Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del tre

Uppsala är för många historieintresserade en ikon. Här huserade enligt sagorna sveakungen och all makt utgick härifrån. Det faktum att kungen bortsett från krigen och de religiösa ceremonierna var maktlös, makten fanns hos tinget, bryr sej inte dessa om. Uppsala är platsen där Sverige en gång skapades för dessa som tillhör Uppsalaskolan, den inofficiella benämningen på de som hävdar att Sverige utgick från Uppland med omnejd.

Uppsala nämns i förbigående i en del sagor, även i gudasagorna, som den plats där kungen höll hov efter stridigheter och vid stormöten. Ofta i plural (upsalir), som om det handlade om flera öppna ytor på en höjd av nåt slag. Vi vet nämligen från såväl arkeologin som historiska källor att germanska folk inte hade sina religiösa ceremonier inomhus. De hade inget att dölja. Istället utförde de ceremonier i lundar eller på stora fält, nära sjöar eller på kullar.

Därför är den uppgift mäster Adam av Bremen, skribent i Bremen på 1070-talet, om att svearna tillbad Oden, Tor och Frej i ett tempel omgärdad av en guldkedja vid Uppsala väldigt kuriös. Jag skulle tro att Adam blev lurad, itutad en riktig rövarhistoria av sin värd Sven Estridsen, kung av Danmark vid denna tid, vid en av Adams få resor utanför Hamburg och Bremen. Det märks också på de övriga amsagorna Adam drar i sin bok om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia. Där talar han om att Norden befolkades av enfotingar, folk med ansiktet i torson och cykloper (enögda människor med ögat mitt i huvudet). Inte direkt några man möter på gatan, eller hur?

Något sådant tempel har aldrig hittats nånstans i Sverige, och kommer aldrig att hittas heller. Adam fick som sagt höra en rövarhistoria från Sven och blandade sen ihop en del saker som sen har varit svåra att reda ut. Problemet Birka har jag behandlat flera gånger, en gång då jag kom in på frågan när mina tankar spårade ur i samband med kritiken gentemot att göra museer till platser för lajvare, en annan gång då det verkar som om Björkö i Mälaren höll på att helgonförklaras av arkeologer samt en gång då jag diskuterade varifrån orden Baltikum och bält som i Stora och Lilla Bält kommer.

När Adam sen ska försöka återge Ansgars besök i Svearnas rike 200 år före hans egen tid, 800-talet alltså, blir det lite mer verklighetstroget. Förmodligen för att Rimbert, han som skrev om Ansgars liv och leverne, var så saklig i sin rapport om resan till Svearnas rike. Men mer om detta en annan gång.

Uppsala kallas av Adam Ubsola och är namnet på templet och kullen där detta sker. Den ligger på en stor slätt med en stor sjö i närheten och höga berg som ramar in den. Man kan mycket väl tänka sej att Ubsola var den tidens danska uttal av detta väldigt vanliga platsnamn. De allra flesta platser med namnet Uppsala ligger på öppna upphöjda områden. Här dyrkade man främst de gudar som hade störst betydelse för ens eget arbete. Några offer av det format som Adam nämner har inte kunnat bestyrkas. Han nämner, som den ende som gör detta, att man vid Midvinterblotet offrade nio djur av varje större art i nio dagar vart nionde år. Detta är förstås en skröna och har inget stöd i vare sej arkeologin, historien eller legenderna.

För den som undrar så är Midvinterblotet i stort sett samma sak som julen. Den firar man när det är som mörkast, alltså runt den 25 december. I januari firar man också ett midvinterblot, vilket kan ses som en fortsättning på det tidigare firandet, man firar att solen är på väg tillbaka och att kylan sakta är på väg att ge med sej, vilket ger världen nytt liv. Men innan dess ska Oden dra på jakt i skyarna för att driva de döda till deras rätta riken.

Åter så till Uppsala och dess namn. Sen 1600-talet har det varit mer eller mindre påbjudet att det Uppsala som ligger mitt i Uppland är det Uppsala Adam av Bremen skriver om. Eller rättare sagt Gamla Uppsala. Nog finns det många intressanta arkeologiska lämningar i trakterna kring Gamla Uppsala. Inte minst pelargångarna mitt i byn från 500-talet visar på detta. Men för att verkligen förstöra festen för många vill jag säga detta: Uppsala hette från början Östra Aros och det var detta namn staden fick sina privilegier under på 1300-talet. Uppsala blev dess namn lite senare.

Gamla Uppsala hette Sala tidigare och fick sitt nuvarande namn när Östra Aros blev Uppsala. Några spår av ett tempel av det snitt Adam talar om har aldrig hittats. Däremot denna processionsväg ner till Mälaren, som är mycket äldre och mer intressant än alla påhittade gudatempel. Det är i dessa trakter disatingen är kända i sagorna så det är frestande att tänka sej att denna processionsväg var en del av dessa disating.

Däremot finns det gott om Uppsala-namn runtom i landet, de allra flesta i Västergötland, varav ett uppe på Kinnekulle, som ligger vid Vänern och blickar ut över Skaraslätten med de höga Västgötabergen i fonden. På de få kartor från medeltiden som visar Norden är Uppsala placerat vid Vänern medan den stad i Uppland som idag kallas Uppsala står som Aros. Det är inte förrän universitetet i Uppsala grundas 1477 som det namnet cementeras även utanför Sverige.

Den äldsta förekomsten av ordet Uppsala är även det från Västergötland, på Sparlösastenen. Där står Upsal. Den rikliga förekomsten i trakten av detta platsnamn, den sena dateringen av namnet Uppsala i Uppland och det faktum att Uppsala är inte en stad i någon historisk källa talar för att det Uppsala man red hem till efter strider och andra möten var en av dessa Uppsala-platser i Västergötland. Men vilken av dom kan vi diskutera tills Loke löser av oss. Jag avfärdar i vilket fall Uppland som en kandidat till den plats där kungarna höll till.



"Den bästa träningen är den som blir av"