onsdag 10 september 2014

Tema språk: Dialekter del ett

Från och med idag börjar jag på en diskussionsserie om dialekter. Dialekter är per definition en del av ett större språk med större eller mindre avvikelser från huvudspråket. Dialekterna är emellertid oftast äldre än huvudspråket, som i de allra flesta fall är tillkomna under nationalismens dagar på 1800-talet och framåt. Huvudspråken är kompromisser, i vissa fall utgår de från storstädernas egna språkbruk som utvecklats genom påverkan utifrån och/eller förfining av det egna språket. Sån påverkan tar tid innan det når ut på landsbygden.

Egentligen borde detta kunna bli hur långt som helst, men jag ska försöka hålla mej till högst tjugo stycken per inlägg. Det är ett ämne jag önskade att jag visste mer om än jag redan gör, så jag får lära mej under skrivandets gång. Det talas ofta om dialekter som en del av ett större språk, men många lokala dialekter har mer gemensamt med ett annat språk, som talas på andra sidan en politisk gräns. T ex påminner gränsdialekterna mellan Norge och Sverige om varandra vilket ställer till det för språkforskarna.

Jag tänker till en början sikta in mej på dialekterna i södra Sverige, närmare bestämt de som talas från södra Värmland och söderut, de som mer hör ihop med det ursprungliga fornnordiska kulturområdet där dagens Danmark var det naturliga centrat. Framför allt verkade det som att Jylland var ett tidigt centrum för detta kulturområde och de språk som idag talas i Danmark, Sverige, Norge, Island, Färöarna, Åland och västra Finland utgick med ganska stor säkerhet från Jylland och spreds sakta över Skandinavien i en grå forntid, förmodligen under stenålderns senare del. Influenserna fortsatte sen strömma från detta område ända tills man inte längre hade direktkontakt med de danska områdena långt borta i norra Norge, Sverige och Finland.

Då uppstod lokala dialektskillnader som med tiden blev till riktiga språk. När och hur detta skedde är oklart, och inte helt relevant för diskussionen här och nu. Men så mycket kan jag säga att likheten mellan Danmark och Nordnorge fortfarande är såpass stor att en icke-nordbo inte säkert kan skilja dom åt. För en kines, för att ta ett exempel, är nog nästan alla germanska språk som ett enda språk, med enbart ordentliga dialektala skillnader.

För mej är dialekter inte bara en del av ett språk, inte heller en lokal version av ett äldre språk som en gång var det gemensamma för alla dagens språk, de är resultatet av ett omedvetet och/eller medvetet försök att hävda sej gentemot andra, kanske främst överheten. Skillnaderna mellan dialekterna i svenskan verkar ha ökat de tre senaste decennierna som ett medvetet/omedvetet svar på likhetspolitiken som förts från skolors och myndigheternas sida. Detta är inget jag har handfasta bevis för, enbart en observation från min sida då jag lyssnat på folk.

Jag har hört folk prata när de tror att ingen utsocknes förstår eller hör dom och det låter mer utpräglat än för 30 år sen i mina öron. Dialekternas försvarare har blivit bättre på att odla och skydda sina dialekter. De yngre kommer kanske inte att tala samma dialekt som sina föräldrar, men det kommer med all säkerhet utvecklas nya dialekter. Någon likriktning över hela landet kommer aldrig att äga rum.

Jag tänker gå in mer på de sydligaste dialekterna i nästa inlägg. Hoppas nån kan bidra med något tills dess.



"På egen begäran har 11 medlemmar utgått och 6 avlidit under året"

Populära inlägg