Tema musik: 70-tal vs 80-tal

Vilket decennium var bäst för musik? 70-talet eller 80-talet? För mej som föddes under det ena och växte upp under det andra är det en fråga om smak och vad för musiksmak man växte upp med. Jag tänker vara lite av en snobb här och säga att min uppfattning om dessa två decennier är lite mer nyanserad och träffsäker än många musikjournalisters.

Jag växte inte upp med en skev uppfattning om att världen var svart eller vit, där musiken enbart skulle vara samhällsskildrande och/eller kritisk. Punken och den svenska proggmusiken var inte min musik, eftersom jag föddes under de åren dessa musikstilar slog igenom. Jag växte upp med allt möjligt och mina kompisar lyssnade också på allt möjligt. Främst drogs jag till bluesrocken och de lite mer avancerade musikstyckena inom modern popmusik, de som idag kallas progressiv rock. Det har jag fortsatt med genom åren och jag skulle säga att jag nog fastnat i 70-talet på nåt vis.

80-talet var förstås inget dåligt decennium för den sortens musik jag nämnt ovan, men produktionen av skivorna var det inte. Det lät plastigt, skevt, metalliskt, stelt, sterilt och utan värme. Mitt favoritband, Status Quo, drabbades också av detta och det hörs framför allt på plattor som Back To Back och Ain't Complaining. Den förra plattan är för övrigt den mest omväxlande plattan i hela deras karriär. Den är närmast schizofren i sin framtoning med gladpop, blues, country, heavy metal och deras egen klassiska boogierock. Allt ihoprört och nedtonat så att det låter tunt och utan substans. Back To Back skulle ha låtit mer kraftfull på 70-talet och klarare på 90-talet.

Så skulle jag vilja sammanfatta 80-talet. 70-talet lät mer kraftfullt och lite "suddigare", kanske främst för att tekniken var väl inövad och producenterna kunde den. Dessutom var musiken mer omväxlande och fantasifull på 70-talet. Det var mer accepterat att man kunde blanda in andra musikstilar i sin repertoar när man skrev och spelade låtar. Det var väl bara diskon, skvalpopen och dansbandsmusiken som var stelbent då.

En annan sak som var bättre med 70-talet var alla skivomslagen. Till och med dansbandsomslagen var bättre i sin absoluta töntighet. Här har vi fog för påståendet att det var bättre förr. Mycket bättre i fråga om musik och skivomslag. Det enda som var bättre på 80-talet vad gäller musiken är att diskon var borta och dansbandsmusiken var marginaliserad, vilket ju är bra. Punken hade övergått i New wave och andra bättre musikstilar och den svenska protestmusiken var tacksamt nog också borta. Tyvärr var också den progressiva rocken och den klassiska hårdrocken också marginaliserad.

Det som fanns kvar av den progressiva rocken på 80-talet var dock bra, så bra att det är synd att det som hördes sällan spelades i radion. Sån musik förtjänar att spelas oftare.

Som helhet var 70-talet överlägset 80-talet på alla fronter. Till och med 90-talet hade vissa högre musikaliska höjder än 80-talet, även om 80-talet hade ett mycket högre genomsnitt vad gäller kvaliteten på musiken. Men inget av dessa decennier kan mäta sej med 70-talet. Även om man räknar med skvalpopen och diskon. Vad som hände efter 1991 ska vi bara inte prata om.



"You're a bum
You're a punk
You're an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy christmas your arse
I pray god it's our last"

Ljudkriget som ger oss slätstrukna låtar

Bara för att du kan spela ett instrument innebär det inte att du borde spela in musik och ge ut den. Nån måtta på galenskaperna får det väl ändå vara, eller hur?

Nu vet jag varför svensk musik av idag, och större delen av världens musik också för den delen, är så himla tråkig att lyssna på. Det beror på slätstrukenheten hos de som skriver låtarna (vilket i sej verkar ha sitt ursprung dels i att skivbolagen gör sitt bästa att skydda vissa ackord, dels för att kompositörerna redan har bränt sitt bästa krut på sina första sånger) och ljudkriget. Ni vet, den där tekniken vissa ljudtekniker använder för att låta musiken ge intrycket att musiken är mer voluminös än den egentligen är.

En annan aspekt är den att vem som helst kan bli artist idag och de olika medierna vi har gör att vilken dåre som helst ställer sej framför sin kamera och skrålar för full hals eller gör sin egen tolkning av en känd låt på ett instrument, oftast gitarr. Snälla, låt det stanna vid detta. Det räcker med alla knasbollar som drömmer om att bli kända nu. Vi behöver inte fler. Kritiken som kommer via kommentarsfälten är inte alltid av den hotande eller perversa sorten. Den mesta kritiken är faktiskt välmenande och konstruktiv. Läs den och om de säger att du är hemskt dålig så är du det också.

Risken för plagiat är hela tiden överhängande. Sjukt är det faktiskt att vi som köper musiken tillåter detta när tolvtonsskalan egentligen tillåter att musik kan komponeras i all oändlighet. Det finns alltså ingen ände (än så länge) för hur många variationer vi kan göra på vår musik. En viss musikstil har alltid haft efterföljare men numera låter allt likadant redan från början när en för tillfället dominant musikstil får grepp om ungdomen (läs: de aningslösa fåren!).

Det är faktiskt så man börjar tro på konspirationsteorier när man ser hur snabbt en musikstil får efterföljare idag. Inte ens folkmusiken (vad nu det egentligen är!?) eller heavy metal-genren har kommit undan denna slätstrukenhet. Sitter samma kompositörer och skriver skräp åt ALLA artister idag!?



"Jag har aldrig hört en så löjlig text, sån fånig sentimentalitet, såna upprepningar, sån oinspirerad melodi. Gosse, vi har funnit en hit!"