Nationalism, patriotism och verkligheten

Jag ogillar det mesta med nationalism och patriotism. Inte så mycket för de skränande mobbar som skriker ut att de älskar sitt land medan de halsar ännu en dåligt bryggd öl under en fotbollsmatch. Inte heller för de dumskallar som går runt med rakade huvuden och heilar hela tiden medan andra i samma grupp mumlar nåt osammanhängande om hur förträffligt det är att vara svensk.

Nej, den värsta formen av dessa två ismer är den som smyger sej på i form av en känsla för nationen, för landet. Som om det var landet som betydde nåt, som om det var nationen som är det viktiga. Det är den känslan som kommer fram såna yttranden som Margaret Thatchers ord efter segern över Argentina i Falklandskriget: "proud to be british" (stolt att vara brittisk). Den känslan är vad vi har kvar sen 1800-talets glada dagar med rastänkande, göticism, dårdikter om forntida nationalhjältar samt krigen som skulle föra folken närmare varandra. För min del är det nationalismen och patriotismen som är orsakerna till alla krig som utkämpats i världen sen 1820. De är också orsaken till alla förföljelser och utrotningar.

Det är precis som om förnuftet stängdes av när nationalstaterna kom till på 1800-talet. Det stängdes av och nu kan ingen hitta på-knappen igen. Jag kan redan höra de som säger att "det är väl kul att heja på sitt landslag?" men då har man inte fattat vad det handlar om. Ett landslag är summan av ett helt land med olika utövare av en och samma sport och de kommer från alla delar av landet och har ett gemensamt mål: att representera sitt land i en sport och ha kul samtidigt. En nation är en konstgjord konstruktion med tänkta linjer dragna över geografin bara för att man anser att man behöver ha kontrollen över detta område inom linjerna. Det är även tanken att alla inom dessa linjer ska höra till samma folk, så kallad nationalitet.

Tyvärr ser jag i nuläget inget som skulle kunna slå ut dessa två hemska känslor. Det finns provinsialism men det ses numera som nåt omodernt, nåt som hör äldre tider till. Det har nog också förvanskats av "flytta-till-landet"-rörelsen på 1970-talet. Annars är det ett väldigt bra alternativ. Ett annat alternativ är att upplösa så många gränser som möjligt och låta folk och tjänster röra sej fritt. Smugglingen kommer vi aldrig att kunna stoppa och terroristerna tar sej inte genom tullen, de kallar sej militärer och flyger i militärflygplan över hela världen och jagar fantomer. Världen skulle nog faktiskt må bra av lite fler och mindre länder. Kanske hade det varit bättre om Sydstaterna i USA hade fått bli fria. De hade nog bönat och bett ändå att få komma med i unionen igen i alla fall.

EU-tanken är god men den håller på att förvanskas och har redan kidnappats av politiker, lobbyister och byråkrater.

Vi får se vad nästa storkrig innebär för nationalismen och patriotismen. Verkligheten är i alla fall den att människor inte mår bra av gränser. Vi behöver kunna röra oss så fritt som möjligt.