Dagens bild: Utgrävningar på Gotland år 2000

Även jag har ett förflutet. Jag har läst arkeologi på distans och deltog i en månads utgrävning på Gotland, en plats som heter Ajvide. Detta var året 2000 och månaden var maj. Det var ingen mindre än Göran Burenhult som stod för kursen och med sej hade han väldigt duktiga medarbetare som visade oss studenter hur det gick till. Gravarna och boplatsen är från mellanneolitikum, alltså ca 4500 år sen. Vi fick varsin plätt av denna boplats att gräva ut. Tyvärr hittade jag inget i min lilla plätt. Det visar ändock att inte alla platser användes under den här tiden.

Bilden visar hur man lär sej tolka jordprover med diverse kemikalier. Den äldre mannen i keps och rutig skjorta var vår instruktör. Då kunde jag hans namn men det har gått förlorat genom åren. Inte heller de övriga kommer jag ihåg namnen på. Det kanske finns nån där ute som känner igen sej eller nån kompis till vilken som helst av dom.



"Klaustrofobi och fridykning är ju två vitt skilda saker"

Vem är invandrare?

Följande inlägg har inget med det nu (tack och lov!) avslutade valet att göra. Det är en allvarlig och vetenskaplig diskussion som har med DNA och arkeologi att göra, det vill säga verkligheten. Politiska ideologier och andra dumheter har ingen plats i denna diskussion.

Tekniskt sett är vi alla invandrare, eller barn till invandrare, oavsett var i världen vi bor. Ska vi ta Norden som ett isolerat exempel är vi huvudsakligen ättlingar till ett större antal folkgrupper som på olika vis befolkade området med början för ca 6000 år sen. De som kom hit före dom var inte så många, och långtifrån alla idag levande kan räkna sin härkomst till dessa eftersom de allra första, som kom hit för ca 13,000 år sen förresten, sen dess har uppblandats och assimilerats ordentligt sen dess.

Förvirrande? Det är det inte. Det ligger i människans natur att röra på sej och beblanda sej med varandra. Det ligger också i människans natur att vara lite misstänksamma och/eller nyfikna visavi varandra. Vi har ju bevisligen blandat oss med neandertalarna som delat med sej av minst 2 % av sina gener till oss, och de var ändå bara till hälften av samma art som vi är.

De som idag kommer hit från andra länder är få i jämförelse med den veritabla flodvåg av invandrare som sköljde in över oss under medeltiden i form av tyskar från lågländerna, så kallade lågtyskar. De ligger bakom nära hälften av vårt språkförråd. Det gick så långt att man tvingades stifta en lag i Stockholm på 1400-talet som förbjöd stadens råd att innehålla fler än hälften tysktalande. Där kan vi tala om främlingsfientlighet.

Till sist lämnar jag den vetenskapliga delen och går in på rena rama spekulationer. Jag tänker inte främst på de politiska partier som hyser främlingsmisstänksamma eller direkt xenofoba individer (vilket i praktiken är samtliga riksdagspartier!), utan de som röstar på våra partier, och hyser såna åsikter. Vad har de emot främlingar? Kanske de egentligen bara ogillar intränglingar och utbölingar i gemen? Vem vet?



"Jag har tillfrågat honom. Han bejakade frågan med ett bestämt nej"

Historiehörnan: Grav i nordöstra Grekland utgrävd

En rikt utsmyckad grav i Amfipolis, ca åtta mil norr om Thessaloniki i nordöstra Grekland har grävts ut och arkeologerna är med rätta upphetsade för det är stora rikedomar som grävts ut. Med tanke på tidsrymden det handlar om (mellan 100 och 300 före vår tideräkning (fvt)) har media redan börjat spekulera i om det rör sej om ingen mindre än Alexander III av Makedonien, mer känd som Alexander den store. Alexander dog i Babylon 10 juni 323 fvt, i dagen Irak, men hans gravplats är okänd. Det har spekulerats vida kring var han kan ligga begravd nånstans, men hittills har inga utgrävningar kunnat påvisa några som helst bevis för någondera platsen.

Hans fars, Filip II av Makedonien, grav har däremot hittats. Han ligger begraven i Vergina, Grekland. Nu har man alltså sen några år tillbaka grävt ut en grav vissa pekar ut som Alexander den stores grav. De får göra en DNA-profil på den som ligger däri och jämföra med Filip. Om inte det går att genomföra kvarstår problemen med att identifiera honom som Alexander. Det kan också röra sej om graven efter någon av Alexanders efterträdare, vilka ofta ville jämföra sej med den store erövraren. Vad bättre då än att låta sej bli begraven i det land Alexander kom ifrån och med enorm prakt?

Men som sagt, ett DNA-test om det går att utföra är det bästa i nuläget för att avgöra vem det är som ligger i graven.



"Now, I'm The Master"

Historiehörnan: Göbekli Tepes främste utgrävare död i hjärtattck

Klaus Schmidt, som grävde ut Göbekli Tepe i sydöstra Turkiet från 1996, har tyvärr dött i en hjärtattack. Han dog den 20 juli år men det är först nu det har kommit till min kännedom. Sorgligt, han var en väldigt kunnig man som ökade vår kunskap om övergången mellan jägarkulturerna och den kommande jordbrukarkulturen för 12,000 år sen.

Här är han i ett tal han höll den 15 juni på Smithsonian Institute i Washington DC, USA, i år:

Schmidt kommer att saknas stort, men arbetet kommer att fortsättas som han säkert hade velat.


"If you don't know history, then you don't know anything. You are a leaf that doesn't know it is part of a tree."

Norrlandsriket - vad var det för något?

Jag har berört termen Norrlandsriket tidigare, men bara i förbigående. Nu känner jag att det är dags att fördjupa mej i ämnet och samtidigt lära mej själv lite mer om detta rike, som endast är belagt på arkeologisk grund. Det är bland annat Evert Baudou som vi ska tacka för att vi alls ägnar perioden runt vår tideräknings början och fram till ca 1000-talet i Norrland någon uppmärksamhet alls. Det är bra att denna del av Norden uppmärksammas för det är ett fascinerande arbetsområde.

Karta över de områden i Norden före år 1000 där enskilda riken uppstod tidigt. Norrlandsriket är det område som ser ut som en konstig klubba.

Termen Norrlandsriket är kanske fel idag för den beskriver ett rike i egentliga Norrland som belagts arkeologiskt och som stiger in i historiens ljus först när området kommit att delas upp mellan Sveariket och Norge. Norrland idag är allt från Gästrikland upp till Treriksröset men på 900-talet var det benämningen på ett geografiskt sett betydligt mer begränsat område, enbart upp till södra Ångermanland. Det är detta område som har kallats Storhälsingland. Möjligen hette riket också Hälsingland.

Detta område gick över till kristendomen ganska sent, vilket har räddat många legender kvar. Det var inte förrän på 1300-talet som man helt och hållet blev en del av Sverige. Tyvärr har området blivit styvmoderligt behandlat av forskarna, som nästan bara grävt i och kring Mälaren, med vissa utvikningar till övriga Sydsverige.

Om vi får tro Saxo Grammaticus (dansk lärd skrivare på 1100-talet) hade Hälsingland kung som titel på sina ledare, precis som längre söderut. Men Saxo var propagandaskrivare och var ute efter att förhöja sitt eget lands status. Att då nämna andra riken i förbifarten är ett plus för honom. Men det finns gårdar i såväl Hälsingland, Jämtland, Medelpad som Ångermanland som kallas kungsgårdar och som är från tiden före år 1000. Förmodligen ville de hävda sej gentemot andra områden och visa att de minsann var ett eget rike som stod emot omkringliggande riken.

Hälsingland hade också adel, varav Bureätten är den mest kända med anor möjligen tillbaka till 1200-talet, och känd minst sen 1500-talet. Jag skriver 1200-talet eftersom DNA-undersökningar pekar på ett gemensamt ursprung i Hälsingland under denna period.

Ett tecken på att man har haft något att försvara är förekomsten av fornborgar, och likt fornborgarna längre söderut är de i Hälsingland placerade på en höjd med utsikt över en floddal eller vid havet. Men de är färre än längre söderut, vilket antingen betyder att de var bättre på att försvara sej eller att de hade andra sätt att försvara sej på, kanske som folket längs Kalmarsund eller i Bohuslän där man hade timmerstockar nedstuckna i bottnen vid strategiskt viktiga farleder.

Det stora problemet är att vi bara har fragmentariska bilder av det som en gång var ett rike som var rikt genom handel och som bestod ända fram till början av medeltiden, alltså ca år 1000. De stora och rikt utrustade gravhögarna vittnar inte minst om detta. En plats i Hälsingland har till och sitt namn efter en av dessa högar. Här framställdes järn ur myrarna och jorden redan för 2000 år sen.

Så, vad var då Norrlandsriket för något? Jo, en tidig version av Hälsingland med omnejd. De landskap som idag heter Jämtland, Medelpad, Ångermanland, Västerbottens kustland samt Gästrikland var antingen allierade eller lydriken, om de inte grundades av folk från Hälsingland, eller vice versa. Det finns fortfarande mycket kvar att lära om detta rike, om det nu var ett rike enligt de parametrar vi lägger in i ordet rike. Det behöver inte ha varit ett sammanhållet rike med en enda kung eller annan ledare.

Jag skulle vilja se att modern radarteknik används i görligaste mån kring gravhögarna och andra gamla platser så att vi får se hur det kan ha sett ut i detta område en gång i tiden. Det har gjorts i Österrike, liksom i Italien på platsen för en forntida romersk stad, så varför inte uppe i Hälsingland?



"We can't faith our way out"

Sveriges historia sedd från en annan synvinkel - del sex: Svitjod och Sverige

Svitjod är en urgammal beteckning för svearnas land, vilket betyder sveafolk. Vad ordet svear betyder är oklart. Allt från svedjebruk och svinskötsel till soldyrkan har föreslagits, men ingendera teorin är absolut. Det finns saker som tyder på att vilket som helst av dessa förslag är giltiga, men helt klart är att ordet har religiöst ursprung och många folk har en variant av ordet i sina namn. Suiones, suitoner, sitones, sviones är de vanligaste latiniserade formerna för detta namn och ett tag kallades hela Norden för Sveonia. Förmodligen berodde detta på nåt misstag i kommunikationen så att hela området fick heta så. När sen kunskapen om Norden växte kom alla att kallas daner istället.

Men det är inte så konstigt faktiskt. Danerna var det första folket som enades i Norden till ett enskilt rike, och de kom att dominera resten av Norden i många sekler på ett eller annat vis från enandet på 800-talet. Det skulle dröja flera sekler efter det att danerna "fått" sitt rike innan Sverige blev Sverige.

Svitjod är alltså det gamla namnet på det som idag kallas Sverige. Sverige är för övrigt en dansk term. Den svenska formen borde ha blivit Sverike, men så blev det inte. Det danska inflytandet var så stort i Norden vid denna tiden att även namnet på landet blev danskt. Samma med Norge. Den nynorska formen Noreg är faktiskt mer norsk än vad Norge är. Även Svitjod försvann som beteckning på landet med tiden. Sverige var från allra första början en landskapsunion där de olika tingen styrde själva över sina områden, de så kallade landskapen. De ansvarade inför kungen, som dock inte hade enväldig makt.

Kungen valdes vid de olika landskapens ting och när han dog eller avsattes fick hågade kandidater fara runt bland tingen för att göra reklam för sej. Alla tingen måste godta kandidaten, annars fick man börja om proceduren. Sån var lagen, en sedvänja från urminnes tider för att garantera att alla var med. Redan då skulle alla med således. Många gånger valde man ur samma släkt som förre kungen kom ifrån, och ibland hände det att två satt samtidigt, varför är oklart. Varje landskap ansåg sej vara så viktiga att de tyckte att kungens dömande, som man kallade valet, var den viktigaste punkten i hela ceremonin.

De viktigaste landskapen, de som hade första tjing på alla kungar och stormän ända fram till 1400-talet, var förstås Väster- och Östergötland. Vi har nu kommit till historisk tid, vilket betyder att det som ska bli Sverige inte är långt borta och serien snart är slut. De övriga områdena som hörde till Sverige under denna tid var Småland, bildat ur Smålanden vilket var en samling mindre härader och minilandskap som slog sej samman, Öland, Värmland, Markerna (senare Dalsland), Närke, Södermanland, Attundaland, Tiundaland, Roden, Fjärdhundraland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland samt Medelpad.

Gotland var en självstyrande del som inte alltid omfattades av Sveriges lagar och förordningar. Jämtland och Härjedalen var en del av det rike som också omfattade området runt Trondheim (Nidaros som det hette från början) och Hälsingland-Medelpad. Men av oklar anledning styckades detta rike upp innan områdena trädde in i historiens ljus mellan norrmän och svenskar. Jämtland-Härjedalen försökte hålla sej fria från båda dessa riken men drogs gång på gång in i bådas angelägenheter. Från 1300-talet och framåt kom de att bli en del av det norska riket. Sen 1645 är de dock en del av Sverige.

Blekinge hörde från början också hit men blev av lika oklar anledning som ovan en del av det danska riket nån gång på 1200-talet.

Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland är beteckningar på områden där man delade in befolkningen i hundaren. Ett hundare innebar att man inom det området måste ställa upp med 96 roddare plus fyra styrmän till en snäcka, ett stort stridsfartyg inom den ordning man kallade ledung. Namnen Attunda, Tiunda och Fjärdhundra syftar på att dessa enskilda områden en gång i tiden kunde ställa upp med åtta, tio respektive fyra tionden till militärtjänstgöring. Hundareindelningen hade skapats nån gång under 1100-talet, kanske lite tidigare, för att bemöta piraterna från andra sidan Östersjön som hade blivit alltmer aggressiva.

Möjligen en snäcka. Bild från Guteinfo.

Redan på 1200-talet hade man börjat frångå denna indelning och det var bara i områdena norr om Mälaren som man höll fast vid den. Även den form av indelning som utgått från sydligare områden, häraderna, hade man börjat frångå vad gäller det militära. Både härad och hundare utgick från tinget och det var vid respektive tingsplats man beslutade om hur man skulle bemöta ett angrepp eller om man skulle vara med vid en större nationell incident, t ex ett krig. Det var inte alltid man följde med ut på kungens uppdrag.

Saken är den att ända sen folk söderifrån började kolonisera området kring Mälaren och norrut på 900-talet hade de varit ganska självständiga gentemot kungamakten i de centrala delarna av Sverige. Många gånger såg de sej som förmer än de som slogs om makten. Jag skulle tro att dessa människor, som kom att kallas uppsvear, nog gärna hade sett sej som ett självständigt rike och nog lika gärna hade velat utropa ett dylikt, inte såg på kungamakten med alltför blida ögon alla gånger. De städer som byggts upp på Björkö och Helgö i Mälaren verkar ha förstörts av folk söderifrån på 900-talet, vid den tiden då Sverige började kolonisera norrut.

Vare sej Björkö och Helgö byggdes av folket i trakten eller av utländska köpmän, vilket är troligast, så verkar det som om folket i söder inte gillade detta. Sigtuna är byggt på 1000-talet med tydliga götiska mönster i allting. Till och med myntverket som anlades här har en götisk prägel. Det är en götisk kung, kungen över Sveariket, som låter prägla mynten här för att befästa sin makt över kolonierna. Uppsvearna var nog rätt så förgrymmade över detta övergrepp.

Dalarna och Gästrikland har varit en del av Sverige ända sen 900-talet de också. Så långt kan man se genom att kolla dialekterna. Det går ganska tydliga gränser i geografin mellan de olika målen. I norra Halland talar man det som kallas Götamål, det ursprungliga svenska språket. Detta talar man ända upp till halva Södermanland (strax öster om Strängnäs) och till och med halva Värmland (Hagfors är gränsen norrut). På Gotland talar man en nära besläktad form, gutniska. Sveamålen är allt norr om detta, upp till och med Hälsingland och en del av Medelpad.

Jämtland-Härjedalen talar sitt egna mål, påverkat av både svenska och norska dialekter. Koloniseringen av det som idag räknas som Sverige kom från 1100-talet och framåt att utgå från uppsvearnas område, vilket fått till följd att de som pratar svenska i dagens Finland och Norrland har mer gemensamt med folken i Hälsingland och Uppland än med Östergötland eller Södermanland. Men oavsett vilka som har påverkat mest så utgår alla dialekter från ett och samma ursprung, den östra fornnordiskan. Det var ett språk som redan på 800-talet hade börjat skilja sej från resten av Nordens dialekter. Om det var på grund av geografin eller av politiska orsaker är oklart.

Nåväl, Attundaland, Tiundaland och Fjärdhundraland var ett minne blott när kungamakten år 1296 bestämde att det området skulle slås samman med Roden (Roslagen, vars namn kommer från en egen indelning, skeppslagarna som gällde där) och bilda landskapet Uppland. De skulle utgå från ett och samma samma ting, en sak som gällde för andra landskap. Häradet ersatte hundaren, men namnen på hundarena levde kvar ända in i våra dagar. Häraderna avskaffades som politisk indelning i och med införandet av landskommuner 1862, men även dessa lever kvar i folkmun.

Som ett rike med ambitionen att bli nåt alldeles extra i Norden är det oklart hur gammalt Sverige är. Klart är att Sverige, under namnen Svea rike och Svitjod, funnits ganska länge. Kung Magnus Eriksson, som regerade åren 1319-1364, lät skapa en landslag på 1350-talet som upphävde alla landskapslagarna och de facto även landskapsunionen. Sverige var nu ett enda land.

1389 ingick man en union med Danmark och Norge, stadfäst i Kalmar det året och med den staden som namnet på unionen. Denna union skulle sen med olika avbrott äga bestånd i ca 130 år. Som ett enskilt och självständigt rike kan vi säga att Sverige har varit sen 1523 då Gustav Eriksson av ätten Vasa valdes till kung på kyrkbacken invid domkyrkans norra vägg av tinget i Strängnäs den 6 juni det året. Snart femhundra år av frihet. Det vore väl nåt att fira, eller hur?



"I was raised a gambler's son
And before I could walk,
I had to learn how to run"

Sveriges historia sedd från en annan synvinkel - del fem: Sen järnålder

Det är snart tre år sen jag skrev i den här serien men nu är det så dags igen.

Sveriges tidigaste historia är höljd i djupaste dunkel, men det skymtar fram en del figurer och händelser här och där som har gjort tillräckligt stort avtryck i historien att de åtminstone blivit en del av sagoskatten. När romerska skrivare som Cassiodorus och Prokopios skriver sina historieskildringar runt år 500 lämnar de vissa vittnesbörd rörande vad som egentligen händer här uppe i Norden. Det som framträder är en stor samling mindre hövdingadömen med det gemensamt att de på den del av den skandinaviska halvön som idag kallas Sverige kallade sej svear.

Svear var namnet på allihop, men det fanns också enskilda folkgrupper som kallade sej svear, eller varianter på ordet. Varifrån detta samlingsnamn kan vi bara spekulera i, men det är möjligt att man sökte gemenskap med andra folkgrupper av ett eller annat skäl och bildade en union som gav detta namn. Senare föll unionen samman men det gemensamma namnet fanns kvar, samt en känsla av gemenskap i och med att man hade liknande kultur, sinnelag och språk. Detta var troligen resultatet av en assimilering av ursprungsbefolkningen i kombination med införsel av likasinnade folkslag under loppet av flera tusen år. 

För ca 2000 år sen fanns det ett kungarike eller hövdingadöme i nästan varje floddal, men Jordanes, en gotisk historieskrivare som skrev för en gotisk publik på 500-talet, nämner endast 30 folkslag i det som idag är Sverige, och så fortsätter det. När Sverige slutligen stiger in i historiens ljus på 1200-talet är det som en landskapsunion med starka bönder, herdar, skogsmän och fiskare. De svagare rikena har alltså på drygt tusen år slukats av andra, starkare riken. Så har det alltid varit och kommer att vara så också. 

Det som på ett tidigt stadium skilde Sverige från Norge och Danmark var det starka tinget och det faktum att man gjorde kungamakten beroende av tingens beslut. Detta verkar ha gällt redan innan landskapsunionen Sverige blev till. Förmodligen har det sitt ursprung i det samhälle många småriken runtom i Europa och Asien byggde upp för flera tusen år sen, ett byalag där lag och ordning garanterades av män och kvinnor med nedärvda kunskaper om hur livet skulle skötas och levas. Danmark var mer kontinentalt och blev således feodalt till sitt sätt att bygga samhället på. Norge var från början mer likt Sverige men när Norge blev ett med Danmark kom Norge att dras in i det danska feodala sättet att resonera.

Långhuset Vallhagar på Gotland, baksidan. Det är en rekonstruktion av ett hus från senare delen av järnåldern.

Järnåldern kännetecknas av långa perioder av fred och relativt lugn, avbrutna av svält, krig, mord, avrättningar och övergivna boplatser. Oåren har fått ett namn, Fimbulvintern. Det är ett ord som betyder mäktig och syftar egentligen på tiden precis före Ragnarök i de fornnordiska myterna, men har kommit att användas om de kalla åren man ser i jordlagren ca 300 före vår tideräknings början. När vi kommer in i den period som kallas romersk järnålder, alltså från vår tideräknings början och några hundra år framåt, är vädret behagligare, klimatet var också något varmare än det är idag, och vindruvor kunde växa här uppe.

Likväl verkar säkerhetstänkandet öka vid den här tiden och stora resurser satsas på att bygga fornborgar längs floder och vid infarter till områden senare kända som viktiga handelsplatser i Sverige. Men det var inte bara med fornborgar man försvarade sej, man använde den teknik som i våra dagar anammats av tokar som inte vill att folk ska bada, nämligen att sätta pålar strax under vattenytan för att hindra båtar från att komma fram. En ränna lämnades öppen för alla vänligt inställda fartyg. Fornborgarna fortsatte man använda till och med 1400-talet i vissa områden, även om de allra flesta övergavs redan på 600-talet, ungefär samtidigt som de första större samhällena växer upp, med tidiga städer och ett embryo till modern administration.

Några nationalstater fanns naturligtvis inte, knappt ens några kungariken av det medeltida slaget heller. Hövdingadömen och små kungariken fanns och de bekämpade varandra, bevakade varandra eller ingick unioner med varandra. Det är vid denna tid de allra flesta sagor är uppkomna, berättelser om heroiska dåd, stora dryckeslag och sammankomster. Dessa berättelser förtalte man på de stora banketter stormän och kungar höll för att hålla samhället samman. Skrävlandet var säkert lika stort som de egna dåden i verkligheten var små. Med tiden kom sagorna att bli legender och förstorades. Släktens egna stordåd kom att jämföras med gudarnas och snart inlemmades vissa av de större ledarnas insatser i de stora sagorna.

Som jag skrivit om nyligen ser jag de fornnordiska myterna som en beskrivning av de olika folkslagen som i olika omgångar befolkade Norden. Jättarna och trollen är enligt mej de delar av ursprungsbefolkningen som inte assimilerades av invandrarna när jordbrukarna och herdarna kom till Norden för ca 6000 år sen.

Dvärgarna och alverna är svårare att placera in på denna karta, men är förmodligen folkslag som vid olika tidpunkter har hittat upp till Norden. Deras namn och beskrivning beror förmodligen på hur de såg ut i förhållande till de som var upphov till sagorna som senare skrevs ner. Vaner är i min teori de folk som var först bland jordbrukare och herdar. Asarna kom långt senare. Det faktum att Tor och andra gudar verkar ha varit på plats redan innan Oden kom säger oss att det bör ha funnits en religion mellan vanerna och asarna. Berättelsen om hur Oden kom till Norden och tog över alla länderna, ett efter ett, finns bevarat i en dikt från 800-talet, den om kvinnan Gefion som lät karva ut en bit land ur det som idag är Sverige med hjälp av fyra jätteoxar och föra den västerut i havet där Själland skapades ur landbiten.

Ursprungsdikten nämner att sjön som bildades ur det Gefion karvade ur blev Vänern. Tyvärr förstördes den synen på hur Själland blev till av Snorre Sturlason, eller vem det nu var som skrev av hans texter, för här blev det till Mälaren. Men det är en annan historia.

Om vi lämnar de mytologiska spekulationernas domäner åt sitt öde och går över till verkligheten så finner vi att de småriken som nu börjat växa fram gjorde det under stark påverkan av de stora rikena på kontinenten. Först kelter, senare romare och andra folk. Influenserna bestod främst i handel och utbyte av idéer. DNA-forskningen visar också att det finns spår av invandring västerifrån i de västligare delarna av Norden, främst Danmark, men även Västsverige och södra Norge. Samma områden som senare skulle bilda grunden i de länder som idag kallas Danmark, Norge och Sverige.

Det som gjorde nordborna rika var handeln och de män som drog ut i krig som legionärer i den romerska armén. Handeln bestod i att man utvann järn ur jordarna och myrarna och sålde till kontinenten, bärnsten som alla rika älskade att ha i Romarriket, samt hudar från hjortdjur och björn. Det fortsatte även efter att Västrom blivit ett germanskt lydrike på 500-talet under Teoderik och hans ostrogoter, som styrde från Ravenna.

I Norden fanns inga storriken, inga imperier, bara småriken som alltmer kom att bli beroende av varandra för att överleva. Det var nog därför det till slut bara fanns ett antal större områden som ingick i en union. Men det fanns också, som bland andra Jan Guillou nämner, en maffiamentalitet bland de styrande i respektive rike. Nattliga räder mot större gårdar i syfte att döda misshagliga personer, hämndräder, övergrepp och bortrövande av barn och kvinnor var vanliga. Inte bara historiska rapporter berättar om detta, legender och sagor gör det också.

Slavar fanns också och dom byggde upp samhället underifrån. Många gånger var det dock bättre att vara slav, eller träl som de kallades i Norden, för en storbonde än att slava i skogen som egen bonde. Man hade garanterad mat, fick omvårdnad och ibland kunde man få gifta sej med stormannens barn och bli fri.

Allt detta försvann på sikt när Europas händer sträcktes ut över de nordiska länderna och inlemmade dom i det första europeiska samarbetet, den union som kallades den katolska kristendomen. I nästa inlägg ska det handla om Svitjod, det gamla poetiska namnet på Sverige. Då tar vi ett steg bakåt, såväl i historien som i källkritiken, för det krävs lite fantasi för att kunna acceptera alla överdrifter som kommer att nämnas...



"I didn't get a wink of sleep"

Var de tidiga jordbrukarna öhoppare?

För en tid sen skrev jag kort om människans jordbrukarhistoria i samband med att jag skrev om hur våra hakor utvecklades. Jag måste ha missuppfattat betydelsen hos de rön man gjort i samband med DNA-utforskandet av dessa tidiga jordbrukare, för jag missade helt att det man tycker är sensationellt är att det verkar som om de hoppade från ö till ö i Egeiska havet, snarare än via Anatolien in på Balkan där Bulgarien och Makedonien är första länder sett från Mellanöstern idag.

Tänker man efter är det inte så konstigt att de tog övägen, snarare än över Hellesponten. Kusterna och floderna erbjöd snabbare kommunikationsvägar och bättre jordar än bergen och skogarna. Karpaterna var nog snarare ett hinder än en väg in. De är tillsammans med andra bergskedjor på Balkan ganska svåra att penetrera. Ändå kom Balkan att bli befolkat av jordbrukarfolk rätt tidigt. Inte så tidigt som kring det Egeiska havet och den Italienska halvön, men nära nog samma tid. Förmodligen vandrade folk upp längs det Adriatiska havets östkust kort efter att de övriga börjat hoppa från ö till ö längre söderut, med Italien som mål.

Låt mej nu byta ämne till ett ännu mer spekulativt ämne, nämligen frågan om varifrån de indoeuropeiska språken först uppstod.

Kanske de indoeuropeiska språken utvecklades samma väg som jordbrukarna en gång tog in i Europa, snarare än via Anatolien eller de ukrainska stäpperna? Bara en löslig tanke från min sida, men lika giltig som de två andra (Renfrew respektive Gimbutas).

Jag menar nu inte att de tidigaste jordbrukarna spred de indoeuropeiska språken som vi känner dom idag, dock att de kan ha pratat en eller flera föregångare till de indoeuropeiska språken. Själv är jag förespråkare av ett kaspiskt ursprung, att de indoeuropeiska språken utvecklades norr om det Kaspiska havet och spreds därifrån i nästan alla riktningar. Det var inte de som byggde Kurgangravarna i dagens Ukraina och Ryssland som spred de indoeuropeiska språken. Det var inte heller jordbrukarna i Anatolien. Jag menar snarare att precis som med allt annat har det kommit vågor av stammar som hela tiden utnyttjat handelsvägarna. 

Det var alltså handelsmän, inte krigare eller jordbrukare som förde med sej språkbruket. Jag skulle vilja föreslå följande: Bland de som för 10,000 år sen förde jordbruket till Europa fanns de som talade en föregångare till dagens indoeuropeiska språk. När jordbruket nått ut till de områden som än idag är jordbrukarland kom en andra våg, och en till, och en till. De kom inte nödvändigtvis samma väg hela tiden, en del influenser kom från områden som kanske tidigare varit sist med att få ett visst kulturintryck.

En sådan kulturinnovation var stridsvagnen, vars ursprung står att finna i ett område norr om Kaspiska havet och som spritts i nästan alla riktningar, inklusive områden som absolut inte talar samma språk, inte ens på den tiden vi talar om, nämligen mitt i bronsåldern för 4000 år sen. Detta område norr om Kaspiska havet, och Aralsjön, är nära det område jag själv tänker mej som ursprung för dagens indoeuropeiska språkfamilj, och det stämmer ganska väl överens med spridningen av de indoeuropeiska språken av idag. Det ligger tillräckligt nära för att kunna vara det område där jag tänker mej ett bronsålderssamhälle som genom handel förde indoeuropeiska språkinfluenser med sej. 

Den hästdragna stridsvagnens tidigaste förekomst och spridning. Bild från Wikipedia.

Det är inte nödvändigtvis så att det var de indoeuropeisktalande folken som skapade stridsvagnen. Det kan ha varit andra, t ex förfäder till turkiska folk eller andra, som skapat denna vagn, men det ligger nära till hands att anta att de indoeuropeisktalande folken åtminstone hade stor del i dess tillblivelse, framför allt som det i de turkiska folkens språk inte finns samma stöd för jordbruk som i de indoeuropeiska språken. De turkiska folken var hästskötande nomader fortfarande när de stiger in i historiens ljus, och hade ganska lite med organiserat jordbruk att göra, utöver småskaligt odlande av sånt som lätt kunde fraktas. De hade heller inte samma behov av en vagn som de indoeuropeisktalande folken.

Stridsvagnen, dragen av hästar, hade viss militär betydelse men då oftast genom att hövdingen stod i den i strid eller då han skulle tala till folket. Det var först med hettiterna och egyptierna på 1500-talet före vår tideräkning som de aktivt började användas aktivt i strid. Som synes kom stridsvagnen rätt tidigt till Norden. Den finns avbildad på insidan av Kiviksgraven, som är från tiden, mellan 1700-1100 fvt. 

Man ser på bilden ovan att det är främst handelsvägar som har använts vid spridandet av vagnen runtom i världen. Dessa handelsvägar gick dessutom i floddalar, längs med havskusterna och runtom de stora sjöarna, precis som idag. Av de arkeologiska spåren att döma är handelsvägarna riktigt gamla, ända tillbaka till de första jordbrukarnas tid och bortom deras tid till och med. Man ser också på bilden att Kaukasus inte är med i resonemanget. En stridsvagn kan inte manövreras så lätt i kuperad terräng och eventuell handel där en sån här vagn förekommit i området har således förekommit längs kusterna kring Svarta havet eller Kaspiska havet.

Jag skulle i avslutande vilja säga att jag tror att föregångare till de indoeuropeiska språken talats ganska länge i Europa och västra Asien, kanske så länge det funnits människor i den här trakten. De människor som enligt DNA-forskningen kom till Europa från Mellanöstern för kanske 15,000 år sen var enligt mitt sätt att se förlöparna till de som senare skulle föra de indoeuropeiska språken till Europa. Därför blev nog transitionen från ett språk till ett annat inte så stor.

Tack för mej för den här gången. Hoppas jag inte blev för långrandig. Väl mött en annan gång, i samma eller annat ämne.



"De rör sej som elefanter där uppe!"

Vetenskapshörnan: Intressanta rön om människans historia

Slag på käften och bönders DNA är i blickfånget just nu. Speciellt om man är intresserad av människans historia. Våra äldsta upprättgående förfäder, Australopithecus Afarensis är en av dessa, tycks ha varit ganska våldsamma mot varandra, om man får tro de senaste rönen. Att gå upprätt innebär ju att frambenen blir till armar och händer, som blir fria att göra mer saker med dessa extremiteter. Såna saker som att puckla på varandra med knytnävarna. Därför utvecklades käkarna till att bli bredare och mer flexibla.

Detta är en tanke så god som någon. Fortfarande är våra käkar ganska breda och flexibla, jämfört med många människoapor. Därmed inte sagt att vi nu ska ut och slå hej vilt, även om det finns dom som skulle behöva sej en omgång.

DNA-analyser har utförts på bönderna i nuvarande Syrien med omkringliggande länder för första gången (trots krig har detta alltså gått att utföra!) och frågeställningen har varit att ta reda på varifrån de som först brukade jorden här kom. Det verkar nu ganska klart att de sen spred sin idé utöver världen omkring dom för ca 10,000 år sen, för deras tekniker och DNA finns på Cypern, norröver i Turkiet, söderut i dagens Israel och Palestina samt österut i Mesopotamien.

Från Cypern och andra öar i Medelhavet spreds sen jordbrukstekniken över Europa. Den nådde Norden för ca 6000 år sen. Vi är till stora delar ättlingar till dessa jordbrukare. Jag ser fram emot fler rön i båda dessa områden. Hur många av de första jordbrukarnas ättlingar finns här uppe i Norden, är en fråga jag skulle vilja ha besvarad. Det kommer kanske ett svar på den frågan nån gång i framtiden.



"Vad det blåser i köket"

Vetenskapshörnan: Hur många lämnade Afrika?

Kanalen Axess är en väldigt bra kanal för oss som är intresserade av kultur, historia, naturvetenskap och reella diskussioner inom politik och ideologi, även filosofi. Härom dagen hade jag förmånen att se första delen i en miniserie om människans historia, presenterad av den eminenta dr Alice Roberts, och jag blev inte besviken. Människans långa färd har hittills varit ett rent nöje att se och uppleva. Vi får följa med till områden där de genetiska skillnaderna är som störst idag, nämligen södra Afrika, Namibia och Botswana, men också östra Afrika. Härifrån tänker man sej att folk sen rörde sej norrut för att söka sej nytt land för ca 130,000 år sen. Asien nåddes för ca 100,000 år sen. Men jag har ändå ett par frågor som jag tycker inte besvarades i programmet. Den första frågan är från ett segment som jag nog måste förklara för er som inte sett programmet.

Alice Roberts var i Israel och visade ingången till en grotta, Shkulgrottan, där tio skelett har hittats omsorgsfullt nedgrävda. Hon liksom många andra menar att eftersom dessas genom inte helt stämmer överens med dagens genuppsättning i världen så är dessa en evolutionär återvändsgränd. Men det är konstaterat att de ändå är rätt lika dagens populationer så de som begravde de tio här vid grottans ingång torde ha gått vidare i tillvaron och stötte kanske på andra hominider. De är vitt spridda dateringsmässigt, 70,000-120,000 år och de har inte riktigt samma utseende som dagens människor. Så frågan är: Vilka begravde dessa tio individer och vart tog de vägen? Roberts menar nämligen att vi alla ca sju miljarder människor som har vår härstamning numera i Europa, Asien, Australien och de båda amerikanska kontinenterna kommer ur en enda stam. Åtminstone anser hon att det är tänkbart.

Den viktigaste frågan är dock: Hur många lämnade Afrika? Underfrågorna är när och var de tog sej över till Asien. Vi måste ställa dessa frågor eftersom vi måste utgå ifrån de skillnader som ju finns mellan alla människor i världen utanför Afrika? Den skillnaden är faktiskt ganska stor. Se bara på våra utseenden och våra kroppar. Dessutom är inaveln inte så stor. Visst kan vi ha blivit av med en del inavel genom blandningen med neandertalare och denisovaner, men ändå skulle detta inte ha räckt med den enda stam Roberts tänker sej att vi alla härstammar ifrån.

Vi kanske ska börja fundera på hur stor en stam är. Från skriven historia känner vi till att stammar kunde vara flera tusen individer utspridda över flera klaner och indelade i mindre enheter, t ex byar eller mindre gårdar. Ett antal tusen människor kan jag gå med på att vi härstammar från. Än så länge är genetiken en relativt ny vetenskap så hur många det var som faktiskt lämnade Afrika kanske kan avslöjas i framtiden. När och var kanske också får sina förklaringar. Hittills har det stått mellan Bab el-Mandeb (Tårarnas port) vid infarten till Röda havet och Sinaihalvön längre norrut i samma område. När är nog svårare. Hittills visar all forskning på att vi härstammar från Afrika med början för ca 160-200,000 år sen och att vi genomgick ett genetiskt stålbad för ca 60,000 år sen.

Minst ett par tusen människor lämnade Afrika och det tog inte slut där, för genom historien har många lämnat Afrika och även återkommit och beblandat sej med varandra. Det kan således vara svårt att utröna exakt hur det gick till när vi lämnade Afrika. Dessutom har långt ifrån alla människor DNA-testats. Kanske finns det genetiska överraskningar där ute? Vi får se.



"Det är nån som kidnappar små, små barn
och torterar dom med tuggummivåld"

Historiehörnan: Åland hade en stor hall

Hall är det fornnordiska ordet för hov och användes både om själva huset och om verksamheten stormannen ifråga hade. Nu har en sådan tidigmedeltida hall hittats på Åland. Måtten är smått fantastiska, 40 gånger 12 meter, totalt 480 kvadrat. Byggnaden är mer lik de svenska och danska hallarna från samma tid, vilket indikerar att Åland hörde till den skandinaviska sfären redan för över 1000 år sen. För den som är insatt i Ålands geografi finns huset norr om Saltviks kyrka.

Saltvik ligger på den norra delen av Åland, ganska så rakt norrut från Mariehamn. Någonstans norr därom finns alltså hallen.

En mer ingående diskussion förs på historieforumet Skalman och chefsarkeologen Kristin Ilves har en egen blogg om fynden. Fynden tyder på att området användes från 500-talet till 1000-talet. Kanske var det någon form av centrum för ett lokalt rike?



"Det här är för dyrt för oss"

Vetenskapshörnan: Skelettfynd i Mexiko bidrar till vår förståelse

Ett ca 13,000 år gammalt skelett efter en ung kvinna bidrar till att både förenkla och komplicera bilden av hur och när ursprungsbefolkningen på de amerikanska kontinenterna kom dit. Det visar sej att hon är släkt med de allra flesta av de båda kontinenternas befolkning, även om hennes utseende är annorlunda mot många av dagens ursprungsbefolkning. Hennes haplogrupp är D1, vilket är den dominerande haplogruppen i Amerika. Men hennes ansiktsform, hennes ansikte är avlångt, liknar dock mer andra från samma tid, vilket kan bero på att detta utseende "odlats" bort vid möte med andra folkslag.

Mer historia, i Egypten verkar det som om man blötte ner sanden med vatten när man släpade tunga stenar genom öknen till sina tempel och pyramider. Vid experiment har det nämligen visat sej att friktionen minskade när man hällde lite vatten framför släden med stenen. Man har fått mer hjälp, i form av en 4000 år gammal väggmålning som visar hur man drar en sten genom öknen och mycket riktigt står det en kille längst fram på släden och det ser ut som om han häller vatten på marken för att minska på friktionen. Det finns mycket om våra förfäder som vi ännu håller på att lära oss. Kanske var det så här man gjorde vid byggandet av pyramiderna också?



"Hon är uppvuxen i det här huset"

Historiehörnan: Gudafiguren från Gamla Uppsala

Figuren som grävdes fram får 2012 sen i Gamla Uppsala, och som nu tagits fram ur den klump den hittades i, fascinerar alla historie- och arkeologiintresserade. Men jag är lite tveksam till att man enbart ska tolka den som en gudafigur. Jag funderar på om denna lilla figur kanske är en spelpjäs, kanske till och med till schack. Den är åtminstone väldigt lik spelpjäser och såna hade ju magiska egenskaper för många. Kan man tolka dom som gudafigurer går det säkert att tolka dom som spelpjäser.

Visst står figuren som en person med maktbefogenheter, dvs händerna på höfterna, men så såg spelpjäser och tidiga statyetter också ut. Figuren är ju bara 1,5 cm stor så om den hade religiös betydelse torde den ha fått stå i nån alkov till nåt större. Den har daterats till ca 600-700-talet och det stämmer ganska så bra överens med införandet av spel från resten av världen till Norden. Men det är bara en tanke från min sida. Vi får nog aldrig veta säkert.

Figuren från Gamla Uppsala. Bild från Riksantikvarieämbetet.

"I hear voices, but I ignore them
and carry on killing"

Lika som bär?

Jag kollade snabbt genom Dagens nyheters hemsida och såg presentationen av en person, Gertrud Hellbrand, som hade skrivit nåt. Vad försvann i bruset i mitt huvud när jag tittade på hennes ansikte och slogs av hur lik Hallonflickan hon är. För den som undrar, eller har glömt, finns här ett inlägg jag skrev om Hallonflickan för tre år sen. För den som inte orkar klicka på länken kommer här en kortfattad resumé:

Hallonflickan var en ung kvinna som lades i en sjö, numera Rogestorps mosse söder om Falköping, för ca 5000 år sen. Varför och vem hon var är okänt, men en kuriös sak är hon fick hallon med sej som hade ätit precis innan hon dog. Det säger oss att hon dog på hösten eller sensommaren eftersom de flesta andra döda man hittat i sjöar och mossar verkar ha dödats eller självdött om vårarna. Hennes ben var bundna vilket utesluter olyckshändelse. Kanske offrades hon till gudarna eller dödades för att hon var tjuv?

I vilket fall som helst, Gertrud Hellbrand är väldigt lik Hallonflickan i ansiktet. Hur lång Hellbrand är vet jag inte (Hallonflickan var 145 cm lång), men längd behöver inte betyda nåt för släktens historia. Likhet behöver inte betyda släktskap men ofta är det faktiskt så. Kanske Hellbrand ska kolla sitt DNA mot Hallonflickans, om något DNA går att extrahera för en jämförelse?

Gertrud Hellbrand.

Hallonflickan.

"We gotta move these refrigerators
We gotta move these colour TV's"

Historiehörnan: Repris om Skandinavien och hunnerna

För snart tre år sen skrev jag detta inlägg om hunnerna. Det är ett inlägg jag gillar, även om det är aningen långt. Precis som jag skrev i ingressen då kan du ta dej nåt att äta medan du läser detta. Jag spekulerar högt och lågt i detta inlägg så ta det jag skriver med en stor nypa salt. Jag har nu putsat lite på texten här och där så den inte verkar så hitåt och ditåt som den förefaller mej nu så här efteråt.

 

Det här är ett långt inlägg och det rubriken egentligen handlar om kommer inte förrän en bra bit in. Ta gärna nåt att äta eller så medan du skummar igenom det jag har att förmedla. Det rör sej om en bok den danska arkeologen Lotte Hedeager skrev för några år sen om Skandinavien och hunnerna. Den har fått mej att fundera och nu efter snart tre år har jag gjort om den text jag hafsade ihop till ett inlägg här på bloggen.

Hunnerna beskrivs i samtida skrifter som ett ryttarfolk som kom från öster med erövring i sikte. De dyker upp i historien nästan från ingenstans ca år 370 då de skrämmer ostrogoterna på flykt västerut. Dessa allierar sej snart med hunnerna då de inser att det är bättre att följa dom än att fly undan dom. Snart har hela östra Europa fallit för dessa folks härjningar. De plundrar sej fram genom Europa och når ända till Gallien och norra Italien där Romarrikets huvudstad Ravenna utryms av säkerhetsskäl år 451. Endast romarna, visigoterna och frankerna står emot dom och år 453 dör deras mest kände kung, Attila, efter en natt av mycket drickande och osunt ätande. Efter det faller hela hunnerriket samman nästan på ett år, nåja, några decennier hinner gå innan hunnerna helt försvinner ur historien. Men där börjar ett stort mysterium, ett mysterium inte många forskare har brytt sej om att ta tag i: var tog de vägen?

Ett lika stort mysterium kan sägas vara vilka de var och var de kom ifrån. Vilka var egentligen hunnerna och vad kan deras namn ha betytt? Av beskrivningen av deras utseende att döma är det svårt att placera in hunnerna i det europeiska mönstret. En koppling har gjorts mellan mongoler och vissa indoeuropeiska nomadfolk som kan ha slagit sej samman på de asiatiska stäpperna för att sen dra västerut, på vinst och förlust. Men Attila är faktiskt ett gotiskt namn, ett smeknamn som betyder lillefar, bildat på goternas ord för pappa, atta. Det område hunnerna gjorde till sin bas i Europa, dagens Ungern, har en säregen genetisk historia. 

Många ungrare anser sej vara ättlingar till hunnerna, framför allt eftersom de tycker sej likna hunnerna i mångt och mycket, t ex det faktum att ungrarna kom ridande österifrån och slog sej ner i den tidens Pannonien. Det släktskap som genetiskt åsyftas är haplogruppenQ (nu talar vi om Y-kromosom-DNA vilket ärvs från fader till son), en haplogrupp associerad med turkiska och altaiska folk men även med många av ursprungsfolken i Amerika. Den uppstod för ca 20 000 år sen i Sibirien och ca 3-5 % av kineserna är ättlingar till dessa folk. Ca 3% av alla svenskar och norrmän har sitt släktskap därifrån också. Dessutom är endast 5 % av dagens ungrare ättlingar till samma folk som idag kallas mongoler, enligt samma genforskning.

Nu kallar sej visserligen ungrarna själva för magyarer men dessa magyarer är språkligt sett ett uraliskt (uralisk är ett annat ord för finsk-ugrisk) folk som kom till Europa på 700- & 800-talen från öster och tog över området på samma vis som alla andra erövrande folk gjort: de kom med vapen i hand, tog över landet och gjorde det till sitt. Det erövrade folket tog över erövrarnas språk men behöll i övrigt sina traditioner och seder. Ordet ungrare kan med visst stöd av historien härledas tillbaka till ordet hunner, men det beror på att namnet hunner levde kvar i området långt efter att hunnerna själva försvunnit in i den övriga befolkningen. 

Samtidigt som hunnerna drog fram över Europa på 400-talet finns det tecken på att folk med liknande namn drog fram över stora delar av södra Asien. I den tidens sassanidiska Persien finns en beskrivning av ett folk som red in och försökte störa samhället men blev bortjagat. Från Indien rapporteras det om ett folk, Huna, som drog in och med tiden blev assimilerade av det indiska samhället.

Huruvida dessa folk har direkt med "våra" hunner att göra eller ej går inte att avgöra. Det genetiska materialet talar visserligen om för oss att det finns en koppling mellan turkiska folks genom och folk runtom i såväl Indien som Ungern. Dock kan detta vara ett resultat av senare tiders turkiska vandringar. Vi får faktiskt betänka att det mest kända turkiska folket genom tiderna, mongolerna, ju spred sej över stora delar av Asien och att de var på vippen att erövra Europa på 1200-talet när deras khan dog och som seden då bjöd var man tvungen att föra hans döda kropp hem till Mongoliet för hans sista vila i bergen där. Samma haplogrupp, Q, finns mest hos dessa mongoler liksom hos andra turkar och den haplogruppen kommer ju från det inre av Asien.

Jag skulle tro att man genom beskrivningen av hunnerna som ett ridande folk som kom från öster har stirrat sej blinda på kopplingen med mongolerna och andra turkiska folk. Framför allt är det kopplingen till det folk kineserna kallade Xiongnu(gammalt kinesiskt uttal: hunnu) som spökar här. Visst finns ett starkt drag av turkiskhet i dessa folk, det bevisar de få gravar som identifierats som hunniska, men deras språkvisar mer drag av indoeuropeiskt ursprung liksom de flesta av hunnernas namn. Dessutom är de flesta forskare idag överens om att hunnerna var ett konglomerat av många olika folk på samma sätt som goterna i Europa verkar ha varit. En löslig sammansättning av folk från olika håll med ett enda gemensamt; kulturen och därmed också språket och religionen. Därför är det så svårt att hitta hunnerna i såväl genforskningen som senare tiders krönikor. Hunner var ett samlingsnamn, som om det vore ett företag, ett företag med våld och erövring på agendan.

Man kan alltså säga att hunnerna var ett samlingsnamn på en massa folk som gled samman för att det gynnade deras respektive intressen att göra det. Förmodligen var det nog så att folken i Asien som kineserna kallade Xiongnu verkligen var befryndade med hunnerna på ett eller annat vis. Dock behövde de inte vara av samma ursprung, de bara kallade sej samma sak för att de påverkades av varandra eftersom de från början kan ha tillhört samma konglomerat av folk. Men vi ska vara försiktiga med användandet av ordet hunner eftersom det efter deras plötsliga uppdykande vid floden Don år 370 eller 371 kom att användas om alla folk från det allra östligaste Europa som kom instormande från Asien.

Det finns en del saker som faktiskt pekar på att den uraliska teorin kan vara riktig. Den vanligaste haplogruppen på Y-DNA-sidan bland ungrare är R1a, en grupp som är associerad med indoeuropeiska folk från Östeuropa och den gruppen har sitt ursprung i Asien, nära Kaukasus för ca 18 500 år sen. R1a är tillsammans med R1b, som helt dominerar Västeuropa, den absolut största haplogruppen i Europa. Nästan samtliga av de en miljard människor som bor i Europa har sitt ursprung i någon av dessa grupper. Undantag finns men vi bortser från dom just nu. Ungrarna är alltså resultatet av ett språkbyte, de uraliska språkbärarna lyckades i sitt uppsåt. Men när bytte då magyarerna språk? De måste ha varit nån form av slaver som kommit i kontakt med ett finsk-ugriskt språkområde nära Uralbergen och blivit så influerade av detta att de helt bytte språk och sen när de drog fram genom Europa följde detta nya språk med dom.

Så vi har inget stöd för ett turkiskt ursprung bland Y-DNA i Ungern eller någon annanstans. Q är lika vanligt, eller ovanligt, bland mongoler som bland svenskar, procentuellt sett. Haplogrupp C tycks annars vara den mest förekommande bland mongoler och andra turkiska folk. C är en av de allra äldsta Y-DNA-grupperna vi känner till. Den uppstod i södra Asien för ca 60 000 år sen och spreds sen längs Asiens sydkust över till den indonesiska övärlden och Australien medan en avknoppning fortsatte norrut och till slut nådde över Berings sund till Amerika för ca 15 000 år sen. Det är framför allt C3 som är mongolernas gren av denna grupp och det är från och med Djingis Khans tid på 1200-talet som den gör sej gällande. C3 finns i Norden också, i litet antal. Det är 800 år för sent för att vara av värde för diskussionen om hunnerna. Dessutom är haplogrupp C nästan helt frånvarande från Europa, bara några få grupper av människor i östligaste Europa, förmodligen ett resultat av mongolernas framfart. Ingen av de människor som lagts i gravar i nuvarande Ungern som är från tiden för hunnernas storhetstid, alltså 400-talet, har haplogrupp C. De är i stort sett alla R1a.

Talar vi istället om mitokondrie-DNA (det som ärvs från moder till barn av endera könet) så är haplogruppen H (populärt kallad Helena efter en bok av den brittiske genetikern Bryan Sykes kallad The seven daughters of Eve där Helena-klanen är en av de som befolkar Europa) den vanligaste i Europa. Den är speciellt vanlig i norra och centrala Europa och spred sej över kontinenten för ca 13 000 år sen i olika vågor. Den verkar ha varit associerad med Y-DNA-gruppen R1 och dess avkomlingar R1a och R1b de senaste 5000 åren för den finns överallt där den senare också finns. Vad som ligger bakom detta kan vi bara spekulera i. Men förmodligen är det samma sorts folk som ligger bakom både Y-DNA och X-DNA under istiden, och som långt senare spritt sej över Europa och västra Asien.

Så här långt i mitt inlägg är det då dags att försöka reda ut vart hunnerna tog vägen. Här kommer då äntligen inläggets rubrik in. Det rör sej nämligen om den danska historikern LotteHedeager som hävdar att det vi kallar hunnerska ha grundat de norska, danska och svenska kungahusen, de vi i brist på reella empiriska bevis förpassat till "hittepå-historien". Hon menar att guden Oden är en omskrivning av hur det gick till när hunnerna tog över i Europa. Därmed menar hon samtidigt att hunnerna ska ha erövrat hela Skandinavien också. Det finns ingen anledning att egentligen bestrida detta eftersom det inte finns några historiska källor som säger nåt alls om att Skandinavien skulle ha sluppit undan. Tvärtom finns det en någorlunda samtida beskrivning av hur hunnerna tog allt ända upp till det "isiga havet", vad som nu menas med denna beteckning.

Mot bakgrund av all den DNA-beskrivning jag gett kan man ju undra huruvida det verkligen är främmande genetiskt material som döljer sej i de högreståndsgravar som finns från den här tiden eller om det rör sej om att folket här i Norden precis som resten av européerna tolkat allt österifrån kommande som hunner. Språkforskare och historiker har inte velat ta i ordet och begreppet hunner alls vad gäller Skandinavien. Framför allt de förra verkar livrädda för att ens sätta ordet hunner i samband med de rikligt förekommande orter och andra platser i Norden där varianterna hun-, hunn-, hunne-, huna-, hunna- finns utspridda lite varstans. De pekar istället på ett germanskt folk av sagokaraktär, hunar, som finns beskrivet i diverse sagor. En försiktig fråga vore ju förstås om det inte egentligen ÄR hunnerna som avses i dessa sagor. Vad gäller toponymen Hunneberg i Västergötland handlar det om en beskrivning av bergets resning över den omgivande slätten. I alla fall om man får tro den gängse förklaringen av bergets namn. 

Låt mej nu göra en rejäl avvikning från ämnet. Ni som läser lär bli varse varför ganska snart. Oden beskrivs första gången i skrift på 600-talet, i norra Tyskland där han är känd under namnet Wodan, senare Wotan. Det är en för nordisk religion säregen gud som enligt den danske historikern Saxo ska ha varit en helt vanlig man som kom från turkiskt håll vid tiden efter Kristi födelse och kom upp till Norden där han dog. Efter sin död blev han hyllad som en gud. Den här berättelsen stämmer inte alls överens med den berättelse vi har om Oden. Ni vet den där med en enögd gud som är kung över alla gudarna och som vet allt pga han offrat sitt ena öga i Mimers brunn. Ändå är det här nåt som hänger samman. Även arkeologin talar för ett sent intåg på den nordiska scenen för Oden.

En enögd figur förekommer på små guldbilder, brakteater, från bland annat Uppåkra söder om Lund, liksom i andra såna bilder. Är detta Oden? Oden sägs ha levt i Valhall, en byggnad med femhundrafyrtio dörrar, varje dörr så bred att åttahundra man kan passera in i bredd. Det låter som en högst verklig plats, om än överdriven. Om det inte är så att det rör sej om en riktig plats, ett berg med stora skrevor. Nu börjar jag spekulera som många gjorde i Dag Stålsjös program i början av 1980-talet. Jag började nämligen tänka i dessa banor när jag stötte på namnet Hunneberg. Väldigt långsökt förstås, men det är lätt att göra såna här associationer. Vad har då Oden med turkar och hunner att göra?

Långt innan turkarna övergick till islam, vilket de inte gjorde förrän på 900-talet, var de likt sina släktingar mongolerna animister, dvs de trodde att hela naturen var befolkad av andar som man kunde få kontakt med via så kallade shamaner, dvs de som tog direktkontakt med gudarna och andarna för att få veta vad man skulle göra. Bevisläget för historiskt belagd shamanism i Europa är svagt men just i Norden dyker denna form av gudadyrkan upp samtidigt som bl a Mithras-religionen gör sin entré bland Romarrikets soldater, dvs ca år 100. Ett tag finns det i den tidiga kristendomen också. Denna form av shamanism handlar dock mer om meditation och stilla kontemplation där man resonerar med sej själv för att nå insikt. Att klä ut sej eller falla i trans för att nå en gud verkar inte ha varit något för europén i gemen. 

Men just Odens bruk av vad som kallas sejd, att gå i trans för att nå gudarna och/eller andarna, är nästan unikt i modernare tid i Europa. Än mer intressant blir det när man får veta att bruket av sejd inte ansågs vara manligt eftersom sån mystik stred mot vad som ansågs vara det manliga idealet att vara öppen med sina känslor och sina avsikter. Att tala i tungor och gå i trans var typiskt kvinnligt enligt vikingatidens sätt att se. En manlig gud som då använder trans för att få fram information var främmande och följaktligen omanligt. Man tog till ordet ergi (ursprunget till vårt ord arg) för att beskriva den man som använde sej av shamanism för att dyrka en gud. Ergi kom med tiden att betyda fjantig, bög eller liknande och när formen argr utvecklades i de olika nordiska språken ur fornnordiskans grundform ergi försvann så småningom ergi helt och hållet. Men då hade å andra sidan även bruket av sejd också gjort det, framför allt som kristendomen bannlyst det. Tala i tungor ska man ju inte göra enligt bibeln. 

Shamanism där utövarna går i trans är en tradition som är vanligare österut och tycks ha varit speciellt vanliga bland de sibiriska folken, däribland de uraliska folken, där finnar, ester och samer ingår. Shamanism av den här typen fanns även hos de turkiska folken men var inte så vanligt längre vid tiden för deras konvertering till islam. Hunnerna ska ha utövat shamanism, enligt vissa källor. Här finns indicier för att hunnerna hade ett asiatiskt ursprung och att deras sätt att uppföra sej på var typiskt för det inre av Asien, närmare bestämt Sibirien eller områdena direkt söder om. En kombination av turkiska och uraliska folk kanske? Finns spåren av hunnerna kanske i de DNA-typer som är sällsynta i Europa men väldigt vanliga i området mellan dagens Finland och Mongoliet?

Jag tänker nu gå in lite på Hedeagers hypotes om hunnerna i Norden. Det stod tämligen klart redan innan hon gav ut sin bok att man hade hittat bevis från just denna tiden som binder samman Skandinavien med Asien och östra Europa genom handel, kanske även en viss form av underordning visavi folken på kontinenten. Inte minst halskragarna från Västergötland och Öland, brakteaterna från hela södra Skandinavien, legenderna om folk som kom från öst för att röva och slå ihjäl (folken i öst har legender om folk från väst som gjorde samma sak hos dom, t ex Rus som till slut grundade ett rike i Kiev som på sikt ledde fram till dagens Ukraina och Ryssland) samt intressanta symboler på stenhällar och prydnadsföremål i metall tyder på detta. Dessutom finns det i Skandinavien DNA-spår som tyder på östliga influenser under perioden 300-1000, den period i Europas historia som omfattar folkvandringstiden och vikingatiden. Det är åtminstone indicier även om empiriska bevis saknas. Ett definitivt kanske, skulle man kunna säga.

Svensk DNA-sammansättning är som följer: För Y-kromosom-DNA gäller det att Haplogrupp I, i det här fallet I1d1, är vanligast med 40 % av den uppmätta befolkningen, följt av R1a1a och R1b1a2a1a1 med långt över 20 % var. N1c1 är fyra med ca 5 % (vanlig i Mälardalen och norrut längs kusten). Resten är uppdelat på J och E samt Q, som jag tidigare nämnt. För mitokondrie-DNA gäller det att H i alla dess underformer är vanligast med 25-30 % följt av U med lite mer än 10 %. J, T och K följer efter. Östra Sverige med Mälardalen har mer kopplingar med finskt DNA, vilket gäller för både Y-DNA och mitokondrie-DNA. Västra delen har mer gemensamt med brittiska öarna och övriga Skandinavien. 

Det säger i alla fall mej att det finns fog för att säga att Götalandshypotesen är mer giltig rörande var Svearikets vagga en gång stod än att Mälardalen skulle ha varit vaggan. Med förbehållet att folk rört på sej ganska mycket de senaste tusen åren kan man alltså glömma Uppsala med omnejd som ursprunget för Sveariket. Genetikforskningen har faktiskt visat att folkgrupperna varit ganska statiska generellt sett de senaste 5000 åren. Det är bara vissa grupperingar som varit ute och "svirat och festat om" i genpoolen. Om vi förstås kan tala om ett Svearike. Det finns inga bevis i historien om en föregångare till dagens Sverige förrän på 1000-talet, och då är det just Västsverige som är centrum i riket. På sin höjd kan vi tala om småriken med grandiosa ambitioner för framtiden.

Ska bara inflika lite jag läst om Finland alldeles nyligen. Mitokondrie-DNA visar att de flesta finländare därigenom är ättlingar till U5, en grupp människor som funnits i Europa i minst 25 000 år. Finländare är i detta avseendet närmast de allra första människorna som nådde Europa från Mellanöstern när de lämnat Afrika bakom sej. Y-DNA däremot är en annan femma. Här finns ett sammelsurium av haplogrupper, t ex N1c, en grupp från Centralasien, R1a och R1b samt I, en haplogrupp som finns från Balkan i söder, via Tyskland och Skandinavien - och Finland. Det är just N1c och den ålderdomliga förekomsten av U5 som gör att Finland sticker ut. N1c är den vanligaste i Finland och den finns som syns ovan även i Sverige, men också i Norge och Ryssland, dock i mindre mängder procentuellt sett än i Sverige.

Det ska tilläggas att DNA-profilerna inte direkt talar om hur länge olika människor har bott i ett visst område, men en jämförelse med benrester har gjorts och den stämmer ganska väl överens med nutidens utbredning. Det får konsekvenser för tolkningen av Uppsala med omnejd som Svearikets ursprung.

Generellt sett bor N1c-befolkningen (Y-DNA) i södra och östra Finland och I bredvid R1a och R1b i västra Finland. De tre senare tål mjölk bättre. Det är speciellt laktostoleransen i Norden som lett forskarna till just kopplingen mellan R1a, R1b samt I och den inom språkvetenskapen kallade indoeuropeiska invandringen. R1-grupperna började röra på sej västerut för ca 9000 år sen, ungefär samtidigt som jordbruks- och herdesamhällena uppstod på allvar i Asien. Vissa av R1-grupperna fanns förstås redan i Europa men det var först med dessa två, a och b, som Europa började "invaderas". 

Jag har funderat lite kring Lotte Hedeagers hypotes, det kan inte ses som en teori vetenskapligt sett och kommer förmodligen aldrig heller kunna ses som det heller, om att hunnerna skulle ha skapat de nordiska kungahusen. Tanken är intressant, riktigt spännande faktiskt, men det finns vissa problem med den tanken. Det är förstås fastslaget genom arkeologiska utgrävningar att det åtminstone fanns ett ganska starkt drag av influenser från öster, det vi idag skulle kalla det inre av Asien, i Skandinavien under den period som hunnerna dominerar i Europa, alltså åren 370-453. Det är under den här tiden som den ätt som vi idag kallar Ynglingaätten kommer till makten i den del av Skandinavien vi idag dristar kalla Sverige. Här kommer jag osökt att tänka på skyterna. Kanske är det inte så fel att man kallade Norden för Scythia på latin innan man började lära känna området närmare? Men varför blanda in skyterna mitt i alltihop?

Skyterna är liksom hunnerna ett samlingsbegrepp för ett stort antal folk från Asien som drog fram över stäpperna norr om Kaukasus och väster om Aralsjön och Kaspiska havet. Skillnaden är att skyterna var ett indoeuropeiskt folk närmast exklusivt till språk och kultur och här har vi klara ättlingar bland nu levande människor. Ett av dessa folk kallar sej ossetier och lever idag strax norr om Kaukasus. Deras språk och kulturella yttringar påminner ganska starkt om de inskriptioner vi känner till från skytiskt område. Vad vi vet är att skyterna till största delen var folk från det så kallade indo-ariska området, dvs dagens Iran, Afghanistan och Tadzjikistan. Skyterna var halvnomader och rörde sej över ett ganska stort område som sträckte sej ända från dagens Rumänien i väst till Kina i öst samt ända upp till våra breddgrader i nordlig riktning. Skyternas storhetstid var för ca 2500 år sen och deras ände kom inte förrän slaverna framträder på den historiska scenen på 500-talet efter vår tideräknings början, tusen år efter storhetstiden.

Guldföremål, keramik och många andra artefakter har hittats i Ukraina och Ryssland, se bilden nedan. Deras teknik för att göra dessa objekt är svår att efterlikna idag eftersom vi inte vet exakt hur de gjorde. De red också och kunde därför dominera ett ganska stort område på ganska kort tid.

Eftersom skyterna var så dominerande i sitt område är det kanske inte så konstigt om andra folk såg allt norr om dom som varande skyter också. Vill man vara fördomsfull mot greker och romare så kan man säga att de inte var speciellt noga med källkritiken rörande andra folk. Men detsamma kan sägas om de keltiska folken också. De kallade ju folk på andra sidan Rhen för germanos, vilket på galliska betyder störande grannar, åtminstone tyder en viss tolkning på detta. Andra kopplingar verkar tyda på ett missförståndav ett uttal av ett annat ord. Tyvärr är det grekers och romares texter som är de enda som överlevt till våra dagar så vi har bara dessa väldigt partiska rapporter att röra oss med.

Vad har då skyterna med hunnerna att göra? Ganska mycket faktiskt. De rörde sej inom samma område och tycks ha gett upphov till samma sorts begrepp för folk som egentligen inte visste vad de talade om. Alla folk från öster kallades för 2000 år sen för skyter och under Attilas tid vid makten hos hunnerna kallades alla som kom från öster för hunner. Det är därför vi vet så lite om vad de egentligen kallade sej individuellt. Samma sak sker i vår tid när vi blandar ihop Mauritius (utanför södra Afrikas ostkust) och Mauretanien (Västafrika) samt när amerikaner blandar ihop oss svenskar med schweizare. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt om varandra och då uppstår missförstånd och felaktiga uppfattningar. Förmodligen ligger okunskap och många misstag som följer på detta bakom många krig genom historien. Märk väl att man i södra Europa trodde att huvudlösa enfotingar sprang omkring här i Norden förr, av någon anledning trodde folken i Kina och Indien samma sak om oss européer.

När hunnerna drog fram över Östeuropas stäpper var skyterna redan besegrade sen länge och på väg att assimileras av goterna, slaviska och iranska (alltså med skyterna besläktade) folk. Frågan är nu som i förra inlägget huruvida Nordens folk stod under alla dessa folks inflytande. Vi har inga reella bevis för att vare sej skyter eller hunner var här uppe. Vi har bara vaga indicier som pekar på att Nordens folk åtminstone stod under nån form av influenser från folken på stäpperna i form av smycken, vapen och annat. Handel eller legoknektar i skyternas/hunnernas arméer kan lika gärna vara lika gällande. Vi får ju inte glömma bort att keltiska folk dominerade i Västeuropa fram till romarnas framträdande på scenen. Romarna utövade också dom en lockelse på folken i Norden. Så man kan lugnt säga att folken i Skandinavien stod under inflytande från många håll ända fram till vi själva träder fram i historiens ljus och även efter det fortsätter influenserna utifrån. Konstantinopel, Smyrna och andra städer i Östrom hade en enorm dragningskraft på nordborna. Dessutom lockade araberna i ett senare skede folk att resa ända ner till kalifaten i Damaskus, Bagdad och Kairo.

Frågan gäller dock huruvida hunnerna skapade de första nordiska kungahusen vi idag förpassat till sagohistorien i brist på bevis för deras absoluta existens. Det vi vet om hunnerna är att de inte hade kungar utan styrdes av ett råd av höga frälse som leddes av en ledare kallad gam, ett turkiskt ord som visst ska betyda just ledare. Det vi också vet om de sagokungar som styrde i Norden är att de verkade ha haft en mer religiös betydelse snarare än att vara den sortens enväldiga kungar vi känner från medeltiden och senare tider. Dessa 400-talets kungar var mer som ett sorts präster med en ceremoniell funktion. De samlade folket i böner, diverse riter och stod i centrum när nåt speciellt hände. Den egentliga makten fanns hos råden och lagmännen. Alla beskrivningar i sagorna, alla rapporter som kommer från folken omkring, all arkeologisk information tyder på att alla riken som fanns i Norden vid den här tiden var rätt små och de som styrde dom verkade i stort sett vara som maffiabossar är idag. Å andra sidan är detta typiskt för inte bara folk från det inre av Asien, utan även för alla indoeuropeiska folk.

Kungen var den samlande galjonsfiguren och han valdes av tinget för att vara just en galjonsfigur så att de själva kunde styra och ställa. Så när det står sveakung betyder det inte att han var kung över svearna, han var enbart deras ceremoniella ledare. Sagorna berättar förstås om vissa av dessa kungar som försökte revoltera och skaffa sej egen makt. Ett sådant exempel är Ingjald Illråde som brände inne sina kungliga kolleger och en del stormän för att sen försöka ta makten för egen del, bara för att bli infångad och avrättad för sitt tilltag. Detta ska enligt försöken till kronologisk överföring från sagans text till någorlunda historisk kontext ha skett på 600-talet, en tid som enligt arkeologin är en väldigt tumultartad tid med många småriken som verkar gå under i olika stridigheter. Det är vid den här tiden som langobarderna, ett germanskt folk, intar norra Italien och gör processen kort med Östroms styre där. Samtidigt växer frankerna fram som en maktfaktor på allvar vid samma tid och inom ett sekel har deras arbete fått sin belöning då Frankerriket blir Europas största och rikaste kungadöme. Dessa nämnda enbart för att ge en viss historisk bakgrund.

Egentligen är det från och med andra halvan av 600-talet som vi borde tala om Vikingatiden eftersom det är då som de stora skeppen far till England på allvar. I Sverige talar man väldigt klumpigt och intetsägande om den här tiden som Vendeltiden efter en gravplats i Vendel, Uppland, där fina gravgåvor från 600-talet grävdes fram för ca 100 år sen. Jag säger klumpigt och intetsägande eftersom man egentligen inte bör uppkalla en tidsperiod enbart på grundval av en enda fyndort. Det finns så många nästan likadana gravar från samma tid runtom i hela Norden som gör att ett annat namn borde kunna användas. För övrigt kan påpekas att många gravar från södra Uppland och Västmanland vid den här tiden uppvisar ett starkt matrilinjärt, för att inte säga matriarkaliskt, drag. Det talas också om ett Kvinnoland bland nordborna vid den här tiden. N1c, den mitokondrie-DNA-haplogrupp jag talade om senast och som är vanlig bland finländare i östra Finland, är vanlig bland de begravda liksom den är det bland befolkningen i samma landsdel idag. Mer om detta en annan gång, eventuellt.

Ett antal av dessa riken växte sej stora på andras bekostnad och det är frukten av dessa riken som vi ser idag, även om vi grälar om hur det egentligen gick till. Arkeologin ger oss en bild men den är endimensionell då den inte visar några personer eller händelser direkt vilket gör frånvaron av historiska dokument från våra breddgrader än mer besvärande. Utifrån kommande rapporter, dvs Rom och Konstantinopel, ger oss bara två dimensioner totalt och en ganska partisk bild. Partisk därför att de som skriver oftast ser Norden som ett varningsexempel inför sina egna.

Vad har vi lärt oss? Jo, att bilden av ett Norden styrt av hunner är svår att få fram. Däremot kan man tänka sej att de folk som ingick i hunnernas arméer kan ha lösgjort sej vid olika tillfällen och gjort sej till ledare över stora delar av den skandinaviska halvön. De kan t o m ha varit från Skandinavien från början men dragit som legosoldater för att sen komma tillbaka och då uppfattats som hunner, för inte tror jag att man var ovetande om vad som försiggick på kontinenten. Dock sipprade informationen in och allt som kom utifrån var antingen romare, galler eller hunner vid den här tiden för folken i Norden. Därav de många ortnamnen med hun- och huna-. Hur det är med Hunneberg låter jag vara så länge. Det finns en etymologisk koppling till ett indoeuropeiskt ord som betyder höjd, förhöjning här så det behöver inte ha med hunnerna att göra. Fast, vi vet ju inte vad ordet hunner egentligen betyder!

"It's not the kind of evidence we need"

 

Svensk historieforskning - lajv eller larv?

Jag har denna helgen sett om en del TV-program om svensk historie- och arkeologiforskning jag såg i min barndom på 1980-talet. Framför allt var det Dag Stålsjös program och så Vetenskapens värld där Björn Ambrosiani fick komma till tals om sitt älsklingsprojekt, utgrävningarna på Björkö i Mälaren. Sen har jag läst lite om vad som hände efter dessa program på nätet, och då framträder en bild av en forskarkår som verkar har tagits över av hipsters och lajvare. Borta är alla utställningar som visar på nån form av respekt för materialet. Man försöker göra skådespel av historien, utan att ha undersökt materialet ordentligt först.

Tro nu inte att jag är emot rekonstruktioner av möjliga scenarier rörande det material som finns. Tvärtom är jag för att medeltidsmarknader och liknande finns. Det är om man gör de traditionella museerna till skådeplats för såna här påhitt som jag skulle ogilla om det skulle ske. Nu tror jag inte att alla museer kommer att göra så här, i alla fall hoppas jag att det inte blir så. Låt de funna objekten tala för sej själva så kan man ha skådespel på annat håll. Man kan möjligen ha nån form av skådespel i anslutning till utgrävningar, men på säkert avstånd från arkeologerna så de inte störs i sitt arbete.

Detta för mej in på diskussionen om var Ansgars Birka låg. Var kan det ha legat? Inte låg det i Mälaren i alla fall. Inte heller låg han bakom kristnandet av Sverige heller. Jag får ofta för mej att allt detta var ett påhitt från Ansgars sida, att han slagit i sin lärjunge och efterträdare Rimbert en rövarhistoria för att stå i bättre dager. Hade det inte varit för de geografiska beskrivningarna som Rimberts krönika är beströdd med hade det varit lätt att avfärda historien som en påhittad skröna.

Nu har vi alltså gått från lajv till larv i och med att jag beträder det område som har varit en väldigt svår fråga att lösa ända sen svensk historieskrivning började på allvar för ca 500 år sen med Olaus Magnus. Ni vet han som var i kung Göstas tjänst och glorifierade uppkomlingens historia så till den milda grad att varenda barn som "vet" nåt om svensk historia tror att Vasaponken skidade till Mora och vann före dansken.

Larvet består i att varje förespråkare för respektive plats dit Ansgar kan ha tänkts komma till inte kan tänka sej att den andra platsen är lika tänkbar som den man själv förespråkar. Nu får jag nog vara lite tydligare, jag misstänker att den som läser detta inte alltid kan lika mycket om debatten kring svensk tidig historia, så här följer nu en så kortfattad sammanfattning som bara är möjlig av det vi vet om Ansgar och hans besök i Birka för ganska så precis 1185 år sen, alltså 829. Here goes:

1. Ansgar får en förfrågan från en kung Björn, som säger att han är kung över svearna, att han är villig att låta kristna missionärer från Hamburg verka i sin huvudstad, en stad som ligger mitt emot Jomsborg (som ligger rakt söderut från Birka enligt sagesmännen), med Kurland rakt österut.

2. Han anländer dit efter stora problem med pirater på Östersjön (Baltiska havet som det står i texten) men finner att stadens invånare inte är så intresserade av att bli kristna. De vill hellre hålla fast vid sina invanda traditioner.

3. Ansgar lyckas ändå skapa en församling, som han sen lämnar. Han lovar att återkomma efter en tid, men det dröjer trettio år innan han återkommer. Då finner han att församlingen har upphört och dess medlemmar återgått till de gamla traditionerna. Han återvänder då till sitt kära Hamburg och berättar för Rimbert vad han varit med om i sitt liv, bland annat detta.

Här skulle allt kunna vara slut, om det inte vore för Adam av Bremen, en krönikör verksam i just Bremen i slutet av 1000-talet. Han får nys om Rimberts krönika och börjar luska i vad som hände 200 år innan. Det är Adam som kommer med mer ingående information om Birka. I Rimberts krönika sades det att Birka låg på nordsidan av en stor ö, i en vik, med fastlandet i väster, på ett avstånd som med dagens mått motsvarar 18 kilometer. Vattnet mellan ön och fastlandet är skyddat från intrång genom fördämningar i form av stenar och pålar som går i en rak linje, med en öppning tillräckligt stor för skepp att komma igenom, från fastlandet till ön, precis där staden ligger.

Enligt Adam ska Birka ligga mitt i Göternas rike, i Sweonia som han skriver. Göterna (gautorum skriver Adam) ska alltså vara folket i Sweonia men de kallas också svenskar (sweoni), vilket är förvirrande för oss som fått lära oss att svear och götar var olika folk. Vad ska man tro?

Nu ska det påpekas ett antal saker som alla bör veta innan de som läser detta börjar placera ut Birka i verkligheten.

1) Birka är inte namnet på en stad. Det är en beteckning för en handelsplats och ordet hör ihop med björken, i och med att man använde näver att skriva på. Med tiden kom dessa platser att få namn som Bjärka och Björka, förmodligen för att man glömt bort det ursprungliga namnet på handelsplatsen. Just detta fick de tyska skrivarna om bakfoten när de skrev om Birka. De trodde nämligen att Birka var namnet på staden. Men det är väl som vi säger idag, att vi ska ner på stan. Så sa väl folk då också om platsen de bodde på. Det hade blivit så invant att de inte tänkte på att andra inte kände till handelsplatsens riktiga namn.

2) Det finns bortåt ett tjugotal Birkanamn i Norden. Dessutom finns motsvarande ord för handel i de slaviska språken, bildat på deras ord för björk, vilket är besläktat med vårt ord björk. Det är belagt att man använde näver för att skriva ner transaktioner på och sen förvarade dessa dokument i lådor, askar. Jag kan tänka mej att runorna kom till för att snabbt och enkelt skriva såna här saker. Det har nämligen mer gemensamt med stenografi och liknande hemlighetsalfabet i mina ögon.

3) I närheten av Birka nämner Adam av Bremen att Sictun och Ubsola finns. Att jag skriver originaltextens stavning av platserna beror på att likt Birka finns det hur många Sigtuna och Uppsala som helst i Norden, och framför allt är dessa ofta belägna i närheten av varandra. Många varianter finns, Sätuna, Situna, Sätun respektive Uppsala, Upsala, Medelplana.

4) När Rimbert skrev sin krönika fanns Birka kvar, likaså när Adam skrev, men i marginalerna till Adams krönika finns en uppgift om att Birka ska ha förstörts några decennier efter att Adam skrivit detta på 1080-talet och biskopsstolen som placerats där en gång i tiden nu flyttats till vad som i texten kallas Liunga. Precis intill detta namn finns ett annat namn, Kaupang, och det har fått vissa att tolka det som ett enda ord, Liungakaupang, vilket ska tolkas som Linköping av vissa forskare.

Men faktum är att det är ett tydligt mellanrum mellan Liunga och Kaupang, vilket inte kan vara nåt annat än två orter. En tolkning är att kyrkan tidigare fanns i Kaupang men nu hamnat i Liunga för utrymmet mellan orden Liunga och Kaupang har ett litet tecken som ingen kunnat uttolka. Det kan vara en punkt, det kan vara en förkortning för nåt ord som betyder från, det kan vara nåt helt annat, inklusive en smutsfläck. Men faktum kvarstår: Liunga och Kaupang är två olika orter. Om det var nåt man sällan särskrev förr så var det namn på städer, länder och dylikt, om det inte var betecknande för ägande.

Linköping nämns inte i källorna före år 1153 då Linköpings biskop var värd för ett möte med olika potentater. Någon gång runt 1120 skrivs Florenslistan, vilken är en förteckning över olika platser i de nordiska länderna, där just samma ordning på städerna finns, med samma punkt eller vad det nu är. En intressant sak är att någon gång på 1500-talet får nån fatt på en uppgift att Linköpings stift ska ha hetat Birka stift en gång i tiden. Vad nu detta betyder för Linköping i sammanhanget med Ansgars Birka är oklart, speciellt som det var Ljunga strax norr om dagens Linköping som från början var platsen för biskopsstolen i trakten.

Det är här Köpingsvik på Öland kommer in i bilden. Mycket av det som beskrivs i såväl Rimberts som Adams krönikor stämmer in på området runt Köpingsvik. Här finns avståndet mellan fastlandet och ön på ca 18 km, komplett med pålar och stenar i sundet som hindrar båtar från att komma fram hur som helst. Köpingsvik ligger dessutom på nordsidan i en vik som vetter mot fastlandet. Det bär dessutom spår av att ha förstörts medvetet i början av 1100-talet, vilket stämmer överens med uttalandet att kyrkan rivits och allt flyttats till annan ort.

Så är då Köpingsvik det Birka Ansgar kom till? Vem vet? Det finns som sagt många platser i Norden med ett så kallat birkanamn. Mycket larv har skrivits om Birka genom åren, och de som försvarar platsen längre norrut, i Mälaren, har inte velat acceptera Köpingsvik, trots att det ligger bättre till vad gäller Jomsborg och Kurland.

En sak innan jag avslutar detta långa inlägg, det faktum att folket inte var så intresserat av att bli kristnat av Ansgar kan bero på att de redan var kristna. Det finns nämligen indicier som tyder på att kristendomen kan ha nått Norden mycket tidigare än man trott. Det rör sej nämligen om två olika grenar av kristendom som idag är okända, men som för 1500 år sen var lika starka som katolicismen. Det rör sej dels om arianismen, dels om katharer vars läror gick ut på att alla skulle kunna lära sej läsa och tolka bibeln på eget vis. Man hade inte egna kyrkobyggnader utan hade öppna lundar och små träbyggnader man bad och höll gudstjänster i.

Det intressanta är att Oden och dyrkan av honom sammanfaller i Norden rent arkeologiskt med omnämnandet att de germanska folken gick över till kristendomen på 300-talet efter vår tideräknings början. Mycket av det som sägs om Oden är nämligen rena rama kristendom. Tänk efter, Oden offrade sej för all världens kunskap genom att dö för att sen återuppstå. En av hans söner hette Balder, vars namn betyder herren eller den lysande.  Odens koppling till korpar och vargar är svårare att koppla ihop med kristendomen, men är väl nån lokal grej.

Saken är den att Oden verkar ha varit en riktig person som förkunnade en ny religion och när han dog blev han själv gud i den andra världen som han pratat om. Han ska enligt den danske 1200-talskrönikören Saxo Grammaticus ha kommit från det vi idag kallar Turkiet och spridit sin lära innan han dog på ön Fyn. Nu får vi förstås ta Saxos utsagor med en nypa salt, en rejäl sådan, för han är den ende som påstår detta om Oden. Men tänk om det stämmer, för Turkiet var vid denna tid (300-talet) det mest kristnade området i Europa. Det får ni grunna på nu, ni som orkat läsa ända hit.



"Never get too attached to something that isn't yours"