Jag känner att jag behöver lära mej mer om dialekter innan jag säger mer. Därför låter jag programmet ovan tala medan undertecknad lyssnar.
"Nån gång kanske man åkte till någon marknad"
Visar inlägg med etikett lingvistik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lingvistik. Visa alla inlägg
fredag 16 januari 2015
Tema språk: Dialekter del två
För snart ett år sen startade jag en serie om dialekter. Jag upptäckte då att jag egentligen inte kan nåt om dialekter, bara att jag förstår de flesta dialekter direkt när jag hör dom talas. Jag kan förstås rekommendera Fredrik Lindströms dialektserie som sändes i TV under två säsonger för några år sen för den som vill ha grunden i några av dialekterna som talas i Sverige. Här är ett av avsnitten:
Jag känner att jag behöver lära mej mer om dialekter innan jag säger mer. Därför låter jag programmet ovan tala medan undertecknad lyssnar.
"Nån gång kanske man åkte till någon marknad"
Jag känner att jag behöver lära mej mer om dialekter innan jag säger mer. Därför låter jag programmet ovan tala medan undertecknad lyssnar.
"Nån gång kanske man åkte till någon marknad"
torsdag 15 januari 2015
Tema språk: Ordet ras och rannsakan
Jag tittade idag på "Veckans brott" och ordet husrannsakan användes där i samband med en insats mot odlingar i lägenheter och hus. Jag kom då på att ordet husrannsakan ju egentligen är en tautologi, det vill säga ett ord sammansatt av två ord som betyder samma sak. Rann- i rannsakan betyder nämligen hus och rannsaka betyder ordagrant söka genom ett hus. Därifrån gick mina tankar till vad hus hette på gotiska, razn. Detta gemensamma germanska ord finns kvar i ordet granne, som alltså egentligen betyder vid huset, detta hus eller i närheten av huset.
Av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på ordet ras. Ni vet som i rasism och raslära. Det är likheten med det gotiska ordet razn som fick med att tänka i dom banorna och det faktum att ordet ras kommer närmast från gammal italienska razza, som betyder folkslag eller släkt. Det råder viss osäkerhet kring ursprunget för ordet ras. Såväl latinets radix (rot) som arabiskans ra's (huvud, början) har föreslagits som ursprung för ras. Ingen har mej veterligen tänkt på gotiskans razn, trots att goterna ju styrde över Italien i mer än hundra år och efterlämnade många fina byggnader och förmodligen också är de som gav italienska flertalet av de germanska ord som finns i språket idag.
Ordet ras betyder alltså i grunden folkslag eller släkt. Man talar ofta om släkten som huset. Det finns belagt i hur många kulturer och språk som helst. Ta ordet farao som exempel. Det kommer av egyptiska pr'aa, som betyder huset och syftade på den rådande familjen och dess överhuvud som styrde Egypten.
Jag kan mycket väl tänka mej att goternas ord för hus, razn, kan ha levt kvar långt efter att goternas inflytande försvunnit och omvandlats till att betyda först släkt från ett visst hus, sen folkslag. Steget kan tyckas långt men tänk då på detta: Man talar ofta om hus när man menar större släkter med dess sidogrenar. Vi har många exempel på släkter av adligt ursprung som talar om sej själva som huset, antingen för att de vill sola sej i glansen från sina mer kända släktingar eller för att de känner en samhörighet med dessa. Ju fler som hör till "huset" desto fler känner att de är en del av en samhörighet. Vissa furstendömen i nuvarande Tyskland drevs som nåt slags familjeföretag, från fursten ner till den eländigaste bonden.
Jag har inga bevis för min tankegång. Detta är bara en väldigt löslig hypotes och jag är inte beredd att försvara den med näbbar och klor. Det är dock en lika bra tanke som att det skulle komma från radix eller ra's. Jag kan till och med tänka mej att ras är kommet ur en blandning av alla tre orden. Nån som är beredd att ta upp handsken jag lagt ner?
"Good to see you back with the boys again"
Av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på ordet ras. Ni vet som i rasism och raslära. Det är likheten med det gotiska ordet razn som fick med att tänka i dom banorna och det faktum att ordet ras kommer närmast från gammal italienska razza, som betyder folkslag eller släkt. Det råder viss osäkerhet kring ursprunget för ordet ras. Såväl latinets radix (rot) som arabiskans ra's (huvud, början) har föreslagits som ursprung för ras. Ingen har mej veterligen tänkt på gotiskans razn, trots att goterna ju styrde över Italien i mer än hundra år och efterlämnade många fina byggnader och förmodligen också är de som gav italienska flertalet av de germanska ord som finns i språket idag.
Ordet ras betyder alltså i grunden folkslag eller släkt. Man talar ofta om släkten som huset. Det finns belagt i hur många kulturer och språk som helst. Ta ordet farao som exempel. Det kommer av egyptiska pr'aa, som betyder huset och syftade på den rådande familjen och dess överhuvud som styrde Egypten.
Jag kan mycket väl tänka mej att goternas ord för hus, razn, kan ha levt kvar långt efter att goternas inflytande försvunnit och omvandlats till att betyda först släkt från ett visst hus, sen folkslag. Steget kan tyckas långt men tänk då på detta: Man talar ofta om hus när man menar större släkter med dess sidogrenar. Vi har många exempel på släkter av adligt ursprung som talar om sej själva som huset, antingen för att de vill sola sej i glansen från sina mer kända släktingar eller för att de känner en samhörighet med dessa. Ju fler som hör till "huset" desto fler känner att de är en del av en samhörighet. Vissa furstendömen i nuvarande Tyskland drevs som nåt slags familjeföretag, från fursten ner till den eländigaste bonden.
Jag har inga bevis för min tankegång. Detta är bara en väldigt löslig hypotes och jag är inte beredd att försvara den med näbbar och klor. Det är dock en lika bra tanke som att det skulle komma från radix eller ra's. Jag kan till och med tänka mej att ras är kommet ur en blandning av alla tre orden. Nån som är beredd att ta upp handsken jag lagt ner?
"Good to see you back with the boys again"
onsdag 10 september 2014
Tema språk: Dialekter del ett
Från och med idag börjar jag på en diskussionsserie om dialekter. Dialekter är per definition en del av ett större språk med större eller mindre avvikelser från huvudspråket. Dialekterna är emellertid oftast äldre än huvudspråket, som i de allra flesta fall är tillkomna under nationalismens dagar på 1800-talet och framåt. Huvudspråken är kompromisser, i vissa fall utgår de från storstädernas egna språkbruk som utvecklats genom påverkan utifrån och/eller förfining av det egna språket. Sån påverkan tar tid innan det når ut på landsbygden.
Egentligen borde detta kunna bli hur långt som helst, men jag ska försöka hålla mej till högst tjugo stycken per inlägg. Det är ett ämne jag önskade att jag visste mer om än jag redan gör, så jag får lära mej under skrivandets gång. Det talas ofta om dialekter som en del av ett större språk, men många lokala dialekter har mer gemensamt med ett annat språk, som talas på andra sidan en politisk gräns. T ex påminner gränsdialekterna mellan Norge och Sverige om varandra vilket ställer till det för språkforskarna.
Jag tänker till en början sikta in mej på dialekterna i södra Sverige, närmare bestämt de som talas från södra Värmland och söderut, de som mer hör ihop med det ursprungliga fornnordiska kulturområdet där dagens Danmark var det naturliga centrat. Framför allt verkade det som att Jylland var ett tidigt centrum för detta kulturområde och de språk som idag talas i Danmark, Sverige, Norge, Island, Färöarna, Åland och västra Finland utgick med ganska stor säkerhet från Jylland och spreds sakta över Skandinavien i en grå forntid, förmodligen under stenålderns senare del. Influenserna fortsatte sen strömma från detta område ända tills man inte längre hade direktkontakt med de danska områdena långt borta i norra Norge, Sverige och Finland.
Då uppstod lokala dialektskillnader som med tiden blev till riktiga språk. När och hur detta skedde är oklart, och inte helt relevant för diskussionen här och nu. Men så mycket kan jag säga att likheten mellan Danmark och Nordnorge fortfarande är såpass stor att en icke-nordbo inte säkert kan skilja dom åt. För en kines, för att ta ett exempel, är nog nästan alla germanska språk som ett enda språk, med enbart ordentliga dialektala skillnader.
För mej är dialekter inte bara en del av ett språk, inte heller en lokal version av ett äldre språk som en gång var det gemensamma för alla dagens språk, de är resultatet av ett omedvetet och/eller medvetet försök att hävda sej gentemot andra, kanske främst överheten. Skillnaderna mellan dialekterna i svenskan verkar ha ökat de tre senaste decennierna som ett medvetet/omedvetet svar på likhetspolitiken som förts från skolors och myndigheternas sida. Detta är inget jag har handfasta bevis för, enbart en observation från min sida då jag lyssnat på folk.
Jag har hört folk prata när de tror att ingen utsocknes förstår eller hör dom och det låter mer utpräglat än för 30 år sen i mina öron. Dialekternas försvarare har blivit bättre på att odla och skydda sina dialekter. De yngre kommer kanske inte att tala samma dialekt som sina föräldrar, men det kommer med all säkerhet utvecklas nya dialekter. Någon likriktning över hela landet kommer aldrig att äga rum.
Jag tänker gå in mer på de sydligaste dialekterna i nästa inlägg. Hoppas nån kan bidra med något tills dess.
"På egen begäran har 11 medlemmar utgått och 6 avlidit under året"
Egentligen borde detta kunna bli hur långt som helst, men jag ska försöka hålla mej till högst tjugo stycken per inlägg. Det är ett ämne jag önskade att jag visste mer om än jag redan gör, så jag får lära mej under skrivandets gång. Det talas ofta om dialekter som en del av ett större språk, men många lokala dialekter har mer gemensamt med ett annat språk, som talas på andra sidan en politisk gräns. T ex påminner gränsdialekterna mellan Norge och Sverige om varandra vilket ställer till det för språkforskarna.
Jag tänker till en början sikta in mej på dialekterna i södra Sverige, närmare bestämt de som talas från södra Värmland och söderut, de som mer hör ihop med det ursprungliga fornnordiska kulturområdet där dagens Danmark var det naturliga centrat. Framför allt verkade det som att Jylland var ett tidigt centrum för detta kulturområde och de språk som idag talas i Danmark, Sverige, Norge, Island, Färöarna, Åland och västra Finland utgick med ganska stor säkerhet från Jylland och spreds sakta över Skandinavien i en grå forntid, förmodligen under stenålderns senare del. Influenserna fortsatte sen strömma från detta område ända tills man inte längre hade direktkontakt med de danska områdena långt borta i norra Norge, Sverige och Finland.
Då uppstod lokala dialektskillnader som med tiden blev till riktiga språk. När och hur detta skedde är oklart, och inte helt relevant för diskussionen här och nu. Men så mycket kan jag säga att likheten mellan Danmark och Nordnorge fortfarande är såpass stor att en icke-nordbo inte säkert kan skilja dom åt. För en kines, för att ta ett exempel, är nog nästan alla germanska språk som ett enda språk, med enbart ordentliga dialektala skillnader.
För mej är dialekter inte bara en del av ett språk, inte heller en lokal version av ett äldre språk som en gång var det gemensamma för alla dagens språk, de är resultatet av ett omedvetet och/eller medvetet försök att hävda sej gentemot andra, kanske främst överheten. Skillnaderna mellan dialekterna i svenskan verkar ha ökat de tre senaste decennierna som ett medvetet/omedvetet svar på likhetspolitiken som förts från skolors och myndigheternas sida. Detta är inget jag har handfasta bevis för, enbart en observation från min sida då jag lyssnat på folk.
Jag har hört folk prata när de tror att ingen utsocknes förstår eller hör dom och det låter mer utpräglat än för 30 år sen i mina öron. Dialekternas försvarare har blivit bättre på att odla och skydda sina dialekter. De yngre kommer kanske inte att tala samma dialekt som sina föräldrar, men det kommer med all säkerhet utvecklas nya dialekter. Någon likriktning över hela landet kommer aldrig att äga rum.
Jag tänker gå in mer på de sydligaste dialekterna i nästa inlägg. Hoppas nån kan bidra med något tills dess.
"På egen begäran har 11 medlemmar utgått och 6 avlidit under året"
måndag 23 juni 2014
Var de tidiga jordbrukarna öhoppare?
För en tid sen skrev jag kort om människans jordbrukarhistoria i samband med att jag skrev om hur våra hakor utvecklades. Jag måste ha missuppfattat betydelsen hos de rön man gjort i samband med DNA-utforskandet av dessa tidiga jordbrukare, för jag missade helt att det man tycker är sensationellt är att det verkar som om de hoppade från ö till ö i Egeiska havet, snarare än via Anatolien in på Balkan där Bulgarien och Makedonien är första länder sett från Mellanöstern idag.
Tänker man efter är det inte så konstigt att de tog övägen, snarare än över Hellesponten. Kusterna och floderna erbjöd snabbare kommunikationsvägar och bättre jordar än bergen och skogarna. Karpaterna var nog snarare ett hinder än en väg in. De är tillsammans med andra bergskedjor på Balkan ganska svåra att penetrera. Ändå kom Balkan att bli befolkat av jordbrukarfolk rätt tidigt. Inte så tidigt som kring det Egeiska havet och den Italienska halvön, men nära nog samma tid. Förmodligen vandrade folk upp längs det Adriatiska havets östkust kort efter att de övriga börjat hoppa från ö till ö längre söderut, med Italien som mål.
Låt mej nu byta ämne till ett ännu mer spekulativt ämne, nämligen frågan om varifrån de indoeuropeiska språken först uppstod.
Kanske de indoeuropeiska språken utvecklades samma väg som jordbrukarna en gång tog in i Europa, snarare än via Anatolien eller de ukrainska stäpperna? Bara en löslig tanke från min sida, men lika giltig som de två andra (Renfrew respektive Gimbutas).
Jag menar nu inte att de tidigaste jordbrukarna spred de indoeuropeiska språken som vi känner dom idag, dock att de kan ha pratat en eller flera föregångare till de indoeuropeiska språken. Själv är jag förespråkare av ett kaspiskt ursprung, att de indoeuropeiska språken utvecklades norr om det Kaspiska havet och spreds därifrån i nästan alla riktningar. Det var inte de som byggde Kurgangravarna i dagens Ukraina och Ryssland som spred de indoeuropeiska språken. Det var inte heller jordbrukarna i Anatolien. Jag menar snarare att precis som med allt annat har det kommit vågor av stammar som hela tiden utnyttjat handelsvägarna.
Det var alltså handelsmän, inte krigare eller jordbrukare som förde med sej språkbruket. Jag skulle vilja föreslå följande: Bland de som för 10,000 år sen förde jordbruket till Europa fanns de som talade en föregångare till dagens indoeuropeiska språk. När jordbruket nått ut till de områden som än idag är jordbrukarland kom en andra våg, och en till, och en till. De kom inte nödvändigtvis samma väg hela tiden, en del influenser kom från områden som kanske tidigare varit sist med att få ett visst kulturintryck.
En sådan kulturinnovation var stridsvagnen, vars ursprung står att finna i ett område norr om Kaspiska havet och som spritts i nästan alla riktningar, inklusive områden som absolut inte talar samma språk, inte ens på den tiden vi talar om, nämligen mitt i bronsåldern för 4000 år sen. Detta område norr om Kaspiska havet, och Aralsjön, är nära det område jag själv tänker mej som ursprung för dagens indoeuropeiska språkfamilj, och det stämmer ganska väl överens med spridningen av de indoeuropeiska språken av idag. Det ligger tillräckligt nära för att kunna vara det område där jag tänker mej ett bronsålderssamhälle som genom handel förde indoeuropeiska språkinfluenser med sej.
Det är inte nödvändigtvis så att det var de indoeuropeisktalande folken som skapade stridsvagnen. Det kan ha varit andra, t ex förfäder till turkiska folk eller andra, som skapat denna vagn, men det ligger nära till hands att anta att de indoeuropeisktalande folken åtminstone hade stor del i dess tillblivelse, framför allt som det i de turkiska folkens språk inte finns samma stöd för jordbruk som i de indoeuropeiska språken. De turkiska folken var hästskötande nomader fortfarande när de stiger in i historiens ljus, och hade ganska lite med organiserat jordbruk att göra, utöver småskaligt odlande av sånt som lätt kunde fraktas. De hade heller inte samma behov av en vagn som de indoeuropeisktalande folken.
Stridsvagnen, dragen av hästar, hade viss militär betydelse men då oftast genom att hövdingen stod i den i strid eller då han skulle tala till folket. Det var först med hettiterna och egyptierna på 1500-talet före vår tideräkning som de aktivt började användas aktivt i strid. Som synes kom stridsvagnen rätt tidigt till Norden. Den finns avbildad på insidan av Kiviksgraven, som är från tiden, mellan 1700-1100 fvt.
Man ser på bilden ovan att det är främst handelsvägar som har använts vid spridandet av vagnen runtom i världen. Dessa handelsvägar gick dessutom i floddalar, längs med havskusterna och runtom de stora sjöarna, precis som idag. Av de arkeologiska spåren att döma är handelsvägarna riktigt gamla, ända tillbaka till de första jordbrukarnas tid och bortom deras tid till och med. Man ser också på bilden att Kaukasus inte är med i resonemanget. En stridsvagn kan inte manövreras så lätt i kuperad terräng och eventuell handel där en sån här vagn förekommit i området har således förekommit längs kusterna kring Svarta havet eller Kaspiska havet.
Jag skulle i avslutande vilja säga att jag tror att föregångare till de indoeuropeiska språken talats ganska länge i Europa och västra Asien, kanske så länge det funnits människor i den här trakten. De människor som enligt DNA-forskningen kom till Europa från Mellanöstern för kanske 15,000 år sen var enligt mitt sätt att se förlöparna till de som senare skulle föra de indoeuropeiska språken till Europa. Därför blev nog transitionen från ett språk till ett annat inte så stor.
Tack för mej för den här gången. Hoppas jag inte blev för långrandig. Väl mött en annan gång, i samma eller annat ämne.
"De rör sej som elefanter där uppe!"
Tänker man efter är det inte så konstigt att de tog övägen, snarare än över Hellesponten. Kusterna och floderna erbjöd snabbare kommunikationsvägar och bättre jordar än bergen och skogarna. Karpaterna var nog snarare ett hinder än en väg in. De är tillsammans med andra bergskedjor på Balkan ganska svåra att penetrera. Ändå kom Balkan att bli befolkat av jordbrukarfolk rätt tidigt. Inte så tidigt som kring det Egeiska havet och den Italienska halvön, men nära nog samma tid. Förmodligen vandrade folk upp längs det Adriatiska havets östkust kort efter att de övriga börjat hoppa från ö till ö längre söderut, med Italien som mål.
Låt mej nu byta ämne till ett ännu mer spekulativt ämne, nämligen frågan om varifrån de indoeuropeiska språken först uppstod.
Kanske de indoeuropeiska språken utvecklades samma väg som jordbrukarna en gång tog in i Europa, snarare än via Anatolien eller de ukrainska stäpperna? Bara en löslig tanke från min sida, men lika giltig som de två andra (Renfrew respektive Gimbutas).
Jag menar nu inte att de tidigaste jordbrukarna spred de indoeuropeiska språken som vi känner dom idag, dock att de kan ha pratat en eller flera föregångare till de indoeuropeiska språken. Själv är jag förespråkare av ett kaspiskt ursprung, att de indoeuropeiska språken utvecklades norr om det Kaspiska havet och spreds därifrån i nästan alla riktningar. Det var inte de som byggde Kurgangravarna i dagens Ukraina och Ryssland som spred de indoeuropeiska språken. Det var inte heller jordbrukarna i Anatolien. Jag menar snarare att precis som med allt annat har det kommit vågor av stammar som hela tiden utnyttjat handelsvägarna.
Det var alltså handelsmän, inte krigare eller jordbrukare som förde med sej språkbruket. Jag skulle vilja föreslå följande: Bland de som för 10,000 år sen förde jordbruket till Europa fanns de som talade en föregångare till dagens indoeuropeiska språk. När jordbruket nått ut till de områden som än idag är jordbrukarland kom en andra våg, och en till, och en till. De kom inte nödvändigtvis samma väg hela tiden, en del influenser kom från områden som kanske tidigare varit sist med att få ett visst kulturintryck.
En sådan kulturinnovation var stridsvagnen, vars ursprung står att finna i ett område norr om Kaspiska havet och som spritts i nästan alla riktningar, inklusive områden som absolut inte talar samma språk, inte ens på den tiden vi talar om, nämligen mitt i bronsåldern för 4000 år sen. Detta område norr om Kaspiska havet, och Aralsjön, är nära det område jag själv tänker mej som ursprung för dagens indoeuropeiska språkfamilj, och det stämmer ganska väl överens med spridningen av de indoeuropeiska språken av idag. Det ligger tillräckligt nära för att kunna vara det område där jag tänker mej ett bronsålderssamhälle som genom handel förde indoeuropeiska språkinfluenser med sej.
 |
| Den hästdragna stridsvagnens tidigaste förekomst och spridning. Bild från Wikipedia. |
Stridsvagnen, dragen av hästar, hade viss militär betydelse men då oftast genom att hövdingen stod i den i strid eller då han skulle tala till folket. Det var först med hettiterna och egyptierna på 1500-talet före vår tideräkning som de aktivt började användas aktivt i strid. Som synes kom stridsvagnen rätt tidigt till Norden. Den finns avbildad på insidan av Kiviksgraven, som är från tiden, mellan 1700-1100 fvt.
Man ser på bilden ovan att det är främst handelsvägar som har använts vid spridandet av vagnen runtom i världen. Dessa handelsvägar gick dessutom i floddalar, längs med havskusterna och runtom de stora sjöarna, precis som idag. Av de arkeologiska spåren att döma är handelsvägarna riktigt gamla, ända tillbaka till de första jordbrukarnas tid och bortom deras tid till och med. Man ser också på bilden att Kaukasus inte är med i resonemanget. En stridsvagn kan inte manövreras så lätt i kuperad terräng och eventuell handel där en sån här vagn förekommit i området har således förekommit längs kusterna kring Svarta havet eller Kaspiska havet.
Jag skulle i avslutande vilja säga att jag tror att föregångare till de indoeuropeiska språken talats ganska länge i Europa och västra Asien, kanske så länge det funnits människor i den här trakten. De människor som enligt DNA-forskningen kom till Europa från Mellanöstern för kanske 15,000 år sen var enligt mitt sätt att se förlöparna till de som senare skulle föra de indoeuropeiska språken till Europa. Därför blev nog transitionen från ett språk till ett annat inte så stor.
Tack för mej för den här gången. Hoppas jag inte blev för långrandig. Väl mött en annan gång, i samma eller annat ämne.
"De rör sej som elefanter där uppe!"
torsdag 19 juni 2014
Riktig midsommar
Den av myndigheterna utsedda midsommarperioden, den högst ovetenskapliga och rätt löjligt att de vågar peta så i den viktigaste helgen på året förresten, infaller snart. Den RIKTIGA midsommarperioden infaller som vanligt den 24 och 25 juni. Det heter midsommar för att det är mitt på året. Ordet sommar betyder nämligen halv, faktiskt. Ordet sommar är släkt med galliska soma-, grekiska hemi- och latinska semi-, vilka alla betyder halv. Det har med solens position att göra. Varje halvår den 25:e står solen över en av polerna och då är det sommar på det halvklotet. Nu är det alltså vår tur att ha sommar. Det infaller den 25:e juni varje år. Den når till denna position den 21:a juni, det så kallade sommarsolståndet.
Under fyra dagar kommer sen solen att vara på ungefär samma position innan den vänder och det sakta blir mörkare igen. Så upprepas det år efter år. Varför myndigheter och politiker anser sej stå ovanför vetenskapliga observationer vet inte jag. Jag firar midsommar den 24:e och 25:e varje år i alla fall...
"And the Colorado Rocky Mountain high,
I've seen it raining fire in the sky.
The shadows from the starlight
are softer than a lullaby.
Rocky Mountain high, Colorado.
Rocky Mountain high."
Rocky Mountain high, Colorado.
Rocky Mountain high."
fredag 25 april 2014
Språkhörnan: Hur gamla är de germanska språken i Norden?
Kan vi på något vis utröna hur länge man talat indoeuropeiska språk i Norden, specifikt då den germanska undergruppen? Vi har nämligen inga egna skriftliga rapporter, inget som på något vis identifierar de som bodde här uppe i Norden, före runskriftens införande på 400-talet (Blekinge förresten). Det faktum att skriften införs då, samt att den redan finns etablerad på kontinenten i form av diverse inskrifter på objekt som kammar, krus och krukor, talar således för att de germanska språken har funnits här i minst 1600 år. Men kan vi verkligen inte komma ännu längre tillbaka?
Vad säger de arkeologiska och någorlunda samtida historiska dokumenten om Norden och vad för slags folk som bodde här? Egentligen inte mycket, men Tacitus skriver ca 100 efter vår tideräknings början (evt) om folken i Germanien (Germania enligt hans språkbruk) och nämner då i latinska former en del ord på platser och folk som är obestridligt germanska. Det ska påpekas att de nordiska språken utgår från ett gemensamt språk, urnordiskan, som hade olika dialekter som senare kom att utvecklas till de språk vi idag känner som danska, färöiska, gutniska, isländska, norska och svenska.
Men inte ens detta säger mycket mer om hur länge det har talats germanska språk i Norden. Men det finns ett sätt, om än svårt att bevisa rent vetenskapligt, att ta reda på hur länge. Det rör sej nämligen om ortnamnen. Under förutsättning att platserna inte bytt namn kan man på grundval av landhöjningen sen istiden räkna bakåt i tiden hur långt från havet en viss plats numera befinner sej nu. Denna metod fungerar bäst om platsen har haft med havsverksamhet att göra för då man kan tänka sej en kontinuerlig förändring av ortnamnet ända från början.
Jag tänker främst på Skivarp, en liten by söder om Skurup i Skåne. Den ska enligt uppgift ha sitt ursprung i ett äldre Skipathorp, platsen där skeppen lade till, men det är oklart. Men granskar man topografin och geografin runtomkring Skivarp står det ganska klart att här kan ha funnits en gammal hamn eller åtminstone en plats där skepp kan ha lagt till en gång i tiden. Men landhöjningen i Skåne är så långsam att den till och med avstannat så det är omöjligt för en amatör som undertecknad att avgöra när Skivarp låg vid kusten. Idag ligger byn på ca 10-15 meters höjd över havet och ca en mil från kusten. Men min amatörmässiga beräkning, där en försiktig beräkning av 1 mm per år till för några tusen år sen förutsätter att Skåne nu istället sjunker då resten av Skandinaviska halvön reser sej, får det till att Skivarp kom till senast under bronsåldern.
Det finns en by i Västergötland som heter Skeby (skriven 1415 som Skipaby, även Scipeby) som ligger vid Källby, en plats nära Vänern. Detta har förstås inte mycket med ovanstående diskussion om landhöjning att göra, men det faktum att det gick att färdas med skepp till denna plats en gång i tiden säger en hel del om hur landhöjningen har gjort det svårt för senare tiders skepp att färdas genom Göta älv, in i Vänern och fram till den plats där Skeby idag ligger. Det finns förstås den invändningen att skeppen som färdades till Skeby enbart gjorde det inom Vänern. Men en gång i tiden gick havet faktiskt nästan ända fram till Vänerns utlopp i älven, och då var området som är Västgötaslätten en ö tillsammans med allt från Skåne till Östergötland. Det gick då ett sund mellan denna ö och det norr där om, som var täckt av is.
Men så gammalt är inte Skeby. Byar är svåra att hitta vid arkeologiska utgrävningar, men inga byar är äldre än några tusen år. De första verkar ha övergivits till förmån för andra, förmodligen på grund av landhöjningen om de låg vid havet. Det är så att alla byar längs Göta älv en gång har varit hamnplatser, men inte längre är det. Har då denna diskussion lett oss närmare ett svar på frågan? Nja, egentligen inte, mer än att vi är ganska långt tillbaka i tiden. Men hur långt tillbaka är vi då? Det är det som kruxet. Bronsåldern är ett ganska säkert kort eftersom många platser vid havet bär namn efter verksamhet som har med båtar eller fiske att göra, lång tid efter att landhöjningen har gjort endera verksamheten omöjlig där.
Min personliga gissning är att en föregångare till de germanska språken nådde Norden redan med jordbrukets införande för ca 6000 år sen. Det baserar jag på tanken på de indoeuropeiska kulturernas religioner och seder, som i grunden handlar om en ekonomi baserad på jordbruk och herdekultur. Den kulturen hade vuxit fram under många seklers lopp, genom möten med andra kulturer, assimilering av andra folk och genom utbyten från när och fjärran. Min gissning är bara en gissning, och inget kan bevisas. Jag, och alla andra, har endast indicier. De äldsta bevisbara spåren är alltså de skrivna orden, som är från 400-talet. Det bevisar dock en sak - att språket som talades när inskriften ristades var väl etablerat i trakten...
"Listen only to my voice"
Vad säger de arkeologiska och någorlunda samtida historiska dokumenten om Norden och vad för slags folk som bodde här? Egentligen inte mycket, men Tacitus skriver ca 100 efter vår tideräknings början (evt) om folken i Germanien (Germania enligt hans språkbruk) och nämner då i latinska former en del ord på platser och folk som är obestridligt germanska. Det ska påpekas att de nordiska språken utgår från ett gemensamt språk, urnordiskan, som hade olika dialekter som senare kom att utvecklas till de språk vi idag känner som danska, färöiska, gutniska, isländska, norska och svenska.
Men inte ens detta säger mycket mer om hur länge det har talats germanska språk i Norden. Men det finns ett sätt, om än svårt att bevisa rent vetenskapligt, att ta reda på hur länge. Det rör sej nämligen om ortnamnen. Under förutsättning att platserna inte bytt namn kan man på grundval av landhöjningen sen istiden räkna bakåt i tiden hur långt från havet en viss plats numera befinner sej nu. Denna metod fungerar bäst om platsen har haft med havsverksamhet att göra för då man kan tänka sej en kontinuerlig förändring av ortnamnet ända från början.
Jag tänker främst på Skivarp, en liten by söder om Skurup i Skåne. Den ska enligt uppgift ha sitt ursprung i ett äldre Skipathorp, platsen där skeppen lade till, men det är oklart. Men granskar man topografin och geografin runtomkring Skivarp står det ganska klart att här kan ha funnits en gammal hamn eller åtminstone en plats där skepp kan ha lagt till en gång i tiden. Men landhöjningen i Skåne är så långsam att den till och med avstannat så det är omöjligt för en amatör som undertecknad att avgöra när Skivarp låg vid kusten. Idag ligger byn på ca 10-15 meters höjd över havet och ca en mil från kusten. Men min amatörmässiga beräkning, där en försiktig beräkning av 1 mm per år till för några tusen år sen förutsätter att Skåne nu istället sjunker då resten av Skandinaviska halvön reser sej, får det till att Skivarp kom till senast under bronsåldern.
Det finns en by i Västergötland som heter Skeby (skriven 1415 som Skipaby, även Scipeby) som ligger vid Källby, en plats nära Vänern. Detta har förstås inte mycket med ovanstående diskussion om landhöjning att göra, men det faktum att det gick att färdas med skepp till denna plats en gång i tiden säger en hel del om hur landhöjningen har gjort det svårt för senare tiders skepp att färdas genom Göta älv, in i Vänern och fram till den plats där Skeby idag ligger. Det finns förstås den invändningen att skeppen som färdades till Skeby enbart gjorde det inom Vänern. Men en gång i tiden gick havet faktiskt nästan ända fram till Vänerns utlopp i älven, och då var området som är Västgötaslätten en ö tillsammans med allt från Skåne till Östergötland. Det gick då ett sund mellan denna ö och det norr där om, som var täckt av is.
Men så gammalt är inte Skeby. Byar är svåra att hitta vid arkeologiska utgrävningar, men inga byar är äldre än några tusen år. De första verkar ha övergivits till förmån för andra, förmodligen på grund av landhöjningen om de låg vid havet. Det är så att alla byar längs Göta älv en gång har varit hamnplatser, men inte längre är det. Har då denna diskussion lett oss närmare ett svar på frågan? Nja, egentligen inte, mer än att vi är ganska långt tillbaka i tiden. Men hur långt tillbaka är vi då? Det är det som kruxet. Bronsåldern är ett ganska säkert kort eftersom många platser vid havet bär namn efter verksamhet som har med båtar eller fiske att göra, lång tid efter att landhöjningen har gjort endera verksamheten omöjlig där.
Min personliga gissning är att en föregångare till de germanska språken nådde Norden redan med jordbrukets införande för ca 6000 år sen. Det baserar jag på tanken på de indoeuropeiska kulturernas religioner och seder, som i grunden handlar om en ekonomi baserad på jordbruk och herdekultur. Den kulturen hade vuxit fram under många seklers lopp, genom möten med andra kulturer, assimilering av andra folk och genom utbyten från när och fjärran. Min gissning är bara en gissning, och inget kan bevisas. Jag, och alla andra, har endast indicier. De äldsta bevisbara spåren är alltså de skrivna orden, som är från 400-talet. Det bevisar dock en sak - att språket som talades när inskriften ristades var väl etablerat i trakten...
"Listen only to my voice"
tisdag 8 april 2014
Repris: Språkhörnan: Du och ni
Nedanstående är en repris från den 14 december förra året, skrivet med anledning av en artikel i DN om du-reformen, vilken har aktualiserat mitt inlägg. Håll till godo.
Du-reformen anser jag måste bibehållas. Jag upplever det som väldigt fult när någon säger ni till mej. Det är oartigt och tyder på bristande respekt enligt mitt sätt att se. En som niar mej i en affär uppträder jag oftast kort mot och visar tydligt att jag ogillar detta ord, som för övrigt bäst hör ihop med plural, alltså flera personer. Ni är förresten en anomali i det svenska språket. Det är bildat mer eller mindre som en feluppfattning av pluralordet i. I äldre svenska fanns fortfarande pluraländelserna kvar före vissa ord. T ex det som idag blir "Är ni hungriga?" var förr "Ären i hungriga?".
N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.
Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.
"Klar för kvällens final"
Du-reformen anser jag måste bibehållas. Jag upplever det som väldigt fult när någon säger ni till mej. Det är oartigt och tyder på bristande respekt enligt mitt sätt att se. En som niar mej i en affär uppträder jag oftast kort mot och visar tydligt att jag ogillar detta ord, som för övrigt bäst hör ihop med plural, alltså flera personer. Ni är förresten en anomali i det svenska språket. Det är bildat mer eller mindre som en feluppfattning av pluralordet i. I äldre svenska fanns fortfarande pluraländelserna kvar före vissa ord. T ex det som idag blir "Är ni hungriga?" var förr "Ären i hungriga?".
N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.
Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.
"Klar för kvällens final"
måndag 7 april 2014
Språkhörnan: Språk och dialekter
Detta kommer inte att bli ett vetenskapligt inlägg om språk och dialekter som såna, snarare en betraktelse över förekomsten av dessa samt en fundering kring skillnaderna mellan dialekter och språk.
Vad är ett språk och vad är en dialekt? Jag menar, det finns dialekter inom ett språkområde som är så obegripliga att man knappt kan tro att det är samma språk förrän man lyssnar riktigt noga på vad de säger. Ta dialekterna i Träslövsläge (Halland), Älvdalen (Dalarna), hela Gotland och pitemålet som exempel. De ligger alla inom områden där olika språkområden möts eller en gång har mötts och sen har denna skillnad fortsatt finnas kvar långt efter att språken mer och mer standardiserats.
Språk och dialekter kan som sagt vara ett problem för många som inte är direkt invigda, speciellt om man använder sin dialekt för att markera sin lokaltillhörighet gentemot utsocknes. Det ser jag inga problem med, eftersom provinsialism är att föredra framför nationalism. Den senare ismen är ju konstgjord och är enbart till för att dra bort uppmärksamheten från det faktum att folk inom ett land inte alltid har gemensamt ursprung trots att de på ytan ser likadana ut och talar liknande språk.
DNA har avslöjat att det enligt nationalisterna så homogena folken i världen inte alls är homogena. Här finns stora skillnader mellan olika folk, och då har man ännu så länge bara tagit stickprov över hela världen. Det skulle vara intressant att se alla sju miljarder människors DNA-profiler. Det finns således inget stöd för att forntida folk skulle ha gett upphov till dagens folk genom att vara av samma ursprung.
Språken har följt med genom alla dessa förändringar av folken, och naturligtvis har språken utvecklats och förändrats med. Egentligen kan man väl inte säga att alla språk dör ut utan de bildar en allians med andra språk och bildar grunden för ett nytt språk. Det är så dagens romanska språk och de flesta indiska språken kommit till. Språken har sen utvecklats vidare och försetts med diverse dialekter, något som inte alltid setts med blida ögon av de styrande och intelligentian. De har de senaste tre seklerna strävat efter standardisera språken.
Själva stavningen av standardsvenskan har varit föremål för många förändringar genom åren. Fortfarande finns det många inkonsekventa stavningsregler i svenskan, som att tre likadana konsonanter inte får vara med efter varann i ett ord eller att genre inte får stavas schanger, trots att uttalet är sådant. Om dialekttalarna hade fått råda skulle nog många ord stavas väldigt annorlunda. Men det är bara bra att vi har ett standardiserat skriftspråk, och ett standardspråk så alla från landets olika delar kan förstå varann. För inte är väl tyken ett ord som alla utanför Göteborg förstår?
Även om språken inte hänger ihop intimt med diverse folk så hör de ihop ändå. Språk kan bytas, men grunden finns ändå kvar, vilket dialekter svåra att förstå visar på. Förmodligen har det funnits många olika språk i Europa, språk som gradvis ersatts av andra språk och sen har dessa ersatts av andra, och så vidare. Vi kan inte ens vara säkra på att ord vi använder nu verkligen har sitt ursprung inom den indoeuropeiska språkfamiljen eftersom de många gånger saknas hos andra språkgrupper inom denna familj. Ta verbet driva till exempel.
Verbet driva finns endast i de germanska språken, utan några belagda släktingar nånstans. Det skulle kunna vara en avläggare till verbet dra (äldre svenska draga), men det saknas klara bevis för en sån utveckling från draga till driva i de germanska språken. Kanske är driva ett arv från en tid innan de som först talade indoeuropeiska språk tog över i Norden? Det får vi med all säkerhet aldrig veta.
"The time is gone, the song is over,
Thought I'd something more to say."
Vad är ett språk och vad är en dialekt? Jag menar, det finns dialekter inom ett språkområde som är så obegripliga att man knappt kan tro att det är samma språk förrän man lyssnar riktigt noga på vad de säger. Ta dialekterna i Träslövsläge (Halland), Älvdalen (Dalarna), hela Gotland och pitemålet som exempel. De ligger alla inom områden där olika språkområden möts eller en gång har mötts och sen har denna skillnad fortsatt finnas kvar långt efter att språken mer och mer standardiserats.
Språk och dialekter kan som sagt vara ett problem för många som inte är direkt invigda, speciellt om man använder sin dialekt för att markera sin lokaltillhörighet gentemot utsocknes. Det ser jag inga problem med, eftersom provinsialism är att föredra framför nationalism. Den senare ismen är ju konstgjord och är enbart till för att dra bort uppmärksamheten från det faktum att folk inom ett land inte alltid har gemensamt ursprung trots att de på ytan ser likadana ut och talar liknande språk.
DNA har avslöjat att det enligt nationalisterna så homogena folken i världen inte alls är homogena. Här finns stora skillnader mellan olika folk, och då har man ännu så länge bara tagit stickprov över hela världen. Det skulle vara intressant att se alla sju miljarder människors DNA-profiler. Det finns således inget stöd för att forntida folk skulle ha gett upphov till dagens folk genom att vara av samma ursprung.
Språken har följt med genom alla dessa förändringar av folken, och naturligtvis har språken utvecklats och förändrats med. Egentligen kan man väl inte säga att alla språk dör ut utan de bildar en allians med andra språk och bildar grunden för ett nytt språk. Det är så dagens romanska språk och de flesta indiska språken kommit till. Språken har sen utvecklats vidare och försetts med diverse dialekter, något som inte alltid setts med blida ögon av de styrande och intelligentian. De har de senaste tre seklerna strävat efter standardisera språken.
Själva stavningen av standardsvenskan har varit föremål för många förändringar genom åren. Fortfarande finns det många inkonsekventa stavningsregler i svenskan, som att tre likadana konsonanter inte får vara med efter varann i ett ord eller att genre inte får stavas schanger, trots att uttalet är sådant. Om dialekttalarna hade fått råda skulle nog många ord stavas väldigt annorlunda. Men det är bara bra att vi har ett standardiserat skriftspråk, och ett standardspråk så alla från landets olika delar kan förstå varann. För inte är väl tyken ett ord som alla utanför Göteborg förstår?
Även om språken inte hänger ihop intimt med diverse folk så hör de ihop ändå. Språk kan bytas, men grunden finns ändå kvar, vilket dialekter svåra att förstå visar på. Förmodligen har det funnits många olika språk i Europa, språk som gradvis ersatts av andra språk och sen har dessa ersatts av andra, och så vidare. Vi kan inte ens vara säkra på att ord vi använder nu verkligen har sitt ursprung inom den indoeuropeiska språkfamiljen eftersom de många gånger saknas hos andra språkgrupper inom denna familj. Ta verbet driva till exempel.
Verbet driva finns endast i de germanska språken, utan några belagda släktingar nånstans. Det skulle kunna vara en avläggare till verbet dra (äldre svenska draga), men det saknas klara bevis för en sån utveckling från draga till driva i de germanska språken. Kanske är driva ett arv från en tid innan de som först talade indoeuropeiska språk tog över i Norden? Det får vi med all säkerhet aldrig veta.
"The time is gone, the song is over,
Thought I'd something more to say."
lördag 14 december 2013
Språkhörnan: Du och ni
Du-reformen anser jag måste bibehållas. Jag upplever det som väldigt fult när någon säger ni till mej. Det är oartigt och tyder på bristande respekt enligt mitt sätt att se. En som niar mej i en affär uppträder jag oftast kort mot och visar tydligt att jag ogillar detta ord, som för övrigt bäst hör ihop med plural, alltså flera personer. Ni är förresten en anomali i det svenska språket. Det är bildat mer eller mindre som en feluppfattning av pluralordet i. I äldre svenska fanns fortfarande pluraländelserna kvar före vissa ord. T ex det som idag blir "Är ni hungriga?" var förr "Ären i hungriga?".
N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.
Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.
"Klar för kvällens final"
N i sista delen av verbet lösgjordes med tiden från sitt ursprungliga hem och kom att höra ihop med i och blev så ordet ni. Av någon anledning kom detta ni att bli en alternativ form för du, singular alltså. Men du behöver ingen kompanjon på den platsen i det grammatiska schemat. Du är ett tillräckligt ord och ni ska vara kvar där det hör hemma, dvs i plural. Sen 1960-talets du-reform har du varit det vanligaste ordet.
Dock verkar det som om folk ute i världen är obekväma med att säga du till främlingar. Men just du och ni är bara en liten aspekt av det där med artigheter gentemot en annan person. Att säga herr och fru, fröken osv är något som faktiskt hade börjat försvinna ur svenska språket flera decennier redan innan du ersatte ni som det offentliga tilltalet mellan vanligt folk som inte kände varandra. Om något borde vi fortsätta säga du till varandra. Ni är som sagt ett ord för flera personer, inget annat.
"Klar för kvällens final"
söndag 13 oktober 2013
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sexton - Avslutningen
Jag nämnde i ett tidigare inlägg, det om språken i Indien, de så kallade Nuristanispråken, samt att jag skulle ta upp dessa språk vid ett senare tillfälle. Nu tänkte jag göra slag i saken, och då samtidigt ta upp alla mindre språkgrupper inom de olika indoeuropeiska språken som finns runtom i världen. Nuristanispråken talas av ca 130,000 talare i gränstrakterna mellan Indien, Pakistan och Afghanistan. De hör till den iranska delen av den indoiranska språkgruppen. Varje enskilt språk inom denna undergrupp är inte alls stort men verkar försvaras envist av de som talar respektive språk.
Samma sak gäller många andra mindre språk runtom i världen. I Frankrike talas många småspråk som tyvärr inte erkänns av den franska staten, som är i händerna på nationalistiska fjantar. I Spanien talas också en hel del mindre språk, liksom i Italien, Ungern, på Balkan, ja hela världen myllrar av småspråk som borde få sin status och heder som språk återupprättade. Det gäller inte bara den indoeuropeiska språkfamiljen utan alla språkfamiljer. Vi har blivit så invanda genom nationalismen med att tänka ett land, ett språk att många av oss blir förvånade när ett språk talas som inte stämmer överens med det vi fått lära oss.
Katalanska talas i Spanien, på Sardinien och i Frankrike och är ett romanskt språk nära besläktat med både kastilianska (spanska) och franska, men mer släkt med occitanska, ett språk som talas i Frankrike. När det nu talas om en eventuell katalansk frigörelse från resten av Spanien kan man fråga sej om katalanskan då ska bli det nationella språket i det nya landet. Vad ska det då bli av spanskan, som då kan bli ett minoritetsspråk i Katalonien? Inga lätta frågor, eftersom det inte är språket som definierar oss människor, utan hur vi använder det och i vilket sammanhang det förekommer.
Vi lämnar språkpolitiken på den iberiska halvön bakom oss och går över till andra aspekter. I många länder talas en rad mindre språk, varav en del av dom är direkt hotade av att ungdomen hellre vill tala landets majoritetsspråk för att kunna passa in, dessutom finns det en direkt eller indirekt press från staterna att överge de små språken till förmån för det nationella språket, av samma skäl som många ungdomar har. Det är på detta vis många dialekter inom ett visst språk har raderats ut eller anpassats till rådande nationell dialekt.
Det är nog för mycket begärt att alla språk ska överleva men det är nog mödan värt att spela in dom för eftervärlden så vi får veta hur dom lät när alla dess talare är borta. Vi vet ju inte hur gotiska lät, eller latinet, gammalgrekiska, galliska, sanskrit och många andra numera utdöda språk heller. Vi kan bara gissa oss till det på grundval av deras språkliga ättlingar och de skrifter deras talare lämnade efter sej. Gissningarna är förstås väldigt bra och vi får samtidigt en bild av de samhällen de levde i eftersom orden de använde reflekterar dessa civilisationer.
Språken jag tagit upp i denna serie är inte hotade, inte ens så att de snart dör ut inom vår livstid. Däremot kan man se hur många av de mindre minskar decennium för decennium. Vi kan alltid hoppas att det vänder snart. Fråga är förstås hur det ska gå till. Manx är ett språk som räddades från de döda genom att folk gick ihop och lärde sej språket. Men det kanske inte går överallt. Men låt oss se positivt på framtiden. Vi människor lär inte sluta prata inbördes och kanske nya språk växer fram istället för de gamla. Dessutom finns gamla ord från döda språk kvar vilket garanterar att det gamla alltid finns kvar hos oss.
Därmed är min serie om de indoeuropeiska språken över för den här gången. Jag kanske återkommer med någon special om ett specifikt språk. Vi får se.
"Vanz kant danz but he'll steal your money
watch him or he'll rob you blind"
Samma sak gäller många andra mindre språk runtom i världen. I Frankrike talas många småspråk som tyvärr inte erkänns av den franska staten, som är i händerna på nationalistiska fjantar. I Spanien talas också en hel del mindre språk, liksom i Italien, Ungern, på Balkan, ja hela världen myllrar av småspråk som borde få sin status och heder som språk återupprättade. Det gäller inte bara den indoeuropeiska språkfamiljen utan alla språkfamiljer. Vi har blivit så invanda genom nationalismen med att tänka ett land, ett språk att många av oss blir förvånade när ett språk talas som inte stämmer överens med det vi fått lära oss.
Katalanska talas i Spanien, på Sardinien och i Frankrike och är ett romanskt språk nära besläktat med både kastilianska (spanska) och franska, men mer släkt med occitanska, ett språk som talas i Frankrike. När det nu talas om en eventuell katalansk frigörelse från resten av Spanien kan man fråga sej om katalanskan då ska bli det nationella språket i det nya landet. Vad ska det då bli av spanskan, som då kan bli ett minoritetsspråk i Katalonien? Inga lätta frågor, eftersom det inte är språket som definierar oss människor, utan hur vi använder det och i vilket sammanhang det förekommer.
Vi lämnar språkpolitiken på den iberiska halvön bakom oss och går över till andra aspekter. I många länder talas en rad mindre språk, varav en del av dom är direkt hotade av att ungdomen hellre vill tala landets majoritetsspråk för att kunna passa in, dessutom finns det en direkt eller indirekt press från staterna att överge de små språken till förmån för det nationella språket, av samma skäl som många ungdomar har. Det är på detta vis många dialekter inom ett visst språk har raderats ut eller anpassats till rådande nationell dialekt.
Det är nog för mycket begärt att alla språk ska överleva men det är nog mödan värt att spela in dom för eftervärlden så vi får veta hur dom lät när alla dess talare är borta. Vi vet ju inte hur gotiska lät, eller latinet, gammalgrekiska, galliska, sanskrit och många andra numera utdöda språk heller. Vi kan bara gissa oss till det på grundval av deras språkliga ättlingar och de skrifter deras talare lämnade efter sej. Gissningarna är förstås väldigt bra och vi får samtidigt en bild av de samhällen de levde i eftersom orden de använde reflekterar dessa civilisationer.
Språken jag tagit upp i denna serie är inte hotade, inte ens så att de snart dör ut inom vår livstid. Däremot kan man se hur många av de mindre minskar decennium för decennium. Vi kan alltid hoppas att det vänder snart. Fråga är förstås hur det ska gå till. Manx är ett språk som räddades från de döda genom att folk gick ihop och lärde sej språket. Men det kanske inte går överallt. Men låt oss se positivt på framtiden. Vi människor lär inte sluta prata inbördes och kanske nya språk växer fram istället för de gamla. Dessutom finns gamla ord från döda språk kvar vilket garanterar att det gamla alltid finns kvar hos oss.
Därmed är min serie om de indoeuropeiska språken över för den här gången. Jag kanske återkommer med någon special om ett specifikt språk. Vi får se.
"Vanz kant danz but he'll steal your money
watch him or he'll rob you blind"
söndag 6 oktober 2013
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del femton - De slaviska språken
För första gången sen december 2012 skriver jag om de indoeuropeiska språken. Det har varit andra saker som intresserat mej men nu är det läge igen för lite lingvistik. Nu handlar det om de slaviska språken. Jag måste erkänna att de slaviska språken är ett mysterium för mej. Främst för att jag alltid sett folken bakom dom som lite udda bland folken i Europa. De dyker upp sent i historien och då är det som erövrare och intränglingar, strax efter hunnernas och strax före ungrarnas intåg på den europeiska scenen.
De slaviska språken delas in i tre större grupper, väst-, syd- och östslaviska. Till den första gruppen, västslaviska, räknas polska och tjeckiska, för att nämna två, till sydslaviska språken räknas bland annat bulgariska och serbokroatiska (en term som är politiskt inkorrekt att använda men språkligt sett är serbiska och kroatiska så lika att det går att använda den ändå), och till östslaviskan räknas ryska och ukrainska. Skriftspråken är latinska och kyrilliska. De språk som använder latinska bokstäver har anpassat det för att få in sina speciella ljud som annars skulle saknas. Ryska är det största språket med långt över 100 miljoner talare.
De slaviska språken har överlag ganska få ord från andra språkgrupper i sina respektive ordförråd, de flesta främmande orden är från de germanska och romanska språkgrupperna. De slaviska språken hör samtliga till den så kallade satemgruppen, där bland de indoiranska språken också hör hemma. Som den som följt den här serien kanske kommer ihåg så är satem det avestiska ordet för hundra och genom att många andra språk har ett liknande ord för hundra har de förts till denna grupp, för att kunna skilja dom från centumgruppen, som har sitt namn efter det latinska ordet för hundra. De germanska språken hör till centumgruppen, pga att orden för hundra inom denna språkgrupp är så lika centum.
Denna indelning fick många språkforskare att vilja dela in de indoeuropeiska språken i en västlig och en östlig del. Upptäckten av tochariskan (centum) och de anatoliska språken (där hettitiskan visar tecken på att utvecklas mot ett centumspråk), och det faktum att armeniskan (som är ett centumspråk) har sin bas öster om de slaviska språken. Skillnaden mellan centum och satem ligger egentligen inte i att orden för hundra är olika, utan i hur alla ord som är gemensamma för samtliga indoeuropeiska språk behandlas olika. Det finns indikationer på att satem är ursprungsformen och centum är en vidareutveckling vilket gör nästa uppgift lite underlig.
Många slaviska ord har nämligen kopplingar till de germanska och baltiska språken. Detta utan att dessa ord kommer från de germanska språken, därtill är orden för olika i sin struktur. Förmodligen har de germanska och slaviska språken skilts åt vid en tid då de båda hade en satemstruktur, nånstans längre österut än idag. De som talade germanska språk kom sen att nå Europa mycket tidigare än slaverna vilket påskyndade de förras sammanblandning med andra folk som talade centumspråk de med.
Till sist kan påpekas att de slaviska språken, trots sina många gemensamma ord med de germanska språken, är mer lika de baltiska och indoiranska språken. De delar många ord med varandra och de har liknande grammatik, en grammatik som visserligen inte skiljer sej mycket från de västligare språken men som ändå uppvisar en lite mer samstämmighet.
Nästa gång tänker jag avsluta den här serien - för den här gången. Vi får väl se vad den episoden kommer handla om.
"Den dagen Skatteverket blir utsatt för attack så skall jag säga upp mitt abonnemang hos dom."
De slaviska språken delas in i tre större grupper, väst-, syd- och östslaviska. Till den första gruppen, västslaviska, räknas polska och tjeckiska, för att nämna två, till sydslaviska språken räknas bland annat bulgariska och serbokroatiska (en term som är politiskt inkorrekt att använda men språkligt sett är serbiska och kroatiska så lika att det går att använda den ändå), och till östslaviskan räknas ryska och ukrainska. Skriftspråken är latinska och kyrilliska. De språk som använder latinska bokstäver har anpassat det för att få in sina speciella ljud som annars skulle saknas. Ryska är det största språket med långt över 100 miljoner talare.
De slaviska språken har överlag ganska få ord från andra språkgrupper i sina respektive ordförråd, de flesta främmande orden är från de germanska och romanska språkgrupperna. De slaviska språken hör samtliga till den så kallade satemgruppen, där bland de indoiranska språken också hör hemma. Som den som följt den här serien kanske kommer ihåg så är satem det avestiska ordet för hundra och genom att många andra språk har ett liknande ord för hundra har de förts till denna grupp, för att kunna skilja dom från centumgruppen, som har sitt namn efter det latinska ordet för hundra. De germanska språken hör till centumgruppen, pga att orden för hundra inom denna språkgrupp är så lika centum.
Denna indelning fick många språkforskare att vilja dela in de indoeuropeiska språken i en västlig och en östlig del. Upptäckten av tochariskan (centum) och de anatoliska språken (där hettitiskan visar tecken på att utvecklas mot ett centumspråk), och det faktum att armeniskan (som är ett centumspråk) har sin bas öster om de slaviska språken. Skillnaden mellan centum och satem ligger egentligen inte i att orden för hundra är olika, utan i hur alla ord som är gemensamma för samtliga indoeuropeiska språk behandlas olika. Det finns indikationer på att satem är ursprungsformen och centum är en vidareutveckling vilket gör nästa uppgift lite underlig.
Många slaviska ord har nämligen kopplingar till de germanska och baltiska språken. Detta utan att dessa ord kommer från de germanska språken, därtill är orden för olika i sin struktur. Förmodligen har de germanska och slaviska språken skilts åt vid en tid då de båda hade en satemstruktur, nånstans längre österut än idag. De som talade germanska språk kom sen att nå Europa mycket tidigare än slaverna vilket påskyndade de förras sammanblandning med andra folk som talade centumspråk de med.
Till sist kan påpekas att de slaviska språken, trots sina många gemensamma ord med de germanska språken, är mer lika de baltiska och indoiranska språken. De delar många ord med varandra och de har liknande grammatik, en grammatik som visserligen inte skiljer sej mycket från de västligare språken men som ändå uppvisar en lite mer samstämmighet.
Nästa gång tänker jag avsluta den här serien - för den här gången. Vi får väl se vad den episoden kommer handla om.
"Den dagen Skatteverket blir utsatt för attack så skall jag säga upp mitt abonnemang hos dom."
onsdag 26 juni 2013
Dialekter, identiteten och livet i stort
Det senaste decenniet har jag bott i Dalarna och nu, när jag närmar mej 40, känner jag helt plötsligt ett behov av att visa omgivningen vem jag är dialektalt. I Göteborg skulle min blanddialekt, som är påverkad av dels de områden jag bott i och dels den dialekt morsan pratade med mej när jag var liten, verka udda men här i Dalarna får jag en känsla av att jag måste prata göteborgska för att skilja mej från mängden. Jag märker det på andra som flyttat hit också att de vill utmärka sej genom sin dialekt. Det märks inte minst på "infödingarna" också att de vill visa upp sina respektive särdrag inför oss "ytlänningar".
Dialekter är härliga, även de man själv tycker är konstiga. De är en del av ens identitet, såväl kulturell som rent individuell. Det verkar som om dialekter snart är det enda kulturella särdrag vi har kvar i de olika bygderna för allt annat har slätats ut av det moderna samhällets likriktningsgalenskap. Nej, jag menar inte att det moderna samhället är dåligt. Tvärtom är de allra flesta sakerna med det moderna samhället mycket bättre än det gamla samhället. Men just likriktningen är en dålig sak, att allt ska vara i stort sett identiskt överallt. Därför är det skönt att höra dialekter, ibland även sociolekter, talas lite varstans. Det kvittar om man förstår vad de säger. Jag blir så glad varje gång jag hör nån bräka på sitt regionala språk.
Ta vara på din dialekt eller skapa en ny. Det är snart det enda du har kvar när alla andra särarter försvinner. Det är särarterna som gör oss till människor, det är särarterna som definierar och identifierar oss inför varandra och som gör att vi håller ihop i små grupper. Jag pratar göteborgska med dalfolket för att visa att jag inte är från Dalarna men samtidigt gör jag det på ett sätt så att jag visar att jag är en av dom. Gör samma sak du där du bor.
Vi har fått en del nya dialekter i landet som en följd av immigration från diverse länder som inte tidigare bidragit till den svenska floran och faunan av kulturspråk och sakta men säkert införlivas även dom i det svenska samhället. Dagens immigranter som stannar kvar här kanske inte alla kommer att märka det men deras barn och barnbarn kommer definitivt att bli en del av den svenska myllan och bidra till det svenska språket. Det märker man på jugoslaverna och italienarna som kom hit strax efter kriget för att jobba. De som blev kvar här har nu barn och barnbarn som ibland är mer svenska än infödda svenskarnas barn är. Det är ren och skär psykologi. Man identifierar sej med platsen man bor på och gör allt för att smälta in.
Dagens immigranter och flyktingar som blir kvar här kommer att gå samma väg. Så småningom kommer deras sätt att vara och leva att införlivas med det svenska samhället och deras särarter att försvinna. Det är oemotståndligt. Alla kommer att bli kulturellt likriktade. Det enda som binder dom samman är den dialekt de kommer att skapa. Se på språken i Rosengård, Malmö och Rinkeby, Stockholm. De är dialekter skapade ur önskan att vara en del av det svenska samhället samtidigt som de (förgäves!) kämpar för att behålla sina kulturella särarter.
Dialekten är din att bevara som enda särart. Språket i stort liksom livet vi alla lever följer en undermedveten ström genom samhället och dess utveckling. Om hundra år låter inte dialekterna likadant som de gör idag, liksom de inte lät likadant för hundra år sen som de gör idag. Men de kommer att finnas kvar.
"You don't have to burn books to destroy a culture. Just get people to stop reading them."
måndag 17 december 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del fjorton - Italiska språken
Italien var en gång hem för många olika språk, och om man ser lättvindigt på definitionen av språk är det så fortfarande. De mer distinkta språkfamiljerna var dock fler förr, med många olika språk som inte längre talas i detta område längre. Här talades messapiska, latin, venetiska, rätiska, etruskiska, oskiska, umbriska, liguriska, galliska, grekiska och en del dialekter inom dessa språk. Dagens språk i Italien är begränsade till romanska, germanska och slaviska språk, med några få undantag där inflyttade folk under senare tid etablerat sina språk här.
Rätiskan och etruskiskan hörde till samma språkfamilj och verkar endast ha väldigt svaga kopplingar till de indoeuropeiska språken. Vissa beröringspunkter finns i grammatiken men i stort sett inga ord är gemensamma. Det verkar röra sej om en sorts lingvistisk motsvarighet till "släkt till släkten". Därför lämnar vi dessa språk utan vidare omnämnande.
Messapiskan verkar ha haft beröringspunkter med dagens albanska och de illyriska språken, galliskan var ett keltiskt språk venetiskan var ett eget språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Liguriskan verkar ha varit närbesläktad med de keltiska språken. De övriga omnämnda ovan hörde till de italiska språken, vilket är huvudmenyn idag. De italiska språken är nästan alla belagda från tiden runt 500 före vår tideräkning (f v t) och delas in i två undergrupper. Den ena är den med latinet och ett närbesläktat språk, faliskiskan. Den andra grupper är med umbriskan, oskiskan osv. Alla dessa språk skulle med tiden komma att smälta samman med latinet och bilda ett nytt språk, det folkliga eller vulgärlatinet.
Om det fanns många språk så fanns det nästan lika många skriftspråk också. Här fanns från början vad som kallas det italiska skriftspråket, vilket kommer från det etruskiska skriftspråket, vilket i sin tur hade influerats av grekiska alfabetet som skapades på grundval av det feniciska. Ur det etruskiska alfabetet utvecklades det skriftspråk vi idag kallar latinsk skrift, vilket är det vi använder i västvärlden när vi skriver.
Latin talades av flest människor vid den här tiden men hade sin geografiska begränsning till området runt staden Rom. Umbriskan var det språk som hade störst spridning geografiskt men relativt få talade detta språk eftersom umbrierna, som talade umbriska, var få till antalet och bara hade några få småstäder att förlita sej till. Många språkforskare säger att latinet trängde undan alla andra språk när romarna i sin iver att skapa ett imperium dödade sej igenom Italien för ca 2300 år sen. Jag anser att det är fel att säga att latinet ersatte alla andra språk på den italienska halvön. Det handlar snarare om att en språklig fusion ägde rum. Även latinet försvann som en följd av denna fusion. I alla fall det latin som talades innan romarna tog över halvön.
Vad som skedde var att alla de människor som lockades till Rom från de omkringliggande byarna och städerna kom att influera det språk som talades där så till den grad att det språk som växte fram som det så kallade klassiska latinet på 300-talet f v t inte var samma språk som det som finns belagt i gamla texter från 700-talet f v t.
Alla folken på den italienska halvön var rätt krigiska av sej och har lämnat efter sej många såna spår i landskapet, som arkeologer fortfarande hittar. De var från början herdar och jordbrukare som fick för sej att erövra varandra och även om de som kom att styra i Rom inte var romare utan pompejaner från södra Italien, från samniternas område där oskiska talades så blev det latinet som talades i slutändan, och som jag redan sagt var det ett latinskt språk med starka drag av de andra italiska språken.
De språk som inte överlevde verkar mer spännande rent språkligt än det trista latinet som det uppträder i texter från tiden. Eller vad sägs om ordet slaagid, plats, som fanns i både oskiska och umbriska. Det romerska ordet locus låter andefattigt och tillräckligt lärt i jämförelse, nästan som slang. Latinet blev med tiden ett lärt språk men det är enbart tack vare att det också till slut dog ut och blev ett språk för kyrkan som behövde ett språk som ingen förstod så de kunde hålla en del saker hemliga.
Nästa gång handlar det om de slaviska språken.
"Avt anter slagim Abellanam inim Nuvlanam sullad viu uruvu ist."
Rätiskan och etruskiskan hörde till samma språkfamilj och verkar endast ha väldigt svaga kopplingar till de indoeuropeiska språken. Vissa beröringspunkter finns i grammatiken men i stort sett inga ord är gemensamma. Det verkar röra sej om en sorts lingvistisk motsvarighet till "släkt till släkten". Därför lämnar vi dessa språk utan vidare omnämnande.
Messapiskan verkar ha haft beröringspunkter med dagens albanska och de illyriska språken, galliskan var ett keltiskt språk venetiskan var ett eget språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Liguriskan verkar ha varit närbesläktad med de keltiska språken. De övriga omnämnda ovan hörde till de italiska språken, vilket är huvudmenyn idag. De italiska språken är nästan alla belagda från tiden runt 500 före vår tideräkning (f v t) och delas in i två undergrupper. Den ena är den med latinet och ett närbesläktat språk, faliskiskan. Den andra grupper är med umbriskan, oskiskan osv. Alla dessa språk skulle med tiden komma att smälta samman med latinet och bilda ett nytt språk, det folkliga eller vulgärlatinet.
Om det fanns många språk så fanns det nästan lika många skriftspråk också. Här fanns från början vad som kallas det italiska skriftspråket, vilket kommer från det etruskiska skriftspråket, vilket i sin tur hade influerats av grekiska alfabetet som skapades på grundval av det feniciska. Ur det etruskiska alfabetet utvecklades det skriftspråk vi idag kallar latinsk skrift, vilket är det vi använder i västvärlden när vi skriver.
Latin talades av flest människor vid den här tiden men hade sin geografiska begränsning till området runt staden Rom. Umbriskan var det språk som hade störst spridning geografiskt men relativt få talade detta språk eftersom umbrierna, som talade umbriska, var få till antalet och bara hade några få småstäder att förlita sej till. Många språkforskare säger att latinet trängde undan alla andra språk när romarna i sin iver att skapa ett imperium dödade sej igenom Italien för ca 2300 år sen. Jag anser att det är fel att säga att latinet ersatte alla andra språk på den italienska halvön. Det handlar snarare om att en språklig fusion ägde rum. Även latinet försvann som en följd av denna fusion. I alla fall det latin som talades innan romarna tog över halvön.
Vad som skedde var att alla de människor som lockades till Rom från de omkringliggande byarna och städerna kom att influera det språk som talades där så till den grad att det språk som växte fram som det så kallade klassiska latinet på 300-talet f v t inte var samma språk som det som finns belagt i gamla texter från 700-talet f v t.
Alla folken på den italienska halvön var rätt krigiska av sej och har lämnat efter sej många såna spår i landskapet, som arkeologer fortfarande hittar. De var från början herdar och jordbrukare som fick för sej att erövra varandra och även om de som kom att styra i Rom inte var romare utan pompejaner från södra Italien, från samniternas område där oskiska talades så blev det latinet som talades i slutändan, och som jag redan sagt var det ett latinskt språk med starka drag av de andra italiska språken.
De språk som inte överlevde verkar mer spännande rent språkligt än det trista latinet som det uppträder i texter från tiden. Eller vad sägs om ordet slaagid, plats, som fanns i både oskiska och umbriska. Det romerska ordet locus låter andefattigt och tillräckligt lärt i jämförelse, nästan som slang. Latinet blev med tiden ett lärt språk men det är enbart tack vare att det också till slut dog ut och blev ett språk för kyrkan som behövde ett språk som ingen förstod så de kunde hålla en del saker hemliga.
Nästa gång handlar det om de slaviska språken.
"Avt anter slagim Abellanam inim Nuvlanam sullad viu uruvu ist."
torsdag 13 december 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tretton - De keltiska språken
Säg ordet kelter och de flesta med någorlunda kunskap om Europas historia får Asterix för ögonen eller en vision av långväxta krigare med argsinta anleten, stora sköldar och flätor i håret. Säg ordet kelter för en historiker och denne får ett något irriterat ansiktsuttryck. Ordet kelt är ett ord man inte gärna vill ta i mun som historiker. De är väl influerade av arkeologerna som vid sina utgrävningar mer har hittat bevis för ett samhälle som lät sej starkt influeras av omgivningen och att skrivna texter inte direkt var nåt man höll sej med. Ett sådant samhälle vill historikerna snarare kalla europeiskt än keltiskt.
Då missar både historikerna och arkeologerna den poängen att omgivningen kallade dom för nåt som liknade ordet kelter av den enkla anledningen att ordet kelt kom att associeras med dom själva ju längre tiden gick. Alla de olika stammar och riken som tillsammans kallades av grekerna för keltoi och av romarna för celtae var vad de själva kallade galli.
Lite lättare är det för en lingvist. För denne handlar det om ca 8-10 språk, varav 6 talas regelbundet, runtom i västra Europa, av ca 2 miljoner människor vars utseenden varierar från mörkhåriga med blå ögon till rödblonda med likaledes blå ögon. Språkgruppens förhållande till andra indoeuropeiska grupper är det att de keltiska språken tycks vara nära besläktade med de italiska (som vi ska tala om nästa gång) och de germanska, med en betydande samling ord som likaväl hade kunnat ha varit latin eller oskiska, så lika är de.
Samtidigt var, och är, de keltiska språken relativt unika bland de indoeuropeiska språken i det att ordföljden är lite annorlunda. De flesta språkgrupperna har ordföljden subjekt-verb-objekt eller subjekt-objekt-verb men de keltiska språken har ordföljen verb-subjekt-objekt.
DNA-mässigt hör de som talar keltiska språk till samma grupper som än gång tog jordbruket till västra och centrala Europa samt till de som bodde i Spanien vid den tid då jordbruket introducerades. Av för oss okänd anledning valde stora delar av den befolkning som bodde i Spanien för ca 6000 år sen att förena sej med sina fränder på de brittiska öarna och sen dess har kontakterna mellan Iberiska halvön och brittiska öarna fortsatt ända in i vår tid. Man kan tänka sej att det vid en av dessa kontakter hade smugit sej in en variant av det tidigaste keltiska urspråket som sen spred sej över öarna, framför allt Irland. Det är nog därför de keltiska språken är uppdelade i två delar, P och Q. P står för uttalet P i vissa ord där andra indoeuropeiska språk har ett K-ljud och Q står för uttalet K i samma ord. T ex siffran fyra (de germanska språken har ett f-ljud på samma ställe) blir i iriskan ceathair (jmfr latinets quattuor) men i bretonska blir det pevar.
Keltiska språk generellt har dessutom en egenhet att de saknar ofta P som uttal i vissa ord där P annars ska uttalas. Fader i de germanska språken blir athair i iriska. I bretonska blir det tad men det är från början en smeknamnsform av samma slag som vårt pappa. I de gamla keltiska språken blev det ater för fader. Att jämföra med hindi pita (traditionellt ord, annars säger de papa som alla andra). Man kan alltså säga att uttalet av P försvinner framför hård vokal i de keltiska språken. K-ljudet blir på samma vis P i vissa keltiska språk framför mjuk vokal.
Ett litet ord om bilden jag har satt in ovan. Den visar en keltisk krigare i full färd med att anfalla motståndare. Det är inte en helt sann bild. Det är sant att många keltiska arméer hade såna här krigare som med berått mod kastade sej rätt in bland fienden men de var få och stod alltid längst fram, redo att offra sej för sin gud. Såna människor har alltid funnits och utnyttjats av ledarna för att skrämma motståndarna. Resten av arméerna förde sej som alla andra arméer vid den här tiden, med raka strikta led som taktfast tågade mot fienden.
Nästa gång handlar det om de italiska språken.
"Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods."
Då missar både historikerna och arkeologerna den poängen att omgivningen kallade dom för nåt som liknade ordet kelter av den enkla anledningen att ordet kelt kom att associeras med dom själva ju längre tiden gick. Alla de olika stammar och riken som tillsammans kallades av grekerna för keltoi och av romarna för celtae var vad de själva kallade galli.
Lite lättare är det för en lingvist. För denne handlar det om ca 8-10 språk, varav 6 talas regelbundet, runtom i västra Europa, av ca 2 miljoner människor vars utseenden varierar från mörkhåriga med blå ögon till rödblonda med likaledes blå ögon. Språkgruppens förhållande till andra indoeuropeiska grupper är det att de keltiska språken tycks vara nära besläktade med de italiska (som vi ska tala om nästa gång) och de germanska, med en betydande samling ord som likaväl hade kunnat ha varit latin eller oskiska, så lika är de.
 |
| Sinnesbilden av en kelt, med sköld och spjut. Dock är den här synen något förlegad. |
DNA-mässigt hör de som talar keltiska språk till samma grupper som än gång tog jordbruket till västra och centrala Europa samt till de som bodde i Spanien vid den tid då jordbruket introducerades. Av för oss okänd anledning valde stora delar av den befolkning som bodde i Spanien för ca 6000 år sen att förena sej med sina fränder på de brittiska öarna och sen dess har kontakterna mellan Iberiska halvön och brittiska öarna fortsatt ända in i vår tid. Man kan tänka sej att det vid en av dessa kontakter hade smugit sej in en variant av det tidigaste keltiska urspråket som sen spred sej över öarna, framför allt Irland. Det är nog därför de keltiska språken är uppdelade i två delar, P och Q. P står för uttalet P i vissa ord där andra indoeuropeiska språk har ett K-ljud och Q står för uttalet K i samma ord. T ex siffran fyra (de germanska språken har ett f-ljud på samma ställe) blir i iriskan ceathair (jmfr latinets quattuor) men i bretonska blir det pevar.
Keltiska språk generellt har dessutom en egenhet att de saknar ofta P som uttal i vissa ord där P annars ska uttalas. Fader i de germanska språken blir athair i iriska. I bretonska blir det tad men det är från början en smeknamnsform av samma slag som vårt pappa. I de gamla keltiska språken blev det ater för fader. Att jämföra med hindi pita (traditionellt ord, annars säger de papa som alla andra). Man kan alltså säga att uttalet av P försvinner framför hård vokal i de keltiska språken. K-ljudet blir på samma vis P i vissa keltiska språk framför mjuk vokal.
Ett litet ord om bilden jag har satt in ovan. Den visar en keltisk krigare i full färd med att anfalla motståndare. Det är inte en helt sann bild. Det är sant att många keltiska arméer hade såna här krigare som med berått mod kastade sej rätt in bland fienden men de var få och stod alltid längst fram, redo att offra sej för sin gud. Såna människor har alltid funnits och utnyttjats av ledarna för att skrämma motståndarna. Resten av arméerna förde sej som alla andra arméer vid den här tiden, med raka strikta led som taktfast tågade mot fienden.
Nästa gång handlar det om de italiska språken.
"Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods."
måndag 10 december 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tolv - Språkens framtid
Hur ser framtiden ut för de indoeuropeiska språken? Kommer alla att överleva? Vilka kommer att dominera på samma sätt som engelskan och franskan har gjort? Vi ser hur språken har utvecklats bara under 1900-talet trots standardisering av skriftspråken och talspråken. Vi har exempel på det i hur ord har använts olika. Grym är ett sånt ord. Ordet betyder egentligen våldsam och elak. I sitt ursprung bär det med sej betydelsen dundrande och verkar vara ett ord som bäst beskriver ett åskväder som under sin färd för en massa oväsen.
Att det kommit att bli ett förstärkningsord (exempel: en grym spelning) är för en såpass ung människa som jag är lite dumt eftersom ordet ju bär med sej en sån betydelse av våld och förstörelse. En grym spelning betyder att bandet förstörde alla instrument och slog sönder scenen, inte spelade jättebra. De som använder grym som förstärkning vet inte vad ordet betyder, delvis för att skolan inte lär ut nåt viktigt längre och delvis att skolan inte lär eleverna att tänka kritiskt och att lära sej titta efter alternativa lösningar på ett problem.
Det är förmodligen gott om felaktiga utvecklingar av ords betydelser genom åren. Det är därför vi kan se ett sånt ord som tjusa, som från början betydde välja, välja ut eller förtrolla, nu enbart betyder att glädja, betvinga, förtrolla. Frågan är dock om det rör sej om felaktig användning som gjort att tjusa ändrat betydelse. Det får vi kanske aldrig veta för det är så länge sen förändringen av ordet påbörjades.
Men låt oss bortse från felaktiga utvecklingar av språken och se till hur språken utvecklas fram och tillbaka. Det är andra utvecklingar som sker inom språken, t ex hur genus och kasus utvecklas såsom jag redan berättat hur grekiskan blivit av med många av sina kasus, från sju kasus för ca 3500 år sen till dagens fyra. Utvecklingen går mot en förenkling av språken, på gott och ont. Jag har inget emot det, bara inte orden genomgår en sån radikal förändring så att ingen vet vad ordet egentligen betyder, som grym ovan. Grym är ett adjektiv som syftar på nåt våldsamt, nåt elakt eller ödesmättat. Den användning vissa utsätter ordet för idag är inte utveckling, det är inveckling. Sånt försvårar ordens evolution.
Jag skulle i övrigt säga att språken inte riktigt dör ut, de utvecklas till nåt nytt. Deras grund finns kvar i det språk som ersatte dom. Vad som än talades i Norden före svenskan, norskan, danskan osv så lever det, eller dom, kvar i de moderna språken i form av ord, ordspråk, olika sätt att resonera samt i våra traditioner. Så även om vissa möjligen ser ett hot mot våra språk finns de säkert kvar ändå långt efter att vi är borta. Sen att de stora dragen är borta är en helt annan sak. Spåren finns kvar, det är det viktigaste.
Nästa gång handlar det om de keltiska språken.
"Det är skrattet som får jorden att snurra så bered dej på en lång natt"
Att det kommit att bli ett förstärkningsord (exempel: en grym spelning) är för en såpass ung människa som jag är lite dumt eftersom ordet ju bär med sej en sån betydelse av våld och förstörelse. En grym spelning betyder att bandet förstörde alla instrument och slog sönder scenen, inte spelade jättebra. De som använder grym som förstärkning vet inte vad ordet betyder, delvis för att skolan inte lär ut nåt viktigt längre och delvis att skolan inte lär eleverna att tänka kritiskt och att lära sej titta efter alternativa lösningar på ett problem.
Det är förmodligen gott om felaktiga utvecklingar av ords betydelser genom åren. Det är därför vi kan se ett sånt ord som tjusa, som från början betydde välja, välja ut eller förtrolla, nu enbart betyder att glädja, betvinga, förtrolla. Frågan är dock om det rör sej om felaktig användning som gjort att tjusa ändrat betydelse. Det får vi kanske aldrig veta för det är så länge sen förändringen av ordet påbörjades.
Men låt oss bortse från felaktiga utvecklingar av språken och se till hur språken utvecklas fram och tillbaka. Det är andra utvecklingar som sker inom språken, t ex hur genus och kasus utvecklas såsom jag redan berättat hur grekiskan blivit av med många av sina kasus, från sju kasus för ca 3500 år sen till dagens fyra. Utvecklingen går mot en förenkling av språken, på gott och ont. Jag har inget emot det, bara inte orden genomgår en sån radikal förändring så att ingen vet vad ordet egentligen betyder, som grym ovan. Grym är ett adjektiv som syftar på nåt våldsamt, nåt elakt eller ödesmättat. Den användning vissa utsätter ordet för idag är inte utveckling, det är inveckling. Sånt försvårar ordens evolution.
Jag skulle i övrigt säga att språken inte riktigt dör ut, de utvecklas till nåt nytt. Deras grund finns kvar i det språk som ersatte dom. Vad som än talades i Norden före svenskan, norskan, danskan osv så lever det, eller dom, kvar i de moderna språken i form av ord, ordspråk, olika sätt att resonera samt i våra traditioner. Så även om vissa möjligen ser ett hot mot våra språk finns de säkert kvar ändå långt efter att vi är borta. Sen att de stora dragen är borta är en helt annan sak. Spåren finns kvar, det är det viktigaste.
Nästa gång handlar det om de keltiska språken.
"Det är skrattet som får jorden att snurra så bered dej på en lång natt"
onsdag 5 december 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del elva - Mykene och den tidiga grekiskan
Längst söderut på Balkan finns den grekiska sfären och med den det grekiska språken. Jag säger språken eftersom det är svårt att tala om detta som ett enda språk. Historiskt sett har det också varit en enda röra av språk liksom i resten av Balkanområdet. Av de få lingvistiska spår som finns från tiden före antikens dagar att döma verkar grekiskan vara sprungen ur en någorlunda gemensam språklig föregångare som de illyriska språken och makedoniskan. Möjligen kan också vissa språk i vad som idag är Italien räknas hit, såsom de messapiska språken, vars ursprung och katalogisering inom den indoeuropeiska språksfären är svårtydd.
Grekiskan och makedoniskan tycks vara en egen gren på det indoeuropeiska språkträdet med liknande ord och grammatik. De har också likheter med illyriskan i alla dess former och även om de tycktes ha olika kulturer och sätt att se på omgivningen så verkar de i grunden ha språk som liknar varandra mer än de är olika, åtminstone när de förekommer i skrift första gången. Om det beror på inbördes påverkan eller är ett resultat av ett gemensamt förflutet är svårt att säga. Därmed går vi in på Mykene och den tidigaste accepterat grekiska kulturen vi känner till.
Mykene var en gång den största och starkaste staden i hela det hellenska området. Deras rike växte fram på norra Peloponnesos för ca 3700 år sen och ganska snart hade de tagit till sej skriften och med denna kunskap skapade de världens tristaste skriftverk, inventarielistor och statistik över allt som var lagrat i förråd och lagerlokaler. Deras influenser sträckte sej ända till Kreta där den Minoiska kulturen fanns vid denna tid. Det var under deras tid som grekernas största folk som kriget med Troja utkämpades, ca 1200 före vår tideräknings början (f v t).
Kort efter detta krig mot Troja gick även Mykene under, tillsammans med många andra stater vid samma tid. Nästan hela Medelhavet föll samman vid den här tiden. En del av detta kan skyllas på de så kallade Sjöfolken, som jag har skrivit om tidigare. Denna samling av folkslag som tycks ha farit omkring och orsakat elände och undergång lite varstans är fortfarande till stora delar oidentifierad. Det saknas förstås inte teorier kring vilka de kan ha varit.
Skriftspråket man använde sej av var influerat av det Minoiska skriftspråket på Kreta och man började skriva med deras tecken på allvar nån gång ca 1500 f v t. Det språk man talade i Mykene kallas mykensk grekiska och var, förstås, ganska lik den klassiska grekiskan men hade kvar fler drag av de ursprungliga ljuden från det gemensamma ursprunget för alla indoeuropeiska språk, vilket också var väntat. Den mykenska grekiskan hade sju kasus, vilket skiljer den från sin sentida avläggare, den klassiska grekiskan som hade fem. Dagens grekiska har fyra. Det sammanfaller med att svenskans kasus har minskat till i stort sett inga alls idag från att ha haft fyra för ca 1000 år sen. De ursprungliga åtta i det ursprungliga indoeuropeiska samspråket; nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ, ablativ, instrumentalis samt vokativ, har smält samman till dagens mer effektiva språkbruk och det är bland annat denna utveckling som gör att vi kan rekonstruera det gemensamma urindoeuropeiska språket. Det och att ljuden, fonemen, som bygger upp våra ord har utvecklats genom seklerna och millennierna, genom såväl påverkan från andra språk som utveckling rent fysiskt i våra munnar och struphuvuden.
Efter att Mykene och andra stater föll på 1100-talet f v t finns få skriftliga belägg i denna del av världen och det är inte förrän på 800-talet f v t som man tar upp skrivandet på allvar igen, då med influenser från feniciskt skriftspråk. Det moderna grekiska språket uppstod under medeltiden och renässansen när landet först var ockuperat av korstågsfarare, sen av turkar.
Till sist vill jag ta upp orden grek och hellen. Det första ordet är vad vi kallar grekerna, efter en stam bosatt i södra Italien som talade grekiska. Detta ord tycks vara svårtytt emedan ordet förekommer hos Aristoteles på 300-talet f v t som beteckningen på alla greker men flera sekler före honom användes ordet endast om folk från staden Graia (vilket kan betyda den grå staden) i landskapet Beotien, en bit från Aten. Ordet hellen var från början beteckningen för folk från landskapet Tessalien (även Thessalien). Båda dessa beteckningar kom under romartiden att beteckna det vi idag kallar greker så det är inte mer rätt eller fel att använda endera beteckningen. Säg Grekland eller Hellas om du vill.
Nästa del handlar om språkens framtid.
"Vi har vår i luften. Var har ni er?"
Grekiskan och makedoniskan tycks vara en egen gren på det indoeuropeiska språkträdet med liknande ord och grammatik. De har också likheter med illyriskan i alla dess former och även om de tycktes ha olika kulturer och sätt att se på omgivningen så verkar de i grunden ha språk som liknar varandra mer än de är olika, åtminstone när de förekommer i skrift första gången. Om det beror på inbördes påverkan eller är ett resultat av ett gemensamt förflutet är svårt att säga. Därmed går vi in på Mykene och den tidigaste accepterat grekiska kulturen vi känner till.
 |
| Lejonporten i det forna Mykene. Bild från Wikipedia. |
Mykene var en gång den största och starkaste staden i hela det hellenska området. Deras rike växte fram på norra Peloponnesos för ca 3700 år sen och ganska snart hade de tagit till sej skriften och med denna kunskap skapade de världens tristaste skriftverk, inventarielistor och statistik över allt som var lagrat i förråd och lagerlokaler. Deras influenser sträckte sej ända till Kreta där den Minoiska kulturen fanns vid denna tid. Det var under deras tid som grekernas största folk som kriget med Troja utkämpades, ca 1200 före vår tideräknings början (f v t).
Kort efter detta krig mot Troja gick även Mykene under, tillsammans med många andra stater vid samma tid. Nästan hela Medelhavet föll samman vid den här tiden. En del av detta kan skyllas på de så kallade Sjöfolken, som jag har skrivit om tidigare. Denna samling av folkslag som tycks ha farit omkring och orsakat elände och undergång lite varstans är fortfarande till stora delar oidentifierad. Det saknas förstås inte teorier kring vilka de kan ha varit.
Skriftspråket man använde sej av var influerat av det Minoiska skriftspråket på Kreta och man började skriva med deras tecken på allvar nån gång ca 1500 f v t. Det språk man talade i Mykene kallas mykensk grekiska och var, förstås, ganska lik den klassiska grekiskan men hade kvar fler drag av de ursprungliga ljuden från det gemensamma ursprunget för alla indoeuropeiska språk, vilket också var väntat. Den mykenska grekiskan hade sju kasus, vilket skiljer den från sin sentida avläggare, den klassiska grekiskan som hade fem. Dagens grekiska har fyra. Det sammanfaller med att svenskans kasus har minskat till i stort sett inga alls idag från att ha haft fyra för ca 1000 år sen. De ursprungliga åtta i det ursprungliga indoeuropeiska samspråket; nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, lokativ, ablativ, instrumentalis samt vokativ, har smält samman till dagens mer effektiva språkbruk och det är bland annat denna utveckling som gör att vi kan rekonstruera det gemensamma urindoeuropeiska språket. Det och att ljuden, fonemen, som bygger upp våra ord har utvecklats genom seklerna och millennierna, genom såväl påverkan från andra språk som utveckling rent fysiskt i våra munnar och struphuvuden.
Efter att Mykene och andra stater föll på 1100-talet f v t finns få skriftliga belägg i denna del av världen och det är inte förrän på 800-talet f v t som man tar upp skrivandet på allvar igen, då med influenser från feniciskt skriftspråk. Det moderna grekiska språket uppstod under medeltiden och renässansen när landet först var ockuperat av korstågsfarare, sen av turkar.
Till sist vill jag ta upp orden grek och hellen. Det första ordet är vad vi kallar grekerna, efter en stam bosatt i södra Italien som talade grekiska. Detta ord tycks vara svårtytt emedan ordet förekommer hos Aristoteles på 300-talet f v t som beteckningen på alla greker men flera sekler före honom användes ordet endast om folk från staden Graia (vilket kan betyda den grå staden) i landskapet Beotien, en bit från Aten. Ordet hellen var från början beteckningen för folk från landskapet Tessalien (även Thessalien). Båda dessa beteckningar kom under romartiden att beteckna det vi idag kallar greker så det är inte mer rätt eller fel att använda endera beteckningen. Säg Grekland eller Hellas om du vill.
Nästa del handlar om språkens framtid.
"Vi har vår i luften. Var har ni er?"
torsdag 29 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del tio - Indien
Indien har en särställning bland de indoeuropeiska språken. Här finns nämligen den största enskilda samlingen av språk inom denna språkfamilj. Totalt är det långt över en miljard människor som talar ett indoariskt språk, som det kallas. Varje enskilt språk är förvånansvärt lika varandra, med några undantag, och det beror på att många av dom har sitt ursprung i ett och samma språk, sanskrit. Sanskrit är ett av de första indoeuropeiska språken som skrevs ner, endast hettitiska och mykensk grekiska är belagda före i historien. Sanskrit var de lärdes, prästernas språk, vanligt folks version av samma språk kallades prakrit. Från prakrit utvecklades språket apabhramsa vilket mynnade ut i följande moderna språk: hindi/urdu, bengali, punjabi, marathi, gujarti, nepali, oriya och sinhala.
Prakrit i sej var ett ganska "högdraget" språk eftersom det var ett språk för handelsmän och med tiden kom även prakrit att sönderfalla i diverse dialekter. Det mest framstående av dessa blev alltså apabhramsa som gav upphov till dagens språk.
Det finns andra språkfamiljer i Indien, dravidiska, tibeto-burmesiska, austroasiatiska och några olika isolerade språk som inte är besläktade med någon av dessa. Totalt talas över 1600 språk och dialekter i Indien med omnejd. De dravidiska språken, där bland annat tamilska ingår, har under de ca 4000 år som gått sen de indoeuropeiska språken introducerades i norra Indien påverkat och, påverkats av, framför allt sanskrit och prakrit. Denna påverkan har främst gått från de sanskrittalande till de tamilsktalande vilket fått till följd att uttalet av olika ord i respektive språk har blivit mer lika. De dravidiska språken har tagit över mycket av de indoeuropeiska språkens ordförråd medan de senare har tagit över mycket av de förras syntax och fonetik.
Draviderna är mycket mörkare än arierna, en del mörkare än de i mellersta Afrika, som annars anses ha den mörkaste hyn på jorden. På den punkten har den genetiska beblandningen inte varit så stor. Det är mest i skärningspunkten mellan de olika språkfamiljerna som blandning äger rum.
De indoeuropeiska språken i Indien hör till en grupp som kallas indoariska språkgruppen. Det är en undergrupp till den indoiranska språkgruppen, där persiska (farsi), kurdiska och liknande språk också ingår. Språken i Pakistan och Afghanistan är en sorts mellanting mellan de iranska och indoariska språken, kallade nuristanispråk. De återkommer vi till så småningom. Ordet arisk (arya) betyder för övrigt ädel på fornpersiska och sanskrit.
Jag hoppas att detta har sporrat läsaren till att intressera sej för denna subkontinent och dess språk. I nästa del återvänder vi till Europa och det tidiga Grekland. अच्छी तरह से जीते!
"Arbete fascinerar mig. Jag kan stå i timmar och se på när andra arbetar."
Prakrit i sej var ett ganska "högdraget" språk eftersom det var ett språk för handelsmän och med tiden kom även prakrit att sönderfalla i diverse dialekter. Det mest framstående av dessa blev alltså apabhramsa som gav upphov till dagens språk.
Det finns andra språkfamiljer i Indien, dravidiska, tibeto-burmesiska, austroasiatiska och några olika isolerade språk som inte är besläktade med någon av dessa. Totalt talas över 1600 språk och dialekter i Indien med omnejd. De dravidiska språken, där bland annat tamilska ingår, har under de ca 4000 år som gått sen de indoeuropeiska språken introducerades i norra Indien påverkat och, påverkats av, framför allt sanskrit och prakrit. Denna påverkan har främst gått från de sanskrittalande till de tamilsktalande vilket fått till följd att uttalet av olika ord i respektive språk har blivit mer lika. De dravidiska språken har tagit över mycket av de indoeuropeiska språkens ordförråd medan de senare har tagit över mycket av de förras syntax och fonetik.
Draviderna är mycket mörkare än arierna, en del mörkare än de i mellersta Afrika, som annars anses ha den mörkaste hyn på jorden. På den punkten har den genetiska beblandningen inte varit så stor. Det är mest i skärningspunkten mellan de olika språkfamiljerna som blandning äger rum.
 |
| De indoariska språkens utbredning i Indien, Nepal, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, Maldiverna och Afghanistan. |
De indoeuropeiska språken i Indien hör till en grupp som kallas indoariska språkgruppen. Det är en undergrupp till den indoiranska språkgruppen, där persiska (farsi), kurdiska och liknande språk också ingår. Språken i Pakistan och Afghanistan är en sorts mellanting mellan de iranska och indoariska språken, kallade nuristanispråk. De återkommer vi till så småningom. Ordet arisk (arya) betyder för övrigt ädel på fornpersiska och sanskrit.
Jag hoppas att detta har sporrat läsaren till att intressera sej för denna subkontinent och dess språk. I nästa del återvänder vi till Europa och det tidiga Grekland. अच्छी तरह से जीते!
"Arbete fascinerar mig. Jag kan stå i timmar och se på när andra arbetar."
torsdag 22 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del nio - Tocharerna
Tocharer, det är inget vanligt ord att använda ens bland forskare. Det är namnet på ett folk vars språk talades ända fram till ca 1200 år sen i det inre av Asien, närmare bestämt Östturkestan, i det som idag ockuperas av Kina. Språkets namn är kanske felbenämnt eftersom det verkar röra sej om två närbesläktade dialekter som var och en för sej tycks ha kallats olika. Tochariska A (det i öst) kan kallas tochariska medan Tochariska B (det i väst) mer kan kallas kucheanska.
Fyndet av tochariska texter och dechiffreringen av dessa i början av 1900-talet störde språkforskarna då man dittills hade trott att uppdelningen mellan centum och satem (som jag beskrivit tidigare i del tre) var en typiskt öst-västlig med satem i öst och centum i väst. De tochariska texterna och kopplingen till äldre kulturer i trakten har fått forskarna att teoretisera att centum snarare är den ursprungliga formen för ord och satem är en modernare utveckling som inte alla språk har kommit till. Slaverna talar satemspråk som inte riktigt har utvecklats färdigt medan alla övriga europeiska språk är kvar i centumstadiet. Därför är det intressant att se tocharerna och deras språk mot denna bakgrundsinformation.
Man kopplar ofta ihop tocharerna, som beskrivs som ljushyade med blont eller rött hår av samtiden på 600-talet, med den kultur i trakten som föregår dom med ca 1500 år i sina äldsta gravar ner till ca 400 år i de yngsta. Bland dessa gravar har man hittat ismumier i Tarimbäckenet. Det tycks stämma överens med den DNA-profil som gjorts på folket i trakten idag, som visserligen talar ett annat språk nu men som ändå inte har ändrats rörande generna. Förekomsten av dessa människor begravda här för mellan 3000-4000 år sen har blivit en form av irritation för kineserna som inte velat se att någon varit före dom med diverse innovationer såsom hjulet, vagnen, akupunktur och vissa former av metallproduktion (järn och stål). Det finns nämligen indikationer på detta i och med att vissa kinesiska texter (motvilligt) nämner detta förhållande.
Den kultur jag nämner, Afanasevokulturen, följdes av en rad arkeologiska kulturer som i tur och ordning kallades Karasuk, Tagar och Tashtyk. Dessa påföljande kulturer var alltså de viktigaste kulturbärarna i det inre av Asien fram till kinesernas intåg på den historiska scenen på 200-talet. Det verkar onekligen som att mycket av det vi anser vara kinesiskt kanske har uppkommit längre västerut och förts till kineserna, istället för tvärtom. Frågan är vad de allra mest rabiata sinologerna tycker om detta.
Nästa gång handlar det om språken i Indien.
"Dagen har ögon, natten har öron."
Fyndet av tochariska texter och dechiffreringen av dessa i början av 1900-talet störde språkforskarna då man dittills hade trott att uppdelningen mellan centum och satem (som jag beskrivit tidigare i del tre) var en typiskt öst-västlig med satem i öst och centum i väst. De tochariska texterna och kopplingen till äldre kulturer i trakten har fått forskarna att teoretisera att centum snarare är den ursprungliga formen för ord och satem är en modernare utveckling som inte alla språk har kommit till. Slaverna talar satemspråk som inte riktigt har utvecklats färdigt medan alla övriga europeiska språk är kvar i centumstadiet. Därför är det intressant att se tocharerna och deras språk mot denna bakgrundsinformation.
Man kopplar ofta ihop tocharerna, som beskrivs som ljushyade med blont eller rött hår av samtiden på 600-talet, med den kultur i trakten som föregår dom med ca 1500 år i sina äldsta gravar ner till ca 400 år i de yngsta. Bland dessa gravar har man hittat ismumier i Tarimbäckenet. Det tycks stämma överens med den DNA-profil som gjorts på folket i trakten idag, som visserligen talar ett annat språk nu men som ändå inte har ändrats rörande generna. Förekomsten av dessa människor begravda här för mellan 3000-4000 år sen har blivit en form av irritation för kineserna som inte velat se att någon varit före dom med diverse innovationer såsom hjulet, vagnen, akupunktur och vissa former av metallproduktion (järn och stål). Det finns nämligen indikationer på detta i och med att vissa kinesiska texter (motvilligt) nämner detta förhållande.
Den kultur jag nämner, Afanasevokulturen, följdes av en rad arkeologiska kulturer som i tur och ordning kallades Karasuk, Tagar och Tashtyk. Dessa påföljande kulturer var alltså de viktigaste kulturbärarna i det inre av Asien fram till kinesernas intåg på den historiska scenen på 200-talet. Det verkar onekligen som att mycket av det vi anser vara kinesiskt kanske har uppkommit längre västerut och förts till kineserna, istället för tvärtom. Frågan är vad de allra mest rabiata sinologerna tycker om detta.
Nästa gång handlar det om språken i Indien.
"Dagen har ögon, natten har öron."
söndag 18 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del åtta - Språken och den religiösa dimensionen
Kan språket säga oss nånting om det religiösa och vice versa? Det finns tre gemensamma ord för gud i nästan alla indoeuropeiska språk, as, Tyr och gud. Det förra finns framför allt i sammansatta ord som åska (vilket betyder ungefär gudaåkning och syftar på Tors färd i sin vagn med bockarna och hammaren Mjölner) och är släkt med ande. Det andra finns idag endast kvar i gudanamnet Tyr i de germanska språken. Det betyder den skinande, den klara, den ljusa och tycks höra ihop med ord som syftar på himlen liksom föregående ord, fast den klara himlen.
Det tredje ordet, gud, är visserligen specifikt för de germanska språket men dess form tyder på ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Det har förts till ord som betyder åkalla, framkalla, bedja men även skräckinjagande eller frambringa är förslag som framförts. Så man kan alltså tänka sej att den gud man vill följa är antingen den man vill be om nåt, eller så finner man denne skräckinjagande och skrämmer folk med denne. Till sist tänker man sej guden som ens anfader/anmoder.
Jag gillar frambringaren bäst för det är konstaterat att de flesta kulturer har en förfäderskult och dessa förfäder blir ofta upphöjda till gudar av ättlingarna. Man offrade till dom så man gav marken åter vad den en gång hade skapat. Ordet gud skulle då vara släkt med verbet gjuta. Gud var neutrum ända fram till 1500-talet då den maskulina formen som mer mindre gjorde gud till ett namn vann. Det var också då föreställningen om en enda gud tog över totalt i folks sinnen. Överheten hade då lyckats få med i stort sett alla på föreställningen om Vite Krist.
Det finns förstås möjligheten att ordet gud är en blandning av alla dessa ord. En skräckinjagande förfader man åkallar. Orden smälte samman till ett enda. Ordet as användes av de olika folken för sina egna högsta gudar och ordet gud verkar enbart ha använts om gudar i gemen. Ordet bakom Tyr verkar helt ha tappat betydelse och bara använts om guden ifråga samt som namn på en dag i veckan, tisdag.
Så vad säger detta oss? Kan man på grundval av dessa ord säga att vad som styrde de indoeuropeiska folkens religiösa liv? Den gemensamma nämnaren har redan nämnts, nämligen åskguden, men det finns en gemensam nämnare till, jordbrukar- och fruktbarhetsguden eller motsvarande gudinnan. Hos germanerna kallas han den förste, Frej (vars namn just betyder den förste, den främste), hos romarna kallades han Saturnus, kelterna hade en uppsjö fertilitetsgudar med ofta samma funktioner och grekerna kallade honom Kronos. Annars hade grekerna tagit till sej den anatoliska gudinnan Demeter som huvudansvarig för jordbruket. Den ursprungliga personifikationen av naturen, marken för grekerna var Gaia, vilket betyder jord.
Vad dessa ord betyder är i vissa fall oklart men jag kan tänka mej att de har med jordbruk och generell fruktbarhet att göra. De hade alla en oerhört stor betydelse bland de indoeuropeiska folk vi känner till, liksom herdegudarna och de formade tillsammans med krigargudarna och överguden med sina präster en bild som vi känner väl till, treenigheten.
Det är just treenigheten är den främsta gemensamma nämnaren. Den beskriver ett samhälle uppbyggt på tre olika samhällsskikt; präster, krigare och bönder. Det fanns ingen speciell samhällsstege man kunde klättra på, ingen var således förmer än någon annan men man var mer eller mindre fast i sina roller i samhället. Exakt hur detta samhälle såg ut från början vet man inte men det existerade i många samhällen fram till medeltidens införande av klassamhällen.
Gudarna är alltså en återspegling av de samhällen som vi idag kallar indoeuropeiska och som tycks ha vuxit fram under ett antal sekler för mer än 5000 år sen, kanske uppemot 8000 år sen. De är skapta av människor som vill stabilitet i tillvaron och då sett att om de tillbad en gudom så skulle inga oförutsedda saker hända. Det som ändå hände sågs som ett tecken på att gudarna var vredgade med dom. Varje samhällsskikt hade sina gudar och de tolererades av de andra skikten, även om man inte tillbad de andra skiktens gudar.
Så vill man förstå de indoeuropeiska samhällena är det bara att kolla in gudarna och gudinnorna för deras verksamhet speglar alltså vad folk gjorde. Det visar också hur språken fungerade ihop med resten av samhället. Det visar sej nämligen att de indoeuropeiska språken i många områden var elitens språk. Denna elit ville att folket i gemen skulle tala deras språk med dom vid frågor om skatt, krig och religiösa angelägenheter. I övrigt fick de sköta sej själva.
I andra områden, centrala Europa och större delen av västra Asien var tydligen folket och eliten av samma stam vilket inte innebar några större problem språkmässigt. Men det ska sägas att eliten lika många gånger verkade ha talat ett indoeuropeiskt språk medan vanligt folk talade ett annat indoeuropeiskt. Hur det såg ut långt tillbaka i tiden är svårt att säga. Vi kan på sin höjd spekulera, vilket är vanskligt. Vi har ju inga skriftliga källor från tiden före greker, romare och enstaka keltiska skrifter.
Nästa gång handlar det om tocharerna.
"I öknen duger vilket vatten som helst."
Det tredje ordet, gud, är visserligen specifikt för de germanska språket men dess form tyder på ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Det har förts till ord som betyder åkalla, framkalla, bedja men även skräckinjagande eller frambringa är förslag som framförts. Så man kan alltså tänka sej att den gud man vill följa är antingen den man vill be om nåt, eller så finner man denne skräckinjagande och skrämmer folk med denne. Till sist tänker man sej guden som ens anfader/anmoder.
Jag gillar frambringaren bäst för det är konstaterat att de flesta kulturer har en förfäderskult och dessa förfäder blir ofta upphöjda till gudar av ättlingarna. Man offrade till dom så man gav marken åter vad den en gång hade skapat. Ordet gud skulle då vara släkt med verbet gjuta. Gud var neutrum ända fram till 1500-talet då den maskulina formen som mer mindre gjorde gud till ett namn vann. Det var också då föreställningen om en enda gud tog över totalt i folks sinnen. Överheten hade då lyckats få med i stort sett alla på föreställningen om Vite Krist.
Det finns förstås möjligheten att ordet gud är en blandning av alla dessa ord. En skräckinjagande förfader man åkallar. Orden smälte samman till ett enda. Ordet as användes av de olika folken för sina egna högsta gudar och ordet gud verkar enbart ha använts om gudar i gemen. Ordet bakom Tyr verkar helt ha tappat betydelse och bara använts om guden ifråga samt som namn på en dag i veckan, tisdag.
Så vad säger detta oss? Kan man på grundval av dessa ord säga att vad som styrde de indoeuropeiska folkens religiösa liv? Den gemensamma nämnaren har redan nämnts, nämligen åskguden, men det finns en gemensam nämnare till, jordbrukar- och fruktbarhetsguden eller motsvarande gudinnan. Hos germanerna kallas han den förste, Frej (vars namn just betyder den förste, den främste), hos romarna kallades han Saturnus, kelterna hade en uppsjö fertilitetsgudar med ofta samma funktioner och grekerna kallade honom Kronos. Annars hade grekerna tagit till sej den anatoliska gudinnan Demeter som huvudansvarig för jordbruket. Den ursprungliga personifikationen av naturen, marken för grekerna var Gaia, vilket betyder jord.
Vad dessa ord betyder är i vissa fall oklart men jag kan tänka mej att de har med jordbruk och generell fruktbarhet att göra. De hade alla en oerhört stor betydelse bland de indoeuropeiska folk vi känner till, liksom herdegudarna och de formade tillsammans med krigargudarna och överguden med sina präster en bild som vi känner väl till, treenigheten.
Det är just treenigheten är den främsta gemensamma nämnaren. Den beskriver ett samhälle uppbyggt på tre olika samhällsskikt; präster, krigare och bönder. Det fanns ingen speciell samhällsstege man kunde klättra på, ingen var således förmer än någon annan men man var mer eller mindre fast i sina roller i samhället. Exakt hur detta samhälle såg ut från början vet man inte men det existerade i många samhällen fram till medeltidens införande av klassamhällen.
Gudarna är alltså en återspegling av de samhällen som vi idag kallar indoeuropeiska och som tycks ha vuxit fram under ett antal sekler för mer än 5000 år sen, kanske uppemot 8000 år sen. De är skapta av människor som vill stabilitet i tillvaron och då sett att om de tillbad en gudom så skulle inga oförutsedda saker hända. Det som ändå hände sågs som ett tecken på att gudarna var vredgade med dom. Varje samhällsskikt hade sina gudar och de tolererades av de andra skikten, även om man inte tillbad de andra skiktens gudar.
Så vill man förstå de indoeuropeiska samhällena är det bara att kolla in gudarna och gudinnorna för deras verksamhet speglar alltså vad folk gjorde. Det visar också hur språken fungerade ihop med resten av samhället. Det visar sej nämligen att de indoeuropeiska språken i många områden var elitens språk. Denna elit ville att folket i gemen skulle tala deras språk med dom vid frågor om skatt, krig och religiösa angelägenheter. I övrigt fick de sköta sej själva.
I andra områden, centrala Europa och större delen av västra Asien var tydligen folket och eliten av samma stam vilket inte innebar några större problem språkmässigt. Men det ska sägas att eliten lika många gånger verkade ha talat ett indoeuropeiskt språk medan vanligt folk talade ett annat indoeuropeiskt. Hur det såg ut långt tillbaka i tiden är svårt att säga. Vi kan på sin höjd spekulera, vilket är vanskligt. Vi har ju inga skriftliga källor från tiden före greker, romare och enstaka keltiska skrifter.
Nästa gång handlar det om tocharerna.
"I öknen duger vilket vatten som helst."
fredag 16 november 2012
Språkhörnan: De indoeuropeiska språken del sju - Språken, traditionerna, kulturen och historierna
Vad vet vi om ett eventuellt gemensamt urindoeuropeiskt språk? Vad vet vi om dess talare? Vad vet vi om deras kultur och traditioner? Var bodde de och varför lämnade de sitt ursprungsområde?
Det är ett problem med att låta lingvistik styra vårt kunskapsletande eftersom det endast ger oss ett rudimentärt vetande. Vi får bara kunskap om vad som verkar ha varit ett ursprungsland. Skulle vi enbart gå på de ord alla indoeuropeiska språk har gemensamt skulle man nästan kunna säga att de som ursprungligen talade ett indoeuropeiskt urspråk bodde vid en öken, vid foten av höga berg, långt från havet, i en skog med nära tillgång till floder och öppna slätter. Vilket stämmer in på många områden i världen.
Det vi vet i övrigt om deras liv är att de tycks ha haft den tredelade samhällsindelning som skulle dominera de olika rikena där indoeuropeiska språk talades. Jag skulle vilja säga att språken var en följd av samhällsstrukturen och att det ursprungliga språket bara var ett av många som talades i ett visst område. Förmodligen var det så lyckosamt att det som talades av en viss del av befolkningen också kom att talas av majoriteten. Men hur stämmer det överens med det vi redan sagt, att en erövrare inte nödvändigtvis lyckas tvinga på sina undersåtar sitt språk?
Saken är väl så enkel att det aldrig ägde rum någon erövring under den tid som gick från det att urspråket spreds bland den befolkning som skulle komma att föra det vidare ut i världen. Det rörde sej nog snarare om infiltration. På den punkten hade nog Colin Renfrew mer rätt än fel, att det rörde sej om ett gradvist utökande av språkligt territorium där kunskapen av jordbruket och herdekulturen förde med sej språket. Men det var nog mer tjyv- och rackarspel än bara herdar och såning. Det handlade nog också om handel och ingifte där kunskap om jordbruk och bättre mark i byttes mot andra saker, t ex hudar och metaller.
Möjligen togs andra områden successivt över av dessa jordbrukare på ett sätt som idag mest skulle kunna beskrivas som ett fientligt övertagande inom affärsvärlden. Gradvis fann sej de andra människor undanskuffade av jordbrukarna. Med tiden tog dessa över deras språk också. Här kan man tänka sej ett utbyte av ord vilket resulterat i den skillnad som finns mellan öst och väst.
DNA-forskningens resultat förbryllar till viss del men jag kan tänka mej en lösning på det problemet. Att det rör sej om samma typ av folk hela tiden ända sen de första moderna människorna lämnade Afrika är utom allt tvivel. De har kommit i vågor konstant som tagit sej fram till Indiska oceanen respektive Atlanten och sen gjort halt inför nåt obekvämt hinder, t ex berg, hav eller ilskna infödingar. Nästa våg har kommit över respektive områden och så vidare. Det har kanske varit samma typ av språkfamiljer hela tiden, med den skillnaden att de har utvecklats för varje våg som kommit in. Till slut har det språk vi idag spekulerar kring och kallar det urindoeuropeiska språket uppstått nånstans mellan de områden jag diskuterat tidigare, dvs från Kaspiska havet, via Anatolien till de ukrainska stäpperna.
På samma vis har väl andra språkfamiljer uppstått på andra håll. Har de haft närkontakt har de säkerligen influerat varandra språkligt och kulturellt.
Det har blitt ett inlägg dominerat av spekulationer kring språk och varifrån det indoeuropeiska urspråket kommit ifrån. Låt oss fortsätta en annan gång, i del åtta vilket kommer att beröra de religiösa aspekterna.
"Jag bryr mig inte om på vilket språk en opera sjungs så länge det är på ett språk som jag inte förstår"
Det är ett problem med att låta lingvistik styra vårt kunskapsletande eftersom det endast ger oss ett rudimentärt vetande. Vi får bara kunskap om vad som verkar ha varit ett ursprungsland. Skulle vi enbart gå på de ord alla indoeuropeiska språk har gemensamt skulle man nästan kunna säga att de som ursprungligen talade ett indoeuropeiskt urspråk bodde vid en öken, vid foten av höga berg, långt från havet, i en skog med nära tillgång till floder och öppna slätter. Vilket stämmer in på många områden i världen.
Det vi vet i övrigt om deras liv är att de tycks ha haft den tredelade samhällsindelning som skulle dominera de olika rikena där indoeuropeiska språk talades. Jag skulle vilja säga att språken var en följd av samhällsstrukturen och att det ursprungliga språket bara var ett av många som talades i ett visst område. Förmodligen var det så lyckosamt att det som talades av en viss del av befolkningen också kom att talas av majoriteten. Men hur stämmer det överens med det vi redan sagt, att en erövrare inte nödvändigtvis lyckas tvinga på sina undersåtar sitt språk?
Saken är väl så enkel att det aldrig ägde rum någon erövring under den tid som gick från det att urspråket spreds bland den befolkning som skulle komma att föra det vidare ut i världen. Det rörde sej nog snarare om infiltration. På den punkten hade nog Colin Renfrew mer rätt än fel, att det rörde sej om ett gradvist utökande av språkligt territorium där kunskapen av jordbruket och herdekulturen förde med sej språket. Men det var nog mer tjyv- och rackarspel än bara herdar och såning. Det handlade nog också om handel och ingifte där kunskap om jordbruk och bättre mark i byttes mot andra saker, t ex hudar och metaller.
Möjligen togs andra områden successivt över av dessa jordbrukare på ett sätt som idag mest skulle kunna beskrivas som ett fientligt övertagande inom affärsvärlden. Gradvis fann sej de andra människor undanskuffade av jordbrukarna. Med tiden tog dessa över deras språk också. Här kan man tänka sej ett utbyte av ord vilket resulterat i den skillnad som finns mellan öst och väst.
DNA-forskningens resultat förbryllar till viss del men jag kan tänka mej en lösning på det problemet. Att det rör sej om samma typ av folk hela tiden ända sen de första moderna människorna lämnade Afrika är utom allt tvivel. De har kommit i vågor konstant som tagit sej fram till Indiska oceanen respektive Atlanten och sen gjort halt inför nåt obekvämt hinder, t ex berg, hav eller ilskna infödingar. Nästa våg har kommit över respektive områden och så vidare. Det har kanske varit samma typ av språkfamiljer hela tiden, med den skillnaden att de har utvecklats för varje våg som kommit in. Till slut har det språk vi idag spekulerar kring och kallar det urindoeuropeiska språket uppstått nånstans mellan de områden jag diskuterat tidigare, dvs från Kaspiska havet, via Anatolien till de ukrainska stäpperna.
På samma vis har väl andra språkfamiljer uppstått på andra håll. Har de haft närkontakt har de säkerligen influerat varandra språkligt och kulturellt.
Det har blitt ett inlägg dominerat av spekulationer kring språk och varifrån det indoeuropeiska urspråket kommit ifrån. Låt oss fortsätta en annan gång, i del åtta vilket kommer att beröra de religiösa aspekterna.
"Jag bryr mig inte om på vilket språk en opera sjungs så länge det är på ett språk som jag inte förstår"
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Populära inlägg
-
Rennäringen blir lidande av vindkraftsparker , resonerar Östra Kikkesjaures sameby i Piteåområdet och tackar nej till de 5,5 miljoner kr som...
-
Aftonbladet har fått nys om en nyhet som de anser vara värd att spinna vidare på. Det handlar om en hittills okänd formation på havsbottnen... -
Godis är gott, sägs det. Det beror på vad man menar med godis. Sånt där gjort på köttrester och diverse tillsatser som inte alltid är nor... -
Det var en ovanligt vacker fullmåne natten mellan 28 och 29 augusti i år. Det ska bli en ännu vackrare fullmåne i slutet av nästa månad. D... -
Jag har varit väldigt dålig på att upprätthålla denna blogg de senare åren, och det kommer nog att fortsätta. Orsakerna är många, och väldi... -
Jag har inte skrivit här på bloggen på en hel månad, men det beror på att jag har kraftsamlat inför denna dag, den dagen då rymdsonden New H...
-
Den på kometen 67P strandsatta sonden Philae har vaknat när nu kometen närmar sej solen. Det är tillräckligt för att kunna ladda batteriern...
-
När vi diskuterar demokrati och diktatur är det ofta i motsatsförhållande till det senare, man menar att de är varandras motpoler. Men är de...
