Då missar både historikerna och arkeologerna den poängen att omgivningen kallade dom för nåt som liknade ordet kelter av den enkla anledningen att ordet kelt kom att associeras med dom själva ju längre tiden gick. Alla de olika stammar och riken som tillsammans kallades av grekerna för keltoi och av romarna för celtae var vad de själva kallade galli.
Lite lättare är det för en lingvist. För denne handlar det om ca 8-10 språk, varav 6 talas regelbundet, runtom i västra Europa, av ca 2 miljoner människor vars utseenden varierar från mörkhåriga med blå ögon till rödblonda med likaledes blå ögon. Språkgruppens förhållande till andra indoeuropeiska grupper är det att de keltiska språken tycks vara nära besläktade med de italiska (som vi ska tala om nästa gång) och de germanska, med en betydande samling ord som likaväl hade kunnat ha varit latin eller oskiska, så lika är de.
Sinnesbilden av en kelt, med sköld och spjut. Dock är den här synen något förlegad. |
DNA-mässigt hör de som talar keltiska språk till samma grupper som än gång tog jordbruket till västra och centrala Europa samt till de som bodde i Spanien vid den tid då jordbruket introducerades. Av för oss okänd anledning valde stora delar av den befolkning som bodde i Spanien för ca 6000 år sen att förena sej med sina fränder på de brittiska öarna och sen dess har kontakterna mellan Iberiska halvön och brittiska öarna fortsatt ända in i vår tid. Man kan tänka sej att det vid en av dessa kontakter hade smugit sej in en variant av det tidigaste keltiska urspråket som sen spred sej över öarna, framför allt Irland. Det är nog därför de keltiska språken är uppdelade i två delar, P och Q. P står för uttalet P i vissa ord där andra indoeuropeiska språk har ett K-ljud och Q står för uttalet K i samma ord. T ex siffran fyra (de germanska språken har ett f-ljud på samma ställe) blir i iriskan ceathair (jmfr latinets quattuor) men i bretonska blir det pevar.
Keltiska språk generellt har dessutom en egenhet att de saknar ofta P som uttal i vissa ord där P annars ska uttalas. Fader i de germanska språken blir athair i iriska. I bretonska blir det tad men det är från början en smeknamnsform av samma slag som vårt pappa. I de gamla keltiska språken blev det ater för fader. Att jämföra med hindi pita (traditionellt ord, annars säger de papa som alla andra). Man kan alltså säga att uttalet av P försvinner framför hård vokal i de keltiska språken. K-ljudet blir på samma vis P i vissa keltiska språk framför mjuk vokal.
Ett litet ord om bilden jag har satt in ovan. Den visar en keltisk krigare i full färd med att anfalla motståndare. Det är inte en helt sann bild. Det är sant att många keltiska arméer hade såna här krigare som med berått mod kastade sej rätt in bland fienden men de var få och stod alltid längst fram, redo att offra sej för sin gud. Såna människor har alltid funnits och utnyttjats av ledarna för att skrämma motståndarna. Resten av arméerna förde sej som alla andra arméer vid den här tiden, med raka strikta led som taktfast tågade mot fienden.
Nästa gång handlar det om de italiska språken.
"Every election is a sort of advance auction sale of stolen goods."