Bronsålderns mystik

Vi vet ganska mycket om bronsåldern. Soldyrkare, fantastiska ceremoniella objekt, tenn- och koppargruvor, hällristningar, stora båtar, fina kläder, välorganiserade handelsvägar, Egyptens första storhetstid, de första kinesiska smårikena, guld samt folkvandringar. Allt detta ägde rum under bronsåldern, en period som höll på från ca 3000-500 före vår tideräkning (fvt). Ändå är så mycket av denna tidsperiod höljt i dunkel. Vi vet till exempel inte vilket eller vilka språk som talades i Europa norr om Grekland  under denna tid. Inte heller fullt ut vilka seder och bruk man hade.

Jag tänker ta upp ett antal objekt från bronsåldern som jag anser vara av speciell vikt för sin tid. Förmodligen finns det fortfarande en massa oupptäckta saker där ute.

Det bästa exemplet på vad bronsåldersmänniskor i Europa kunde åstadkomma är himmelsskivan från Nebra i Tyskland, som hittades av skattjägare 1999. Det är en bronsskiva, med guldtäckta områden som liknar månen i olika faser samt diverse stjärnbilder, som möjligen varit uppsatt på en träram. Tennet i bronsskivan verkar vara från Cornwall, guldet från nånstans i Karpaterna, medan kopparn är från Bischofshofen i Österrike. Inte nog med att himmelsskivan visar på att folk för 3600 år sen hade full koll på himmeln, de hade ganska intensiv handel ledde till att den här skivan gjordes.

Slitaget visar på att skivan användes ganska länge och flera saker har lagts till på den under lång tid innan den slutligen begravdes tillsammans med några svärd och andra objekt.

Himmelsskivan från Nebra.

En annan fin skapelse från bronsåldern är Trundholmsvagnen, en bronshäst som drar en stor guldbeprydd bronsskiva på en vagn. Trundholm ligger i norra delen av Sjælland, Danmark, och vagnen hittades 1902 då man plöjde upp en mosse. Skivan, som är förgylld enbart på ena sidan, är 25 cm i diameter och är fylld med olika symboler som har med solens rörelser på himlen att göra. Den har tydligen haft stor betydelse under perioden ca 1350 fvt ända tills den lades i en sjö.

Trundholmsvagnen.

Några av de mest udda objekten från bronsåldern är de stora guldhattarna som hittats i södra Tyskland och centrala Frankrike, och som är från tiden runt 1200-800 fvt. De är rätt stora, den från Ezelsdorf-Buch är 88 cm hög. Även här är det fråga om astronomiska symboler. Hattarna är gjorda av band som lötts samman och de berättar om himmelska fenomen, framför allt solens rörelser. Förmodligen för att man ska veta när och hur de religiösa ceremonierna ska utföras. De verkar ha begravts noga och försiktigt i högar någon gång runt 500 fvt.

Guldhatt från Avanton, Frankrike.

 1985 hittades en stor samling bronssköldar i Fröslunda, nära Kålland vid Vänern i Västergötland. 14 stycken sköldar inalles med en säreget tunn hamring, mindre än en centimeter för var och en av dom. Helt klart var det frågan om ceremoniella sköldar. De är för tunna för att ha använts i strid. De är tillverkade i den allra sista skälvande delen av bronsåldern, ca 700-500 fvt.

De är av typen Herzsprung, en tysk beteckning för ceremonisköldar som möjligtvis kan ha varit uppsatta vid en religiös plats eller så har de burits i procession till en viss plats. Hur det än gick till när de användes så begravdes de till slut i en sjö som med tiden torkade ut och blev till åkermark. Med tanke på platsens namn där sköldarna lades ner kan man tänka sej att det var till guden Frej (Frö) man offrade sköldarna.

Rekonstruerad version av en av sköldarna från Fröslunda.

Det som är gemensamt för alla dessa objekt är att de lades ner i sjöar eller begravdes i högar när sämre tider kom. En inte alltför vild gissning är att de lades ner vid ungefär samma tid, ca 500-400 fvt, då det blev överlag kallare och fuktigare efter flera sekler av relativt bra väder. Möjligen kan sjukdomar ha spelat in.  Situationen har en samtida beskrivning ifrån Grekland och Mindre Asien där dokument talar om sämre väder och sjukdomar vilket lett till att vissa dragit ut på härnadståg. Allt detta kulminerar med kelterna och makedonierna som på varsitt håll erövrar stora delar av den då kända världen. Senare kommer romarna och tar över deras erövringar, men det är en annan historia...




"Våra förfäder kom norrifrån över havet"

Skeppssättningar bär på en intressant historia

Skeppssättningarna här i Norden verkar inte ha varit dödsskepp som symboliskt förde den döde till en annan värld utan tycks ha varit en symbolisk beskrivning av människornas aktiviteter på sjön. Det hävdar arkeologen Joakim Wehlin, som arbetar vid Göteborgs och Gotlands universitet. Enligt honom visar skeppssättningarna på ett nätverk av maritim verksamhet runt Östersjön och längs kusterna i nästan hela Norden för ca 3000 år sen.

Bronset som kom söderifrån har diskuterats och undersökts noga men folken som importerade dom verkar inte ha undersökts lika noga, av det enkla skälet att det varit svårt att finna spåren av dom. Nu har så vissa skeppssättningar undersökts och man har funnit saker som tyder på att de verkligen visar hur folk färdades för ca 3000 år sen på haven i jakt på brons, bärnsten och andra godbitar.

De som ligger begravda i eller kring skeppssättningarna behöver inte ha haft med den maritima verksamheten att göra eller så begravdes de där efter ett långt hårt liv som sjöman. Den föregående meningen är en spekulation från min sida och har inget med Joakim Wehlins arbete att göra.

Kanske hällristningarna talar sanning, att båtarna verkligen var så stora som antyds där? Man har hittat spår av stora båtar i Danmark och rester av dom i Sverige. Vi får väl börja kolla bottnarna i Östersjön och Kattegatt ordentligt så kanske vi får klarhet i hur skeppen såg ut för 3000 år sen.

Båt på hällristning i Flyhov, Västergötland. Bild från Wadbring.com

"Hur länge har du tänkt dröja med att följa den väg du menar är den rätta?"

Vetenskapshörnan: Sjöfolkens besegrare blev lönnmördad

Fångade soldater som leds i procession, bild från ett monument som Ramses III lät uppföra efter slaget han med nöd och näppe vann.

Ramses III var den farao som satte stopp för Sjöfolkens framfart i Egypten. Året var 1188 f v t och de så kallade Sjöfolken hade haft stora framgångar där de dragit fram och det var på håret att egyptierna lyckades stoppa dom. En del av dessa besegrade folk fick landområden nordost om Egypten, förmodligen för att de inte skulle kriga mer mot Egypten. Där slog de sej ner bredvid kanaanéerna och assilimilerades så småningom av dessa. Ramses själv firade detta genom jättestora monument över sej själv vilket gjorde att landet blev bankrutt. Det ledde till att han blev lönnmördad och nu har modern teknik kunnat avslöja att han fick halsen avskuren.

Hans många barn och barnbarn kom att i tur och ordning styra ett land i ekonomiskt kaos och denna villervalla blev inte bättre för att varje farao tog sej namnet Ramses, ända till Ramses XII. Det borde vara en läxa för alla som vill fira en seger. Gör inte för stor affär av den, det kan finnas folk som inte gillar en dålig vinnare och firar man för hårt blir baksmällan ännu värre än om man förlorat.



"Det farligaste ögonblicket kommer med segern."

Historiehörnan: Vår forntid blir allt klarare

Det står nu klart genom genforskning att det finns nordamerikanska gener bland folk i Norden, framför allt Island där man funnit att ett 80-tal personer har genetiska drag som endast förekommer hos de folk som fanns på plats då islänningar och norrmän kom till det man kallade Vinland för ca 1000 år sen.

Neandertalarna uttryckte sej också med konst. Det har man med ganska stor säkerhet kunnat konstatera genom grottkonst som är äldre än Homo Sapiens konst, ca 40 000 år, i Spanien. Det var nog avgörande för acceptansen mellan folkgrupperna att man uttryckte sej i konst, ett sätt som gjorde att man kände igen den andra som människa. Den äldsta verifierade konsten av Homo Sapiens i Europa är ca 35 000 år och 5000 år tidigare levde inte Homo Sapiens i Spanien. Det skulle dröja några tusen år till.

Bronset tycks ha kommit utifrån och de som tillverkade bronset fick bärnsten i utbyte. Bild från Falbygdens museum.

Nu handlar det om bronsåldern och varifrån vårt brons kom. Det finns nämligen inga bevis för att våra malmfyndigheter brukades av folken i Norden för ca 3000 år sen. Däremot finns det bevis för en omfattande handel med koppar och tenn från söder i utbyte mot bärnsten, pälsar och annat. Malmen kom hit och bearbetades antingen här eller i det område varifrån man fick malmen. Mot slutet av bronsåldern verkar det som om man började bearbeta malmen själva i Norden. Men då hade järn redan börjat ta över på kontinenten.

Avslutar med en blogg som passar in i dagens ämne. Det handlar om utgrävningarna i Ytterby, den del som en gång var en stad vid Göta älv med namnet Kungahälla. Det här handlar om tiden 500 f v t till ca 500 e v t.

Nu har ni fått er lite vetenskap till livs. Ut med er i solen nu och leta fram nåt på egen hand.




"Alla stora sanningar börjar som kätterier.
Dans är ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär."

Sveriges historia sedd från en annan synvinkel - del tre: Bronsåldern

Ännu en del i min serie om min egen syn på Sveriges och Nordens historia. Som framgår av texten nedan går det ännu inte att tala om nåt Sverige.

Perioden mellan 2300 och 1800 före vår tideräkning kallas ibland för kopparstenåldern eller kalkolitikum. Det är en period i Nordens historia som överenstämmer med övriga Europas övergång från ren flinta till metallarbete. Koppar är känt sen länge ute i världen, äldsta spåren är faktiskt nära 10 000 år gamla men det handlar mest om smycken. Bruksföremål i koppar börjar så smått dyka upp för ca 7000 år sen i Asien och södra Europa. Ismannen är något av de äldsta riktigt påtagliga spåren vi har i Europa av kopparstenåldern. Han levde och dog för ca 5300 år sen i Alperna. Hans kopparyxa visar att koppar var etablerat i åtminstone den här delen av Europa vid den här tiden. Det skulle dock dröja över 1000 år innan detta nådde Norden.

Ett fynd i juni 2010 i Prokuplje, Serbien, har ytterligare skjutit tillbaka tidpunkten för etableringen av koppar i Europa ett par tusen år. Det visar på att man redan för 7500 år sen bearbetade koppar i Europa. Det är möjligt att vi i framtiden kanske kan hitta spår av koppar i Noden som är äldre än de som hittills hittats.Ändå skulle flintan kvarstå som huvudmaterialet i många tusen år till.

Den definitiva övergången från koppar till brons kom när tekniken för att framställa den legering som brons är togs fram. Bronsåldern är namnet på en period i historien som börjar så smått ca 1800 före vår tideräkning (alltså för 3800 år sen) i Norden med att bronset så sakteliga börjar ersätta sten och ren koppar i de vardagsobjekt man använde. Brons-användningen påbörjades lite drygt 1500 år tidigare i Fjärran Östern, närmare bestämt i Thailand med omedelbar omnejd och spred sej därifrån västerut och norrut med den tidens handelsvägar. Till Europa nådde bronset första gången ca 2500 f v t och Östeuropa och Balkan blev snabbt ett centrum för arbete med framtagning och tillverkning av brons liksom det hade varit tusentals år tidigare med koppar och guld.

Brons är en legering av nio delar koppar och en del tenn plus en del spårämnen t ex arsenik. Framför allt är det yxor och svärd man tillverkade av bronset men som vi ska se en del del religiösa och andra kultiska objekt också. Det var en relativt stabil period i Europa och Mellanöstern med få krig med med ett starkt uppdelat samhälle med för första gången klara skillnader mellan hövding och vanlig arbetare, framför allt i sättet att bli begraven på. Fram emot mitten av bronsåldern skulle detta komma att ändras drastiskt när man i östra Europa och Mellanöstern började göra vapen av järn. Men vapen av järn ligger långt fram i tiden här uppe i Norden. På sin höjd använde man järn till smycken eller liknande.

De som skrev dokument något senare än denna tid beskrev den här tiden som guldåldern och silveråldern, framför allt för att de tycks ha längtat tillbaka till den här mer behagliga tid utan alla krigen och hoten. Se mer om detta i nästa stycke. Bronsåldern är en beteckning som dansken Christian Jürgensen Thomsen hittade på i början av 1800-talet när han ville katalogisera och kategorisera de fynd man gjort på dansk mark. Han lade nämligen märke till att de objekt man fann ihop med bronssvärd och andra saker generellt sett låg lite högre upp i jordlagren och såg lite annorlunda ut jämfört med andra fynd längre ner i jordlagren. Det var dock främst stilarna på olika keramikkrukor och liknande som han fäste sej vid. Det ska tilläggas att Thomsen var myntexpert och dito samlare och utgick från detta när han kategoriserade objekten i jorden äldre än den tid då man hade börjat med mynt.

Thomsen föll, liksom många andra vid denna tid, för frestelsen att använda beteckningar från greken Hesiodos diktcykel om de fem mansåldrarna, Arbeten och dagar, som beskriver hur människorna och deras värld förändras i takt med tiden och utvecklingen av samhället i stort. Guldåldern, silveråldern, bronsåldern, den heroiska åldern och järnåldern är de beteckningar som används i de här dikterna. Det intressanta är att många kulturer talar om fyra, fem eller några fler stadier i människans historia på liknande sätt. Det verkar onekligen som att många kulturer drömmer sej tillbaka till en tid då det var enklare och mer behagligt. Det kan inte bara bero på att man målar upp en idealisk bild av det förflutna (det var bättre förr) utan det kanske var en skönare tid förr. Klimatet var inte minst bättre under stora delar av stenåldern och första delen av bronsåldern och man behövde inte ta lika stor hänsyn till gränser mellan länder som idag. Odlingsmöjligheterna var förmodligen bättre också. Det är inte förrän i vår tid som vi kunnat odla bättre och få ut mer av marken.

Bara för den sakens skull ska vi inte gräva ner oss i dessa drömmar om en bättre forntid. Sjukdomar, naturkatastrofer och krig decimerade ofta befolkningarna kraftigt. Ofta var sjukdomar och krig en följd av naturkatastroferna eftersom man tog det som hänt som en följd av gudarnas vrede riktad gentemot människorna och då var man tvungen att hitta en syndabock och fann den i grannstammen som fick sota för detta, om inte grannstammen redan kommit fram till samma sak förstås.

Bronsåldern är i stort sett en fortsättning på både jägarstenåldern och bondestenåldern, med den skillnaden att nu började samhällsskiktningarna synas alltmer. De syns i de kulturer som börjat skriva ner sina tankar och andra dokument och det syns även i arkeologin. Flinta skulle komma att fortsätta användas, vilket faktiskt är fallet än idag eftersom vi har användning av denna sten fortfarande. Ben användes som tidigare till krokar och nålar, sten för att mala säd med och trä användes för att bygga hus med och de stora långhus som började byggas ca 2000 år tidigare, under den tidiga bondestenåldern, är fler än nånsin.

Så här kunde ett långhus se ut, i det här fallet från neolitikum, sen stenålder. Den här typen av hus skulle komma att existera i nån form ända fram till slutet av medeltiden. Så här kunde en eller flera generationer bo, med djuren i en separat del om nätterna och under vintrarna. Mitt i husets huvuddel, i taket, fanns vindögat där röken från den stora eldstaden ringlade ut. Eldens värme var stark nog för att värma hela huset.

Bronsåldern når sin höjdpunkt i Norden för ca 3200 år sen. I Danmark har då redan den här fina artefakten begravts i en mosse:

Detta är Trundholmsvagnen, även kallad Solvagnen. Den anknyter till en i Europa och Asien väl utbredd samtida religion där solen dras över himlen i en vagn av en häst, närmare bestämt en märr. Varför man placerade även hästen på hjul vid skapandet av denna vagn är okänt. Kanske ville man visa på hjulets stora betydelse. Den är gjord i brons och själva solplattan är förgylld. Den har en mörk sida, den som inte syns på fotot. Den tros representera mörkret om natten. Förmodligen leddes den vagnen i en procession vid olika högtider för att visa på både dag och natt. Det finns tecken på att vagnen tillverkades i sydöstra Europa och transporterades upp till Danmark.

Man bör akta sej för att tolka in senare tiders gudar och gudinnor kända från Norden eftersom man vet från andra områden att det hänt att nya religioner kommit in med andra namn på gudomarna. Sånt vet man har hänt på kontinenten så det är inte omöjligt att så skett här också. Dock finns det en intressant berättelse från Grekland, som är känd från tiden direkt efter bronsålderns slut, om ynglingen Phaeton som fick låna solguden Helios vagn och körde som en vettvilling över himlen tills Zeus tappade tålamodet och sköt ner den unge vilden med sina blixtar. Allt detta kan direkt kopplas till soldyrkan och en syn på himlavalvet som varande gudarnas boning. Tidigare verkade det som om man kopplade gudarna till naturen omkring dom. Nu flyttade gudarna ut till universum omkring dom. Vi vet att man dyrkade solen som en gudinna, Sol, eftersom det var vad många gjorde långt in på tidig medeltid i Norden.

Det mest magnifika exemplet på att människan definitivt började titta uppåt är himmelsdisken eller -skivan från Nebra i Tyskland:

Den hittades 1999 av gravplundrare och kom till vetenskapens kännedom några år senare. Den är från ca 1600 f v t och visar månen i olika faser från full till skära. Den verkar vara gjord i brons och guld från Karpaterna, vilket är en bergskedja inte långt från det ställe i Tyskland där disken hittades.

Vad med svenska förhållanden då? Skulle det inte handla om Sveriges historia? Nåt Sverige fanns ju inte då och det vi kallar stater fanns inte ö h t så det är lönlöst att se på saken med nationalistiska ögon. Några fina objekt har vi dock på svensk mark, som den här trumman i brons från Balkåkra i södra Skåne:

Den är gjord helt i brons och påträffades 1847. Kanske är det ingen trumma för det ser ut som en massa hjul undertill och ovansidan kan mycket väl tolkas som en solskiva. Kanske är det en representation av det eviga kretsloppet där solen går runt på himlen och alltid kommer tillbaka? Vi vet inte och får nog aldrig veta heller eftersom det inte finns något nedskrivet från den här tiden och fanns det något är det sen länge borta. Men vi har ändå en sorts nedskrivna dokument från den här tiden, i form av ristningar och karvanden på stenhällar runtom i Norden. Den kanske mest kända i Sverige är lokalen i Tanum, Bohuslän, där man började rista redan innan bronsåldern tog sin början.

Så här kan hällristningarna se ut:

Det som slår en när man tittar på såna här avbildningar är vilket tålamod de måste ha haft när de karvade in figurerna i graniten och gnejsen, dessa två väldigt hårda bergarter. Skepp, människor med uppsträckta händer och vapen, ibland även med diverse könstillhörande kännetecken. Hundar och hjortar är också med liksom en och annan fågel. En del människor tycks lyfta skeppen över hinder vilket antyder att man ibland drog dessa vattenfarkoster kortare sträckor över land för att komma förbi vattenfall och uttorkade flodbäddar. Förmodligen var de som var starka nog att lyfta en båt vid kölen den tidens mest hyllade atleter.

En del intressanta figurer tycks, trots min varning ovan, kunna tolkas som en del av den fornnordiska mytologin. Tor med sin hammare, Tyr med ett spjut och Ullr med skidor och båge. Samtliga dessa gudomar vet man numera var på plats redan innan den så kallade asatron kom in för ca 1400 år sen. Vi rör oss i det här inlägget i en tid som var för mer än 3000 år sen.

Nu till det som är min personliga tolkning av allt detta. Under bronsåldern utvecklades de första riktiga smårikena i Norden och inom dessa växte det fram en känsla som liknar den samhörighetskänsla man ser i skrivna dokument från de riken och stammar som fanns samtidigt med rikena i Norden. En känsla för vad som är ditt och mitt växer fram på allvar bland människorna. Man ser det i gravarna vars gåvor blir alltmer personliga och i vissa fall överdådiga. Gränser verkar stakas ut mellan olika stammar på ett sätt man inte gjorde innan och en känsla för vilket folk man tillhör växer så sakteliga fram.

Det är nu vi för första gången ser hur olika samhällsskikt växer fram med klara distinktioner för hur de uppfattas i samhället. Politiker kallar dessa skikt för klasser, en beteckning som får stå för dom. Det handlar alltså om att inte alla längre antingen jägare/samlare eller bönder utan även krigare och präster. Det är också nu vi har de första beläggen för slavar. De syns inte i de arkeologiska spåren men väl indicier för dom finns i DNA-spår som tyder på att antingen har en elit gjort sej till herrar över stora delar av befolkningen i Norden eller så är det tvärtom att folk från andra områden i Europa har tvingats hit genom slavhandel eller krig. Det är bara att välja och vraka bland dessa alternativ.

Det finns bevis för slavar från de områden som har skrift vid denna tid. De skulle komma att bli fler ju längre fram i tiden vi kommer. Detta allteftersom bönderna och krigarna vägrade göra grovjobbet som dittills hade gjorts när gravar och tempel skulle byggas. Och gravar byggdes minsann under denna tid. Den här i Västra Vram utanför Kristianstad är bara ett exempel:

Den typen av gravplatser skulle komma att dominera sättet att gravlägga folk på. Men till skillnad från vanföreställningen att bara en blev begravd visar det sej att många blev begravda i samma hög, oavsett vilket samhällsskikt man tillhörde. Ibland verkar det som om flera generationer lades här i olika delar av högen. Bossen, hövdingen, blev förstås lagd längst in och av experiment i vår tid att döma verkar högbyggande ha varit ett stort arbete.

Begravningssätten skiftar ganska starkt från början av bronsåldern till dess slut. I början begravdes den döde i en kista av trä eller inramad av stenar, vare sej det rörde sej om en storman eller en vanlig bonde. Men sen började nåt hända mot mitten av bronsåldern, som alltid influerat av det som hände på kontinenten. Det är nämligen från Centraleuropa en sed att bränna sina döda för att sen placera dom i krukor eller urnor kommer ca 1000 f v t. Den hade uppstått på kontinenten nästan 300 år tidigare och även om själva seden att placera krukorna med den döde i längs långa rader på ett gravfält inte nådde upp hit till Norden så nådde seden att kremera sina döda hit. De lades i högarna istället, precis som seden med urnorna på kontinenten en gång hade börjat med. Mot slutet av bronsåldern övergav man så urngravarna igen till förmån för en typ av gravar som vi ända sen dess haft för våra döda, med olika varianter.

Allt detta sammanfaller med att klimatet blir mycket bättre med temperaturer så höga att vinrankor växte vilt i Norden ända upp till Mälardalen och sköldpaddor levde här också. Det var den sista av de riktigt varma perioderna i Nordens historia. Bronsåldern tog mer eller mindre slut i och med att detta klimat blev sämre igen, för ca 2600 år sen. Hur många riken som då fanns i Norden är okänt men det verkar som om varje dalgång hade sitt eget rike. Slätterna verkar ha varit skådeplatser för både tidiga slag och gravplatser förutom åkerlapparna. Man har hittat skelett med olika skador som från just fälttåg. Fast det kan förstås bero på offerriter. Man kan tolka fynden hur som helst.

Nästa gång blir det om tidig järnålder.

"Den som inte kan sin historia är dömd att förlora sin framtid"

Strider under Bronsåldern återgivna på nordiska hällristningar

I Frännarp, nordöstra Skåne (Göinge), finns en blottad häll med en hällristning av tvåhjuliga vagnar dragna av hästar och vad som kan tolkas som ormar i procession. Jämförelser med samtida stridsvagnar i den tidens Babylonien, Hettiternas rike och Egypten har gjorts och en tolkning är att det är en poetisk beskrivning av slag som ägde rum där nere. Om så är fallet har vi ett indicium på att folken här uppe rörde på sej mer än vi gör idag. De kan ha deltagit i striderna som legosoldater. Inhyrda soldater har funnits länge och hade man inget bättre för sej så var ju det bättre än att slå ihjäl folk där hemma.

Som jag ser det är dessa hällristningar minnesbilder av vad nån såg i sin ungdom nere i Mellanöstern. De höll alltså redan då på med dumheter i den regionen.

Uppdatering: Efter tips om ett vapen i brons från ungefär den här tiden, en kroksabel, slog jag upp och fann kopplingar till detta. Den hittades 1879 i Österåker, Stockholmstrakten alltså, och sen har fler sablar hittats i Norden. Om det är samma som kommentatorn till mitt ursprungsinlägg menade vet jag inte men det är ytterligare ett indicium på att folk här i Norden åtminstone kan ha varit på plats där nere eller fått gåvor via handel. Beskrivningarna på hällarna är dock för livliga för att ha varit nåt som nått folken här i Norden via handel och hörsägen. Så tolkar i alla fall jag dom.