Stat och religion hör inte ihop

Något som sagts länge och enligt konstitutionen i Sverige också ska vara så. Men ändå är vår sekularism lite hycklande eftersom vi ändå tvingas betala begravningsavgifter och man förutsätts alltså ändå vara medlem i svenska kyrkan på nån underlig vänster även om man lämnar den. Man slipper således inte religionens grepp om staten. Begravningsavgiften borde inte vara nåt vi som medborgare ska behöva betala. Våra efterlevande får ju ändå betala vår begravning när vi dör. Dessutom borde inte kyrkorna (i förlängningen alltså staten som ju inte skulle ha med kyrkorna att göra!) få ha monopol på begravningsplatserna.

Det har länge varit hur klart för vem som helst att religion bara stör statens och vanligt folks arbete. Religion kan man hålla på med på fritiden. Vill man ha religion som profession ska betalning för sånt arbete ske genom medlemskapspengar och donationer, inte genom subventioner från staten. Staten ska absolut INTE ha med religion att göra. Vi har kommit långt från bronsålderns synsätt där religion var politik. Här kommer då en artikel i SVD in. Det är terrorexperten Magnus Norell som skriver att stat och religion bör vara åtskilda i Egypten, vilket som sagt gäller överallt annars också. Detta är skrivet som slutrepliken i en debatt mellan honom och en representant för Muslimska Brödraskapet i Sverige. Lite besviken är jag att han bara nämner vikten av att hålla politik och religion isär så där i förbigående. Han kunde ha utvecklat det ytterligare så att det framgick för hans meningsmotståndare hur viktigt det är att hålla religionen borta från politiken.

Men jag antar att han redan utvecklat den tankegången på annat håll tidigare i debatten. I tidigare debattinlägg har han enbart gjort klart att han ogillar religiösa gruppers involvering i det som händer i Egypten. Det sista inlägget är förmodligen en avrundning han gjort för att befästa sin åsikt vilken är att religion och politik inte hör ihop, vilket de inte gör. Det är bara fundamentalister inom olika religioner som anser så. Dessa bör vi hålla kort på alla sätt och vis.

Regnskogar skövlas för ert biobränsle, miljöaktivister!

Så här ser det ut på Borneo efter att regnskogen skövlats i miljöfascismens namn.

Här är den obehagliga sanningen bakom all palmolja som finns i biobränslet eller i matvaror som anses antingen vara hälsosamma eller värdiga att innehålla KRAV-märket. Nu är detta ingen nyhet eftersom det rapporterats i många år om detta. Jag skulle vilja säga att inget så kallat biobränsle är miljövänligt. Detta för att metoderna för att ta fram dom på är i högsta grad miljöförstörande. Faktum är att petroleum och vanlig gas från sprickor i jordskorpan har bättre miljöpåverkan än vete och palm i längden. Så det där med att biobränsle måste vara miljövänligt är en omöjlighet.

Är kriget mellan mac och windows dött, vem vann i så fall?

När jag tog mina första steg på internet i slutet av 1990-talet var nätet fullt av stridande parter. Det var ett datorkrig främst mellan två distinkta plattformar. Mac OS och windows var de två operativsystemen man stred om. Det fanns fler men dessas anhängare var då rätt få i jämförelse och även om en del var riktigt högljudda kunde de inte ändra på det faktum att det var Mac och windows som var huvudkombattanterna. Det handlade väl mest om att visa motståndarna vad man kunde göra med sitt system men också om att förlöjliga motståndarna. Eftersom jag hade börjat med Mac från början var jag ju inne i det systemet och stred således på den sidan. Jag deltog alltså rätt friskt i diskussionerna på diverse forum,  IDGs inte minst där man t o m hade ett delforum kallat Datorkrig.

Här kunde man spy ut sin ilska eller sitt "hat" gentemot det andra operativsystemet. Jag hade ju erfarenhet av windows genom att morsan hade skaffat, och fortsätter skaffa, datorer med windows installerat samt genom ett arbetslöshetsprojekt som kallades Datorteket så jag kunde relatera till de problem som uppkommit genom användande av windows, problem som aldrig dök upp på en Mac. Det fanns andra datorkrig men de verkar inte ha varit lika passionerade strider där, snarare bittra sådana, som mellan Mac- och windowsanhängare.

Ibland kunde stridigheterna vara så hätska att moderatorerna fick ta en del användare i det digitala örat och ställa dom i skamvrån. Det förekom såna personer som verkligen var så passionerade för sin sak att de verkade närmast religiösa. Men märkligt nog kunde vi enas om en massa andra saker. Det var bara den här saken med datorerna och deras operativsystem vi inte kunde komma överens om.

Men på senare år hör man inte så mycket av detta. Apple slutade med sina påhopp på Microsoft för några år sen och man verkar mer ha gått över till att låtsas som om de inte existerar. Jag läser inte längre några inlägg på forumen där nån skriver ut sitt hat mot endera plattformen. Konvertiter finns det gott om på MacWorlds forum och de skriver ofta om sin frustration över att saker inte alltid funkar som de är vana vid. Så det verkar som om kriget är dött. Men, vem vann då?

En kall och ogästvänlig värld

Nej, jag menar inte klimatdravlet den här gången, även om det på sätt och vis är ett utslag av det jag vill diskutera. Jag är ute efter att beskriva en olustkänsla jag ibland får inför den värld vi lever i. Det handlar inte om att framtiden är osäker, inte heller handlar det om att man får ett annat perspektiv på världen när man växer upp.

Nej, det är en värld som är genuint kall och ogästvänlig, som om allt vi gör blir ogjort på nåt vis av andra. Det blir maktskifte i Egypten men vilka som tar över vet vi inte ännu och vi kan inte heller vara säkra på att det blir nån förändring. Som Roger Daltrey sjunger i slutet av The Who-låten "Won't get fooled again": Meet the new boss, same as the old boss. Det kan mycket väl bli så att vi får ett Egypten som är precis som innan. Samtidigt som Mubarak kan fly med en stor förmögenhet nånstans utomlands. Men världen har inte förändrats för det. Kylan hos många människor är kvar.

Jag fick ett nytt jobb i höstas. Mest skriva på dator och det är av den typen där företaget får betalt av staten för att mej där. Jag själv får inte ett öre för det. Jag jobbar alltså ideellt. Jag får förstås komma ut och träffa människor, får en ny erfarenhet av arbete. Men skulle man se rent logiskt på detta är denna form av sysselsättning för oss arbetslösa väldigt ologisk i längden. Men jag spelar med för jag behöver få träffa människor. Hittills har jag bara suttit här hemma och lekt med datorn ända sen jag officiellt skrev in mej som arbetslös för ca 10 år sen.

Olyckskorparna som skriker på världens undergång är på högvarv. De var väl som mest högljudda under kalla kriget då kärnvapenhotet var reellt, mest på grund av senila diktatorer å ena sidan och unga militäriska hökar å den andra. Dessa korpar vill dock ha mer hot att skria om så de hittar på så många de kan hitta på. Skogsdöden, ozonhålen, koldioxidutsläppen, vad kommer härnäst? Jag börjar skönja ett klart mönster här. Alarmisterna rör sej allt högre upp. Snart kommer de säkert att hitta nåt vi människor skapat som gör att vi är mer mottagliga för gammastrålning från döende stjärnor också. Eller vad sägs om att våra signaler från TV och radio lockar hit äckliga utomjordingar. Då går väl SD i taket av ren indignation och harm. Vem vet, kanske Apophis gör olyckskorparna till viljes? Kan den inte slå ner på Greenpeace högkvarter, på nåt annat alarmistiskt ställe eller nåt viktigt politiskt ställe?

Känslan jag har av olust inför vår värld delar jag med en vällust inför alla människor jag träffar i verkliga livet samt ser och hör om på TV eller internet. Människan gillar jag starkt men mänskligheten kan jag vara utan. Det är en känsla jag har svårt att beskriva. Den kommer över mej när jag är trött eller ligger i badet. Den handlar delvis om hur vi ska hantera den värld vi lever i utan att förstöra för mycket för oss själva och vår omedelbara omgivning.

Den kallaste olustkänslan jag får är när jag läser om vårt så kallade rättssystem. Nu har jag aldrig haft nån direkt närkontakt med det men så mycket har jag läst om det och hört från folk jag känner att jag bildat mej en uppfattning om det som ett system som inte räcker till. Det är för inskränkt och för litet. Det ger mej intrycket av att vara skapat för en befolkningsmängd som levde för kanske 100-200 år sen. Att tillsätta politiskt färgade nämndemän i tingsrätten är det största felet. Det näst största felet är att vi har så få domstolar. Det sänder signalen att man inte bryr sej om vare sej offer eller familjer till de involverade i en rättssak.

Sen det här med straff för diverse kriminella handlingar. Mord, knarkbrott, övergrepp, ekonomiska oegentligheter och överfall är sånt som är självklara brott som förtjänar ett straff. Men det finns många andra som jag faktiskt inte tycker är brott. Gömma en flykting som själv aldrig begått nåt brott är en god handling, en god gärning. Det handlar om solidaritet. Jurister i all ära men det är sällan de ser verkligheten för vad den egentligen är.

Samma sak gäller med politiker av idag. De skapar sin egen verklighet och förväntar sej att vi andra ska se världen som de gör. Där finns också en kall syn på världen som jag känner djup olust inför.

Märk väl att jag inte presenterar någon lösning här. Det är inte vad inlägget handlar om. Det handlar om att försöka finna vad olustkänslan består i. Den finns kvar här nu även efter att jag har skrivit detta i ca 40 minuter. Men den är borta sen. Det är väl en känsla som säger mej att jag inte borde filosofera så mycket.