Väktarkulturen och det moderna samhället

Läser i GT om hur 3 väktare tog hand om en bråkig ung kvinna utanför en bank. De tog ner henne och höll fast henne tills de kunde ta henne till en lokal där polisen tog vid. Det ojades väldigt mycket i kommentarerna både om väktarvåld och hur missförstådda väktare är. Båda sidor är lika patetiska för egentligen är det varken väktarnas våld eller folks tendens att bli bråkiga som är problemet.

Nej, problemet är att det över huvud taget behövs väktare på våra gator och torg. De ska bevaka viktiga byggnader när stora potentater kommer hit, rockkonserter och patrullera i industriområdena, inte stå utanför krogar och hetsa upp fyllon (som inte har på en krog att göra alls). Problemet med bråkiga människor började när väktarna anställdes för att bevaka krogar och liknande ställen. Bråk har visserligen alltid funnits men katalysatorn för riktigt idiotiska bråk uppstod inte förrän med väktarnas intåg på scenen. Orsak och verkan skulle jag vilja säja.

Att väktare försvarar varandra må vara hänt (att den där svage fan inte klarade av Anna Sjödin ensam kan jag förstå, hon har ju spelat rugby och rugbyspelare är inga duvungar precis, nåt annat än att hälla i sej energidryck och piller på ett gym det!) och att folk som bråkar tas om hand må också vara hänt. Det har inte med saken att göra. Det jag vill åt är deras blotta närvaro som får dessa bråkstakar att se rött. De skulle kanske inte bli så våldsamma om de som övervakade ett ställe var riktiga krogvakter, som det var förr, istället för inhyrda muskler som tar betalt för att se skräckinjagande ut.

Nu har jag varit elak nog för den här gången. Jag menar inget illa om väktare som sådana, däremot gillar jag inte närvaron på platser där de inte behövs. Gator och torg, vanliga byggnader ska patrulleras och övervakas av polisen, inte av väktare.