Tidningarnas alltför ensidiga engagemang i klimatpolitiken

Ska man satsa på en häst eller alla i ett lopp? Har man bara pengar nog ska man förstås satsa på alla hästarna för att på så sätt få in en garanterad vinnare. Så gör inte Svenska Dagbladet enligt Lars Bern, vars artikel på Newsmill visar på att de vetenskapsartiklar som införts i amerikanska tidningar och blivit kritiskt granskade samt godkända för publikation inte har omnämnts en enda gång i SVD eller någon annan tidning i Sverige med nationell spridning. Artiklar som däremot följer den rådande klimatpolitikens normer publiceras utan omsvep. Är det ett medvetet drag av SVD och andra tidningar att välja bort det som kritiserar den rådande klimatpolitiken? Man får i alla fall den uppfattningen av att läsa Berns artikel. Jag ser inget skäl att betvivla hans information eftersom det han skrivit tillsammans med Maggie tidigare behandlat samma dilemma. Man blir hänvisad till bloggar om man ska läsa kritik gentemot den rådande normen, inte bara inom klimathysterin. Inte undra på att Gammelmedia tar till stora släggan och försöker förlöjliga bloggvärlden.

Det har nämligen sagts från mediahåll att bloggarna inte är så stora så att de nås av kreti och pleti men det är ju ändock ett relativt nytt fenomen som växer mer och mer. Bloggar, twitter, SMS och allt vad det heter växer alltmer och information blir tillgängligt för alla och envar utan att vare sej media eller politiker längre har monopol på kunskapen. Jag börjar bli orolig, inte för demokratin för den finns inte, utan för yttrandefrihetens vara. Den kommer säkert att finnas kvar men om man blir tvingad att yttra sej på ett sätt som media vill att man ska yttra sej då är det fara å färde för på den punkten är säkerligen media värre än politikerna. De sistnämnda vill inte gärna ha demokrati men yttrandefriheten struntar de i eftersom protester är nåt man kan ignorera.