En intressant bok i min hylla att läsa, nån gång

Där jag sitter har jag en bokhylla på min vänstra sida fylld med alla möjliga sorters böcker. De allra flesta har hängt med sen jag var riktigt liten. Av alla dessa är det en som speciellt fångat min uppmärksamhet i alla dessa år. Ändock har jag aldrig läst den. Det kanske är dags att göra det för att få en annan syn på det jag redan vet om huvudrollsfigurerna. Boken heter "Se min älskade" av T.N. Murari och handlar om den olyckliga kärlekshistorien som inbegriper Shah Jahan (1592-1666) och den kvinna han älskade mer än någon annan, Arjumand. Jahan var son till kejsare Djahangir av Indien på 1600-talet. Precis som sin far och bror var Jahan en skrupelfri herre som inte drog sej för att mörda sej fram till tronen - och mörda för att behålla makten.

Ändå var Jahan en kulturens beskyddare och en mycket romantisk man. Hans hovliv var vida omtalat, t o m franska representanter omnämner detta med viss avundsjuka. Vem var då Shah Jahan och varför kallades han kejsare av Indien? Svaret står att finna fem generationer bak från honom räknat. Det var nämligen i början av 1500-talet som Babur, en afghansk muslimsk persisktalande mongol, drog ner från bergen med sina moguler och erövrade stora delar av det som idag är Indien och Pakistan. Han etablerade ett kejsardöme efter såväl västerländskt som indiskt mönster och lade en fernissa av muslimskt tänkande över allt detta. Hans sonson Akbar var den som förde Mogulriket som det kommit att kallas ut över världen. Han har kommit att kallas Akbar den store för sina framgångar. Likt Akbar kom Shah Jahan att bli rätt succérik på slagfälten men det är framför allt som diplomat och inom hovlivet han var som mest framgångsrik.

Det var också Akbar som över sin sons huvud bestämde att Jahan skulle bli näst på tur trots att den unge prinsen bara var den tredje sonen i syskonskaran. Det kanske var därför Djahangir var så hård mot sin son när denne ville gifta sej med Arjumand. Han tvingades först gifta sej med en persisk prinsessa, ett äktenskap som annullerades då prinsessan inte kunde föda barn. In på scenen kom så Arjumand, som gift fick hon titeln Mumtaz Mahal, som visade sej vara rena rama barnfödarmaskinen. Hela fjorton barn födde hon innan hon dog 1631. Detta gjorde Shah Jahan så förtvivlad att han beordrade ett bygge till hennes ära och minne. Det står än idag som ett minnesmärke över henne. Det kallas Taj Mahal och är väl inte helt okänt, antar jag.

Själv blev Shah Jahan förklarad otillräknelig 1658 av sin son Aurangzeb som lät spärra in honom i hans eget palats, Fort Agra. Där fick han sitta resten av sitt liv stirrandes ut genom fönstret mot det mausoleum han låtit bygga över sin älskade fru. Jag kanske ska läsa boken för att se hur en biografi över honom är jämfört med den beskrivning jag just gett ovan.

Som avslutning tänkte jag delge er Shah Jahans fulla titel som kejsare av Indien:
Shahanshah Al-Sultan al-'Azam wal Khaqan al-Mukarram, Malik-ul-Sultanat, Ala Hazrat Abu'l-Muzaffar Shahab ud-din Muhammad Shah Jahan I, Sahib-i-Qiran-i-Sani, Padshah Ghazi Zillu'llah, Firdaus-Ashiyani, Shahanshah—E--Sultanant Ul Hindiya Wal Mughaliya.




"Till och med den mest renlärige kommunist försvarar sin kung när han spelar schack."

Jag är blyg, är jag då sjuk jag också?

En amerikansk professor i litteratur, Christopher Lane, har skrivit en bok om hur blyghet blev en sjukdom. Att vara blyg skulle enligt psykologer och psykiatriker vara ett utslag av social fobi. Bokens titel är Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness. Det är framför allt i USA men även i följarländer som Storbritannien och Sverige som den här synen på blyghet slog igenom, får man veta i boken. Att vara utåtriktad, snäll, artig och positiv i alla lägen är tecken på att man är normal. Att springa och gömma sej, hålla sej tyst och stilla är en sjukdom, enligt detta sätt att se på blyghet.

Man har behandlat det med piller, oftast starka psykofarmaka, och med beteendeterapi. Inget har hjälpt och om dessa "experter" hade sett mer ingående på vad blyghet är hade de förstått att det inget har med sociala fobier att göra. Det är en helt normal aspekt hos oss människor. Alla är inte utåtriktade och positiva men det går bra ändå. Naturligtvis har läkemedelsföretagen nappat på detta och producerat en massa piller som sen har krängts av läkare till intet ont anande patienter, som istället skulle ha behövt bli lämnade i fred.

Jag är blyg, jag tycker inte om att träffa människor om det inte är på mina villkor. Det går i vågor det där, ibland är jag mycket ute bland människor, ibland sitter jag hellre vid datorn och pratar den vägen. Hur är det för er andra?