Vi har så lätt att placera in folk i olika fack, alltså att sätta etiketter på andra utifrån hur de ser ut, hur de uppför sej och vad de gör första gången man träffar dom. Har andra personer en annan åsikt än man själv har kan även detta bli grunden för att sätta en stämpel på andra. En sådan etikett, vars innebörd i vår tid är ganska hemsk, är förnekare.
I den politiska korrekthetens tidevarv räcker det med att uttrycka tvivel eller komma med kritik i största allmänhet gentemot nåt som finns i samhället för att bli kallad både det ena och det andra. En tystnadens diktatur råder i stora delar av världen och man ska helst hålla inne med vad man tycker för det är antingen fel plats, fel sorts människor, fel tid eller så är det nåt annat som är fel. Det kvittar vad men så länge det inte stämmer överens med den allmänna opinionen (eller snarare den upplevda opinionen) är det fel och man ska tystas på ett eller annat vis. Det vanligaste sättet är att sätta en etikett på denna dissident. Medierna är inte sena att använda dessa etiketter för att beskriva oliktänkande på. DÅ gäller helt plötsligt inte det politiskt korrekta tänkandet.
Kan man inte sätta etiketten direkt på en viss person kan man misstänkliggöra henne/honom genom nån relaterad person och de ageranden och tyckande de stått för. Arvssynd, jantelagen, skomakare bliv vid din läst, alla är de uttryck för tystnadens diktatur. Etiketter är alltså i detta fall ett av sätten att få tyst på oliktänkande. Tråkigt men sant. Återigen, jag presenterar inga lösningar eller ens förslag till sådana. Mitt jobb är att presentera problemet. Om vi ska slippa åtminstone ett av problemen, den politiska korrektheten, bör vi nog vara på alla slätstrukna, alla fördomsfulla, alla med vi-och-dom-mentalitet, alla misantroper, alla som ser sej själva som skapelsens krona hela tiden och vara besvärliga som tusan.
Jag tänker nu själv vara besvärlig och säga att ordet rasist är fel ord för den som ogillar immigranter och utlänningar i stort. Det rätta ordet är främlingsfientlig. Ordet rasist hör ihop med den felaktiga uppfattningen att människan är uppdelad i raser, underarter, och kännetecknar en person som ser ner på andra grupper av människor pga denna syn på människan som art. Än mer besvärlig blir jag nu då jag säger att de som kommer hit, och till vilket land som helst för den delen, bör anpassa sej till det rådande stämningarna i det landet man kommer till. Ta gärna med en egen kulturyttring (t ex mat eller klädsel) men se till att den blir en del av det samhälle du kommer till. Det bästa sättet att överleva i ett annat land är assimilering och denna blir inte komplett med det rådande system vi har i Sverige idag med getton och hela förstäder och kvarter där nysvenskar och immigranter i övrigt klumpas ihop. Det är, som man säger på engelska, ett recept på katastrof.
Etter värre, kvotering är inget bra sätt att få in kvinnor i politiken eller affärslivet. Meriter, personlighet och kunskap är viktigare än kön. Inse faktum dessutom; jämställdhet är en utopi. Jämlikhet fungerar men bara så länge man bortser från människors olika viljor. Som det är nu är det snarare viljornas kramp än kamp. Ändock är det berömvärt och ett måste att sträva efter jämlikhet. Det är inget fel i att sträva efter något som ger alla en bättre tillvaro. Vi kommer aldrig att få uppleva det någon längre tid men det finns där alltid, inom räckhåll. Men blir vi av med etiketterna vi sätter på varandra? Nej, jag tror inte det. De positiva etiketterna, de som blir till när någon gör något som alla gillar (Kalle Svensson stod i mål för Sverige i fotbollslandslagets match i Sao Paulo mot Spanien, därför kom han att kallas Rio-Kalle!), bör vi hålla fast vid. De negativa dumpar vi här och nu. Låt oss skrika mitt i tystnadens diktatur...
"De enda som verkligen kan lösa alla problem är avgångna politiker"
