lördag 31 maj 2014

Dumheter världen över

Som vanligt är det ingen ände på dumheterna vi människor kan hitta på. Eller vad sägs om en möjlig återgång till kalla krigets dagar? Ska vi ha terrorbalans, spioner överallt och dåliga filmer om öst och väst på TV igen?

Sudan bör invaderas, deras regering avsättas och dess medlemmar i görligaste mån förbjudas att verka för resten av deras respektive liv. Varje land som inför religiösa lagar har förlorat all legitim rätt att existera som självständigt land. Religion, juridik och politik hör helt enkelt inte ihop.

Vad är värre än isolationism och "vi vill inte ha dom här"-mentaliteten? Jo, att tjäna pengar på att låta immigranter komma hit. Det låter för mina öron som opportunism.

De som anklagar Charlize Theron för att förminska betydelsen av ordet våldtäkt förstår inte att såväl det svenska ordet som det engelska (rape) har haft mer än en betydelse genom historien. Våldtäkt hade tidigast en ren ekonomisk betydelse, att man med våld tog sej in på någon annans mark, täkt. Ordet har sen ändrat betydelse, bland annat för att boende inom täkten också sågs som ekonomiska delar. På engelska kommer rape ifrån ordet för att röva bort, råna. En våldtäkt är egentligen mer psykologisk än fysisk. Så nog tycker jag att Charlize Theron har rätt i att känna sej våldtagen om hon skulle kolla allt på nätet som skrivs om henne.

Främlingsfobin finns lite varstans. Speciellt om den handlar om att inte vilja hjälpa människor med annan hudfärg. Vad som än hände på Kapp-Ahl den där dagen som beskrivs i artikeln så är det aldrig bra att man har såna fördomar och sen vattnar dom hela tiden. Är det verkligen så få som har ett öppet sinne här i världen?



"I won't be a rock star. 
I will be a legend"

Statistik...

Majs sista ljuva knoppar har slagit ut och sommaren försöker bryta sej in över landet. Statistiken över hur många som tror på klimatlarmet har slagits i spillror av - annan statistik. Jag är ingen fan av statistik, sån statistik som går ut på att bara ta med vissa fakta alltså. Helst ska all data med när man för statistik över något. Att som i klimatfrågan exkludera vissa forskare för att siffrorna ska se bättre ut är inte bra, rent av ohederligt. Ta med alla klimatforskare och meteorologer i beräkningen. Strunta i biologer, professionella tyckare, ideologer och andra som egentligen inte har ett hum om vad väder och klimat är, än mindre hur atmosfären fungerar.

Det är därför jag tvivlar på alla undersökningar av politiska åsikter, för att man gjort ett ickerepresentativt urval bland befolkningen. Dessutom finns det anledning att betvivla sättet man ställer frågorna på. Man kan få olika svar från samma personer beroende på hur man formulerar frågorna och vilka frågorna man ställer. Detta beror ju på att det är människor med olika sätt att formulera sej på som skriver frågorna. Det är väl förståeligt och förlåtligt om det är omedvetet som det skrivs, men görs det medvetet för att tvinga människor att tänka på ett visst sätt är det synnerligen ohederligt.

Vill man vara elak så handlar om statistik om att tvinga folk att tänka på ett visst sätt. Jag försöker undvika sånt tänkande. Så fort jag ser siffror som säger att någon tycker si eller så tänker jag genast hur många utfrågades, vilka frågor ställdes och i vilket sammanhang ställdes dom. Så tycker jag andra också ska tänka. Fast ibland är det väldigt frestande att bara göra som majoriteten och följa med strömmen, som lealösa alger i havet...



"Nu måste jag vara tyst"

Min favoritmusik: Time


Time från 1981 är i mitt tycke det bästa Electric Light Orchestra har gjort. Jeff Lynne har vare sej förr eller senare lyckats göra en så sammanhållen och välfungerande platta som här. Visst, både A New World Record och Out Of The Blue är väldigt bra plattor som fungerar som en fantastisk enhet, men det är först efter debaclet med Xanadu (varför skulle de sänka sej till att göra musik till en musikalfilm?) som Lynne förstod att nåt måste göras. Och nåt gjordes också.

Detta är ett konceptalbum om en man som skickas framåt i tiden från sin egen tid (1981) över hundra år, och får uppleva framtiden på nära håll men utan att gilla det. Han upplever den som kall och avståndstagande, liksom människorna i den tiden tar avstånd från honom. En pendang till dagens diskussion om ett allt kallare och mer avståndstagande samhälle, mindre än 35 år efter att Time kom ut. Musiken beskriver allt detta mycket bra, liksom texterna. Eller vad sägs om This Is The News, som faktiskt skulle ha kunnat beskriva dagens tillstånd i den utvecklade världen. För att inte tala om Yours Truly, 2095, en skildring av kalla människor med implantat i hjärnan och i övriga stenkalla sinnen.

Man kan se Time som en varning för vad som är på väg och vad vi borde kunna göra för att behålla samhället i någorlunda intakt form. Jag menar nu inte att vi ska vara stockkonservativa och avfärda all utveckling, bara se upp med de dåliga aspekterna av utvecklingen. Den kan utnyttjas av människor med allt annat än individens eller samhällets bästa i sinnet.

Från denna platta är nog Twilight och Hold On Tight de bäst kända låtarna. Den senare med sin rockabilly är udda i sån mån att resten av plattan är dominerad av funk, lite diskorytmer, pop och syntpop. De som blir skrämda av eller avfärdar någon av någon av dessa musikstilar som nåt hemskt i musikväg bör inte känna avsky inför denna platta. Jeff Lynne blandar in allt detta i vad som bäst kan beskrivas som progressiv pop och resultatet är fantastiskt skönt. Man kan sätta på plattan och ha den som skvalmusik, eller lyssna aktivt på den. Man får bästa känsla om man lyssnar igenom hela plattan utan att plocka ut några enskilda låtar, för de hamnar ur sitt sammanhang då.

Detta är som sagt ett konceptalbum och alla låtarna går in i varandra, lyriskt såväl som melodiskt. Att då ta ut en eller två låtar känns nästan som ett helgerån. Likväl har jag gjort det med några, men då enbart för att beskriva vad plattan handlar om. En sista melodi kan jag nämna extra, den instrumentella Another Heart Breaks. Den kan faktiskt plockas ut ur sitt sammanhang just för att den bara har Jeff Lynnes röst som säger låtens titel då och då.

Jag vet att inte alla gillar den här plattan, ens bland ELOs fans, men det bryr jag mej inte om. Det är det bästa dom har gjort och jag står för den åsikten. För dej som är nyfiken på ELO kan jag rekommendera denna platta som instegsskiva.



"With their brand new time transporter
They'll think maybe I fought to get away
But with all their great inventions
And all their good intentions, here I stay
Down on the corner where the sun had shone
The people gathered round
Then scattered as the raindrops hit the ground.
"

Måste politikerna bestämma hur mycket vi ska arbeta?

Miljöpartiet vill bestämma hur länge vi ska arbeta per vecka. I alla fall vill språkrören Romson och Fridolin (han jag kallar mandolin) att vi ska ha 35-timmarsvecka. De vill inte att vi ska kunna förhandla om det, som arbetstagare och arbetsgivare har kunnat göra tidigare.

Vi vill ge människor bättre möjligheter att påverka sitt arbetsliv och sin arbetstid. Detta måste innefatta möjligheten att arbeta mindre, genom kortare arbetsvecka eller friår, inte minst i slitiga kvinnoyrken.

Så skriver mandolinen och en annan partikollega, Nina Åkestam. Den mest uppenbara invändningen är förstås den om slitiga mansyrken, de som sliter ut män i förtid snabbare än slitiga yrken gör samma sak för kvinnor. Men den viktigaste mothugget kommer artikelförfattaren jag länkat till ovan med:

"Det finns ingen, absolut ingen, forskning som tyder på att arbetstidsförkortning med bibehållen lön skapar nya jobb. Däremot finns det siffror som visar att kostnaden för varje arbetad timme i svensk industri hör till de allra högsta i världen. En arbetstidsförkortning skulle höja kostnaden ytterligare, vilket inte leder till fler jobb, snarare tvärtom. Tron att vi kan ”dela på jobben” är en chimär."

Jag är av den åsikten att ingen, allra minst Miljöpartiet, ska tala om för oss hur mycket vi får och kan arbeta per vecka. Det ska som sagt förhandlas mellan tagare och givare. Jag kan mycket väl förstå varför rubriken till artikeln är "Adjö till valfriheten". Partier i medvind blir ofta fartblinda och många av deras anhängare kommer då med såna här utsagor.

Båda Miljöpartiet och Sverigedemokraterna verkar bli alltmer auktoritära i sin syn på samhället och båda är för övrigt ganska socialistiska faktiskt. Jag förstår faktiskt inte hur folk kan rösta på endera partiet. Båda är människofientliga, det ena mot vissa typer av människor, det andra mot alla. Det känns olustigt att se hur dessa båda partier far fram som en slåttermaskin bland väljare som inte vet bättre. Den enda trösten jag har är att betongpartierna rubbar man inte så lätt. Inte i det nationella valet...

Jag avslutar med dessa två stycken ur artikeln som jag tycker beskriver MP av idag väldigt väl:

"Historiskt sett har Miljöpartiets framgångar växt i takt med att de mest verklighetsfrånvända idéerna har skrotats och de ledande politikerna har visat att de förstår hur ett lands ekonomi fungerar.

Genom att återuppliva stolligheter som lagstadgad arbetstidsförkortning och friår, fjärmar sig partiet från framgångsreceptet. Genom att uttala en generell dödsdom över landets alla skolföretag fjärmar partiet sig från eventuella socialliberala väljare som i sin vardag ser värdet av alternativ till den kommunala skolan."



"An explanation to his wife and family"

fredag 30 maj 2014

EU-valet klart

En "bonde",  en "miljökämpe", en "svensk" och några andra som anser sej passa bra i Europaparlamentet har nu fått sina platser klara. Fortfarande har ingen, vare sej väljare eller medier, förstått att det inte handlar om missnöje eller nationella förtecken. Ett val till EU handlar om att STÄRKA EU, inte tvärtom. Varje röst till Europaparlamentet innebär att EU får mer att säga till om, på gott och ont. Ni som tror att en röst på ett missnöjesparti hjälper er i kampen mot EU, ni har blivit lurade!



"I just remembered I'm thirsty"

Min favoritmusik: Heaven And Hell


Den här skivan är himmelskt vacker och djävulskt bra, om ordleken tillåts. I mina ögon är detta Vangelis bästa platta. Det är vacker musik, härligt varvat mellan syntar, diverse slagverk och körer, ofta samtidigt. Första delen av första spåret, Bacchanale och tredje delen av tredje spåret, 12 O'Clock, är bevis för hur skön och intensiv Vangelis typ av musik är. Framför allt kören i den senare låten, The English Chamber Choir med sångerskan Vana Veroutis i spetsen, är så härlig att jag personligen känner det som att jag flyter iväg när jag hör musiken. Det händer för övrigt i de flesta av låtarna här.

Den här skivan är mest känd för tredje stycket i det första spåret, Movement 3, som några år efter att den här skivan kom ut (den kom 1975) blev signaturen för TV-serien Kosmos med Carl Sagan. Det är ett mycket vackert spår det också, dominerat av piano och kören, med små sköna syntslingor här och var som lägger till ytterligare en dimension till en redan härlig låt.

Det enda spår där riktig sång förekommer är det andra spåret, So Long Ago, So Clear, där sångaren i Yes, Jon Anderson, sjunger. Det är också den enda låt som inte direkt har med temat himmel och helvete att göra, även om Jon Andersons som alltid krystade texter berör gott och ont. Himmel och helvete är för övrigt ett kul ämne, att blanda in det religiösa i musiken utan att direkt sjunga om det religiösa eller en koppling direkt till någon gudom. Hela skivan är mer en sorts panreligiös hyllning till kampen mellan det vi kallar ont och gott. De högljudda eller kaotiska låtarna är uppenbarligen musikaliska skildringar av hur det går till dessa sidor slåss. Men vad som händer klockan tolv vet jag inte, bara att Vana Veroutis röst är fantastisk.

Som så ofta med Vangelis är det inte ljudmattor eller en vägg av ljud som slår emot en utan mer en våg som sköljer över en och får en att lyssna extra. För den som inte är van vid denna sortens musik kanske den kan upplevas som obehaglig eller till och med tråkig, men ge det en chans. Kanske ni ändrar åsikt efter att ha hört den här skivan, som för övrigt var min introduktion till Vangelis musik, via den TV-serie jag nyss nämns. Jag rekommenderar den här för alla villiga att ta steget fullt ut att bli musikaliska allätare på riktigt.



"Once we did play
How the past delivered you
Amidst our youth we'd dream away, away
"

torsdag 29 maj 2014

Koldioxidregleringen har lett till ökad försurning i städerna

Kära miljöflummare!

Läs detta inlägg på Watts up with that och begrunda er syn på regleringen av koldioxid. Det är nämligen så att när man införde dieseldrivna fordon, som har mindre utsläpp av just koldioxid, i London ökade utsläppen av direkt farliga partiklar och eftersom London ligger i en dal med North och South Downs omkring sej stannar luften här och det blir smog av det hela. Det finns en risk för att händelserna från början av 1950-talet, då många dog av smog, upprepas. Kanske är det redan här. Nästan 3600 invånare i London misstänks ha dött 2010 sen den nya koldioxidpolicyn infördes.

Här i Sverige är Göteborg i en liknande situation, en stad vid havet inklämd i en smal dalgång med berg som får luften att stanna till under långa tidsperioder. Etter värre måste det vara för Mexico City, som ligger på en höglandsslätt med ännu högre berg omkring. Los Angeles är i samma situation som Göteborg. Kanske detta är nog för att införa körförbud för privatbilism i de större städernas centrala delar. Fast då får vi faktiskt samtidigt införa gratis kollektivtrafik, med privata aktörer som alternativ. Kommunerna tror jag inte klarar av detta själva.

Så, nu har jag tagit upp eran tid. Gå tillbaka till er fantasivärld med regleringar av industrierna och avlyssningar av oliktänkande som ni så mycket omhuldar. Ni verkar ju älska kvävedioxid, denna gas som orsakar bronkit och kan ge astma. Kanske ni kan göra nån nytta nån gång, genom att bidra till att sänka halterna av gaser som faktiskt är farliga för miljön.



"Gauve Maria"

Utomjordingar - finns dom?

Inspirerad av senaste avsnittet av Kobra på SVT tänkte jag i all korthet diskutera utomjordingar och det som detta ords omnämnande för med sej. Talar man om att man tror på utomjordingar och att man har träffat dom blir många omkring en inte bara skeptiska utan också börjar förlöjliga en. Därför är det tur att jag inte träffat några utomjordingar, även om en hel människor jag mött i mina dar är för otroliga för att vara sanna. Men jag tror på intelligent liv på andra planeter. Nu är det så här att väldigt få av de planeter vi har hittat med hjälp av rymdteleskop och andra sökmetoder har uppnått den ålder som krävs för att livet ska ha kunnat utvecklas till vad vi kallar kulturer. Vår planet är nästan fem miljarder år och det har tagit livet här närmare fyra miljarder år att utveckla oss.

Det krävs nog åtminstone ett par miljarder års utveckling för att komma till samma nivå som vi har uppnått. Så om det finns liv bland de ca 3000 planeterna vi har upptäckt hittills i vår relativa närhet har detta liv på sin höjd kravlat upp på land eller ens det. Några utomjordingar som är avancerade nog att besöka oss och ändå bara träffar enskilda människor tror jag inte på. De skulle i så fall gjort som vi gör nu, skicka signaler om att de finns där och sen vänta på svar. När de fått svar skulle de bege sej ut i den riktningen svaret kommer ifrån, förutsatt att de har interstellär kapacitet i sina farkoster. Sen skulle de ge sej till känna för hela världen med sina farkoster. Inte bara smyga omkring. Jag kan förstås tänka mej diskret övervakning men på säkert avstånd då vi redan kan upptäcka saker i vår närhet.

Erövring, avståndstagande eller vänliga kontakter beror på sinnelaget hos de som styr. Skulle alla deras länder ligga bakom endera aktionen? Har de stöd hos de styrande? Många gånger när utomjordingar skildras i filmer och TV-serier utgår man, förmodligen för enkelhetens skull, från att det bara finns ett enda land med samma sorts människor på en hel planet. För egen del tror jag att det finns minst lika många länder som här på jorden om det finns en avancerad kultur på en annan planet. De har säkert utvecklats åt samma håll som vi har gjort, med alla fel och fördelar. Hur ser då dessa ut? Jag skulle tro att de är bipedala (tvåbenta med ett fint ord), har ett stort huvud, har fem långa fingrar på sina händer och är finlemmade som vi är.

Ja, jag tror de ser ungefär som vi gör. Det är vad jag tror är det bästa utseendet för att skapa avancerade kulturer på. En fyrbent varelse har helt enkelt inte samma förutsättningar att skapa såna här saker. Det finns smarta fyrbenta men de kan inte gripa om saker som vi kan. Så det finns många saker att tänka på om vi ska hitta avancerade kulturer ute bland stjärnorna. Så har vi det där med krig. Har de kunnat bevara sin kultur utan att spränga sej åt häcklefjäll? Det får vi kanske aldrig veta. Vad vi vet är att vi i vårt sökande efter intelligent liv i rymden har missat en sak. Finns det intelligent liv på vår egen planet?




"What's so civil about war, anyway?"

onsdag 28 maj 2014

Min favoritmusik: Energized


Foghats tredje album kom i början av 1974 och innebar början på bandets storhetstid. Den raka, råa röjarrocken från de två tidigare albumen finns kvar, men nu med en ännu tuffare attityd och fläskigare rytmer. Saker börjar falla på plats här. Lyssna bara på låtar som Golden Arrow och Honey Hush, två tunga rockpärlor som inte lämnar någon oberörd. Den senare är en gammal Big Joe Turner-låt. Till och med That'll Be The Day, en gammal Buddy Holly-låt, får här ett tuffare utseende.

Som titeln antyder är detta ett energiskt album. Det finns till exempel inte ett enda lugnt spår bland de åtta låtarna. Varje låt är enormt energidrypande och bara att sitta med foten och digga till dessa låtar är så krävande att det är lätt att få kramp. Susanne Lanefelt torde själv ha blivit uttröttad om hon valt denna skiva för sina knipövningar. Sista låten, Nothing I Won't Do, innehåller samma typ av riff som t ex Red Sky med Status Quo och en del av Beat It med Michael Jackson. Ett gångbart riff således.

Om du är osäker på vad Foghat står för inom rockmusiken så välj detta album som ditt första. Här har de funnit sin stil, den stil de skulle hålla i ca sex år till. Skönt också att höra hur bra även Dave Peverett är på sin gitarr. Rod Price är som vanligt i gasen med sin slide. Tony Stevens och Roger Earl på bas och trummor är som vanligt stensäkra. Denna information borde vara tillräcklig för att övertyga den rockintresserade.



"See the train comin' and I heard the whistle blow
Like a flash of' lightnin', the arrow shinin' gold
Felt so excited, left my troubles way behind
See the Golden Arrow go rollin' down the line
"

Dumheter världen över

Sida är i blåsväder igen. Det verkar som om biståndet till andra länder inte används på rätt sätt. Sen när har det gjort det egentligen? Jag får inte direkt känslan av att biståndet har kommit fram till rätt adress alla gånger. Korruptionen har man förstås fått bukt med men når hjälpen ändå ända fram?

Media (SVD i detta fallet) blåser upp historien om att Edward Snowden var spion. Det torde ha varit ganska klart att han var det. Var och en som lyssnat på de intervjuer han har gett har ju fått detta klart för sej, även om han inte uttryckt det i såna ord förrän nu. Medierna vill förstås göra sej en hacka på det faktum att han nu säger att han var spion.

Efter ännu ett massmord i Masshootingstan (USA) skriker folk nu högt igen, men denna gången är det inte vapenlagarna som är i rampljuset utan att kvinnor ser sej som objekt. De har förvisso rätt i sak, men inför samhället i stort är även män sedda som objekt. Värst vore väl faktiskt att ses som ett subjekt, aldrig mer än något i bakgrunden som ingen ägnar någon större uppmärksamhet. Det är som subjekt många sexmördare verkar se sina offer.

Boko Haram är en muslimsk sekt som alla rättrådiga och normalt tänkande människor bör ta avstånd ifrån. Deras hemska dåd, kidnappandet av flera unga flickor, har placerat dom på många länders och vanliga människors listor över organisationer som bör kväsas så snabbt som möjligt. Det blir såna här sekter när adekvat utbildning saknas, mina damer och herrar!



"Lördag hundutställning
söndag loppmarknad"

tisdag 27 maj 2014

Vår värld är full av kategoriseringar

Jag fortsätter klaga på utslaget av helgens val, nu med utgångspunkt ifrån det faktum att det var ett antal väldigt kategoriserande ideologier som ansågs vara de vinnande. Dessa ideologier är fördömande gentemot de som inte håller med dom. De anses vara politiskt korrekta eller inte, beroende på vem som säger det, men i mina ögon är allt som ses som populärt nog att vara i allmänhetens gemensamma sinne samtidigt politiskt korrekt, och då anser jag att det är dags att bryta det mönstret.

Att vara kritisk mot invandring och invandrare är i mina ögon politiskt korrekt eftersom det är en allmän åsikt som ses som sund. Likadant anser jag att vara kritisk mot ovanstående åsikt också vara politiskt korrekt. Medelvägen verkar inte lika poppis. Extremer, ytterligheter för er som inte kan svåra ord, blir alltmer populära. Dag och natt, svart och vitt, är politiskt korrekta sidor. Den gyllene medelvägen, att tänka kritiskt, se världen för vad den är istället för att tvinga på världen sin syn, är inte nåt att älska precis för dessa människor.

Jag märker nu att jag själv kategoriserar. Jag sätter dessutom invandrarfientliga och invändrarvänliga i samma grupp, vilket faktiskt verkar rätt och riktigt på nåt vis. De utgår från samma grupp människor men egentligen vill de inte ha immigranter nånstans nån av dom. Åtminstone om man får tro fördomarna om vanligt folk. Inte ens de som vill ha invandringen intakt verkar tycka om utlänningar alla gånger. Man utgår från att alla andra områden ska ta hand om immigranterna, bara man själv får slippa göra det. Not in my back yard eller nimby, som det heter på engelska.

Detta är helt naturligt att känna så inför det okända. Men är man normal försvinner denna olustkänsla när man träffar och lär känna andra människor. Därför är det konstigt att det finns så många som fortsätter vara fientliga eller misstänksamma mot vissa immigrantgrupper. För det är vissa grupper man ogillar, och i vissa fall är det befogat att vara misstänksam. Folk med religiösa förtecken är inte populära här i det på pappret sekulära Sverige. Framför allt är det islam som får en del människor att sparka bakut.

Islam är ganska annorlunda och kulturen de som är muslimer har med sej är fundamentalt annorlunda mot vår här i Norden. Detta är verkligen det okända och därför har många all anledning att vara osäkra och misstänksamma. Men att sprida förutfattade åsikter hjälper inte. Inte alls. Det spär bara på oviljan att lära sej om andra människor, vilket ju är vad många ideologer vill.

Men den värsta formen av förutfattade meningar är dock inte rädslan för det okända utan rädslan för mänskligheten och utvecklingen mot ett modernare samhälle. Detta kallas neomalthusianism och yttrar sej i att mänskligheten förökar sej för mycket och tär på planetens resurser. Därför är det önskvärt att så få människor bebor planeten som möjligt. Nu har vi alltså gått från misstänksamhet till uttalad fascism där vissa människor anses vara i vägen för "de utvalda". Helt utan att kunna bevisa dessa teser, som faktiskt har alla möjligheter i världen att bli värre än nånsin nazisternas illdåd, gör bland annat Romklubben stor affär av detta att mänskligheten är ett hot mot planeten vad vi än gör.

Vi är på god väg att skapa ett samhälle världen över där vi och dom verkligen är det gällande. Eller snarare vi MOT dom. "Dom" är folk som inte har så mycket att röra sej med, inte heller har de så mycket att säga till om. Fascism, i detta fallet smygfascism, tycks vara framtidens melodi. Låt oss bara hoppas att Thomas Malthus idéer aldrig blir verklighet. Då blir det värre än nånsin de främlingsfientligas, nationalisternas och isolationisternas idéer.



"Amandla!"

Min favoritmusik: Ma Kelly's Greasy Spoon


1970 var året då Status Quo satte segel mot framgång och ära med detta album. Man lämnade den hiskeliga psykedeliska popen bakom sej och gick över helt till bluesrock och så småningom även till den boogierock man skulle bli känd med. Detta album är mer åt tidiga Kinks eller Troggs med ganska rå hårdrock för sin tid, men i övrigt spretar skivan i alla riktningar. Här finns till och med lite folkmusik och vanlig pop.

Man skulle kunna tycka att just för att de bytte musikstil från psykedelisk pop till bluesrock från en platta till en annan att de skulle vara helt kassa i början. Det är de inte alls. De låter aningen osäkra förstås och spelar ibland därefter men det låter bra och nästan varje låt är också riktigt bra. Det hörs att de har övat på detta en tid för de är inte helt gröna. Det är faktiskt de lugnare låtarna som låter osäkra.

Francis Rossi har verkligen fattat att hans gitarr ska användas för att spela solo på. Rick Parfitt har funnit sin plats som rytmgitarrist med tunga taktfasta slag mot strängarna. Alan Lancaster kör sina fina drag på basen och skriver små fina låtar om familjeliv och sina känslor inför att leva i ett sådant förhållande. John Coghlan spelar mycket bättre nu när han får spela den musik han alltid vela spela.

Den ende som inte tycks känna sej hemma är Roy Lynes, organisten. Tidigare har hans orgel dominerat musiken men han verkar inte riktigt gilla situationen. Mycket riktigt lämnade Lynes bandet efter denna skiva. De övriga fortsatte som en kvartett.

Jag kan peka ut ett antal låtar som är väl värda att lyssna på: Spinning Wheel Blues, Shy Fly, April Spring Summer And Wednesdays, Junior's Wailing och Lakky Lady. Speciellt Junior's Wailing har en intressant historia. Den är skriven och ursprungligen framförd av bluesrockbandet Steamhammer. Quos version är ganska trogen originalet, men är skramligare och ger mer pubkänsla. Detta är inte en platta att börja resan in i Status Quo med. Den bör du skaffa när du lyssnat på några skivor från deras storhetstid på 1970-talet. Då förstår du bättre varifrån Status Quo kommer.



"And now the dawn is breaking
I see the dawn is breaking
And life seems very good to me
I see your face is smiling
Your bed looks warm, inviting
I feel your hand walk over me
"

måndag 26 maj 2014

Dagen efter

Det gick inte så bra för Piratpartiet i valet till Europaparlamentet. Ytlighet, opportunism och frågor som är aktuella för stunden var tydligen viktigare för det svenska folket än de riktiga EU-frågorna. Nationalism, genusfrågor och små miljöfrågor passar bäst inom respektive medlemsländer, inte på internationell nivå. Det låter kanske som att jag är en dålig förlorare, till viss del är jag väl det också, men det verkar som att medierna lyckats i sitt uppsåt att få fram sina kelgrisar på Piratpartiets bekostnad. Kelgrisarna är förstås F!, SD och MP, opportunisternas egna partier.

Folk har inte förstått att det är ett internationellt val det är fråga om, eller så tror de att de kan uttrycka sitt missnöje genom detta val. Visst, det är deras rätt att uttrycka sitt missnöje, men då har de inte fattat vitsen med EU-valet. För vitsen är ju att man ska arbeta i EU, antingen för att stärka den eller försvaga den. Inte motarbeta den hemifrån genom att rösta på isolationister och nationalister, kort sagt opportunister. Jag grämer mej inte så mycket över att PP förlorade sina två platser, utan mer för att kortsiktigt tänkande än en gång trumfat över rim och reson. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det just såna människor som styr agendan bland politiker och opinionsbildare.

De som röstat fram MP till nya höjder, röstat in F! och SD i Europaparlamentet kommer snart att märka att deras kandidater snabbt blir förförda av makten och härligheten. Vad som händer i nästa val återstår att se. Mitt råd till alla som nu tänker rösta i höstens val är som följer: Rösta på vad du vill men tänk efter vad det är du röstar på. Är verkligen det parti du sett ut "ditt" parti? Jag anser att minst 90 % av alla åsikter man själv har ska stämma överens med det parti man sympatiserar med, annars kan lägga det åt sidan och rösta på nåt annat.

Helst borde man rösta på sunt förnuft men sånt finns inte inom politiken, tyvärr. Men vi kan trösta oss med att politik inte har nån reell påverkan på samhället i det långa loppet. Bara vi slipper alla naiva åsikter om invandringen, klimatet och genusfrågor som sprids i medier, såväl gammelmedia som så kallade alternativa mediekällor. Naiviteten kommer sej naturligtvis av okunskap om det man har åsikter om. Missnöje kommer också av okunskap och oerfarenhet. Det märks inte minst hur okunniga alla är som röstat på alla dom partier som fått nya platser i EU-parlamentet nu. Med risk för att verka arrogant, det är inte lätt att sitta på stor kunskap i dessa tider där ignorans och naivitet dominerar mediebruset...



"Kommer dom att komma in i riksdagen?"

Skräpmat?

Vi äter för mycket, inte fel sorts mat. Det är inte vad vi äter utan hur vi äter och hur vi rör oss som är problemet med oss. Fettet är inte boven, inte heller sockret. Vi måste finna en bra balans mellan vårt ätande, dvs det beteendet vi har när vi äter, och vårt rörelseschema. Vi kanske inte blir smalare direkt av att ändra vårt beteende men om vi bara har tålamod nog går det i sinom tid.

Howard Bloom hävdar att skräpmat inte existerar. Det tror jag han har rätt i. Man kan äta vad man vill på Burger King och liknande ställen, och må bra på kuppen, bara man äter med måtta samt äter lugnt och metodiskt. För egen del är detta svårt då jag är präglad på vårt moderna sätt att leva; äta snabbt, sova snabbt och arbeta snabbt. Från och med i morgon ska jag försöka leva långsammare, utan att stressa för att det går långsamt. Sen ska jag försöka äta mer balanserat och mindre portioner.

Men jag äter ingen skräpmat. Skräpmat blir det bara om man äter för mycket och för lite rörelse före och efter. Kalorier ska man inte heller räkna. Om man ska räkna något så är det kilojoule och då endast för att se till att man får tillräckligt.




"She came with excellent references"

söndag 25 maj 2014

Vad rasister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister och miljöalarmister har gemensamt

Rasister, främlingsfientliga, religiösa fundamentalister och miljöalarmister styr agendan nu för tiden och det verkar inte finnas någon ände på vad för dumheter de kan tänkas komma med. Lars Bern har fångat detta väldigt bra i sitt senaste inlägg på sin blogg. Det är ganska skrämmande att se dessa i grunden likartade synsätt på världen, att se hur de lägger under sej folkgrupper en masse. Det de har gemensamt är att kunna styra över så många människor som möjligt och de som inte håller med brännmärks på olika vis. Såna här människor sätter demokratin både ur och på spel med sina metoder och skadar folks förtroende för politiker ännu mer.

Vår moderna adel sitter i diverse parlament och de som vill in har inte vanligt folks väl och ve för ögonen utan vill vara med och leka politik. Se bara på Sverigedemokraterna. Så fort de kom in blev de likadana som alla andra. Att de får fortsatt förtroende bland så många beror nog främst på nyhetens behag, de ses fortfarande som uppstickarna. Men ge dom några år till så märks det nog att de bara vill åt makten och härligheten som alla andra. De vill rida på våra ryggar och struntar snart i sina politiska ideal. Miljöpartiet har lyckats hålla sina siffror uppe främst för att majoriteten av alla journalister är just miljöpartister och på så vis kan påverka opinionen i den riktningen.

Men som sagt, de har en sak gemensamt alla dessa ideologier och det är att kväsa oppositionen. Oppositionen är inte politisk utan består av rim och reson, de som verkligen kan nåt. De som vet att världen inte förändras för att politiker gör nåt utan att den förändras trots politikerna. För det är tjänstemän, akademiker, arbetare som får världen att förändras. Många av oss förleds att tro att politikerna och den politik en regering råkar föra verkligen har förmågan att styra ett land, men de är egentligen bara verktygen som gör det sista arbetet när det verkliga arbetet redan har utförts av andra. När vi nu röstar in nästa omgång snyltare i såväl EU som våra nationella parlament får vi väl önska dessa blodsugare lycka till. Vi andra kan bara leva våra liv som förut.




"Christianity, judaism, islam and hinduism - 
we put the fun in fundamentalism. 
We put the mental in there too"

Min favoritmusik: Foghat (Rock And Roll)


Det häftigaste med denna skiva är egentligen omslaget, som på ett skämtsamt vis illustrerar rock'n'roll. Men musiken är minst lika schysst. Road Fever, Feel So Bad och Long Way To Go är de tre bästa låtarna här, men de övriga sex är väldigt bra de med. Detta album är från 1973, samma år som Status Quo befäste sin storhet i England och Nazareth såg till att göra Dunfermline i Skottland till hårdrockens huvudstad för en kortare tid. Foghat 1973 års album är inte lika bra som debuten men har samma energi och ös, med lite mer rock än blues.

Peverett & co verkar ha fått blodad tand också av framgången med debuten för man har inkluderat sångkör och blås i vissa av låtarna, speciellt Ride, Ride, Ride och tidigare nämnda Road Fever. Det är också på denna platta Rod Price visar sitt kunnande med sliden på allvar. Dave Peverett sjunger bättre här än på debuten, förmodligen för att han har blivit varm i kläderna och har funnit sin nya stil, drygt två år efter han lämnade Savoy Brown. Speciellt i What A Shame hör man hans härliga röst. Den låten har dessutom ett politiskt budskap om att svarta och vita bör kunna lyssna på varandras musik och gilla den för den är i grunden samma musik.

Det jag enda ogillar med plattan, och det är egentligen bara en liten struntsak, är att sista låten Couldn't Make Her Stay är för kort. Den känns helt enkelt ofullbordad, som om de tog vad man hade och gick in i studion med den trots att den verkar sluta mitt i. Resultatet är visserligen en riktig bluesrockpärla, men den borde varit längre än strax under två minuter som den är nu. Men det är väl jag som griper efter halmstrån och överdriver det kritiska tänkandet. Musik ska avnjutas, inte sönderdelas i småbitar som sen granskas med lupp. Sätt på den här plattan och njut av engelsk bluesrock från tidigt 1970-tal som blev ganska stort i USA.



"Good music on the radio,
A whole lotta people don't wanna know
They say that black is black and white is white
You can't cross over 'cause it don't seem right
Ain't it shame, ain't it a pity
The bluebird's gone from the windy city
"

lördag 24 maj 2014

Ännu ett inlägg om religion

Jag tänker ta upp lite gammalt material från min egen källare om min syn på religion. Ett axplock på det jag skrivit förr i tiden finns länkade här nedan. Från början av 2011 skrev jag om min syn på och sammanfattning av religionernas historia:
Sen har jag skrivit om problemen med religionerna. Det blev många inlägg:
Jag har skrivit många inlägg om religion och det orimliga i många religioner. Men jag är själv väldigt stolt över mitt inlägg om Bhagavad Gita och psykopatin denna skrift lär ut.

Ett inlägg jag är förvånad över att ingen muslim har utfärdat en fatwa emot mej för är det om Muhammed ska ha existerat eller inte. Sen väntar jag fortfarande på miljörörelsens reaktioner på mitt utspel om att den skulle vara en religion. Jag sitter här vid en dator nånstans i världen och väntar på världens reaktioner. Alltmedan religioner fortsätter skapa oro i världen.





"Science is the belief in the ignorance of experts."

Min favoritmusik: Quo


Det finns två plattor med Status Quo på min lista över absoluta favoritalbum. Denna skiva, från 1974, är ett veritabelt mästerverk. Åtta låtar (nio med singelbaksidan Lonely Night som är med på den remastrade CDn) som är så sköna att det skär i mej ibland av lycka över att bara få lyssna på dom. Quo börjar också rätt rått, med röjarlåten och publikfavoriten Backwater. Det är utan tvekan en av deras bästa låtar och en av få de spelade in under denna tid med en synt, troligtvis en mellotron. Den hörs bakom Rossis gitarrsolo i slutet.

I övrigt är det piano som gäller bland klaviaturen som gästspelar, för detta är ju ett gitarrband. Det jag mest tänker på när jag hör denna platta är dock den taktfasta rytmen, den som är så taktfast att en metronom kan ställas efter den. Det enda man kan klaga på är Alan Lancasters sångröst, som inte direkt är nån höjdare, och den hörs i minst en låt för mycket. Den funkar bra i röjarlåtar som Backwater och Don't Think It Matters (som för övrigt har världens bästa riff!), men mer tunga rocklåtar som Drifting Away och Just Take Me passar inte hans stil. Den förra är dessutom mer än han egentligen klarar av.

Bästa låten är Slow Train, en knappt åtta minuter lång boogiefolkrocklåt. Den har klara folkrocktendenser som påminner om Steeleye Span i deras bästa stunder. Tvärtemot titeln är detta en snabb låt där herrar Rossi och Parfitt faktiskt får briljera med sina gitarrer, vilket de sällan gör. De föredrar att vara mer subtila. Men lyssnar man noga hör man hur genialiskt de spelar. Det spelar till synes enkelt men man hör på andra artister som spelar Status Quos låtar hör hur svårt dessa andra har för att återge låtarna.

Singeln skivbolaget Vertigo valde var Break The Rules, en rockabilly-aktig glad låt med såväl honky tonk-piano som munspel. Man kan förstå skivbolaget. En gladrocklåt gillas alltid av den stora populasen. Bandets eget val, Backwater, är tyngre och mörkare i tonen. Två låtar har jag inte nämnt hittills, Fine Fine Fine och Lonely Man. Den förra är en glad countryrocklåt och den senare är en lugnare rocklåt i samma stil som The Rolling Stones Angie, fast mycket, mycket bättre.

Den här plattan rekommenderas starkt för den som gillar ös, röjarrock och raka rör. Du lär inte bli besviken. Spela den högt och bara njut.



"I wrote a rockin' song, gonna sing it at the station
I'll finish all the words when I reach my destination
I guess it doesn't matter
As long as I can get my head down in the sun
"

fredag 23 maj 2014

Historiehörnan: Svastikans tidigaste historia

Svastikan, hakkorset, är en gammal symbol för tur, lycka, livet, solens gång på himlen. Nazisternas förvrängning av denna symbol tänker jag lämna därhän. För övrigt anser jag att ett förbud mot svastikans användande bara gör att den än mer cementeras som ondskans symbol. Vi borde ta tillbaka den och använda den på rätt sätt, som man gör i Indien. Men det är inte i Indien vi har de äldsta spåren, även om det är här de allra flesta tidiga spåren finns. Indusdalen under tidig bronsålder är full av svastikor och får man tro dagens användning av symbolen så var den en lyckosymbol redan då.

Men ännu tidigare finns svastikan bland folk i sydöstra Europa, för ca 7-8000 år sen i den så kallade Vinčakulturen som bebodde ett område som motsvarar delar av dagens Rumänien, Serbien, Makedonien, Bulgarien och Bosnien. Den ingår i vad man skulle kunna kalla en protoskrift, alltså tidiga försök att återge tal på pränt.

Bild från Wikipedias artikel om Vinčakulturens protoskrift.

Jag skriver detta kortfattade inlägg eftersom nån tok sprejat en svastika på Dror Feilers hemmadörr. Svastikan får inte fortsätta vara ondskans symbol. Vi måste ta tillbaka alla dessa tecken som felaktigt använts av alla elaka människor världen över. Svastikan är en lyckosymbol, ett tecken på godhet. Låt oss hoppas på att så sker nån gång i framtiden. Men låt oss för den delen inte glömma bort hemskheterna som utfördes med denna symbol på en fana.



"Got it in me, I've got it in me,
Ain't gonna quit until it all comes out.
Gonna do it, ain't nothin' to it
Just shake my hips, throw my head back and shout...
Been a long education
But my homework is done
"

Min favoritmusik: Foghat


Foghat är ett engelskt bluesrockband som inte många här i Sverige känner till, tyvärr. De låter, eller snarare lät, som en blandning mellan Status Quo och Savoy Brown. I USA var de ganska stora under 1970-talet men i hemlandet, som de lämnade när succén var ett faktum, föll de så småningom i glömska. Sångaren och gitarristen Dave Peverett, med smeknamnet Lonesome Dave, var sångare i Savoy Brown men när den ständigt ombytlige bandledaren Kim Simmonds ville byta stil något tog Peverett med sej basisten Tony Stevens och trummisen Roger Earl och rekryterade Rod Price från ett annat band och tillsammans bildade de Foghat, ett namn som lät kul bara.

De spelade in första plattan 1971 och fick en oväntad framgång med den och uppföljaren i USA. Jag kan förstå det för denna platta är något av det bästa en grupp har presterat i debutväg. Det är simpel bluesrock färgad med lite boogierock och poprock, men ändå känns detta som en skön resa för öronen. Det märks att deras hjältar är bluesmänniskor som höll på under 1950-talet och framåt, som Willie Dixon och Chuck Berry, för det är raka rör i deras anda. Framför allt när de gör just covers på deras låtar, I Just Want To Make Love To You respektive Maybellene.

Hela plattan andas 70-tal och känns förvånansvärt modern trots den relativt dåliga inspelningskvaliteten. Någon direkt favorit har jag inte, det finns delar i varje låt som håller väldigt hög klass, men skulle jag tvingas nämna någon speciell kan jag säga att jag håller Sara Lee ganska högt. Detta är en debutplatta du kan skaffa om du verkligen gillar bluesrock. Dessutom, gillar du slide så lyssna på Foghat. Rod Price håller oerhört hög klass på alla deras 70-talsplattor.



"When my picture's in a frame
In the fool's hall of fame
There'll be no one you can blame but me
"

torsdag 22 maj 2014

Min favoritmusik: On The Level

1975 års bästa skiva, tillsammans med Queens A Night At The Opera och Vangelis Heaven And Hell. Men detta är ingen bombastisk, omväxlande och skojfrisk platta. Detta är en skön inblick i röjarrockens paradis. Det är kanske inte pubrock men inte långt ifrån. Dave Edmunds har säkert lyssnat en och annan gång på de låtar Francis Rossi skrivit, I Saw The Light låter ganska mycket Edmunds. Det är skramligt, lite sjabbigt, fullt av inklippt studiosnack i början på vissa låtar, möjligen för att ge lyssnaren en inblick i hur Status Quo arbetar och resonerar som band. Kort sagt, ett röjarrocksalbum.

Detta är ett album som bäst avnjutes utan något annat ljud i rummet. Låt skivan drabba dej för det kommer den att göra. Första spåret, Little Lady, ser till att så sker. Den är både snabb och spännande. Rossis solo i mitten av låten är ett av de bästa solona nånsin, alla kategorier och genrer inräknade. Ska man vara rättvis bjuder inte On The Level på nåt nytt, speciellt inte för att vara Status Quo. Här är deras namn verkligen passande, läget oförändrat. Men det är spännande musik och den känns fräsch, framför allt som skivan saknar syntar och orglar. Syntarna vid denna tid lät minst sagt fjantiga så det är bara bra att såna inte är med. Detta är ett mer avskalat album och det låter också lite tunnare i ljudbilden än de album som kom före och efter.

Den avslutas med en Chuck Berry-cover, Bye Bye Johnny, och i Quos version blir låten ösigare än i någon annan artists version. Detta är en platta väl värd att lyssna på flera gånger på raken. Den bjuder på bluesrock, lugnare folkrock och stenhård rock'n'roll. Skaffa den nu!



"May I be wiser, yes, than most men will ever be?
May I be younger most of the time
"

5:2 - Glöm inte bort att räkna kilojoule!

5:2-dieten är populärare än nånsin och den verkar funka också, för många människor. Men kom ihåg, det är inte längre kalorier som räknas, det är joule. Joule är enheten för energi. 250 kilojoule (kj) motsvarar ungefär 60 kalorier. Eftersom joule är enklare att beskriva energi på tycker jag det inte är mödan värt att hålla fast vid kalorier. Så ut och beräkna kilojoule!




"That's all gone!"

onsdag 21 maj 2014

Bra sagt av Lennart Bengtsson

Jag har hittills undvikit att ta upp bråket kring professor Lennart Bengtsson, för övrigt den bäste klimatforskare vi har i Sverige, men nu går det inte längre. Han har skrivit ett öppet brev som fungerar som en programförklaring och detta har hamnat på såväl Klimatupplysningens blogg som Lars Berns egen blogg.

Som en aptitretare citerar jag detta stycke ur hans text:

"Tyvärr är det ändå inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte. Härtill kommer all osäkerhet om världens framtid. Detta inses av alla om vi förflyttar oss tillbaka i tiden och därifrån ser vad som verkligen hänt. Som Daniel Boorstin uttryckte det: ”The greatest enemy of knowledge is not ignorance, it is the illusion of knowledge”."

Forskningen har spårat ur, inte bara inom detta fält utan många andra. Mycken forskning har politiserats, detaljstyrts av företag, professionella tyckare, aktivister och politiker samt urholkats av rädslan för att inte få mer pengar till sina institutioner. Risken är att detta fortsätter, kanske till och med eskalerar. I Sverige har vi redan problemet med läkemedelsindustrin som är på fallrepet och som riskerar att helt raderas ut. All annan större industri har antingen helt eller delvis sålts av till utlandet, eller ingår i större internationella konglomerat. Så har skett i många andra länder också. En giltig fråga i sammanhanget är vilka som äger allt detta.

Vem äger debatten kring klimatfrågan?



"Nån näsa vill jag inte ha"

Säreget och dumt från klimathotshållet

I en debatt ska man vara saklig och inte sänka sej till invektiv och dumheter när någon kommer med uppenbar rappakalja som inte håller måttet rent faktamässigt. Men nu finner jag att har svårt att hålla mej, speciellt som personen ifråga, Eva Franchell, har levererat liknande rappakalja tidigare. Nu kommer hon med påståendet att översvämningarna i Bosnien och Serbien är orsakade av klimatförändringar. Såvitt jag förstått var det regn och dålig jordmån som orsakade denna katastrof. Att klimat förändras har ingen egentlig betydelse för hur vädret gestaltar sej från månad till månad. Det är inte mängden vatten som avgör hur stor katastrofen blir utan hur vi människor bygger och var vi bygger.

Vi människor har nämligen förmågan att bygga bra bostäder när vi vill, men oftast blir det hus som fungerar för stunden. Det bevisade våra förfäder för flera tusen år sen att det gick att bygga bra förr i tiden, med endast trä och sten. Man byggde på pålar och långt från områden som ofta drabbades av översvämningar, som naturligtvis var lika vanliga för tusentals år sen som de är idag. Det är bara vår rapportering av dom som har ökat i takt med bättre kommunikationsmöjligheter, inget annat. Men Franchell är klimathotstroende, i brist på annat ord, och i hennes värld existerar bara de problem som hon ser framför sej. I samma värld ingår också hårda regleringar, starkare intrång från statlig sida och mindre individualism.

Visst är det hemskt vad som skedde på Balkan men att skylla på klimatförändringar är som att beskylla korvförsäljaren för att hemmalaget förlorade senaste matchen. Korven var kanske dålig, laget var dåligt men dessa händelser hänger inte ihop. Inte heller hänger det myckna regnandet och klimatförändringar ihop. Det förra är ett typiskt väder och det andra sker hela tiden, oavsett om det regnar mycket eller litet. Det enda vi kan skylla på är att vi bygger för dåliga hus och på fel platser.



"I wanna leave some happy 
woman living on"

tisdag 20 maj 2014

Vetenskapshörnan: Hur många lämnade Afrika?

Kanalen Axess är en väldigt bra kanal för oss som är intresserade av kultur, historia, naturvetenskap och reella diskussioner inom politik och ideologi, även filosofi. Härom dagen hade jag förmånen att se första delen i en miniserie om människans historia, presenterad av den eminenta dr Alice Roberts, och jag blev inte besviken. Människans långa färd har hittills varit ett rent nöje att se och uppleva. Vi får följa med till områden där de genetiska skillnaderna är som störst idag, nämligen södra Afrika, Namibia och Botswana, men också östra Afrika. Härifrån tänker man sej att folk sen rörde sej norrut för att söka sej nytt land för ca 130,000 år sen. Asien nåddes för ca 100,000 år sen. Men jag har ändå ett par frågor som jag tycker inte besvarades i programmet. Den första frågan är från ett segment som jag nog måste förklara för er som inte sett programmet.

Alice Roberts var i Israel och visade ingången till en grotta, Shkulgrottan, där tio skelett har hittats omsorgsfullt nedgrävda. Hon liksom många andra menar att eftersom dessas genom inte helt stämmer överens med dagens genuppsättning i världen så är dessa en evolutionär återvändsgränd. Men det är konstaterat att de ändå är rätt lika dagens populationer så de som begravde de tio här vid grottans ingång torde ha gått vidare i tillvaron och stötte kanske på andra hominider. De är vitt spridda dateringsmässigt, 70,000-120,000 år och de har inte riktigt samma utseende som dagens människor. Så frågan är: Vilka begravde dessa tio individer och vart tog de vägen? Roberts menar nämligen att vi alla ca sju miljarder människor som har vår härstamning numera i Europa, Asien, Australien och de båda amerikanska kontinenterna kommer ur en enda stam. Åtminstone anser hon att det är tänkbart.

Den viktigaste frågan är dock: Hur många lämnade Afrika? Underfrågorna är när och var de tog sej över till Asien. Vi måste ställa dessa frågor eftersom vi måste utgå ifrån de skillnader som ju finns mellan alla människor i världen utanför Afrika? Den skillnaden är faktiskt ganska stor. Se bara på våra utseenden och våra kroppar. Dessutom är inaveln inte så stor. Visst kan vi ha blivit av med en del inavel genom blandningen med neandertalare och denisovaner, men ändå skulle detta inte ha räckt med den enda stam Roberts tänker sej att vi alla härstammar ifrån.

Vi kanske ska börja fundera på hur stor en stam är. Från skriven historia känner vi till att stammar kunde vara flera tusen individer utspridda över flera klaner och indelade i mindre enheter, t ex byar eller mindre gårdar. Ett antal tusen människor kan jag gå med på att vi härstammar från. Än så länge är genetiken en relativt ny vetenskap så hur många det var som faktiskt lämnade Afrika kanske kan avslöjas i framtiden. När och var kanske också får sina förklaringar. Hittills har det stått mellan Bab el-Mandeb (Tårarnas port) vid infarten till Röda havet och Sinaihalvön längre norrut i samma område. När är nog svårare. Hittills visar all forskning på att vi härstammar från Afrika med början för ca 160-200,000 år sen och att vi genomgick ett genetiskt stålbad för ca 60,000 år sen.

Minst ett par tusen människor lämnade Afrika och det tog inte slut där, för genom historien har många lämnat Afrika och även återkommit och beblandat sej med varandra. Det kan således vara svårt att utröna exakt hur det gick till när vi lämnade Afrika. Dessutom har långt ifrån alla människor DNA-testats. Kanske finns det genetiska överraskningar där ute? Vi får se.



"Det är nån som kidnappar små, små barn
och torterar dom med tuggummivåld"

Mina tio favoritskivor

Här listar jag nu mina tio favoritskivor och samtidigt får den ärade läsaren en inblick i min musiksmak, såvida inte mina inlägg om mina favoritskivor har gjort ett varaktigt intryck. Mina favoriter är resultatet av flera års lyssningar och granskningar, samt en genomgång i mitt huvud av hur jag reagerat på musiken. Ingen speciell ordning, den får du lista ut själv utifrån mina korta recensioner i de andra inläggen. Jag tänker inte heller tala om skälen för min lista. De framgår i min presentation av respektive skiva.

Moving Pictures - Rush (1981)

Blue For You - Status Quo (1976)

Love Over Gold - Dire Straits (1982)

Time - Electric Light Orchestra (1981)

Selling England By The Pound - Genesis (1973)

Demons And Wizards - Uriah Heep (1972)

Heaven And Hell - Vangelis (1975)

Jailbreak - Thin Lizzy (1976)

Quo - Status Quo (1974)

A Night At The Opera - Queen (1975)




"In held twas in I"

måndag 19 maj 2014

Rikare javisst!

De rika blir rikare. De får gärna bli rikare, men inte på andras bekostnad. De får gärna behålla sina rikedomar, ingen ska ta ifrån dom deras pengar, förutsatt att de förtjänat dom på hederligt vis. Vad som behövs är att fler får chansen att bli rika. All världens fattiga behöver också bli rika. Kanske inte nödvändigtvis bli ekonomiskt rika, utan snarare ekonomiskt oberoende med allt vad det innebär. Man behöver inte kunna köpa sej en ny bil varje gång man tröttnar på den gamla. Det räcker med att kunna gå i en affär och välja ut det man vill ha utan att behöva tänka efter om pengarna räcker till.

Det sättet att resonera inför pengar och användandet av pengar är mycket bättre än såväl det borgerliga som det socialistiska sätten att resonera på. Det kombinerar välfärdstänkandet med omtanke utan att någondera sättet blir lidande. Men ideologerna bakom respektive ideologi kanske lider eftersom de med detta sätt att tänka blir akterseglade. Förhoppningsvis. Det är bra att nya ideologier kommer in och ruskar om.

Jag har inget emot rika människor. Jag har inget emot att själv bli rik. Inte heller har jag nåt emot att se rika människor visa upp sin rikedom. Men de rika ska inte trycka sina rikedomar i ansiktet på andra, och fattiga ska inte överdriva sin misär för att samla "poäng". Att vara rik kan man vara på många olika sätt, det gäller att förstå hur man kan bli rik, vare sej det rör sej om pengar, erfarenhet eller hälsa. Men rika ska vi alla bli.



"My bills are all due and the babies need shoes
But I'm busted
Cotton is gone down to a quarter a pound
And I'm busted
"

Den krymper!

Orden jag skrivit i rubrikraden är från filmen "2010 - året då vi får kontakt" där Roy Scheiders rollfigur vänder sej om för att se på planeten Jupiter som drar ihop sej mot sitt eget centrum. Där har det fenomen som beskrivs i såväl filmen som boken (skriven av Arthur C Clarke) börjat i jätteplanetens röda fläck då de underliga monoliterna omformar planeten till en stjärna. Nu har man kunnat konstatera att planetens röda fläck faktiskt krymper på riktigt. Några monoliter syns dock inte till, trots högupplösta foton från Hubble.
Den krymper! Bild från NASA.



"Möbler repeterar man bara"

söndag 18 maj 2014

Historiehörnan: Åland hade en stor hall

Hall är det fornnordiska ordet för hov och användes både om själva huset och om verksamheten stormannen ifråga hade. Nu har en sådan tidigmedeltida hall hittats på Åland. Måtten är smått fantastiska, 40 gånger 12 meter, totalt 480 kvadrat. Byggnaden är mer lik de svenska och danska hallarna från samma tid, vilket indikerar att Åland hörde till den skandinaviska sfären redan för över 1000 år sen. För den som är insatt i Ålands geografi finns huset norr om Saltviks kyrka.
Saltvik ligger på den norra delen av Åland, ganska så rakt norrut från Mariehamn. Någonstans norr därom finns alltså hallen.
En mer ingående diskussion förs på historieforumet Skalman och chefsarkeologen Kristin Ilves har en egen blogg om fynden. Fynden tyder på att området användes från 500-talet till 1000-talet. Kanske var det någon form av centrum för ett lokalt rike?



"Det här är för dyrt för oss"

Min favoritmusik: Moving Pictures

Den här skivan är på min tio-i-topp-lista över favoritskivor (kommande inlägg) och den är minst sagt fantastisk. 1981 kom denna platta och den känns fortfarande väldigt fräsch. Sju låtar som smeker öronen under ca 40 minuter, från fyra till ca elva minuter per sång. Det som är utmärkande för de skivor jag gillar allra mest är att det egentligen inte finns någon riktigt dålig sång här utan alla passar in väldigt bra, även de jag inte är hundraprocentigt säker på att jag gillar. Varje skiva har en lite sämre del, men mina favoritskivor har bättre passande "sämre" låtar.

Musikaliskt växlar skivan från rock över progressiv rock till reggae och ska. Jazz och pop ingår också i ljudbilden, men förekommer endast sparsamt.

Det är på denna platta en av Rush mest kända låtar, Tom Sawyer, finns. Den inleder plattan genom att drabba lyssnaren direkt. Man får liksom ingen chans att värja sej mot dess framfart och innan man hunnit hämta sej har låten fått sin slutgiltiga karaktär med allt vad låten innebär, en beskrivning av en modern rebell som arbetar inifrån för att förändra (förbättra?) samtiden. Min absoluta favoritlåt här är The Camera Eye, en elva minuter lång titt på folk och fä i New York och London, sedda som genom ett fisköga i en kamera.

Alla låtarna är noterbara, inte minst den instrumentella YYZ och Witch Hunt. Den sistnämnda är tredje delen i en trilogi om fyra låtar(!) och den handlar om hur våra fördomar blir till skräckpropaganda. Alltihop blir en fantastisk låt som känns väldigt angelägen och modern i våra tider när man nästan förväntar sej hötjugor och facklor varje gång något händer i Europa. Den förstnämnda är som sagt instrumentell och inleds med en spelad version av morsekoden för Torontos flygplats. Denna låt är väldigt härlig att höra, framför allt live och med ett trumsolo från Neil Peart.

Limelight har en speciell plats på skivan i det att den handlar om Neil Pearts egna olustkänslor inför att helt plötsligt vara en kändis. Man lider med honom samtidigt som låtens lite hårdare stil antyder att även de övriga i bandet, Alex Lifeson och Geddy Lee, inte heller tycker om celebritetsstatusen de fått genom framgångsrika plattor alla gånger. De låtar jag hittills inte nämnt är Red Barchetta, en sorts dystopisk framtidsskildring där bilar som kör för fort råkar illa ut, och Vital Signs, en låt jag faktiskt inte förstår mej på.

Skaffa den här skivan, om det så knäcker din ekonomi. Den är väl värd allt du kan ge, från plånbok till högtalarna.



"Quick to judge
Quick to anger
Slow to understand
Ignorance and prejudice
And fear walk hand in hand
"

lördag 17 maj 2014

Reformera skolan

Jag diskuterade med min mamma om skolan och vad vi tycker om dess nuvarande utseende. Vi kom fram till att det är för mycket flum och naiva lösningar bland de etablerade politikerna. Flummet består främst i att man hela tiden kommer med nya betyg och hur skolformerna ska vara. Friskolor hit och privatskolor dit, kommunala skolor och annat som inte funkar i längden. Kort sagt, flum!

Jag vill ha en klar indelning och specialanpassning av skolorna efter att grundskolan är klar. Det ska finnas specialgymnasier som inriktade på speciella områden som eleverna kan gå i beroende på intresse. Jag tänker mej olika specialgymnasium för ekonomi, humaniora, musik, teknik, fysik, kemi, vård och omsorg, IT, fordon och liknande, samt ett allmänt inriktat gymnasium för dom som kanske inte har bestämt sej eller är allmänkunniga. De ska inte inhysas under samma tak och vara mer för dom som verkligen vill studera vidare inom sina områden.

Gymnasiet ska också vara obligatoriskt men inte tvingande. Med detta menar jag att det inte måste vara så att man direkt går på vidarestudierna efter grundskolan utan man ska kunna gå det som man går Komvux nu. Nåt jag ogillar är den så kallade studentexamen. När man tar studenten har man egentligen inte examinerat eller på nåt sätt visat att man klarar av livet utanför skolan. Därför anser jag att utbildningen bör vara längre än tre år för många utbildningar. Ska man bli läkare krävs ju faktiskt dedikation och uthållighet i nästan tio år. Därför borde det vara bra om man började redan i gymnasiet och fortsatte - med uppehåll om man så vill - till man var klar med sin utbildning, oberoende av hur gammal man är när man börjar och blir klar.

Allt detta blir dyrt att genomföra och kan omöjligt administreras av kommunerna. Den enda aktör som klarar av hela denna apparat är staten. Enskilda gymnasier kan som alternativ skötas privat eller av företag, men definitivt inte av kommunerna.

Synpunkter på detta?



"Det finns tre moln på himlen och dom verkar vara osams"

Min favoritmusik: A Farewell To Kings


Detta är Rush näst bästa platta, bara Moving Pictures är bättre i mina ögon. Jag fick upp ögonen för Rush 1991 och två år senare köpte jag denna platta som den första av dom. En väldigt skön platta är vad det är. Den har det mesta i musikväg: Spansk gitarr, elektrisk gitarr, galopperande basar, syntar med mystiska ljud och härliga rytmer från hundratalet olika perkussioner. Herrar Lee, Lifeson och Peart är i högform och de har kul också. För den här plattan flyttade de temporärt till Storbritannien för att spela in där. Den kom ut 1977 och står sej väldigt väl än idag. Det finns få plattor från samma tidsperiod som är lika väl bevarade vad gäller ljudbilden.

Kanske syntarna låter lite töntiga men de låter inte mindre töntiga i moderna låtar så det jämnar faktiskt ut sej. Dessutom gillar jag dessa analoga syntar. De har ett mjukare ljud än de digitala. Det hörs verkligen att ljuden som kommer ur dom är tagna från riktiga instrument. Ännu har Geddy Lee inte riktigt lärt sej att hantera syntarna på det sätt som senare skulle komma att dominera musiken, så här är de fortfarande smakfullt använda för att fylla ut ljudbilden. Ta eposet Xanadu som ett exempel. Det är i grunden ett elva minuter långt mästerverk signerat Alex Lifeson och hans fantastiska gitarrspel men syntarna bidrar med en atmosfär som jag anser skulle saknas om de inte var med i låten.

Neil Peart är som alltid på topp. Han presterar det ena mästerverket på sina trummor efter det andra mitt i låtarna på ett sätt att man undrar om han verkligen är på riktigt eller om det är nåt utomjordiskt över karln. Texterna han skriver är också outgrundligt underfundiga. Ett exempel är den låt som blev Rush stora genombrott för den breda publiken, Closer To The Heart. En liten finurlig text till en vacker melodi, vars mening jag fortfarande funderar över, och jag har förstått att jag inte är ensam om att fundera över vad hans texter betyder. Men så mycket kan jag förstå av texten till just denna låt att det handlar om att inte bara tänka logiskt utan att också ha lite känslor med när man gör nåt viktigt.

A Farewell To Kings är ett av den progressiva rockens bästa album och även ett av den musikstilens sista stora album. Här finns fortfarande länkar bakåt till Yes, King Crimson och Genesis, samtidigt som det finns svaga indikationer på den musikstil som senare skulle komma att dominera de övre skikten av musikvärlden under det kommande decenniet, New wave. Den här plattan har influerat många andra artister i många olika genrer. Så man kan med fog säga att detta är Rush viktigaste album. Skaffa detta album som det första bland Rush många album för det är precis vid korsvägen mellan äldre tiders musik och den modernare musiken.



"A modest man from Mandrake
Travelled rich to the city
He had a need to discover
A use for his newly-found wealth
"

fredag 16 maj 2014

Vetenskapshörnan: Skelettfynd i Mexiko bidrar till vår förståelse

Ett ca 13,000 år gammalt skelett efter en ung kvinna bidrar till att både förenkla och komplicera bilden av hur och när ursprungsbefolkningen på de amerikanska kontinenterna kom dit. Det visar sej att hon är släkt med de allra flesta av de båda kontinenternas befolkning, även om hennes utseende är annorlunda mot många av dagens ursprungsbefolkning. Hennes haplogrupp är D1, vilket är den dominerande haplogruppen i Amerika. Men hennes ansiktsform, hennes ansikte är avlångt, liknar dock mer andra från samma tid, vilket kan bero på att detta utseende "odlats" bort vid möte med andra folkslag.

Mer historia, i Egypten verkar det som om man blötte ner sanden med vatten när man släpade tunga stenar genom öknen till sina tempel och pyramider. Vid experiment har det nämligen visat sej att friktionen minskade när man hällde lite vatten framför släden med stenen. Man har fått mer hjälp, i form av en 4000 år gammal väggmålning som visar hur man drar en sten genom öknen och mycket riktigt står det en kille längst fram på släden och det ser ut som om han häller vatten på marken för att minska på friktionen. Det finns mycket om våra förfäder som vi ännu håller på att lära oss. Kanske var det så här man gjorde vid byggandet av pyramiderna också?



"Hon är uppvuxen i det här huset"

Min favoritmusik: Blue For You


Detta är ett av mina favoritalbum alla kategorier. Jag var förstås alldeles för ung när skivan kom 1976 så min koppling till den är av betydligt senare datum, 1990 för att vara exakt. En del av låtarna hade jag hört tidigare men inte alla. Därför var den, och är fortfarande, en glad överraskning med hela sin arsenal av nio sköna rocklåtar som glider in i ens öron smärtfritt. Detta är Status Quo när dom är som bäst. Och kaxigast, för de gav ut ett album utan namn på framsidan, endast de fyra grabbarna i allehanda jeansattiraljer. Namnet på plattan står på baksidan. Men denna skiva är allt annat än bakom, tvärtom.

Det är något av det hårdaste Quo har gjort också. Inte så att det är heavy metal men det är väl inom hårdrockens område i många låtar. T ex Is There A Better Way, Rain och Ring Of A Change hade lika gärna kunnat vara med på en platta med Kiss eller Thin Lizzy från samma tid. Ring Of A Change låter faktiskt som en tidig speed metal-låt, fast med mer känsla och schvung. Allt det som är typiskt för Status Quo finns med här; de svängiga rocklåtarna, boogiegunget och de lite mer lättsamma sakerna som bandet brukade ta med för att inte allt skulle upplevas som enformigt.

Men inte kan man väl uppleva Status Quo som ett enformigt band med tråkig musik? Lyssnar man riktigt noga upptäcker man att det är rätt svårt de spelar. Följ med i introt till That's A Fact och samspelet mellan Francis Rossi och Rick Parfitt så upptäcker man snabbt att de är två väldigt kompetenta gitarrister.Titta också på videon nedan. Killen i den videon visar hur de spelar sinsemellan och killen som spelar är riktigt duktig, nästan lika bra som Rossi och Parfitt själva. Killen spelar Rossis gitarrspel i den större rutan och Parfitts i den mindre:

Som vanligt vill Alan Lancaster sjunga mer än han borde göra. Hans röst duger till lite råare låtar, t ex titelspåret som är en jazzig bluesrock i lugn takt men med skarp underton, men lite gladare låtar som Ease Your Mind är inte hans starka sida. Hans starka sida är basspelet och hans känsla för hur en låt ska spelas är svårmatchad. Likaså John Coghlan vars trummande som alltid är så säkert att man kan använda honom som metronom!

Hela plattan är så bra att det är svårt att plocka ut en distinkt favorit, men jag märker att Rolling Home spelas aningen oftare än de andra. Det är en härligt rullande boogielåt med skönt gung som går på från början till slutet tre minuter senare. Man riktigt känner hur man befinner sej på vägarna i full fart i sin bil eller MC. Så kan man också sammanfatta deras musik. Det är musik för vägen. De som inte gillar sån här musik för flytta sej ur vägen för här kommer vi!



"Late last night my motor broke a rotor
Broken down by the road
Even though I need it, I just had to leave it
Head down to the show
There in the crowd my lady I found
Movin' around reelin' and rollin' along
Me and my lady like the way you're rollin' home"

torsdag 15 maj 2014

Dagen efter - en ny tid

Nu är man alltså kattänkling och det känns fortfarande tomt, men jag känner en viss möjlighet också. Mitt projekt med att skriva om min favoritmusik fortsätter och det är nåt som känns bra att göra. Jag känner sorg men det avtar och ersätts alltmer av saknad. Det är på nåt sätt tyst här utan katt. Det var det för sex år sen också när min hund Aurora dog. Den tystnaden är än mer påtaglig när man är ensam utan andra människor. Vi har behov av att vara nära varandra och det gäller lika mycket andra djur.

Nu är det nya tider som gäller. Kanske kommer jag skaffa en ny fyrfota vän snart, inom några månader, flera år eller aldrig. Vilket det än blir kommer jag att fylla tomheten med ljud och andra intryck. Det känns både hemskt och spännande. Hoppas det blir hemskt spännande.



"If they don't like it
they can leave"

Min favoritmusik: Signals


Egentligen borde jag inte gilla sån här musik. En massa syntar som dominerar ljudbilden är vanligtvis inte vad jag gillar, speciellt inte om de tar bort uppmärksamheten från resten av musiken. Men jag gillar likväl Signals från 1982. Det är ett mycket kompetent album där ljudbilden har byggts upp mycket noga och syntarna dominerar egentligen inte ljudbilden utan ÄR ljudbilden. Gitarrerna, basen och trummorna spelar i bakgrunden, oftast. Alex Lifesons gitarr kommer fram när den behövs, inte annars, men när den gör det så märks det direkt. Ingen kan leverera solon och plötsliga brott i melodin som han kan.

Syntarna hanteras som vanligt av Geddy Lee. De är smakfullt invirade i alla låtar och bygger upp många av dom. Ända från första låten Subdivisions, till Countdown finns dom där, redo att föra låten framåt. Här finns samhällskritik (Subdivisions), samhällsbetraktande (Digital Man och New World Man) och en noggrann genomgång av vad kärlek är, rent kemiskt (Chemistry). Andra delen i en trilogi med fyra(!) låtar (The Weapon) behandlar våra rädslor och hur de blir ett vapen i fel händer. Allt till nån sorts pseudo-diskomusik som faktiskt är den bästa låten på hela plattan.

Förvänta er inga "utbrott" av Neil Peart på denna platta. Det enda som är mer än säkerhetsspel är introt till Digital Man, som faktiskt är lite boogieaktig, ett drag inte så vanligt hos Rush, och det introt är ytterst kort. Annars är den låten mer reggaeinfluerad. Sen spelar han ju som alltid som en äkta rockgud så varje gång man hör en låt med Rush lyssnar man efter småsaker som han kan tänkas ha för sej. Men här är han förvånansvärt tillbakadragen och återhållsam.

En som är tillbakadragen är Alex Lifeson. Han är nästan en statist. Men faktiskt den som är mest undanskuffad är Geddy Lee själv. Han gömmer sej bakom syntarna och glömmer bort det instrument han egentligen hanterar, sin bas. Den kommer bara fram då och då, när syntarna inte behövs lika mycket.

På det hela är Signals ett trivsamt album och syntarna bidrar med mer än de stör. Men det är samtidigt ett mycket tidstypiskt album och hela ljudbilden låter väldigt mycket 80-tal. Men ett av de bättre albumen från det decenniet!



"Dancer slows her frantic pace
In pain and desperation
Her aching limbs and downcast face
Aglow with perspiration
"

onsdag 14 maj 2014

Farväl Henke!

Tyvärr klarade Henke sej inte. Han dog idag trots att proceduren för att rensa hans urinrör lyckades. Men vi fick tre år tillsammans. Farväl Henke!
En rufsig Henke i piggare dagar.




"Please Mrs. Avery, I just gotta talk to her
I'll only keep her a while
Please Mrs. Avery, I just wanna tell 'er goodbye

Tell her goodbye

Please
Tell her goodbye
"


Min favoritmusik: Fly By Night


Till skillnad från min serie med Dire Straits kommer jag inte ta Rush kronologiskt. Jag tar albumen som jag kommer på dom. Till exempel denna platta som jag kom på just för att jag fick titelspåret i huvudet alldeles nyss. Detta är första plattan med trummisen och låtskrivaren Neil Peart och även om han precis kommit in i bandet märks hans närvaro direkt. Inte bara för att bandet blir samspelt, utan också för att hans texter är så mycket mer nyanserade än de Geddy Lee själv åstadkom på debutplattan. Gradvis ändras gruppens musikstil också från debutens Led Zeppelin-inspirerade bluesrock till en mer progressiv rock.

Det första man märker som skillnad mellan Fly By Night och debuten är hur mycket mer spets det är på musiken. Till en början verkar det som om Geddy Lee har problem med att sjunga texterna men han kommer in i det ganska snart och anpassar dom till sitt sätt att sjunga, som är ganska unikt i rockvärlden. Han har en ganska ljus och raspig röst, som många har antingen retat sej på eller gjort narr av. Men den är också dramatisk och han har stor känsla för humörsvängningarna i Pearts texter. Lägg därtill att Alex Lifeson verkar ha fått en ny inspirationskälla för sitt gitarrspel till de texter Peart kommer med.

Hela plattan känns fräsch fortfarande snart 40 år efter att den kom ut (den kom 1975) och även om det där med wah-wah-pedal och långa gitarrsolon kanske inte står så högt i kurs bland skivbolagen idag känns denna plattan mer aktuell än någon technobaserad musik. Någon politisk text finns inte, ej heller någon renodlad kärleksstext. Däremot finns här en individuell ideologi, deklarerad av såväl Lee som Peart, i låtarna Anthem och Best I Can. Dessutom finns här, som i många andra progressiva verk från tiden gott om fantasy-betonade texter. Det mer än åtta minuter långa eposet By-Tor And The Snow Dog är ett prima exempel på detta sistnämnda.

Rivendell visar upp en mjukare sida, nåt som inte hördes lika mycket på debuten, och som inte har hörts så mycket senare heller. Texten är förstås inspirerad av Tolkiens skildring av alvernas huvudbostad i Sagan om Ringen-böckerna med samma namn. På det hela är hela skivan en angenäm resa in i ett land av skräckinjagande figurer, personliga ståndpunkter och framför allt bra spelad musik. Så här inspirerad på en andraplatta har jag sällan hört en grupp vara. Det blev inte deras genombrott men plattan etablerade dom som en musikalisk kraft att räkna med. Man får ibland kalla kårar av att dels höra hur bra de är på egen hand, men dels kan vara så samspelta.

Det är framför allt den tidigare nämnda By-Tor And The Snow Dog (uppkallad efter två hundar en kompis till bandet hade) men också den kortare och mer intensiva Beneath, Between And Behind som visar hur rasande bra de är, såväl som individuella spelemän som band. Ibland blir det dock irriterande med all professionalism och det nästan överpedantiska sätt som gruppen ihop med sin producent Terry Brown arbetar på. Det är nästan som om robotar hade spelat. Men så kommer det sköna liret in i form av dundersköna texter och lika dunderskönt gitarrspel. Syntarna hade ännu inte gjort sitt intåg i studion hos Rush.



"There's a time for feelin' as good as we can
The time is now and there's no stoppin' us
There's a time for livin' as high as we can
Behind us you will only see our dust
"

Populära inlägg