lite mat. En lite smårund mage och en bred samt djup bröstkorg är faktiskt att föredra framför en pinnform. Oavsett längd och genus är 50 kg alldeles för lite för en människa över 15 års ålder, enligt mej. Om dessa kilon är jämnt fördelade ser det väldigt bra ut. För oss som gillar tjejer alltså.

Om vi då lämnar kroppsformerna så kan man ändå säga att en viss norm är två armar, två ben och ett någorlunda symmetriskt ansikte. Helt symmetriskt är inte ansiktet men ju mer det är så desto mer gillar vi det. Avvikelser gillar vi inte och det är helt naturligt. Vår hjärna är nämligen inkörd på symmetri vilket förklarar vår instinktiva motvilja gentemot avvikelser. Men vi kan lära oss fördra avvikelser, detta genom kunskap och vana. De som inte lär sej acceptera avvikelser har allvarliga problem som jag ser det. För de riskerar att bli klassade som fördomsfulla och dumma.

Det är symmetrin som är normen. Ändå har det som sitter på normen som fått all uppmärksamhet i vår tid. Samtidigt som vi enligt vissa experter blir tjockare. Men blir vi verkligen det? Vi har ju samtidigt blivit längre enligt samma experter. Vissa blir tjockare och det därför att de rör sej för lite och äter samma mängd mat som när de var yngre. Så långt är det inga problem med rönen. Men samtidigt är många extremt undernärda. Jag anser att för smala människor är ett större problem än för tjocka. Det får förstås stå för mej men jag står för det.

För mej är alltså vad gäller utseendet en normal människa en som inte är för smal, rör sej mycket och ofta utan att vara träningsgalning. Symmetrin spelar in men är inte allenarådande. Ett amputerat ben eller en arm stör inte mej.

Vad gäller beteende är allt som inte förstör samhällets dagliga funktioner normalt. Onormalt är således att krascha rutor, stjäla bilar, skjuta andra människor och överfalla dom i parker. Vårt samhälles beroende av psykologi är inte heller normalt. Ta nu detta på rätt sätt, psykologi är en utmärkt vetenskap men endast i de fall det gäller att utröna om någon kan anses vara normal eller ej. Att då använda psykologernas arbete för vanliga människor utan att egentligen ha grund för det anser jag vara fel. Sticker man aldrig ut är man inte onormal. Inte ens en trängd människa som får spel och gör en dum sak är sjuk i huvudet. Planerar man däremot ett dåd i många år och sen utför det är man definitivt inte normal. På den tiden borde man ha fått tillräckligt många signaler från sin egen hjärna att något är fel med det man gör.

Hyser man tankar är man normal, oavsett vad tankarna består av. Det är vad man gör av tankarna som avgör om man är normal eller inte. Därför är det fel att gå till en hjärnskrynklare så fort man anser sej hysa tankar som skulle kunna kallas opassande. Våra hjärnor är byggda för tankar. Om de får sväva ut lite i olika banor är det faktiskt en fördel för då slipper vi alla dessa instinktiva handlingar som kanske leder helt fel. Ibland kan förstås tankar leda en fel men som överallt annars är detta individuellt. Dumheter är sällsynt som en följd av tankar som lett en fel, som tur är.

Kanske allt som jag skrivit om hittills är normalt? Att vara människa, med alla fördelar och nackdelar, är normalt. Dumheterna vissa av oss håller på med är kanske normalt för arten människa. Vi älskar att söka abnorma saker, det är nog normalt.

I korthet, en normal människa är allt som vi gör, bra såväl som dåliga. Ha så kul med att vara människa!

Som en helt omotiverad avslutning återger jag ett utdrag ur en klassisk monolog med Lars Ekborg:
- Har du sett grisbilen köra förbi?
- Hur så, har du ramlat av?

Vad är normalt i ett samhälle?

Vi tittar extra på eller inte alls på folk från andra länder, framför allt om det i deras ansikten är uppenbart att de är från andra länder. Efter ett tag blir de en del av gatubilden så man reagerar knappt längre. Vissa gör dock inte detta utan envisas med sitt motstånd på ett eller annat vis. Detta sista är definitivt inte normalt beteende.

En permanent lytt eller hjärnskadad person kommer i en rullstol eller på annat vis. De allra flesta ignorerar den här personen om de inte känner henne eller honom. Men det finns såna som inte heller kan acceptera detta utan gör motstånd även här. Inget normalt beteende här heller.

Sådant motstånd kan, om man når fram till dom, botas med hjälp av information och ett närmande till människor från andra länder och/eller de med olika handikapp. Information är fördomsfullhetens fiende.

Detta var dock inte poängen med mitt inlägg. Mitt inlägg handlar om det tanklösa, det omedvetna i att ha en norm. Man utgår från ett visst sätt att tänka, en gradskiva om man så vill. Allt utanför den här gradskivan är abnormt, hör inte riktigt till. Man reagerar, eller försöker att inte göra det, inför en enarmad person. Man tittar lite extra och försöker undvika fyllot som raglar omkring. Man jämför sej med dessa och använder gradskivan. Men de är ju människor de också. Hur svårt ska det vara att sluta använda gradskivan?

Väldigt svårt skulle jag tro. Denna gradskiva är ett arv från vår äldre historia då vi var mer rotade i stamtänkandet än idag. Det var ett starkt segregerat samhälle med ledare, underledare och fotfolk. De som inte klarade av att hänga med slängdes ut för att tvingas klara sej på vad naturen hade att erbjuda. Så lyder i alla fall en förklaring. Den är dock inte hela sanningen. Man tog hand om de sina även om de var sjuka och möjligen slog sej skadade och gamla ihop och bildade egna grupper som tog hand om varandra. Endast de hopplösa fallen lämnades kvar att dö.

Så gradskivan blir vi inte av med i första taget. Vad vi kan göra är att vidga den en bit från 180 grader till kanske 210 så att vi får med de som annars inte skulle få vara med i normen. Vi har ju alla våra later och böjelser. Så länge de inte stör det vardagliga livet och arbetet är de inga problem. Problemet är att mycket av vårt sätt att leva och tänka, t o m våra lagar, är uppbyggda enligt denna norm, denna gradskiva. Om vi accepterade att det finns problem med normtänkandet skulle det möjligen bli lättare att lösa de problem som detta tänkande ger upphov till.

För inte så länge sen var homosexualitet visserligen tillåtet enligt lag (sen 1940-talet) men klassades som en sjukdom. Så är det inte längre, som tur är. Men fortfarande ser vi folk som har sex med djur, barn eller som våldtar som något abnormt, nåt sjukligt. Frågan från mej blir då: varför kommer det hela tiden nya såna människor om det är nåt abnormt? Det är inte normalt ens sett med den mest progressiva gradskivan, det medges, men det måste ju ha någon betydelse att det hela tiden kommer nya sådana människor. Vad vinner människan som art på dessa individer? Ingenting eftersom arten inte heller vinner nåt på att det kommer långa eller korta individer.

Vi kan inte lagstifta bort människor som har sex med djur eller barn. Vi kan begränsa deras aktioner genom lagstiftning men där går gränsen. Eftersom ytterligheter hela tiden kommer igen är det bara dumt att ens försöka utestänga det. In med det i strålkastarljuset bara. Men jag menar inte att vi ska hänga ut de som gör sånt här, tvärtom. Det jag vill är att vi diskuterar det mer öppet och accepterar biologin bakom. Vi kan försöka ändra deras beteenden och då är information en del av detta.

Samma sak med porrsurfande och annat tittande på nakenbilder liksom spelberoende. Allt detta är biologiskt normalt men inte accepterat i ett samhälle där gradskivan blir allt mindre. Den här gradskivan som jag refererat till hela tiden är numera så liten pga politisk korrekthet och förvridet genustänkande att normen snart utestänger de allra flesta människor per automatik.

Det blir ett torftigt samhälle när normen är en människa som inte sticker ut på något vis, en könlös varelse utan form eller någon form av attribut som gör en unik. Det är ju abnormiteterna som gör oss unika! Biologin kan man inte ändra på som genom ett trollslag, bara anpassa sej till eller gradvis förändra över en längre tidsperiod. Vi behöver inte acceptera de mer dumma aspekterna som en del av samhället som de jag nämnde ovan, t ex djursex eller främlingsfientlighet, utan se till att de diskuteras och på så sätt hålls i schack. Tala om det är tydligen uttrycket för stunden så då talar vi om ALLT, även det som är synbart obehagligt och anses tabu.

Har vi böjelser ska vi kunna få prata om dom för som jag sa har vi alla böjelser av någon sort. Utövandet av dessa böjelser är faktiskt inte nödvändiga. Självbehärskning borde kunna räcka. De som inte klarar av självbehärskning och självcensur kan få tala om varför deras spärrar inte fungerar men i en sluten grupp. Hela världen tjänar faktiskt inte på att få reda på vilka böjelser kreti och pleti har.

Och slutligen: Religion borde räknas in bland böjelserna. Det är nåt som sitter i hjärnan och som yttrar sej på samma vis som många av de saker jag nämnt ovan.