Är arbetslöshet en lyxfråga?

Jag var arbetslös i många, många år och kände mej då som en skurk som tog pengar från FK trots att jag egentligen inte behövde gå hos dom, vilket också konstaterades senare. Men jag antar att de utgick ifrån felaktiga uppgifter och fortsatte i den villfarelsen eftersom det inte fanns några jobb inom den sektor jag tillhör, fotografering och arkivering. Jag å min sida drog mej undan för jag ville inte ha med dom på FK och AF att göra. Det löste sej dock och nu är det avklarat sen ett antal år tillbaka. Nog om mej.

Alla verkar inte se arbetslöshet som ett socialt och fysiskt hinder. Vissa tar det som en ursäkt för att driva omkring som lodisar och supa sej fulla mitt i veckan. Jag har nog sett många såna på sistone. De går från småjobb till att driva omkring redlösa. De är bara patetiska varelser som driver omkring i universum utan mål. Det finns annars en grupp arbetslösa som verkar ta det med en ännu större klackspark. De åker runt i sina bilar och gör en sorts informell inspektionsrunda i byarna. De finns i hela Sverige och inte alla är väl arbetslösa men påfallande många verkar vara det. De är inte hopplösa men många av dom kör hopplöst dåligt. Det är bara rena turen att ingen olycka med nån av dom involverad har skett än.

Det leder mej till frågan jag ställer mej idag, är arbetslöshet en lyxfråga? Har en del verkligen råd att vara arbetslösa? Än en gång, inte alla i ovanstående rörande bilkörandet verkar vara arbetslösa och jag pekar inte ut nån. Det är främst alkoholisterna jag pekar på. Har de verkligen råd att vara utslagna? Hur länge kan de hålla på? Det borde finnas hem för såna dit de kan, mer eller mindre tvångsmässigt, föras om de stör samhällets dagliga funktioner för mycket. Den sortens tvång skulle jag gärna skriva under på...



"Det finns inget sorgligare än att förlora en illusion."