Religion - dårarnas sista fäste

Religion är en sammanhållande fixpunkt för många människor, en samhällelig snuttefilt som ger många tröst. Så långt är allt väl, men när tokar använder religionen för att kunna visa sina egna fördomsfulla åsikter för andra är det helt fel. Det är bara så fel det kan bli. Som det senaste tilltaget från USA, Tempe i Arizona för att vara exakt där en pastor vid namn Steven Anderson har sagt att vi skulle kunna bli fria från AIDS vid juletid om vi dödade alla homo- och bisexuella människor idag.

Menade han verkligen allvar med detta, skämtade han eller var han bara så okunnig? Jag lutar åt det sista för hela beskrivningen av hans "predikan" talar sitt tydliga språk, han är inte speciellt beläst och det han läser är inte av högsta kvalitet. Den bok han citerar ur skrevs för drygt 2000 år sen av fundamentalistiska, elitistiska och fanatiska dårar som var fyllda av hämndbegär över ett land de förlorat flera hundra år tidigare och som rent historiskt sett bara var en fotnot (kungariket Israel för den som undrar!) och inte hade något som helst inflytande på någon, ens i regionen.

Mer hemskheter från religionens värld; en femårig pojke i Skottland har ritualmördats och hans kropp har skändats genom att mördaren, troligen hans mor, har tagit ur hjärtat på honom. I huset där han hittades fanns också hans syster, som var oskadd enligt uppgifter. Hur oskadd psykiskt sett hon kommer att vara i framtiden återstår att se.

Skrock, fördomar och dårar som för dessa båda saker vidare till andra människor. Kan det bli bättre i världen, det år då det gått 2014 år sen vi började räkna från år 1? Religionen är verkligen dårarnas sista fäste, för de som gör bra saker för andra människor kan man egentligen inte säga att de gör det i religionens namn, utan i mänsklighetens namn.



"What's the square root of stupidity"

Vad är problemet med tiggeri?

Jag ser dom då och då, sittandes där i ett hörn eller längs en gata där jäktat folk rusar fram. De bara sitter där med sina burkar, mössor eller annat för att få en slant. Man skulle kunna tro att man flyttats tillbaks i tiden till 1900-talets början, men det är 2014. Första gången jag stötte på tiggare var i Lund 1995. Sen dess har de blivit vanligare i stadsbilden. Mej stör de inte, jag har till och med slutat känna medlidande eftersom det finns andra sätt att få pengar på för dessa människor. Jag talar inte om prostitution eller knarkhandel, utan om städjobb, budverksamhet och liknande arbeten. Men skulle deras ledare gå med på detta?

Jag misstänker att det moderna tiggeriet är till för att skaffa pengar till någon som styr det hela. Jag är förstås inte ensam om denna misstanke så det bästa vi kan göra är att helt enkelt ignorera dom, eller lägga gummiankor i deras burkar. Faktiskt är inte tiggarna som sådana en grupp man ska bry sej om. Bara gå rätt förbi dom, känn inget styng i hjärtat för att dom ser hemska ut, hys ingen sympati för dom, eftersom de förmodligen inte är äkta i sin situation. Se på uteliggarna. De gör inte så (i alla fall ingen jag stött på) utan de håller sej borta från såna situationer. Snarare går de till stadsmissionen eller frälsis för att få en bit mat och lite värme.


De enda människor med en mössa framför sej jag kan tänka mej ge pengar till är gatumusikanter. Det skulle de kunna göra. Ställ upp ett gäng rumäner, för att ta ett exempel på vanliga nationaliteter som tigger här i Sverige, som spelar folkmusik från deras region av Balkan så vi får höra lite dakisk* folkmusik. Det är hederligare och ger nog bättre respons. Vad tror ni andra om det?

*Dakisk syftar på dakerna, ett indoeuropeiskt folk i dagens Rumänien som talade ett språk rätt likt dagens rumänska, fast utan de romanska inslagen.



"Vad skulle hända om man anlitade två privatdetektiver att följa efter varandra?"

Finns det några normala människor?

Frågan i rubriken är ärligt och allvarligt menad. Det som står där ska tolkas precis som det är skrivet, finns det några normala människor? Men jag tänker ge er en lite snävare tankegång att leka med, nämligen att med normala människor menar jag såna som inte har några som helst skavanker, vare sej i psykisk, social eller fysisk form. För man läser ju nästan dagligen om psykisk ohälsa (upplever den också omkring sej) som stigmatiserar människor. Det ska den offentliga sektorn råda bot på, anser vissa. Men tänk om inte heller den klarar av det? Det verkar ju som om den offentliga sektorn inte alls funkar, vad det än är.

Vi människor startar säkert allihop våra liv som relativt normala, med olika småsaker som skiljer oss åt utan att detta är ett större problem. Problemen skapas när man upptäcker att skillnaderna är såpass stora mellan en större grupp och en individ vars beteende, utseende, eller dylikt, skiljer sej från gruppen. Då träder en inbyggd mekanism, den finns hos många flockdjur, in som många kallar mobbning (vilket egentligen är fel benämning då en mobb är en oregerlig massa med människor förstör saker eller ger sej på människor utan urskillning), andra kallar trakasserier. Det är en försvarsmekanism som sitter kvar i oss människor från den tiden då vi var mer sårbara som art och då såg det som sticker ut som ett hot mot artens överlevnad.

Men den försvarsmekanismen, som går ut på att stöta bort de individer som kan tänkas vara till men för artens fortlevnad, behövs inte längre i det samhälle vi har byggt upp. Vi kan ta hand om alla sorters människor och vi har många exempel genom historien på människor som inte kallades normala av sin samtid men som ändå skapade storslagen konst eller ledde arméer i krig, helt stick i stäv med den inbyggda mekanismen. Men vad är då normalt?

Normalt är allt som som inte sticker ut nämnvärt mot vardagslivet på ett sätt som väcker uppmärksamhet nån längre tid. Normalt är allt som gör att vi inte äcklas eller skräms av något som vi inte är vana vid. Normalt är allt vi gillar instinktivt och kan relatera till.

Normalt är också att sticka ut från mängden genom att vara en individ, en egen människa som förstår att försvinna in i mängden vid behov och att stå ut från mängden vid andra behov. En överlevare, en konstnär, en normal människa. Normalt är att kunna få folk att skratta och själv skratta med, normalt är att kunna få folk att känna över huvud taget, att reagera både emotionellt och logiskt, ibland på samma gång. Allt som får samhället, hur det än ser ut, att fungera är normalt.

Kort sagt, normalt är allt som hör till vardagen. Men med detta i åtanke, varför anses då så många inte vara normala? För psykiska sjukdomar, fysiska åkommor är väl inte normalt hos oss? Nej, men så länge detta problem inte inverkar menligt på oss som grupp, eller ens på den människa som har problemet ifråga, så innebär inte heller detta något problem för samhället i stort. Inte heller innebär det något problem för den drabbade.

En psykisk åkomma borde inte vara ett hinder. Snarare kan man göra det till något samhället behöver. Vi behöver snabbräknare, målare som kan få fram de mest underbara ting på papper eller väggar, musiker som kan göra den mest underbara musik, petnoga pedanter som ser till att allt är på rätt plats.

Vi behöver inte längre mobbmentaliteten eller trakasserier gentemot svaga individer inom flocken eftersom flocken vet hur man tar hand om svaga och/eller sjuka. Vi behöver ett samhälle som fungerar ungefär som så, att vi tar hand om varandra och utvecklar oss som art inom den grupp vi kallar by, stad, stadsdel, förort, vad det än är. Alla är vi lika och på samma gång olika. Det viktiga är att varje individ som tillför något till samhället, på vilket sätt det än är, är normal. Den synen är normal och utvecklingen ska därför få fortgå.

Vilket dock motverkas av det faktum att vi har en offentlig sektor, som i grunden motverkar all utveckling av samhället. Den bästa sortens offentliga sektor jag kan tänka mej är den som fungerar som en garant för vidare utveckling. Den ska inte vara så stor som den är idag, med så många verksamheter under sina vingar. De ska bara kunna gripa in när de behövs ekonomiskt eller för att återställa ordningen. Mer än så behövs inte vad gäller den offentliga sektorn.

Varför har vi fel sorts offentlig sektor? Var kommer det ifrån? Det får bli en framtida diskussionsfråga, vad är offentlig sektor och var kommer den ifrån? För den kan omöjligt ta hand om de som verkligen sticker ut från normen. Det bevisades ju genom den så kallade sjukvårdsreformen från 1990-talet då alla praktiskt taget släpptes ut från mentalvården. De som släppte ut sjuka individer borde ha suttit där tillsammans med de mentalsjuka. För det är inte normalt...




"Tell her to make me a cambric shirt:
Parsley, sage, rosemary and thyme;
Without no seams nor needle work,
Then she'll be a true love of mine."

Tema mytologi: En äkta hjälte

Ordet hjälte är från fornsvenska hæla∂e, kämpe, krigare, fri man, vilket i grunden är ett lågtyskt ord, helt, som betyder samma sak. En kämpe, en krigare var den som försvarade samhället utanför själva samhället självt genom att man ställde upp sina trupper mot angripare. Här blir ju den enskilde kämpen en viktig gestalt för att kunna få folk att känna gemenskap. Hela konceptet med en person som sätter hela sitt ego åt sidan för att hjälpa andra är förstås universellt. I folksagorna förekommer hjältar ofta och är ofta en metafor för hur det är att växa upp och bli en vuxen man, med alla problem på vägen. Läs gärna mer om detta i någon av professorn i mytologi Joseph Campbells böcker, främst då Hjälten med tusen ansikten (The Hero With A Thousand Faces).

En modern hjälte, superhjälten som ger skurkarna däng.

Det engelska ordet hero, som även finns i svenskan (betydelsen är halvgud), kommer av grekiska heros, halvgud, stor människa. Redan på medeltiden kom detta ord att kopplas samman med det germanska ordet för kämpe, vilket inte är så tokigt med tanke på hur stor den kämpande hjälten var under denna period. Sen blev idealet ett annat under renässansen, den undersökande människan, han som älskade att göra olika mojänger som hjälpte ledarnas arméer.

Men hjälten har sen dess svängt tillbaka till den där som slåss mot skurkar för det godas skull. Men för mej är en hjälte en som utan att tänka på sej själv gör allt för att hjälpa fattiga, sjuka, svältande och skadade, inte bara i krissituationer. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så. I mitt tycke är en hjälte också en som bara gör nåt extra utöver det han eller hon vanligtvis gör, t ex klarar sej igenom en enorm personlig kris och blir som förut igen.

Alla är hjältematerial om tillfället kräver det. Det är nog det myterna och sagorna talar om för oss. En hjälte tränas inte till att vara hjälte, utan blir det för att situationen kräver det. Att stoppa terrorister och hjälpa en katt ur ett träd gör båda räddare till hjältar. Det hindrar förstås inte att vi fortsätter drömma om superhjältar som flyttar bussar genom att lyfta dom, skjuter strålar med sina ögon eller hoppar från höga byggnader för att nå skurkarna. Drömmar ska vi alla få ha. Äkta hjältar finns överallt, även i fantasins värld.



"Greven var djupt nedstämd. Han slog sig ned vid grevinnans sida och åt sin middag utan att öppna munnen."

Kontrollsamhället är en chimär

Vi lever i en värld där kameror finns lite varstans och övervakar våra steg. Vi får små "söta" kuvert varje år som visar att myndigheterna har hållit koll på oss och varje gång det händer ska de belöna/bestraffa oss för saker de har gjort mot oss. Till och med bankerna, våra arbetsgivare, våra medarbetare och affärerna vi handlar i håller koll på vad vi gör genom dom. Men om man tänker efter är det inte mycket myndigheter och företag egentligen vet om oss. Till exempel, stänger vi av datorn, mobilen och allt annat sånt och lever som före den digitala revolutionen, får kontrollälskarna svårare att hålla koll på oss.

Men man behöver inte ens göra det. Det räcker med att gömma sej i mängden på internet. Mer än hälften av all trafik på internet numera är automatiserad i nån form och det domineras av skräppost som torde vara lätt att gömma sej i, om man har onda avsikter. Men mer onda avsikter än en sekt får man leta efter. Här snackar vi kontrollbehov utöver det normala. All heder åt dom som vågar lämna religiösa förbund för ett liv i det fria.

Men vi ska inte blanda ihop övervakning och kontroll. Kontroll är inte alltid av godo, liksom övervakning inte alltid är av ondo. Vi har alltid haft en samhällelig kontroll och övervakning av individerna i samhället vi lever i. Den kontrollen är naturlig och hör ihop med vårt förflutna som apor på savannen för miljontals år sen. Våra närmaste släktingar gör så också.

Men om det moderna kontrollsamhället verkligen skulle varit effektivt skulle inte alla våldsbrott som nu sker kunna äga rum. Svindlerier skulle upptäckas i fler fall än de blir upptäckta och bedrägerier skulle vara nonexistenta. Kriminalitet förhindras alltså inte av övervakning, den bara flyttar på och anpassar sej. Det kommer dessutom alltid att finnas såna som inte vill vara en del av en grupp eller samhället i stort.

Så nog är kontrollsamhället faktiskt en chimär. Det kan upplevas som att samhället håller koll på en, men egentligen är de bara nyfikna och vill en väl. Det är några få som verkligen vill övervaka och bestämma på avstånd vad andra ska göra. Men ingen vill egentligen oss något ont genom att övervaka oss. Däremot är det bara så tröttsamt att se hur staterna missbrukar övervakningen för att spana på varandra när de kunde hjälpa varandra istället. Spionage och annat larv, som sällan lyckas, håller dom på med. Nu sätter jag punkt här för idag. Detta inlägg kommer jag fortsätta en annan gång.



"Niiiiiice pants!"

Språkhörnan: Vappa, kan det vara nåt?

Jag tänker genomföra ett litet test för att se om någon som läser detta sprider följande ord vidare ut i världen till andra. Ordet är vappa. Vad är då det för ett ord och i vilket sammanhang förekommer det? Jo, det handlar om rökning av elektroniska cigarretter, e-cigarretter. De är ju tänkta att ersätta den vanliga varan och minska obehaget för både rökaren och omgivningen. Min tanke är att eftersom vi dels är så amerikaniserade, dels gärna bildar nya ord baserade på de engelska ord vi hela tiden envisas med att ta in, så borde vi kunna använda oss av ett av de engelska orden för ånga, vapour, och bilda ett nytt för den här företeelsen.

Ordet jag då tänker mej är vappa. Vappa ska alltså ersätta ordet röka. Detta eftersom det inte är rök som kommer från e-cigarretten utan just ånga. Vapör heter för övrigt ånga med ett annat ord på svenska, men vi använder ordet i betydelsen gaser i magen. Jag tänker ändra på det. Nu ska vi se om någon antingen har tänkt i samma banor eller tar intryck av det jag skriver här. Det ska bli intressant att se om ordet fastnar hos folk. Jag ska sprida det muntligt också vid alla möjliga tillfällen. Är det nån som gillar ordet vappa?




"Words are, of course, the most powerful drug used by mankind."

De här råden kan du strunta i

Följande råd kan du högaktningsfullt strunta i:

1. Ät mindre fett och fler långsamma kolhydrater
2. Tråna hårt efter ett noga uppgjort schema
3. Ät mer grönsaker och frukt
4. Sov alltid åtta timmar per dygn
5. Meditera så ofta du kan

Sånt som detta anser jag vara kvalificerat flum och hör inte hemma i ett modernt samhälle. Det hör inte hemma i nåt samhälle förresten. Det är dom som följer såna här och liknande råd som blir sjuka och/eller feta, vissa mår förstås bra men långt ifrån alla. Det beror på att vi trots allt är individer som inte kan passas in i ett sånt här samhälle hur som helst.

Bild från Statshälsan.se

Följande råd är mer giltiga för oss alla:

1. Ät i måttliga mängder av allt det du gillar, men framför allt, tänk på formeln TIO (Ta Inte Om)
2. Rör på dej i den takt som passar dej bäst, träna hårt om du vill, gå om du vill, osv
3. Grönsaker och frukt i all ära, de ska inte överätas de heller
4. Gå och lägg dej när du känner dej trött, en lur kan göra lika gott som flera timmars sömn
5. Stanna upp om du känner dej stressad och tänk efter vad som kan göras för att din kropp inte ska ta skada av din stress

Det är förstås högst individuellt vad som gäller här. Vill du leva ditt liv ska du få göra det. Det är endast om du själv tar skada, och du inte ser att ditt liv tar skada av ditt leverne, som resten av samhället bör ta ett par steg in på ditt liv och styra dej rätt. Det är ingen kränkning av din integritet eller ditt privatliv, det är en intervention. Hoppas ni har förstått nu?



"Rather than love, than money, than fame, give me truth"

Mitt politiska manifest

Jag har länge ansett mej stå ovanför politiken och politikerna som sysslar med denna inte alltid så hedervärda syssla. Politik har nämligen en benägen att bli som en religion för en del människor och det fungerar definitivt som en plattform för maktutövning för många. Men det går ändå inte att komma undan politik när man diskuterar vissa saker. Speciellt inte om dessa saker berör många människor. Så nu tänker jag ta chansen att en gång för alla presentera mitt egna manifest.

Det jag står för är ett politiskt landskap där alla får tycka som de vill, bara de ger 17 i att stämpla oliktänkande som mindre vetande, vare sej detta sker i direkta ordalag eller genom förtäckta omskrivningar. Det landskapet omfattar även en stat som tillåter vanligt folk att verka och existera ungefär som nu, oberoende av staten och med ett privat alternativ till allt den offentliga, statliga apparaten kan komma med. Som ni märker vill jag inte privatisera det statliga, ej heller förstatliga allt privat.

Nej, jag vill att alla ska ha valmöjligheter, mellan det offentliga och det privata. Vissa funktioner kan bara staten ha hand om dock, t ex folkbokföring, uppbärande av skatt samt det övergripande ansvaret för landet som helhet. Vi kan inte ha ett privat försvar, även om varje region bör kunna försvara sej själv. Eldistributionen och den del av infrastrukturen som inbegriper landsomfattande kommunikationer på land och till sjöss bör ha staten som granskare, även om privata intressen måste få tillgång till alla dessa funktioner utan förhinder.

Bild av Hans Thoursie.

I mitt politiska landskap är staten alltså mer en sorts vaktmästare som går runt och ser till att allt funkar för alla, oavsett om de är en liten parvel på dagis, en lokförare eller läkare. Den ska inte ha monopol på allt, ej heller ska staten vara svag. Den ska bygga sin verksamhet på de grunder vi vet redan existerar i det mänskliga samhället, alltså på samarbete och respekt för varandra. Vi människor är av naturen ett flockdjur, och även om det finns ensamvargar så interagerar dessa ändå med resten av samhället från och till. Vi tar hand om varandra, samtidigt som individen får utrymme att verka på egen hand. Det blir ett sorts kooperativ, alla arbetar tillsammans för ett gemensamt ändamål, samtidigt som det finns tydligt ledarskap.

Det är vad som utmärker i stort sett alla primater, ett tydligt ledarskap. Trots vårt teknologiska avancemang har vi kvar dessa strukturer från fordom och de präglar vår evolution, mestadels positivt i mitt tycke. Vi väljer numera våra ledare på ett sätt vi inte gjorde förr, men likväl är det människor med starkt ledarpsyke som kommer fram. De får förstås hålla sej till de spelregler vi har, vilket inte alltid verkar passa alla. Men, den som sej i leken ger får leken tåla.

Politik som den ser ut och för sej idag är inget för mej. Det är ett förvärv, ett kall, för dom som är hågade och kalla nog att stå ut med den press som det innebär att vara politiker. Egentligen är politik ett hinder för såväl demokrati som samhälleligt samarbete, så man kan undra varför vi låter dom hållas. Jag gissar att sanningen ligger i det faktum att de flesta inte bryr sej speciellt mycket om det som sker utanför stugknuten eller lägenhetsdörren så fort man gått innanför den. Det är därför vi har politiker, för att se till att samhällets kugghjul hålls smorda.

Som den eventuelle läsaren kanske märker förordar jag en politik grundad på det samhälle vi bär med oss genom vår grundläggande biologi och mentalitet. En politik där staten inte spelar nån större roll utan snarare är en vaktmästare som går runt och håller koll på de mest grundläggande sakerna. Resten sköts av folket. Vad skulle ni läsare kalla detta? Jag kallar det rationalism.




"Anger can take us to countries we never knew existed"

Människor jag ogillar (professionellt)

Man kan inte gilla alla människor. Det är en omöjlighet. Vissa är helt enkelt inte kompatibla med varandra. Vissa människor retar man sej på av någon anledning som jag förmodar är ens intuition som blixtsnabbt gjort en bedömning av den andra personen och kommit fram till att den den personen antingen är ett hot eller bara är en skitstövel. Ens intuition är dock inte nåt vetenskapligt verktyg så det gäller att komma på nåt sätt testa andra personer på ett så opartiskt och objektivt sätt som möjligt.

Det är bra om man väntar och ser vad andra personer går för innan man låter intuitionen tala, man kan ju ha fel. Det är också bra om man testar andra människor genom enkla frågor som enkelt avslöjar deras moralsyn och etik. Vilka frågor som ska ställas och hur dessa frågor ska ställas kan variera från person till person. Det som dock torde framgå av dessa frågor är var de står gällande andra människors väl och ve och vad de tycker om sej själva (dvs vilken självbild de har).  Nu har vi inte alla samma sorts bild av världen, vilket är väldigt bra för enformighet är värre än kaos.

 Jag tänkte därför lista ett antal (kända) människor jag starkt ogillar utifrån de kriterier jag nyss nämnt. Det är inget påhopp på nån enstaka person, däremot säger det att jag ogillar deras sätt att vara.

Julia Gillard, som nyligen petades som Australiens premiärminister - en människa jag ogillar instinktivt. Inte för att hon är kvinna, inte heller för att hon har åsikter som går stick i stäv med mina, utan för att hon har en framtoning som säger "jag ska nog visa dom där jävlarna". Den attityden, revanschlystnad till varje pris, fungerar säkert i början av ens politiska karriär men inte efter ett antal år. Gillard har suttit några år nu som premiärminister och fortsätter med sin arga, hämndartade attityd gentemot allt och alla som går emot henne. Hon börjar likna en despot. Tagga ner, Julia!

Al Gore - före detta vicepresident till Bill Clinton och ansvarig för större delen av hysterin kring klimatalarmismen. Hans ovilja att bemöta kritik och svara på frågor (inte ens hans anhängare får ställa frågor, verkar det som) och hans många gånger otrevliga sätt när han håller tal är en ständig källa till både ogillande och löje. Han har en attityd som många andra politiker har också att du som lyssnare till hans tal gör bäst i att följa i hans ledband och om du inte gör det är du en dålig människa. Sånt kan jag inte med.

Beatrice Ask - justitieminister i Alliansregeringen. Hon ser jämt så trött och utarbetad ut vilket också märks ibland när hon pratar. Det kan komma rätt elaka saker ur henne när hon ser som tröttast ut. De flesta gånger är hon förstås sammanhängande och resonabel men påfallande ofta uttrycker hon saker som lika gärna hade kunnat komma ur företrädaren Thomas Bodströms mun. De är två sidor av samma mynt. Jag får känslan av att hon egentligen inte alla gånger har just de åsikter hon ger uttryck för i sina manifest men hon går med på det eftersom hon först och främst är en lagspelare.

Som ni märker är det den professionella sidan hos vissa politiker jag ogillar. Partipolitiken bryr jag mej inte om såvida den inte märks i den aktuella personens uttryckta politiska åsikter. Det är egentligen inte åsikterna i sej jag ogillar utan sättet de framförs på. Hur de är som privatpersoner tänker jag inte gå in på eftersom jag inte vet hur dom är då. Jag känner ingen av dom, har aldrig träffat nån av dom och kommer nog aldrig att göra det heller. De är säkert hur trevliga som helst privat. Politiken är deras scen, deras sätt att agera. Frågan är bara vem som är regissören.


"Reader, suppose you were an idiot. And suppose you were a member of Congress. But I repeat myself."

Vad är en man?

Som varande man borde jag veta vad det innebär att vara man. Åtminstone biologiskt och socialt borde det vara klart vad jag är och vem jag är i den kontexten. Men det verkar inte så klart vad en man BORDE vara, åtminstone inte om man får tro de som kallar sej feminister idag. Vad är en karlakarl och vad ska han göra enligt "experterna"?

Som det sägs i första länken jag bidrar med så är manlighet ett svar på kvinnlighet och vice versa. Det kanske är tydliga könsroller som saknas i den här eran av likgiltighet, kollektivism och dödande av identiteten som drabbar oss alla? I följande länk får vi se exempel på äkta hygglighet som dessa män visar sin omvärld. Inlägget talar om äkta män och det är det kanske, men framför allt är det hyggliga människor som hjälper folk och fä. Kanske en riktig man är en som visar världen lite vänlighet och omtanke. Är det nåt som dagens så kallade feminister är intresserade av? Jag hoppas det. Människan som art är inte avhängig sitt kön enbart utan förmågan att samarbeta är viktigare.



"Let us read, and let us dance; these two amusements will never do any harm to the world."

Skillnaden mellan privat och offentlig sfär

Det nyligen inträffade på Öland att en person som filmade ett kommunfullmäktigesammanträde blev utslängd för att han enligt vissa personers utsago "störde ordningen" har fått mej att fundera över skillnaderna mellan privat och offentlig sfär. Var börjar och slutar de? Det enkla svaret är att den privata sfären börjar vid ens egen kropp och slutar en bit framför den, beroende på situationen. I en tunnelbana eller en hiss är det detta utrymme som avgör storleken på ens egen privata sfär.

Vi har en offentlig sfär också och den bestäms också av utrymmet vid befinner oss i eller vid. Ta en grupp människor som står och sjunger i kör på ett torg. Deras gemensamma sfär är offentlig, allt de gör är offentligt och alla som tittar på hör till den offentliga sfären. Till och med folk som inte stannar för att titta utan bara går förbi hör dit eftersom den offentliga sfären endast avgränsas av de byggnader som omger den offentliga platsen.

Ordet offentlig är ett tyskt ord som betyder öppen och syftar naturligtvis på att all plats som är öppen för allmänheten är till för alla som vill beträda den. Säger man i ett dokument att detta inte är offentlig plats eller inhägnar ett område så upphör det att vara offentligt också. Men det finns även offentliga platser inomhus också. All plats där allmänheten har tillträde är offentlig plats. Märk väl, allmänheten. En sjukhusavdelning är inte allmän plats då det bara är tillåtet med ett visst antal personer på en viss avdelning. Däremot en lobby till ett sjukhus är de facto att betrakta som allmän plats eftersom det är där alla samlas. Vestibulen till ett sjukhus likaså.

Ett kommunfullmäktigesammanträde är en offentlig akt i och med att politiker är offentliga personer och allt de gör ska komma till allmänhetens kännedom, så småningom. Vill man hålla något hemligt måste man säga ifrån i god tid innan eller hålla tyst om det. Det där med offentlig plats är en fråga för jurister och filosofer egentligen så vad som är offentligt och inte kan diskuteras nästan i det oändliga.

Ett tredje ord i sammanhanget är officiell, ett ord från latinet som betyder arbete och är släkt med vårt eget verb öva. Det är alltså arbetsrelaterat och innebär att man i sin kapacitet som t ex myndighetsperson har rätt att göra allt offentligt som behövs göras offentligt. Ordet officiell ställer därmed hela diskussionen om offentligt och privat på huvudet. Säg ordet officiell så tvingar du folket som vill hålla något privat att tänka efter. De enda platser som inte kan göras officiella är ens egna tankar. Det är bara man själv som får göra det.

Så nästa gång du tar med en kamera på ett möte, fråga om det är privat, offentligt eller officiellt. Om de frågar vilka skillnaderna är hänvisa då hit eller memorera det jag just skrivit här.




"He who opens a school door, closes a prison."

Felet ligger hos oss alla

Det är inte immigranternas fel, det är inte politikernas fel, det är inte de infödda svenskarnas fel, det är inte de rikas eller fattigas fel, det är inte polisens fel att det blev som det blev i Husby och tidigare har hänt på olika platser i förstäder till storstäder. Alla har del i skulden, på sätt och vis. Men framför allt är det segregeringen och fattigdomen som är problemet. En utveckling av problemet är slapphäntheten visavi föräldrar och sina barn. Vad det problemet kommer av kan diskuteras men det är nåt som är spritt över hela västvärlden och är orsaken till att ordet respekt ofta missbrukas.

Jag ser just nu "Debatt" i SVT och ser en journalist från Aftonbladet som ljuger oss alla rätt i ansiktet om att de sociala klyftorna ökat under den tid Alliansen haft makten. Problemet är att dessa klyftor inte har ökats pga borgerlig politik på riksnivå utan att det är på lokalnivå som det problemet ligger. Dessutom har klyftorna ökat och minskat i flera decennier och de får konsekvenser för alla regeringar och kommuner där de märks allra mest.

Alla som inte bryr sej om segregeringen och blundar för fattigdomens roll i det som händer i samhället samtidigt som man bara ser hudfärg, härkomst och underliga seder har del i det som händer i förstäderna. Alla övriga som anser sej vara fördomsfria men i övrigt följer NIMBY-doktrinen har även de del problem. Framför allt lokalpolitikerna och deras främsta uppbackare. Hela den svenska immigrationspolitiken bygger på den doktrinen och nu kommer den tillbaka, precis som den gjort över hela världen där vi västerlänningar "spärrat" in de människor vi gärna ger en plats att bo på men helst inte vill ha med att göra i övrigt.

Så jag har också del i problemet eftersom jag inte gjort nåt åt det. Det har du också. Och du, och du. Så länge segregeringen får fortgå kommer problemen att fortleva och växa. Jag är tämligen säker på att vi slår undan benen för åtminstone rekryteringen till gäng och ligor genom att bryta upp segregeringen. Resten får Efterlyst ta hand om. Till sist kan jag inte låta bli att ta upp problemet med trångboddheten. Det är ett stort problem som drabbar alla större städer och vi är inte som bina som kan klara trångboddheten genom att utplåna individualiteten nästan helt. Psykoser, kriminalitet och sjukdomar är följderna av att bo för tätt tillsammans.

Jag förespråkar definitivt inte ett uppbrott från städerna utan att vi bygger större hus med större avstånd till nästa byggnad, med större lägenheter. Det blir kanske dyrare men det kommer att betala sej i längden. Vi ska inte bara ge fattiga människor jobb, vi ska ge dom att kämpa för också och för att det ska löna sej måste alla ha bra boende.



"The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing."

Varför kvinnor lever längre än män

DN går ut med en i sammanhanget liten anspråkslös artikel idag om att japanska forskare anser sej ha hittat orsaken till att kvinnor lever längre än män. De har analyserat immunförsvaret hos de båda könen och funnit att immunförsvaret bryts ner snabbare hos män än hos kvinnor. Det skulle alltså vara orsaken till att män i genomsnitt lever några år kortare än kvinnor.

Men ingenstans i artikeln ser jag varför kvinnor lever längre än män. Jag ser en delorsak som bidrar till kortare liv men ingen direkt huvudorsak. Varför lever kvinnor längre än män? Varför bryts immunförsvaret ner snabbare hos män än hos kvinnor? Jo, för att män utsätts för fler biologiska påfrestningar än kvinnor. Vi män jobbar i högre grad bland farliga ämnen och på farliga platser där bakterier, kemikalier och annat som påverkar våra kroppar finns.

Sen verkar dessa forskare ha glömt bort en faktor i sammanhanget, nämligen att fler män dör i våldsamheter än kvinnor vilket drar ner genomsnittslivslängden betydligt. Inget immunförsvar i världen kan återställa en från en sönderskjuten torso eller ett bortsprängt huvud. Det drabbar män oftare än kvinnor. Förvånansvärt enögd artikel faktiskt, men så är det ofta i dagens rapportering från forskningens värld. Tur att det finns alternativa källor till vetande om forskning.


"Låt naturen ha sin gång - den vet bäst själv"

Är du lycklig?

Vi har pengar så vi kan köpa mat för dagen, vi har i de flesta fall ett jobb eller nåt annat att gå till. Vi har folk omkring oss som intresserar sej för och bryr sej om oss liksom vi bryr oss om dom. Vi har alla anledningar att vara lyckliga.

Ändå säger många att de är olyckliga. De anger olika skäl till sin olycka. Inte alltid är dessa skäl de riktiga. Man säger sej vara deppiga eller är trötta. Skador och psykisk ohälsa är inget jag tar upp här för det är en annan sak. Nej, det handlar om känslan av att vara olycklig. Saken är den att man undermedvetet har påverkats av andra människor som har blivit oroliga för att bli av med sina jobb eller förlora sin familj, av diverse skäl. Då ska vi också vara olyckliga, bara för att kunna "bräcka" våra medbröder och dito systrar. Vi njuter dock av att kalla oss olyckliga därför att vi då får uppmärksamhet. Vi trivs med att vara olyckliga helt enkelt.

Jag skulle ändå vilja säga att vi generellt sett är ganska lyckliga - och tursamma. Vi lever i en del av världen där vi har en hög levnadsstandard med bra hälsa och bra mat. Man kan förstås fråga sej vad lycka är men om de krav man ställer på lycka bemöts på mer än en punkt kan man nog säga att man åtminstone på den punkten är lycklig över något. Olycka är mer nåt för de människor som råkat ut för något alldeles extraordinärt, som just en fysisk olycka.

Jag tänker säga så elakt jag kan: vi mår bara bra när vi får uttrycka hur dåligt vi mår. Ju bättre vi har desto sämre vill vi må.

Är jag för generaliserande?





"Många syndar enbart för att kunna njuta av sin ånger."

Medias överdrifter om samhällets problem

Är det verkligen så illa ställt med "Folkhemmet" som det framställs i medierna? Överdriver man inte problemen hos vissa människor? Är syftet med artiklar om en del personers problem verkligen att belysa just dessa människors problem?

Jag har länge tänkt skriva om förhållandena i samhället, som jag anser överdrivs i media. Jag vill inte påstå att allt bara är bra i samhället men mycket är bara uppblåst enligt principerna för journalismens sensationer, det jag kallar sensajournalism. Jag hävdar att syftet med såna här artiklar, som talar om att samhället är på väg utför, egentligen är att racka ner på regeringen och dess politik. Mönstret är nämligen sej likt hela tiden. Oavsett vilken regering vi har så går motståndarsidans press ut och kritiserar den med såna här artiklar. Att det i realiteten är de kommunala politikernas fel att samhället på vissa håll inte fungerar blundar man för. Det är rikspolitikerna man känner till och vill åt, till varje pris.

På lokal nivå är det sällan som politikerna granskas lika ordentligt som på riksnivå. Här finns alltså större möjligheter för småpåvar och diktatorer i miniformat att frodas. Jag upplever samtidigt att lokala journalister hellre vill hålla sej väl med politikerna än granska dom, av det enkla skälet att politikerna gärna gynnar vanligt folk som såväl journalisterna som politikerna känner. Samtidigt finns det gott om "starka män" inom det lokala affärslivet som påfallande ofta kan påverka politiken och tjänstemännen, många gånger genom sin blotta existens.

Det är denna sortens lokaldiktatur som är den främsta orsaken till att samhället som helhet inte längre fungerar. Rikspolitikerna försöker verkligen göra nåt åt stagnationen och det konservativa tänkandet i kommunerna men så länge folk fortsätter rösta på det "som alltid har funkat för oss" så kommer utvecklingen att gå sakta, alldeles för sakta. Jag skulle vilja säga att vi har fått behålla vårt moderna samhälle trots de lokal politikerna och deras smutsiga affärer.

Inte alla kommunpolitiker är så här, det ska sägas till deras försvar, men påfallande många har blivit det med åren. De har blivit så vana vid att ha och utöva makt att de inte längre ser att deras verksamhet skadar mer än är till nytta för staden/byn/samhället. Det påverkar journalisterna som hellre skriver om dravel och dumheter istället för att granska makthavarna. Men jag antar att skadegörelse på en lampa i en lada eller att en kvinna vunnit 500 kr på en trisslott är lugnare att skriva om för en lokalreporter än att kolla vad kommunpampen har för sej.

Det så klart, mycket av det dagens rikspolitiker skriver och/eller säger verkar inte granskas närmare av riksreportrarna heller. Många grodor som slinker igenom där utan att någon journalist bryr sej speciellt mycket om att granska det. Men de står ju ofta på makthavarnas sida nu för tiden och vill hellre äta smulorna från deras middagsbord än undersöka vad makthavarna äter för något.

Men jag har verkligen avvikit från ämnet. Överdrifterna är många i vårt mediasamhälle. Visst finns det folk som lider men dessa fall är inte orsakade av rikspolitiker och tjänstemän utan av ett stelbent småpåvesamhälle som bildat småstater i staten nästan överallt i landet. Försäkringskassan nekar inte folk pengar överallt i landet och Arbetsförmedlingens medarbetare är inte elaka näbbgäddor överallt. Det är på vissa platser detta sker och det verkar hänga samman med förekomsten av maktfullkomliga politiker och tjänstemän inom ramen för en enskild kommun.

Medierna gillar snyfthistorier och vill gärna ge hela landet (och sittande regering) skulden för att dessa historier uppkommit. Men jag tycker inte vi ger upprättelse åt de drabbade genom att göra dom till politiska och ideologiska martyrer. De ska inte offras eller ge folk chansen att rasa mot några som inte har med saken att göra. Ansvarig minister kan förstås se till att regelverket och lagarna skärps och förtydligas men så länge utrymmet för alltför vidlyftiga tolkningar är så stort att folk fortsätter drabbas av stelbenta byråkrater med paragrafrytteri som enda hobby kommer enskilda människor att tvingas lida, vilket ger sensationshungriga journalister fler chanser att vädra ut sitt professionella hat mot de ideologier de ogillar.

Än en gång, det är inte rikspolitikernas fel att samhället hackar en aning. Det finns heller inga genomgående problem i samhället som förtjänar att offras på sensajournalismens altare. De problem som existerar (skolan, likgiltigheten gentemot varandra, vården) tas visserligen upp till diskussion men avfärdas i nästa andetag eftersom det inte verkar finnas någon vilja att lösa dom. Min sista fråga är: Vilket är syftet med att hela tiden hugga mot fel strupe (dvs ge sej på regeringen och andra rikspolitiker)?



"Jag behöver inte inledas i frestelse,
jag kan gå själv"

Behovet av traditioner och riter

Vi människor har ett behov av traditioner och riter. Vi behöver bekräfta för varandra vilka vi är. Jag fick denna väldigt kända och uppenbara uppenbarelse när jag såg foton på en ung mans konfirmation någon på 1990-talet. Konfirmationen är en rest, en överlevande rest från en tid då man räknades som vuxen vid ca 15 års ålder. För att sen bevara den traditionen har den fått en religiös dimension men inte är väl en tonåring vuxen, ens de brådmogna. Idag har vi flyttat vuxenriten till 18 års ålder. Men den gamla traditionen lever kvar, i religiös form.

Frågan är; behöver vi den religiösa fernissan i den här traditionen? Jag tycker inte det. Det handlar om att tas upp i samhället och samhället är inte beroende av religiös fernissa. Inte nu längre och egentligen inte förr i tiden heller. Religion är skapat i våra hjärnor för att förklara det vi inte kunde förklara för länge sen. Det handlar om att växa upp, såväl som individ och som art. Kanske den här traditionen kan göras om till att handla om ett förbund mellan mänskligheten och kunskapen, snarare än mellan mänskligheten och hjärnspöken. Vi bör fira att vi som människor omfamnar vetenskap och kunskap istället för den fernissa som idag dominerar initieringsriten in i vuxenvärlden.

Religion som den ser ut idag kanske inte behövs utan dess gränser får förflyttas till det mer andliga, det vi inte kan kan se eller förnimma. Kan vi skapa gudar av nebulosor, svarta hål och gasmoln?



"Den högsta nöjet i livet är att göra det som folk säger att du inte får."

Bloddopning är inte alltid dopning!

Så här på vårmånadens första dag (snön ligger ju kvar i drivor och SMHIs ovetenskapliga definitioner av årstiderna bryr jag mej inte om) tänker jag gå ut med en åsikt som jag säkert får bannor för: Bloddopning är inte alltid dopning. Strikt talat är det ju att man hjälper sej själv att bli starkare och bättre. Det kan hjälpa konvalescenter att snabbare bli friska. Vad gäller inom sportens värld ser jag endast fuskmentaliteten som ett hinder. Annars verkar det inte finnas några större bieffekter med det. Det är uppenbarligen tillåtet i många fall.

Hemoglobinvärdena är en annan sak, jag länkar till det för att kunna få maximal uppmärksamhet den här gången. Vad man direkt kan göra för att förhöja kroppens prestanda vilket höjer blodvärdena vet jag inte så gå inte på mej på den punkten. EPO har jag inte koll på hur man administrerar det i kroppen, för att tala vetenskapsspråk.

Den etiska och moraliska aspekten, att man hjälper sej själv gentemot sina kolleger som är renhårigare, är en sak. Den har vi inbyggt i oss sen länge att man inte ska kunna ta sej fram i livet på andras bekostnad. Men då jag inte ser att kroppen drabbas av några större men, förutom för hjärtsjuka och förmodligen diverse respiratoriska sjukdomar, förstår jag faktiskt inte varför många former av bloddopning är förbjudet för atleter när det är tillåtet på andra håll. Kanske skulle den minst farliga versionen av dessa metoder som nu är förbjudna släppas fri även för atleter?

Steroider och liknande är däremot direkt farliga saker om man missbrukar dom och dessa produkter är inte till för att göra en till en bättre atlet utan för att hjälpa barn med svårigheter att växa till sej och bli starka som andra barn.

Jag förespråkar inte fusk, vill inte heller att det ska förekomma inom sportens värld men så länge en viss metod inte är skadlig och bevisligen förbättrar ens träning ser jag inte det som fusk.

Besserwisser: Dopning är ett holländskt ord som betyder doppa. Det syftar på en sorts sås som stärker en vid ätandet av övrig mat.




"Misslyckande är oviktigt. Det krävs mod att göra bort sig."

Sagan om Avgiftsfolket

I en dal långt härifrån sitter några människor som anser sej veta bättre än vi gör rörande vad internet borde vara till för. De tycker att vi ska betala för möjligheten att se TV i datorn, även om vi kanske aldrig kommer att besöka SVTs sidor där man kan se på TV direkt. Det är som en dålig saga ur fantasygenren där en maktfullkomlig kung bestämmer att införa en skatt för nåt som inte alla tänker använda. Det är tillgängligheten som ska beskattas. Det är helt fel väg att gå. Det går inte att jämföra med att beskatta oss alla för att vi använder vägarna. Vägarna är ett måste, TV och underhållningen i dom är det inte. Vi kan skapa och avnjuta kultur på annat vis om vi vill.

Det skulle istället ha blivit en betala-för-det-du-ser-funktion. Något som tyvärr inte blev realitet, främst för att stora krafter inom etablissemanget sattes igång för att behålla status quo. Ekonomiskt sett skulle det förstås vara rena katastrofen för Radiotjänst men det skulle inte vara nån förlust för SVT, SR eller UR. Tvärtom tror jag att en sån skatt skulle öka inkomsterna.

Avgiftsfolket sitter och bestämmer utan att vanligt folk har någon reell möjlighet att påverka detta. Åsikter beaktas inte, verkar det som. Men Avgiftsfolket är inte bara verksamt i den där avlägsna dalen i norr. De sitter i huvudstaden också, där stora drakar flåsar högljutt om köttkonsumtionen som de anser vara för hög. Tur då att de som styr där säger nej till en speciell skatt på kött.

Sen tycker SVTs vd att SVT borde slås ihop med UR. Det skulle vara förödande för undervisningen via TV samt vetenskapsprogrammen. Nog för att SVT som organisation redan nu är ett vrak rent vetenskapsmässigt men med den ordning (Ordnung!) Eva Hamilton förordar kommer vi att få ett missfoster där allt UR står för kommer att slukas av SVTs önskan att bräcka TV4 i att vara det löjligaste TV-bolaget i Sverige.

Till skillnad från Margit Sandemos skapelse, som är trevlig läsning, är Sagan om Avgiftsfolket ingen trevlig historia alls. Den är för präglad av maktfullkomlighet, otidsenliga institutioner och felaktiga beslut. Fantasy ska vara fantasy och endast obehaglig att läsa. Som det är nu har man tagit dess värsta element och hittat på historier om drakar och demoner som ingen författare nånsin skulle ha kunnat komma på i sin värsta mardröm.

Michael Moorcock, släng dej i väggen! Här kommer den svenska byråkratin och dess politiker. De skriver romaner som vi medborgare tvingas delta i utan egen förskyllan. Tänk om vi skulle skriva romanerna åt dom...



"Ett litet uppror emellanåt är en god sak"

Den utopi som kallas skolan

I politikers värld (och många andras likaså) verkar skolan fungera bra endast om de får bestämma. Alla har en åsikt om skolan. I det avseendet får väl jag också anses vara en tyckare eftersom jag presenterat min syn på hur den perfekta skolan kan se ut. Ingen av oss har väl helt rätt, samtidigt som ingen har helt fel. Det som är det stora felet med skolan är inte att vi har åsikter om den och vill förändra den utan det är att vi hela tiden är där och petar på skolan samtidigt som den är igång.

Nya betygssystem, nya böcker, nya sätt att lära ut, nya indelningar av eleverna. Det ger nog inte alla elever den trygghet de behöver, speciellt inte de som behöver kontinuitet, de som ogillar snabba förändringar. Vi inte bara vill förändra skolan, vi redigerar den medan den är igång som en gigantisk hemsida ute i den verkliga världen bortom tangentbordet.

Är det vår egen skolgång som spökar när vi säger att vi vill göra om skolan? Är det minnena av en bra/dålig skola som väcker jämförelser med den vi ser idag genom barnen?

För egen del var väl inte skolan perfekt men den funkade på det hela taget utan större problem. Jag lärde mej en del av skolan. Att jag inte lärde mej speciellt mycket I skolan är en annan femma. Jag lärde mej istället att en del människor var inte att lita på, att det fanns andra man kunde lita på. Jag lärde mej att stress är en dålig sak som dock verkade gillas av de som planerade alla dessa scheman för oss alla. Men framför allt lärde jag mej att vuxna inte alltid tålde att eleverna kunde mer än dom själva.

Skolan är och förblir en lekstuga för politiker och professionella tyckare. Det är kanske bra att så många tycker och tänker till om denna plats för det blir kanske som i talesättet; även en blind höna kan hitta ett korn. Dessutom visar det ju att vi faktiskt bryr oss om våra barn, de som en gång ska ersätta oss på arbetsplatserna, på gator och torg samt på ålderdomshemmen...

Om vi kunde stoppa de värsta klåfingriga politikerna (Björklund för att ta ett exempel) från att mixtra för mycket med skolans verksamhet kanske den kan få fungera lite självständigt nån gång. Det där flummiga om att tänka kritiskt och att lärarna ska vara mer som en vuxen kompis kan de dock lägga ner så fort som möjligt. Inte alla är kapabla till kritiskt tänkande i så unga år (jag var det inte) och tanken på en lärare som extraknäcker som ens kompis funkar inte. En lärare ska lära ut förmågan att lära sej saker som man sen har nytta av i livet, vad ens liv än kommer att bestå av.

Så ta till er författaren Anatole France´ ord här nedan innan ni svarar på mitt inlägg. Det gällde för honom och det gäller för mej.




"Jag började inte lära mig något förrän jag var färdig med mina studier."

Bilar kan tas i förslag

Bild av Josh.

Bilen kan tas i beslag vid upprepade förseelser (tre gånger inom en sexårsperiod) - för alltid. Det är ett förslag som nu ska övervägas av justitieministern och som kan bli verklighet. Som det är nu tas väldigt få bilar i beslag och man kan få tillbaka den, i vissa fall.

Detta förslag är nog passande för att komma åt dom som kör rattfulla eller med andra droger i kroppen. Att de kan komma åt andra bilar gör inget, det är bara att ta in de bilarna också. De som lånar ut sina bilar borde få stå sitt kast för att de är så dumma att de låter knarkare och fyllon köra deras bilar.




"Alkohol konserverar allt utom värdighet och hemligheter."