Dagens bild: Stjärnklart från gårdagen

Igår var det julafton och väldigt vackert på natthimlen. Skönt då att få ta med kameran, stativet och den nya fjärrkontrollen ut på en nattlig expedition för att upptäcka natthimlen. Orion är min favoritkonstellation så den ägnade jag extra mycket tid åt att plåta. Nästa grej blir att skaffa ett riktigt vidvinkelobjektiv för det närmaste jag kommer med mina objektiv nu är 18 mm, vilket på en 1,6X-kamera inte blir speciellt mycket vidvinkel. Här är Orion i alla fall:

"Speak of love
See her laugh
And run away"

Tema Rymden: Mysteriet med Eta Carinae

Eta Carinae är en hidöst stor stjärna som syns på det södra halvklotet och som omges av ett enormt gasmoln som stjärnan har kastat ut under en period av några år. Det sågs första gången 1843 och har expanderat ända sen dess. Molnet är så tätt att man inte är säker på om Eta Carinae är en enkel- eller dubbelstjärna. De flesta lutar åt att det är en dubbelstjärna, och det mesta i systemets beteende tyder på detta, även om klargörande saknas än så länge.

Det spekuleras i att när den en dag exploderar kommer den likt Betelgeuse i Orion att synas ungefär lika bra som fullmånen på natthimlen. Nu kommer vi till mysteriet jag nämnde i rubriken. Man vet nämligen inte vad som orsakat explosionen som bildat nebulosan kring stjärnorna. För normalt när en stjärna blir en supernova eller hypernova kastas allt ut med en gång. Här kommer explosionerna stötvis, som om stjärnan vore förkyld.

När den exploderar på riktigt är det troligen ingen större fara för oss här på jorden. Den ligger ca 7500 ljusår bort och alla explosioner hittills varit riktade bort från oss då stjärnan lutar åt ett annat håll just nu. Möjligen kan satelliter och rymdfarkoster utanför vår atmosfär drabbas av strålningen som sprids, men vi här på jorden är tämligen säkra då vår atmosfär stoppar den mesta gammastrålningen. Det vi kan få se är hur mycket ljusare det blir om nätterna under tiden stjärnan är en hypernova.

Vi kan alltid hoppas att den exploderar under vår livstid så att vi får se ett ordentligt skådespel på himlen. Men eftersom den är bäst sedd på södra halvklotet får man väl resa dit och det kommer säkert vara mulet när detta händer.




"I miss her now and I say it's only true
I feel like I'm on the wrong side of the moon"

December...

Tänkte bara inleda min del av denna månad med att säga att jag inte direkt är nån supporter av kyla. Jag gillar inte heller snön när den faller. Det går an när den väl ligger på marken, då är den riktigt vacker att se på och fota, men det är så lagom kul efter ett tag när den blivit nedtrampad och den förvandlats till slask och liknande smörja.

Nej, tacka vet jag sommaren och den tidiga hösten. Allt utom slask förresten är bra för min själ. Det enda som är riktigt bra med vintern är när det är stjärnklart och man kan se hela stjärnmenageriet. Hittills har det inte varit speciellt bra tider för stjärnskådande. Molnen har lagt sej över hela Europa i stort sett och varit i vägen för astronomer, amatörer så väl som professionella.

Bild jag tog på Orion för ca två år sen. Orion var enligt den grekiska myten en jägare som jagade efter Plejaderna, sju systrar. Zeus placerade dom alla på himlen för att de skulle få jaga och bli jagade för evigt.

December för mej har annars alltid varit synonymt med förväntan, en tid då man längtat efter något. Det är väl barndomens glädje över alla presenter man hoppades på. Vem vet, det kanske har varit en förväntningens tid i alla tider för många barn genom historien? Snart blir det i alla fall ljusare igen. Solen "återföds" den 25 december och allt återgår till det ljusare igen.




"Hold fast to dreams,
For if dreams die
Life is a broken-winged bird,
That cannot fly"

Astronomihörnan: 11 miljarder år gamla planeter hittade

I konstellationen Målaren, synlig endast på södra halvklotet, finns en stjärna som kallas Kapteyns stjärna. Denna stjärna befinner just nu ca 13 ljusår bort från oss. Den upptäcktes av den nederländske astronomen Jacobus Kapteyn 1898 och har befunnits vara ca 11 miljarder år gammal, baserat på dess gasinnehåll. Kring denna röda dvärgstjärna, som är en fjärdedel så stor som vår sol i både massa och diameter, har man nu hittat två planeter som cirklar tillräckligt nära för att komma ifråga om eventuellt liv. Speciellt den inre av de två planeterna, Kapteyn B, är tillräckligt nära för att vara inom Guldlockszonen, den zon vår planet befinner sej i då den cirklar runt solen och som är perfekt för flytande vatten och följaktligen liv.

Denna stjärna har redan varit föremål för science fiction-böcker och noveller, men den nya upptäckten har nu fått till följd att en ny berättelse skrivits om en död civilisation på Kapteyn b. Vem vad vi hittar vid en mer noggrann undersökning av planeten?

Kapteyn b cirklar kring sin stjärna i en datoranimerad målning. Bild från PHL/UPR Arecibo/Aladin Sky Atlas.

"I never knew there were so many different ways to say goodbye"

Planetröra

Rödgrön röra sa Carl Bildt på 1990-talet om samarbetet mellan S och MP eller S och C. Nu kan vi prata om planetröra sen det visat sej att den minsta stjärnan i trilogin av stjärnor kallad Gliese 667. Denna trojka befinner sej ca 22 ljusår från oss. Det rör sej alltså om Gliese 667 C, en röd dvärg som bara är ca 31 % så stor som vår sol, där totalt fem planeter har hittats varav tre finns inom det område man skämtsamt kallar Guldlockszonen. Se lite mer information om detta i den här videon:

Tidningarna och andra medier har så klart följt detta med så mycket uppmärksamhet de kan ägna denna nyhet. De får en liten guldstjärna för att de försöker i alla fall. Ju fler planeter vi hittar desto närmare en med liv kommer vi. Det är jag säker på. Frågan är bara vilken sorts liv vi kommer att finna. Det är tämligen svårt att se träd och alger härifrån. Det dröjer nog innan vi får svar på undersökningarna av eventuell atmosfär kring dessa planeter.

Så här tänker sej en konstnär att det kan se ut från en av planeterna kring Gliese 667 C. Bild från ESO.

Gliesesystemet är uppkallat efter Wilhelm Gliese (1915-1993) som kartlade dessa stjärnor.



"Stuart needs "space" and "time," as if this were physics and not a human relationship."

Astronomi: jordlik planet upptäckt kring Alfa Centauri

Så här tänker sej en konstnär hur planeten kring Alfa Centauri B kan se ut med Alfa Centauri A i bildens nedre vänsterkant och vår sol uppe i högra hörnet som en avlägsen ljus punkt. Bild från ESO/Luis Calçada.

Alfa Centauri är ett eget litet system för sej drygt 4 ljusår bort, där Alfa A är något större än vår sol, Alfa B något mindre och Proxima är en dvärg bara ca dubbelt så stor som Jupiter i diameter. Nu har den första planeten kring Alfa B upptäckts och genast går spekulationerna kring hur jordlik den är och speciellt jordlik är den inte trots likheterna i storlek och massa. Den är väldigt nära sin stjärna, ca 6 miljoner km, så något liv finns nog inte här då yttemperaturen uppgår till ca 1200 grader. Planeten är något större än jorden i diameter. Men man har börjat spekulera kring huruvida det finns andra planeter som kanske har liv. Framtiden får utvisa detta. Här är en som drömt om den här dagen.




"Höga förväntningar är nyckeln till allt."

Vetenskapshörnan: Kepler 30 är lik vår sol

Tänk att Youtube ska stå för nyhetsförmedlingen av nåt som verkligen betyder nåt. Det var genom Cristina Rad, som kallar sej ZOMGitsCriss på Youtube, jag fick reda på att det finns en stjärna, upptäckt av rymdteleskopet Kepler, kallad Kepler 30. Den är ungefär lika stor som vår sol och har (hittills) 3 upptäckta planeter som visserligen är större än våra planeter men det är deras omloppsbanor som är intressanta. De cirklar nämligen i samma plan, vilket verkar vara ovanligt i de solsystem vi hittills sett. Planeterna i vårt system cirklar just på samma plan (de större åtminstone).

Kepler 30 befinner sej på ca 10,000 ljusårs avstånd så det lär inte bli tal om några visiter precis. Men titta gärna på Cristinas målningar. De är väldigt bra gjorda och hon är oerhört talangfull. Här är hon och tre målningar hon skapat med kunskapen om stjärnan och dess planeter som grund:

När ska svenska tidningar ta upp detta? När vi får kontakt...?



"Beviset för att det finns intelligent liv finns i rymden,
är att de inte har kontaktat oss"

Vetenskapshörnan: Solar beskrivna för vanligt folk - del ett Födelsen

Ämnen, främst väte och helium, i plasmaform bygger upp våra stjärnor. De är olika gamla och existerar också olika länge. Det senare beror på hur de bränner igenom sitt förråd av hydrogen (väte) i kombination med förekomsten av tyngre ämnen som järn och syre. Vår sol har ett begränsat förråd av de senare ämnena så omsättningen av väte till helium går relativt långsamt. Det sker över tidsperioder som vi har svårt att förstå. Den stjärna vi är beroende av har t ex varit igång i ca 5 miljarder år och är beräknad att hålla på i 5 miljarder år till.

En födelseplats för stjärnor, från Robotbyn.

Den formerades ur ett interstellärt gasmoln, som det i bilden ovan, vars centrum långsamt kollapsade inåt tills trycket fick temperaturen att stiga och ett objekt, en protostjärna, bildades. När "rätt" temperatur i molnets inre kom de processer vi associerar med en stjärna igång, nämligen den att väte omvandlas under oerhört tryck och fruktansvärt hög temperatur till helium. Man kan säga att stjärnan tändes. Ungefär samtidigt som stjärnan gick igång blåste den ut en rejäl vind i alla riktningar som förde bort alla lättare material från det inre av molnet. Det som blev kvar började samlas i små klumpar som växte sej allt större tills de blev de planeter vi idag känner som Merkurius, Venus, Tellus (jorden), Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Övrigt material samlades antingen som dvärgplaneter, kometer eller
asteroider. Vi känner hittills till ett dussintal dvärgplaneter varav Eris är den största följd av Pluto.

Kring dessa planeter och dvärgplaneter cirklar ett antal månar. Jupiter har flest, ca 60 månar har man hittills hittat, följd av Saturnus. De flesta planeter har månar, dock ej Merkurius och Venus. Jorden har en eller fem, beroende på hur man räknar. Den diskussionen kan vi återkomma till.

Vår sol är idag bland de största 15 % bland Vintergatans stjärnor och i den lokala gruppen, ett område på ca 40 ljusår, är det bara tre stjärnor som är större och tyngre. Den är nu i medelåldern. Mer om det nästa gång.




"Ingen stor konstnär ser någonsin tingen som de verkligen är. Gjorde han det skulle han upphöra att vara konstnär."

En av solens dubbelgångare upptäckt

Det närmaste vi kan tänkas oss i stjärnväg ifråga om storlek, massa och innehåll har hittats, ca 217 ljusår bort. Stjärnan kallas HIP 56948 och syns på himlen i konstellationen Draken, mitt emellan Polstjärnan och Dubhe (Alfa Ursae Majoris). Gå från Karlavagnens spann om vintern eller hösten mot Polstjärnan så finns HIP 56948 ungefär i mitten mellan dessa.

Här är en video om upptäckten. Tony Darnell berättar också om upptäckten av en mördare, ett svart hål som slukar en stjärna.



"- Vet ni vad man kallar den sortens djur som varken
flyr från eller slåss med fienden?
- Lunch."

Vetenskapshörnan: Titta på många miljarder stjärnor

En serie foton tagna över ett antal år av stjärnorna i vår egen galax Vintergata har resulterat i ett collage med miljarder och åter miljarder stjärnor. Se här bara. Den största inzoomningen du kan göra i bilden är jättestor och ändå är det miljoner stjärnor som syns. Det har gjorts en YouTube-film om collaget också:

"Everything is perfect in the universe - even your desire to improve it."

Bruna dvärgar

Nej, det handlar inte om något påhopp på kortvuxna människor av afrikanskt, sydindiskt eller australiskt ursprung utan om en företeelse ute i rymden som är större än planeter men mindre än vanliga stjärnor. Deras inre är varmare än hos planeterna också men betydligt svalare än hos stjärnorna. Storleksmässigt är de ungefär dubbelt så stora som Jupiter, vilket alltså gör att de ändå knappt skulle kunna ses bredvid vår sol, som är större än 85 % av alla stjärnorna i Vintergatan. Deras ringa storlek, deras långsamma förbränning av väte gör att de kommer att överleva alla andra företeelser i universum.

En sådan brun dvärg har visat sej ha våldsamma stormar av samma typ som Jupiter har på sin yta. Så våldsamma att man kunnat observera dom med teleskop här på jorden. Denna dvärg finns på ett avstånd mellan 31 och 62 ljusår bort, i konstellationen Pegasus. Bilden ovan visar hur en konstnär tänkt sej hur den ser ut.


"Det går en mördare lös"

Supernova

M101, mer känd som Vindsnurregalaxen.

I Vindsnurregalaxen (Pinwheel galaxy) (också känd som M101), som kan ses i stjärnbilden Karlavagnens närhet på himlen, finns en stjärna som för 21 miljoner år sen exploderade i en fantastisk kaskad av ljus och stoft. Först nu kan denna explosion ses från vår horisont.

Häpnadsväckande vilka upptäckter de gör, våra astronomer. Det ger samtidigt också en inblick i hur gammalt universum är eftersom stjärnan ifråga, en vit dvärg, ger oss ytterligare en inblick, i hur vanliga stjärnor fungerar över stora tidsrymder. Synd att man inte får vara med och se när vår sol närmar sej sitt slut.

Massor av stjärnhopar upptäckta med ny metod

SVD rapporterar om hur en ny generation teleskop vid ESOs Paranalobservatorium i Chile har upptäckt stjärnhopar som hittills varit dolda för oss pga störningar från Vintergatans stoft. Det är med hjälp av  VISTA, ett teleskop som är byggt för att ta emot infrarött ljus, man har hittat dessa stjärnor. Problemet har hittills varit att stoftet som stjärnorna bildas ur har hindrat oss från att se dessa stjärnor i fullt ljus, så att säga. Man har därför riktat teleskopet mot stoftmolnen, låtit datorer avgöra vad som är vad och sen fått fram underbara bilder (se collaget ovan) på dessa stjärnor, som är av den vanligaste storleken i universum, alltså något mindre än vår sol.

Detta öppnar för möjligheterna att kunna se om det finns stjärnor i vår relativa närhet också. Kanske man med hjälp av den här metoden kan hitta planeter också?

Minst fem planeter funna kring sollik stjärna

Så här tänker sej en konstnär att det kan se ut från en av planeterna mot stjärnan HD 10180.

Stjärnan HD 10180 har studerats av teleskopet HARPS en längre tid och idag 24 augusti presenterades så resultaten av den undersökningen. Sju planeter (två av dessa är man än så länge osäker på) har hittats cirklande runt den här stjärnan. Detta ska bli intressant att följa. Stjärnan finns på 127 ljusårs avstånd från oss i konstellationen Hydrus, även kallad Lilla vattenormen.

Diskussioner kring solsystemet - Del två: Våra närmaste grannar utanför solsystemet

Säg hej till våra närmaste grannar utanför solsystemet. Alfa Centauri kallas dessa dubbelstjärnor som syns i konstellationen Kentauren. Den nordligaste delen av denna konstellation (vardagligt tal stjärnbild) kan ses från svensk horisont och då kan man se detta binära system med Alfa Centauri A och B (sen bilden ovan). Det rör sej alltså om två normalstora stjärnor, den ena (A) något större än vår sol, den andra (B) något mindre. Här finns också en tredje mycket mindre stjärna (Proxima Centauri) som bara är dubbelt så stor som Jupiter. Det tar ljuset från dessa stjärnor 4,37 ljusår att nå oss. Att vi inte kan se om det finns några planeter trots det i astronomiska sammanhanget blygsamma avståndet beror på att de två stora stjärnorna ligger såpass nära varandra att ljuset från dränker allt annat.

Det skulle vara intressant att få veta huruvida det finns planeter som cirklar runt dessa stjärnor men den kunskapen kommer väl inte att nås under vår livstid. Det hindrar inte författare och filmskapare från att fantisera kring systemet. Fast vem vet, vi kanske hittar nåt i alla fall för teleskopen blir allt bättre och sonderna blir snabbare. Låt oss hoppas på att vi trots allt snart får mer kunskap om Alfa Centauri.

Nam nam!

En planetslukande stjärna har för första gången observerats tack vare Hubbleteleskopet. Planeten kommer att vara med oss i kanske tio miljoner år till sen är den borta. Redan nu cirklar den så nära sin stjärna att det endast tar ett dygn att genomföra ett varv.

Lite extra:  Lord Monckton, har tillsammans med bl a Lord Lawson, Margaret Thatchers finansminister, vunnit en debatt om klimatet i Oxford. Resultatet blev 135 mot 110. Jippi, bravo! Nu börjar det märkas att vanligt folk inte längre tar klimatdravlet på allvar. Jag bryr mej inte om dessa herrars titlar men jag bryr mej om deras åsikter och deras sätt att debattera dom. Så kom inte med nåt försök att få mitt inlägg här att handla om att jag svassar inför högheter.

Ännu lite mer extra: Vissa evolutionsforskare menar att slumpen i en del fall spelar större roll för somliga djurarter än ekologin. Ur DNs artikel kan följande intressanta sentens citeras: "Varför finns det så många arter av smågnagare och så få av noshörningar? Orsaken är kanske inte ekologisk anpassning som de flesta trott. I stället tycks de flesta arter uppstå av rena tillfälligheter. Många höjer säkert på ögonbrynen över detta. Löste inte Charles Darwin problemet redan 1859? Hans berömda bok som förde evolutionstanken till seger hette ju faktiskt ”Om arternas uppkomst”.

Det kan låta paradoxalt, men trots titeln på boken besvarade Darwin aldrig frågan om vad som är den utlösande faktorn när en ny art bildas. Hans stora bedrift var att han upptäckte den mekanism som leder till nya anpassningar – det naturliga urvalet."

Många av de kreationister, framför allt bland rabiata kristna, judiska och islamska vetenskapsvägrande (pseudo)religiösa, som kritiserar Darwins teori om evolutionen fattar inte vad den går ut på, och kommer troligen aldrig att göra det heller. Jag undrar om de ens kommer att läsa nåt annat än sina respektive böcker innehållande skräck, våld och porr från sen stenålder fram till sen järnålder.

Jag avslutar med Bill Mahers något parafraserade favorituttryck: "All religions are batshit crazy!"

I brist på klimatdravel...

Min mamma brukade kalla mej stjärna, med eftertryck i rösten, när jag som liten hade klantat mej extra mycket. Det passar bra in nu med denna ganska roliga artikel i Aftonbladet. För när Klimatbluffen inte längre går att använda i kylan tar man till ozonförstörande stjärnor på miljarders miljoner kilometers avstånd som kan tänkas explodera och i sann Hollywoodanda naturligtvis rikta denna explosion mot oss. Så här skriver man om scenariot de tänker sej:

"Den termonukleära smällen kommer att förinta jordens ozonlager – som vi behöver som skydd mot farlig rymdstrålning.
Det här deprimerande domedagsscenariot beskrevs av amerikanska astronomer vid Villanova University i Philadelphia på en presskonferens i Washington på onsdagen.
–Jorden kommer att börja koka, sa de.
Forskarna säger att T Pyxidis egentligen är två stjärnor, en av dem är en så kallad vid dvärg som suger åt sig gas och stadigt växer.
När en supernova når en kritisk massa, Chandrasekhar-gränsen, exploderar den. Stjärnan kommer då att lysa lika starkt som alla andra stjärnor i galaxen tillsammans."

Betänk att ett scenario är en tänkt händelse som möjligen kan drabba oss, men det är inget som vi kommer att drabbas av med absolut säkerhet. Det KAN och kommer att hända, men troligtvis inte inom vår livstid. Men våra kära tidningar vill förstås ha lite skräck på sina löpsedlar och startsidor. Jag undrar hur våra alarmister kommer att vinkla detta till att det är oss människors fel.

Fantastiska bilder på Betelgeuse

Det vi bevittnar på dessa bilder är början till slutet för en av de största stjärnor vi känner till, Betelgeuse, den översta stjärnan i konstellationen Orion, se översta bilden ovan. Nu har skarpa bilder på dess dödskamp tagits som visar hu ytan bubblar och kokar. Eftersom stjärnan befinner sej på så stort avstånd att det tar ljuset 640 år att ta sej hit är det ingen som vet om den redan har exploderat eller ej. Det visar sej snart. Mellanbilden är förresten en rekonstruktion av hur man tänker sej att det ser ut på stjärnans yta.

Uppdatering 090731 13:55: Efter lite mer läsande och en kommentar från en bloggläsare inkluderar jag även Aftonbladets artikel och påpekar att man på den tidningen valt att gå ut med en målning för att visa hur Betelgeuse beter sej. Bloggdelen på tidningen Populär Astronomi påpekar just detta, att det är en målning och inget annat.