Pluto, Pluto, Pluto

Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New Horizons passerar Pluto, den mest lätttillgängliga* av alla yttre dvärgplaneter i vårt solsystem. I skrivande stund har New Horizons inte riktigt kommit fram än, den ska göra det under dagen, och sen är det ca fyra timmars väntan på de bilder dess kamera ska ta av planeten.

NASAs sida handlar nästan bara om Pluto just nu och jag måste medge att jag tycker det är fantastiskt spännande. Allt annat är på sparlåga just nu. Jag har spritt information om Pluto till alla jag känner, såväl på nätet som i vanliga livet. Jag har tittat på bilder som New Horizons har skickat tillbaka och nånting som slår mej med de senaste bilderna är hur fri Pluto är från nedslagskratrar. Titta på bilden nedan:

Även dess största måne Charon ser förhållandevis nedslagsfri ut. Vi får säkert veta mer om hur ytan ser ut när bilderna från mötet idag kommer fram om ca åtta timmar (jag skriver detta strax efter kl 10.00 på förmiddagen och då är det strax under fyra timmar till mötet med Pluto). Kanske nedslagskratrar framträder mer då.

* Jag är medveten om det extra T som finns i detta ord. Jag är så trött på att de svenska stavningsreglerna förbjuder tre konsonanter av samma bokstav i rad så jag har bestämt mej för en liten mikrorevolution här.




"Khloe Kardashian: "Diets are weird. They have the word 'die' in them""

Tema rymden: Jordliknande planeter kring andra stjärnor

Alltfler stjärnor som liknar vår sol hittas och kring dom hittas planeter. Nu senast har en riktigt gammal stjärna med över 11 miljarder år på nacken befunnits ha planeter som liknar vår planet. Solsystemet ifråga cirklar runt Kepler 444. Det är en nyupptäckt stjärna från vårt perspektiv så det blir intressant att se hur det utvecklas.

Här är en länk till originalartikeln i ämnet. Det är för övrigt rymdteleskopet Kepler som upptäckt stjärnan komplett med planeterna, därav benämningen på stjärnan.

Här är nåt kul att göra, Super Planet Crash, vilket är ett spel där man skapar ett solsystem med ett avstånd på max dubbla jordens avstånd från solen. Man får mer poäng ju fler planeter av olika storlek man lägger till, men det blir bättre. Det handlar om att få en av planeterna att "slå i väggen", det vill säga få den att kastas ut ur systemet och därmed gå längre ut än den yttre ring som finns i spelets utkant.



"The best things in life are crazy"

Den krymper!

Orden jag skrivit i rubrikraden är från filmen "2010 - året då vi får kontakt" där Roy Scheiders rollfigur vänder sej om för att se på planeten Jupiter som drar ihop sej mot sitt eget centrum. Där har det fenomen som beskrivs i såväl filmen som boken (skriven av Arthur C Clarke) börjat i jätteplanetens röda fläck då de underliga monoliterna omformar planeten till en stjärna. Nu har man kunnat konstatera att planetens röda fläck faktiskt krymper på riktigt. Några monoliter syns dock inte till, trots högupplösta foton från Hubble.

Den krymper! Bild från NASA.

"Möbler repeterar man bara"

Jordlik planet observerad kring annan stjärna

Kepler-186 är beteckningen för en dvärgstjärna observerad av Keplerteleskopet och i dess solsystem har man nu hittat en planet ganska lik jorden i storlek. Den ligger inom det område vi kallar Guldlockzonen, eller den beboeliga zonen, och det vi vet i nuläget är dess storlek och avståndet till dess stjärna. Man gissar i övrigt, men det verkar som om det är en stenplanet. Den har fått beteckningen Kepler-186f. Det är väl lite väl tidigt för det, men medierna har snappat upp att vissa forskare kallar planeten jordens kusin.

Så här tänker sej NASA att det kan se ut när Kepler-186f cirklar runt sin stjärna.

Det vore kul i alla fall om det fanns en atmosfär och flytande vatten på denna planet. Det som är mest fantastiskt just nu är att vi kan se planeten över huvud taget på så stort avstånd som det är mellan oss och Kepler-186f. Det är nämligen 500 ljusår mellan oss! Det är således inte tal om något besök till denna planeten den närmaste tiden.

Mer information finns här.



"Today, men were killed by their horses"

Klimatförändringarna orsakas av andra planeter i solsystemet

Inte bara solen, allt liv på jorden och kosmisk strålning påverkar vårt klimat. Det verkar som om förekomsten av jätteplaneter är nödvändig för att klimatet ska vara såpass omväxlande att liv över huvud taget ska kunna existera. Det menar forskare knutna till NASA Astrobiology Institute i en rapport om just detta faktum. Tydligen behövs såna stora planeter för att skapa en tillräcklig skakig rörelse hos en stenig planet och i sin tur få den att luta i olika plan i sin bana runt sin stjärna.

Vår planet är en liten stenkula mot gasjätten Jupiter, som i jämförelse skulle vara en handboll. Bild från Universetoday.com.

Dessa små rörelser hit och dit sker under ganska kort tid, astronomiskt sett,  ett antal miljoner år, men är tillräckliga för att förändra klimatet på en stenig planet med atmosfär och stora hav. Kanske är det denna dragningskraft, plus solens cykler, plus den kosmiska strålningen, plus allt annat som händer på vår planet som tillsammans utgör klimatförändringarna? Det skulle förklara både det ena och det andra vad gäller vårt väder.

I vårt solsystem finns fyra gasjättar, fyra stenplaneter av mindre storlek och ett hundratal dvärgplaneter, plus ett enormt antal asteroider och kometer. Framför allt de två största gasjättarna, Jupiter och Saturnus, utövar tillsammans väldigt stor dragningskraft på jorden, vilket gör att vår planet wobblar lite hit och dit i sin bana runt solen. Jordens banas lutande kan nämligen inte helt förklaras av vare sej solens gravitation eller bildandet av månen ur kollisionen mellan jorden och en mindre planet i solsystemets barndom.

Det ska sägas att forskarna har kommit fram till detta genom diverse datamodeller. Huruvida de stämmer överens med verkligheten återstår att se. Det är en spännande tanke, dock, att jätteplaneterna skulle påverka jordens inklination och lutning i cirklandet runt solen, och därigenom också det långsiktiga vädret, det vi kallar klimat.



"If you thought that science was certain - 
well, that is just an error on your part."

Astronomihörnan: Liv på andra planeter?

Vilka är chanserna att det finns liv på andra planeter, och hur skulle det se ut i så fall? Det hävdas nu att det finns miljarder planeter där ute som liknar jorden. Vilken typ av liv finns det då på nån av dom planeterna? Vi är vana vid en massa olika sorters livsformer här. Det kanske finns lika extrema livsformer på andra planeter. Tänk bara på vilka livsformer som överlever i kokande vatten, under högt tryck i oceanerna, på de höga bergen med nästan inget syre alls, fuktiga skogar och torra öknar. En planet som har allt detta torde kunna hysa både det ena och det andra i livsväg.

Kanske det ser ut så här i ett annat solsystem? Bild från Wallsafe.com.

När upptäcker vi den första planeten med möjlighet till liv? Kanske har vi redan gjort det. Vi har enligt rapporter hittat flera tusen exoplaneter och många av dom är i ungefär samma storlek som jorden. Kanske de sitter där ute och undrar om det finns liv på andra planeter? Den där ganska stora vita stjärnan, kan den ha planeter med liv på?




"Is this the real world or a fool's paradise?"

Vetenskapshörnan: Är jorden en planet?

Lycka till med den ockupationen!

 Jag skrev härom dagen om vad som egentligen borde kallas planet i vårt solsystem. Nu skriver Kari Aartojärvi på sin blogg Rymdsonder om jorden och de andra stenplaneter verkligen kan kallas planeter med tanke på hur små i massa och diameter stenplaneterna är. Frågan ställs också på den här bloggen. Så vad bor vi på, en planet eller nåt överblivet skräp som singlar runt i rymden? Isaac Asimov tyckte att vi skulle definiera solsystemet som fyra planeter plus rester. Man kan faktiskt fråga sej vad IAUs delegater hade för agenda när man röstade genom vilka kriterierna skulle vara för att få kalla ett objekt planet.

Allt annat än de som är stora nog att dominera allt annat i en stjärnas system är således "skräp" eller dvärgplaneter utan större betydelse för solsystemet som helhet. Eller ska vi kanske istället för att bara dela in objekten i solsystemet i planeter och allt annat göra som Ron Miller, han som skrivit den artikel som är grunden till mitt och Aartojärvis inlägg, anser att vi borde göra; dela in objekten i fler grupper än nu. Kriterierna borde enbart vara att de ska vara någorlunda runda och ha en någorlunda regelbunden omloppsbana runt solen samt att de inte ska lysa av sej själva. Vad tycker populasen?



"It never rains around here - 
It just comes pouring down"

Vetenskapshörnan: Vad är en planet?

Rättare sagt borde frågan vara: Vad är inte en planet? Solen är inte en planet för den är i centrum för allt, den kring allt cirklar. Det är inte heller så att en stenbumling som susar hit och dit, de vi kallar asteroider, i sin bana runt solen är en planet. Kometer är inte heller planeter eftersom dessa isklot har så enormt oregelbundna banor samt att de börjar avge en svans, en koma, efter sej ju närmre solen de kommer. Återstår då allt annat, det som upptar det mesta av de 0,1 procenten materia som är kvar i solsystemet sen solen tagit resten.

Den vedertagna definitionen av en planet per 2006 års möte och omröstning (allt enligt IAU) är att den bör har rensat området runt sin omloppsbana på störande mindre objekt så som asteroider, den ska vara mer eller mindre sfärisk samt att dess omloppsbana runt solen är mer eller mindre cirkulär. Att ha rensat sin omloppsbana på störande objekt innebär enligt IAU att objekten ska vara betydligt mindre än det stora objektet vi vill kalla planet, asteroider av månstorlek ska alltså helt bort.

Så Merkurius, Venus, Tellus (jorden alltså), Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus klarar sej alltså. De kallas planeter och de har istället fångat in de stora objekten i banor runt sej själva vilka då kallas satelliter eller månar. Men här stöter den definitionen på ett smärre problem. Pluto och Eris, de största av de enligt IAU utslängda himlakropparna, har gjort samma sak med de objekt som finns i deras respektive närhet. Deras omloppsbanor är inte cirkulära dock utan ovala men i övrigt uppför de sej som vanliga planeter. De har ju rensat sina omloppsbanor från störande objekt allihop och avstånden mellan dom är såpass stora att de inte stör varandra där ute. Det duger tydligen inte åt IAU som vill ha bort allt skräp från dessa mindre planeter.

Från och med 2006 års omröstning har vi definitionen dvärgplanet för allt mindre än Merkurius och som går i dessa starkt elliptiska banor. De fem som hittills fått statusen dvärgplanet är i storleksordning Eris, Pluto, Makemake, Haumea och Ceres. Den sistnämnda stör i alla fall mej eftersom den ligger mitt i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och har verkligen inte rensat nånting från sin omloppsbana. Den är dessutom mindre än 1000 km i diameter. Haumea är inte helt sfärisk utan ser mer ut som en rugbyboll. Den är dock formad i allt övrigt som en riktig planet ska vara så den räknas in som dvärgplanet. Skulle vi acceptera allt över 1000 km i diameter som planeter och dvärgplaneter skulle vi lösa det problemet. Allt annat är då småplaneter.

Det finns ett antal objekt till med en diameter över 1000 km, varav Quaoar är den mest kända. En annan planet av mindre format men över 1000 km är Varuna. Den sistnämnda är oval till formen precis som Haumea. Förmodligen finns det minst ett 50-tal såna här objekt i området bortom Neptunus, i det bälte med sten- och isobjekt som kallas Kuiperbältet.

Men det finns en definition till som sällan används eftersom den inte är användbar på planeter av mindre storlek än Jupiter, nämligen den att en planet bör inte kunna avge så mycket energi från sitt inre att dess yta börjar glöda. Den definitionen är till för att skilja planeter från så kallade bruna dvärgar. Bruna dvärgar är ett sorts mellanting vad gäller stjärnor och planeter. De är större än de flesta planeter men mörkare och kallare än stjärnor.

Så en konklusion borde vara att allt som inte lyser av sej självt och är tillräckligt massivt nog att köra bort eller förinta annat som kan hota dess bana runt en stjärna är en planet. Det skulle innebära en omvärdering av vad som kan kallas planet. Eller?



"You're on Earth. There's no cure for that."

Hela solsystemet skapar vårt klimat

Här har vi en forskare som hävdar att planeternas gravitationskrafter gentemot varandra inom solsystemet spelar en stor roll för jordens klimat, dvs dess återkommande vädermönster. Ian Wilson heter han och han är astrofysiker från Australien. Han säger att de andra planeterna omkring oss, framför allt närheten till Venus och närvaron av jättelika Jupiter, påverkar hur vädret ska bli på vår planet. Han menar också att solens gravitation gör samma sak med alla planeterna plus att solens ca elvaåriga aktivitetscykler (bland annat hur solens fläckar uppträder på ytan men det finns många fler cykler) också påverkar vädermönstren på jorden, precis som andra sagt före honom.

Då torde vädret på de andra planeterna påverkas likadant. De mönster vi ser i Venus atmosfär, i Mars atmosfär osv verkar enligt denna forskning vara resultatet av samma samverkan mellan planeterna och solen. Solen är förstås i centrum för allt med sin stora massa och våldsamma natur. Riskerna med den här forskningen, liksom med all forskning, är att man stirrar sej blind på de mönster som framträder ju längre man granskar siffror och faktiska händelser som uppträder vid såväl experiment som i verkligheten.

Det är den gamla "fienden" orsak och verkan som dyker upp, vilken gör att man ser saker som på ytan kan verka vara orsaken till nåt som händer men som i realiteten bara kan vara ännu ett symptom på att nåt händer. Orsaken ligger dold i det som sker. Det är väl därför så många anser koldioxiden vara orsaken till den globala uppvärmningen när det i verkligheten visar sej att den bara är just ett symptom på nåt som redan orsakar en uppvärmning. Oavsett vad som egentligen sker bakom kulisserna är det intressant att se de olika teorierna som framkastas för de ger alla en intrikat helhetsbild av såväl forskningen som verkligheten.




"War does not determine who is right - only who is left."

Vetenskapshörnan: Den blå punkten i fjärran

20 juni skrev jag om förberedelserna inför fotot som togs av Cassini mot vår planet från Saturnus. Nu har fotot gjorts offentligt av NASA och vilket underbart foto! Titta på ringarna och se sen den lilla punkten under dom. Där bor vi, alla vi sju miljarder människor samt alla andra djur, plantor och allt annat levande.

Den här bilden hade Carl Sagan verkligen gillat. Han hade rätt. Man blir verkligen spirituell av att se sånt här.



"Science is not only compatible with spirituality; it is a profound source of spirituality."

Planetröra

Rödgrön röra sa Carl Bildt på 1990-talet om samarbetet mellan S och MP eller S och C. Nu kan vi prata om planetröra sen det visat sej att den minsta stjärnan i trilogin av stjärnor kallad Gliese 667. Denna trojka befinner sej ca 22 ljusår från oss. Det rör sej alltså om Gliese 667 C, en röd dvärg som bara är ca 31 % så stor som vår sol, där totalt fem planeter har hittats varav tre finns inom det område man skämtsamt kallar Guldlockszonen. Se lite mer information om detta i den här videon:

Tidningarna och andra medier har så klart följt detta med så mycket uppmärksamhet de kan ägna denna nyhet. De får en liten guldstjärna för att de försöker i alla fall. Ju fler planeter vi hittar desto närmare en med liv kommer vi. Det är jag säker på. Frågan är bara vilken sorts liv vi kommer att finna. Det är tämligen svårt att se träd och alger härifrån. Det dröjer nog innan vi får svar på undersökningarna av eventuell atmosfär kring dessa planeter.

Så här tänker sej en konstnär att det kan se ut från en av planeterna kring Gliese 667 C. Bild från ESO.

Gliesesystemet är uppkallat efter Wilhelm Gliese (1915-1993) som kartlade dessa stjärnor.



"Stuart needs "space" and "time," as if this were physics and not a human relationship."

Den lilla blå bleka punkten - igen

För oss som är någorlunda vetenskapsintresserade var Carl Sagans bok från 1994 "Pale blue dot" en väldigt fascinerande upplevelse. Han baserade den lilla dikten som gett namn åt boken på ett foto Voyager 1 tog 1990 av jorden sedd från det yttre av vårt solsystem. Nu har Cassini gjort samma sak, fast genom Saturnus ringar. I skrivande stund är förmodligen fotot på väg till jorden med ljusets hastighet, vilket på det stora avstånd som sonden befinner sej från oss gör att vi lekmän inte får se fotot i sin helhet förrän om ett par månader. Bilden måste redigeras och "tvättas" så att inga störande pixlar finns kvar. Dessutom måste UFOn och astronauter som ger varandra kaninöron tas bort från bilden.

Jag ser verkligen fram emot detta foto. Med lite tur kan vi få ett fantastiskt foto av samma slag som det som togs av Saturnus med solen bakom för några år sen. Synd att Carl Sagan inte får uppleva detta.

Cassinis hemsida hos NASA
Cassinis hemsida hos JPL



"Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being who ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived there-on a mote of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage in a vast cosmic arena. Think of the endless cruelties visited by the inhabitants of one corner of this pixel on the scarcely distinguishable inhabitants of some other corner, how frequent their misunderstandings, how eager they are to kill one another, how fervent their hatreds. Think of the rivers of blood spilled by all those generals and emperors so that, in glory and triumph, they could become the momentary masters of a fraction of a dot.

Our posturings, our imagined self-importance, the delusion that we have some privileged position in the Universe, are challenged by this point of pale light. Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.

The Earth is the only world known so far to harbor life. There is nowhere else, at least in the near future, to which our species could migrate. Visit, yes. Settle, not yet. Like it or not, for the moment the Earth is where we make our stand.

It has been said that astronomy is a humbling and character-building experience. There is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly with one another, and to preserve and cherish the pale blue dot, the only home we've ever known."

Astronomitråden: Konjunktion mellan tre planeter

Så här ser det ut den 26 maj när de tre planeterna syns nära varandra i skyn. Bild från Nasa.

Från och med i kväll den 11 maj kan den hågade se tre planeter, Jupiter, Venus och Merkurius i en nära konjunktion vid solnedgången. Den 26 maj är det extra speciellt för då syns de speciellt nära varann på himlen.

Mer om denna händelse finns att läsa på NASAs hemsida.




"Jag är helt unik, som alla andra"

Vetenskapshörnan: Pluto har fem månar

Dvärgplaneten Pluto har uppenbarligen fem månar. När sonden New Horizons når fram om tre år kanske den kan bringa klarhet i hur många månar Pluto egentligen har. Det ska verkligen bli intressant att få ta del av informationen från denna sond.

Man kan följa det senaste om New Horizons på den här hemsidan.



"Rymden är stor. Du kan helt enkelt inte tro hur oerhört, enormt, ofattbart stort det är. Jag menar, du kanske tycker det är långt till det lokala apoteket, men det är bara smågrus för rymden."

Vetenskapshörnan: Jupiter och Venus i vackert möte

Välkommen till vetenskapshörnan, en serie inlägg där jag diskuterar vetenskap sett från min horisont. Vår systerplanet Venus och den största i vårt solsystem, Jupiter, kommer nu samman på vår himmel i ett väldigt vackert möte. De närmaste dagarna kommer de att vara som närmast varandra på flera år. Venus är närmast oss och ser därför ljusstarkare ut. Finns det någon symbolforskare som vet nåt om detta möte?




"Den kreativa erövringen av rymden kommer att fungera som ett underbart substitut för krig."

Vårt solsystem rör på sej

Se där ett påstående som är lika självklart som att gräset gror eller att hästen gnäggar åt en när man passerar hagen. Bloggen Rymdsonder rapporterar nämligen att det område vårt solsystem befinner sej i just nu inte verkar ha mycket gemensamt med oss. Syremängden och andra ämnen stämmer nämligen inte så väl överens. Det finns mindre syre utanför vårt solsystems gränser jämfört med innanför.

Det väcker en del frågor som möjligen kan få väldigt intressanta svar. Varifrån kommer vårt system då från början? Var i Vintergatan befann sej vårt system när livet uppkom? Har andra system i samma område också spritts ut (förutsatt att panspermi är en korrekt teori)? Man kan till sist fråga sej vilken konsekvens det kan få för vår förståelse för hur yttre rymden påverkar vår planets väderhistoria och liknande.





"Space flights are merely an escape, a fleeing away from oneself, because it is easier to go to Mars or to the moon than it is to penetrate one's own being"

Nu vet vi hur stor Eris är

Plutoiden Eris upptäcktes 2005 efter två års arbete och befanns vara större än Pluto vilket gav upphov till den senare himlakroppens omklassificering som dvärgplanet, sen benämnd plutoid som ett sätt att komma undan den förra beteckningens problematiska innebörd. Eris har nu med hjälp av så kallad ockultation, alltså att man ser hur ljuset från en stjärna eller annat objekt försämras eller helt blockeras av en framförliggande planet, måne eller annat kunnat kollas på ett sätt som inte kunnat göras tidigare.

Man har kommit fram till att Eris diameter är 2330 km, bara något större än Pluto. Man har också kunnat konstatera att Eris består av tyngre ämnen än man hittills trott. Bland annat mer sten och metall än is och frusen gas. Detta har man kunnat få fram genom att kolla Eris måne Dysnomia och dessa bana runt plutoiden.

Se den här videon för mer information:

"Jag gillar faktiskt misstag. Jag tycker att de är mänskliga."

Bruna dvärgar

Nej, det handlar inte om något påhopp på kortvuxna människor av afrikanskt, sydindiskt eller australiskt ursprung utan om en företeelse ute i rymden som är större än planeter men mindre än vanliga stjärnor. Deras inre är varmare än hos planeterna också men betydligt svalare än hos stjärnorna. Storleksmässigt är de ungefär dubbelt så stora som Jupiter, vilket alltså gör att de ändå knappt skulle kunna ses bredvid vår sol, som är större än 85 % av alla stjärnorna i Vintergatan. Deras ringa storlek, deras långsamma förbränning av väte gör att de kommer att överleva alla andra företeelser i universum.

En sådan brun dvärg har visat sej ha våldsamma stormar av samma typ som Jupiter har på sin yta. Så våldsamma att man kunnat observera dom med teleskop här på jorden. Denna dvärg finns på ett avstånd mellan 31 och 62 ljusår bort, i konstellationen Pegasus. Bilden ovan visar hur en konstnär tänkt sej hur den ser ut.


"Det går en mördare lös"

Plutos fjärde måne

Mitt i allt detta hemska i Norge kan det vara kul och väldigt intressant att veta att man genom Hubble har upptäckt att Pluto, vår näst största kända dvärgplanet, har en fjärde måne. Den är väldigt liten (se bilden ovan) vilket gjort att den undgått upptäckt ända fram tills nu. Tills vidare kallas den enbart för P4 (P för Pluto) men den ska ska snart få ett passande namn. Den skulle kunna kallas Hades, om inte detta redan är upptaget bland alla småplaneter och nyupptäckta månar. Jag tänker på Hades eftersom Pluto, rikedomens gud i den grekiska mytologin, hade med döden att göra liksom Karon, färjkarlen över floden Styx som leder till dödsriket där Hades styrde. Kanske Styx också skulle passa som namn på månen.

Voyager-sonderna på väg ut ur vårt solsystem

Klicka på bilden ovan. Det är en kompilation av bilder tagna av Voyager 1 & 2 1990 av vårt solsystem där de största planeterna syns. I efterhand har man lagt in en bild av vår egen galax för att visa att även på det oerhörda avståndet som de båda sonderna befinner sej från vår planet är ändå utsikten mot resten av galaxen densamma.

Voyager 1 & 2 sköts upp 1977 med syftet att utforska de yttre planeterna från Jupiter till Neptunus. Efter det var det fritt fram att färdas ut mot solsystemets yttersta delar. Som bilden här ovan visar är de båda sonderna snart ute ur vårt solsystem efter 34 års färd. Vi får väl se om de klarar övergången från solsystem till själva rymden utan skavanker.