måndag 12 november 2012

Granskningens konst


"Journalister är endast PR-konsulter åt den egentliga makten."

Så skriver signaturen Strandnypon i kommentarsfältet till den opinionsartikel i SVD idag som handlar om att de som granskar själva borde granskas. Det ligger nåt i den kommentaren för nog vill väl journalister helst inte bita den hand som föder en. Vad skulle de annars skriva om då? Allt är ju inte skvaller om fulla kändisar och tråkiga föredettingar. Artikeln här handlar om hur mediafolk egentligen använder sina fakta och i vilket syfte man skriver en artikel, antingen i en serie eller enbart en enstaka sådan. Man kan verkligen fråga sej, vem granskar granskarna?

Att granska mediafolk är ofta en uppgift, en mission, för pressombudsmannen eller nåt etiskt råd om det gått åt pipan med en artikel. Men det är ju egentligen detsamma som att låta spelmissbrukare ha sina terapisessioner på ett kasino. Vi bloggare ses gärna som nåt katten släpat in men vi gör ändå oftast bättre jobb än tidningsfolket. Är vi en del av mediafolket? Jag hoppas det, så vem ska granska mina artiklar?

Kritiker av det som skrivs i tidningar kan indelas i ett antal grupper utifrån deras respektive bevekelsegrunder:

1. De som är anhängare av en person som blivit granskad och framställs på ett mindre fördelaktigt vis vill ju inte att den person de gillar blir nedsvärtad på detta sätt och således vill att media lyfter fram de bättre sidorna och kanske också vill presentera alternativa motiv för den sak som lett fram till att personen nu framställs som han/hon nu gör.

2. De som vill ha en så objektiv och opartisk granskning av någon eller nåt som möjligt vill ju helst se att alla fakta läggs upp på bordet, inte bara det som ställer en person eller verksamhet i dålig dager. Alla fakta ska finnas tillgängliga så att alla kan göra sina egna konklusioner.

3. De som letar efter fel i vad eller vem som helst vill ju även dom ha alla fakta på bordet så de är väl väldigt intresserade av samma sak som föregående personer.

Så hur ska vi göra för att granska granskarna när journalisterna själva slår ifrån sej all kritik och gärna sej som änden på det rep som utgör granskningen? Vilka ska granskas, för alla journalister låter väl inte sina ideologier styra vad de skriver om och klankar ner på?

Till sist ett tips till journalister och andra inom media; försök tänka lite själva. Det är inte viktigt att följa endast de fakta ni får presenterade för er. Det viktiga är att få reda på om det finns mer än bara dessa fakta och ifall dessa fakta är korrekta. Det finns säkert en del moderna journalister som gör så här men flertalet verkar vara nöjda med de fakta som presenteras för dom och de konkluderar oftast endast utifrån dessa. Precis som flertalet historiker gjorde före bröderna Weibull och tyvärr fortfarande gör i en del fall.

Många av forna tiders journalister arbetade som en sorts mer intellektuella poliser, framför allt för att deras utbildning var mer jordnära än dagens journalister som har gått högskoleutbildningar som mest liknar den som lärare genomgår, dvs en sorts broilerverksamhet där det är viktigare med utbildning än att utbildningen innehåller nåt som ger den studerande att stå på när utbildningen är klar.

Som ni märker är jag ingen beundrare av utbildningar av den här typen, stora programblock. Det är för mycket teori och för lite utrymme för självständigt tänkande. Det gäller egentligen alla utbildningar idag men det är som mest allvarligt med just journalister och lärare eftersom de ska se till att meddela respektive utbilda oss andra i hur samhället fungerar. Men vilken bild är det vi får serverad av er?




"Skillnaden mellan journalistik och litteratur är att journalistiken är oläslig och litteraturen oläst."

Populära inlägg