I backspegeln: Halloween och alla helgons dag

Så var vi där igen, jag har skrivit förr om detta om det som komma skall, så här är nu min återkommande litania om halloween och allhelgonahelgen:

Två gånger tidigare har jag skrivit om den stundande helg som gör ena lägret så skenheligt och skrockfullt, och det andra så uppfyllt av önskan att spöka ut sej i allehanda dumma kostymer efter skotsk-amerikansk modell.

Från 2008: Dödskallarnas egen dag

Utdrag ur det inlägget: "Tänk er Europa för ca 3,000 år sen. Det är betydligt varmare och behagligare än idag. Ändå är det inte helt bekymmersfritt. Varje år vid månadsskiftet oktober-november slipper de dödas andar lös och far runt i tillvaron och de som dött en våldsam död vill hämnas. Med hjälp av de dödas gudinna, havsgudinnan Morrigan, tar de sej till de levandes boningar. Det gällde då för de levande att skydda sej på bästa möjliga sätt. För dessa folk vars ättlingar gått till historien som kelter var det en högst påtaglig del av vardagen att skydda sej mot det man inte förstod sej på, dessa mysterier."

Här måste jag korrigera mej själv. Morrigan var inte havsgudinna, även om hon kunde komma över havet för att döda. Hennes namn betyder snarare skräckdrottning eller spökdrottning, alltså samma ord som i mara eller nattmara, således mardröm. Namnet är sammansatt av Mora (uttalas mååra), skräck eller spöke, samt rigan, drottning, bildat till samma ord som föreligger i rik.

Fortfarande kan man bland keltisktalande höra ordet Samhain om månaden november.

Från 2011: Samon/Samhain - ursprunget till halloween och Allhelgonahelgen

Utdrag ur det inlägget: "För ett antal år sen skrev jag här om verkligheten bakom både Allhelgonahelgen och Halloween. Det verkar som det är dags igen för folks förmåga att ta till sej kunskap är synnerligen varierande (sade han i en raljerande och arrogant ton!). Båda dessa traditioner är förvanskade versioner av en typisk europeisk sed som dominerade kontinenten i många sekler fram till dess att kristendomen slog klorna i Europa. Namnen vi har på de båda sederna idag är översättningar av de benämningar den katolska kyrkan gav på den natt mellan 31 oktober och 1 november man traditionellt firade bland såväl kelter som romare och germaner. Skillnaden är att för kelterna var detta deras nyår medan romarna och germanerna inte egentligen firade detta förrän kelterna kom med i Romarriket."

Jag hoppas jag har kunnat bidra med lite vetskap till de som läser mina sidor.




"Cha deoch-slàint, i gun a tràghadh"

Dags för Beltane!

Idag, egentligen i kväll och i morgon första maj, är det dags för den stora sommarfesten Beltane. Det är ljusets fest, en hyllning den annalkande sommaren. Det är till fruktbarhetsguden Belenos ära man sätter upp den. Detta var den keltiska formen av denna fest. Andra folk hade andra namn på den. Romarna firade denna fest också. De hyllade Maia, en gudinna som i deras religion var gift med eldguden Vulcanus.

Majfest kallas det hos oss, efter ett gammalt ord för gröna löv. Det är samma ord som i månaden maj vars ord har ett okänt ursprung. En av teorierna går ut på att ordet ska vara släkt med latinets maior, större, men det är osannolikt eftersom festen ju inte går ut på att nåt ska vara större. Snarare har det med kvinnonamnet Maja att göra, vilket utgår från ett ord som verka betyda grönt. Det är förstås högst spekulativt, precis som tanken på nåt större.

Denna fest infaller den på kvällen den 30 april och håller på tills solen går upp den 1 maj. Eldar ska tändas och hållas igång, kreatur ska "renas" genom att man för dom mellan eldarna och förmodligen förekommer en hel del andra fruktbarhetsritualer också. Kelter och germaner hade för sej att de skulle offra människor också, av vissa romerska skribenter att döma. Hur det låg till med den saken är oklart. Det finns inga påtagliga bevis för att såna offer ska ha ägt rum. Eldarna tändes i vilket fall.

Det där med häxor och annat är ett senare påfund som vuxit fram efter häxprocesserna på 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Förmodligen återupplivades eldsederna i samband med detta.

Valborgsmässoeldar är till viss del ett modernt påfund, men dess rötter är tusentals år gamla.

Hur länge man tänt dessa eldar är det ingen som vet. Det är det fina med såna här traditioner, man vet inte hur länge sen det var sen man började, bara att de har hållit på väldigt länge och eftersom det mesta är muntligt har forskarna stora problem med att verifiera allt som påstås i senare texter. Minst 2000 år har man dock hållit på eftersom de finns nedtecknade i skrifter som är så gamla, t ex Tacitus och Julius Caesar. Seden med att tända eldar dog dock ut i Norden under medeltiden och ersattes av andra traditioner. De återkom i ny skepnad på 1700-talet, av skäl jag skrev om i föra stycket, och har sen dess varit en del av många byars gemenskap.

Det är alltså ingen slump att man i Tyskland valde att fira den engelska missionären Walburga (711-779) på den här dagen, trots att hennes helgondag är den 25 februari. Man började fira henne på den här dagen, 30 april, just för att man började tillbe henne på samma sätt som man tidigare hade åkallat gudarna i den tidigare religionen. De styrande inom den nya religionen ville inte att folk skulle fortsätta tro på det gamla men man blev så illa tvungna att anpassa sina helgon till det gamla för annars fick man inte folket med sej. Så Valborgsmässoafton kan i realiteten vara Beltane i illa dold förklädnad.

Till sist ett antal ord om första maj i modern tappning. Första maj är sen länge en arbetsfri dag och det är heller ingen slump att det blivit arbetarnas dag. Man vill väl ändå inte arbeta på den dag som sen länge varit en helgdag med hävd från svunna tider...



"Det är alltid någon i vår grupp som ligger illa till."