tisdag 21 maj 2013

Är vi för beroende av staten?

Runtom i världen leds våra länder av stater, stadsstater. Våra folkvalda representanter väljs genom just demokratiska val och så långt är allt väl. Men det är inte om valprocessen mitt inlägg ska handla idag utan om vårt beroende av staten, av den apparat våra politiker och deras föregångare har satt upp och igång. Vad händer om den apparaten fallerar? Vad händer vid ekonomiska kriser så svåra att hela apparaten går under?

Den har gjort just det många gånger, fallerat alltså. Den kan upplevas ha gjort det för de som sitter och sover i portar eller under broar. De hemlösa är dock bara en liten del av allt detta, om jag får säga det. Tänk om HELA apparaten skulle fallera nu!? Den gjorde det i USA på 1930-talet för en väldigt stor del av befolkningen och gjorde det igen för en ganska stor del för några år sen. Då föll många invånare som till synes hade sitt på det torra genom skyddsnätet och förlorade sina hem och jobb. Det leder mej in på huvudämnet: Har vi blivit för beroende av staten?

Vi har så länge vi existerat som art tagit hand om varandra, dels för att det gagnar hela arten och dels för att det gagnar individen. Det är helt enkelt fördelaktigt att vi tar om de svagare för de kan bli starkare och kan bidra med saker som man kanske inte skulle trodde kunde vara av nytta. Vi har haft starka ledare, svaga ledare, grupper som ledare och varit ledarlösa. Gemensamt är att vi försökt ta hand om varandra. På så vis har vi skapat små samhällen tillsammans som med tiden vuxit allteftersom populationen vuxit. Man har hela tiden försökt göra det bästa av situationen och med vår anpassningsbara hjärna har det lyckats nästan hela tiden.
Vad modern demokrati egentligen är, och faktiskt borde fungera som.
Men de senaste 8000 åren har vi börjat förneka detta och först satt vår tillit till envåldshärskare, sen till grupper av människor som sagt sej vilja förbättra våra liv. Vi har lagt våra händer i ledares händer på ett sätt som man inte gjort innan. Jag tror det har att göra med att vi blev bofasta. Men det är inte det som är felet. Vi har inte riktigt anpassat vårt sätt att leda folkmassorna än. Det har sakta men säkert gått mot ett nytt sätt men det går långsamt och fortfarande är faktiskt en stark ledare eller ett starkt råd att föredra framför tjattrande apor som alla vill si eller så.
Demokrati och frihet är antonymer i mångt och mycket.
Kanske vi aldrig kommer ifrån det starka ledarskapet, kanske vi aldrig uppnår total demokrati och jämlikhet. Men det är väl värt att sträva emot, men vi får inte göra oss för beroende av ett enskilt sätt att leda. Vi måste ha en plan som kan sättas i verket om/när det nuvarande sättet går åt pipan. Förvirring är det första stadiet efter en katastrof, sen följer anarki och försök att återställa ordningen vilket ofta resulterar i anklagelser om diktatur och övergrepp. Det är i detta läget vi behöver en reservplan, utifall att katastrofen inneburit att alla ledare dött eller på annat sätt förhindrats att verka.

Jag säger som så att en stark ledare som inte ingriper alltför mycket i vanligt folks göranden och låtanden, likaså en stark grupp, är att föredra framför en svag ledare som med sin statsapparat tvingar folk till underkastelse. Vad är då en stark ledare? En stark ledare är en som kan hålla ett land samman och skapa förutsättningar för fred och frihet inom det territorium ledaren styr över. Det handlar inte om att styra över medborgarna utan att skapa möjligheter för dom. Som vi har det idag styr våra regeringar och myndigheter över oss medelst lagar och regler som inte alltid fungerar friktionsfritt.

Handels- och rörelsefrihet för handel och människor är en viktig komponent här vilket gör regleringar som direkt strider mot dessa friheter riktigt absurda. De enda reglingar för handel som bör finnas är hur mycket som ska få föras över av en person eller ett företag så inte marknaden blir mättad samt för varor som är direkt farliga. Andra regleringar är överflödiga och bör tas bort. Byråkrati och demokrati är ofta varandras motpoler, oftare än diktatur och demokrati faktiskt. Det märker man inte minst när byråkrater får makt. De utnyttjar då det faktum att deras chefer, som är folkvalda, beslutar om något som berör byråkratins kvarnhjul.
Så här fungerar svagt ledarskap i praktiken när byråkrater får mer att säga till om.
Svaga ledare använder sej av byråkrati för att hålla landet igång. Starka ledare använder sej inte av nånting utan låter samhället vara i fred. Problemet är att den makt man får av att vara ledare kan föra med sej de problem som gör att man blir svag. Makt försvagar nämligen motståndskraften hos ledare gentemot frestelsen att skaffa sej mer makt - på bekostnad av andra. En grupp, t ex ett parlament, har den fördelen att makten då är fördelad mellan de olika medlemmarna i denna grupp. Helst ska då ordförandeskapet i den gruppen fördelas.

En fråga jag i all tysthet ställt mej genom åren är den om en regering verkligen behövs i en äkta demokrati. Det räcker faktiskt med ett råd, ett parlament där man utan anknytning till nåt speciellt politiskt parti röstar genom eller ner de viktigare frågorna. Partierna kan förstås bidra med stöd och uppbackning i en viss fråga men behöver vi verkligen en regering som står för en viss period? Det är partipolitiken som är den stora bromsklossen, vid sidan av byråkratin och samhällets inbyggda konservativa hållning, för utvecklingen i ett samhälle.

Så, är det nån som har hängt med så här långt i mitt svammel? Vad jag vill ha sagt är att en stark ledare är en som inte lägger sej i samhället alltför mycket, en som låter medborgarna lyckas och misslyckas utan pekpinnar och för mycket pålagor. Historien har sett alldeles för många av svaga ledare, antingen de varit kungar, presidenter eller generaler. Starka ledare växer inte direkt på träd så vi får vårda dom ömt. Vi ska inte lägga alla pengar på rött i samhällsuppbyggnaden för den kan hamna på svart och då förlorar vi allt. Som det är nu har vi i det svenska samhället helgarderat och satsar över hela brädet vilket gör att vi bara går jämnt upp hela tiden. Det gör att folk ramlar ut ur samhällets nät hela tiden. Är det inte bättre att se över hur vi bygger vårt samhälle?

Men vilket samhälle vill alla ha då? Ett samhälle där allt fungerar gnisselfritt, där kommunikationer och tjänster går som på räls, där yttrandefriheten och mötesfriheten är garanterad, där kapitalet hela tiden används för att förbättra samhället vilket i slutändan ( i alla fall i teorin) gör alla rikare. Pengar gör en inte rik, det är vad man kan göra för pengar som gör en rik. Kan man bli rik av att vara beroende av staten? Ja, men endast om du utnyttjar den. Båda parter kan endast bli rika om de löper parallellt med varandra. Dvs staten tar hand om det övergripande ansvaret för rättsväsende, infrastruktur och undervisning, och vi andra tar hand om skötseln av samhället. Jag vill hävda att de som åker snålskjuts på samhället idag (kriminella, korrupta affärsmän/politiker/vad som helst, byråkrater) får svårare att göra sej en hacka på den sortens samhälle jag nyss beskrivit.

Vad tror du?


---------------------------------------------

Populära inlägg