Historiehörnan: Den fornnordiska mytologin i verkligheten - del två

Hur verkliga kan man säga att de fornnordiska gudarna var? Så verkliga som du eller jag? Som jag skrev i förra delen är det förmodligen en fråga om förfädersdyrkan där grundarna av en dynasti har blivit dyrkade som gudar och deras avkommor har blivit kungar och drottningar. Det är i den fornnordiska mytologin en fråga om flera dynastier som förmodligen har haft makten i olika omgångar. Berättelserna om dessa släkter och dynastier har flätats samman till en enda stor saga, alltihop berättat utifrån segrarnas perspektiv förstås.

Ramberättelserna är således sanna, men har med tiden kryddats med diverse övernaturliga beskrivningar för sånt samtiden inte förstod hur saker fungerade. Kunskaper om diverse pulver som kan skapa mindre explosioner vid kontakt med eld har varit kända av människor i många tusen år. Att använda det för att åstadkomma rökmoln så man kan fly en potentiellt farlig situation kan mycket väl vara ursprunget till beskrivningarna i diverse religiösa texter runtom i världen att en person försvann i ett rökmoln.

Att kunna flyga är förstås omöjligt utan motorer så det är nog nåt som har inflikats för att kunna förklara att någon har kunnat färdas så snabbt man gjorde - till häst eller med häst och vagn. Detta är ytterligare en beskrivning av det tidiga Norden vid tiden för jordbrukets införande, som jag tolkar det. De invandrande jordbrukarna hade förutom vapen också häst och vagn med sej. Inga stridsvagnar utan mer lastvagnar. För de som aldrig varit med om vagnar, än mindre hästar, måste deras framfart i terrängen ha verkat som om de flög fram. Men infödingarna hade sånt som nykomlingarna inte hade nån erfarenhet av, nämligen kunskap om platsen de bodde på.

Kampen mellan Utgårdalokes mannar å ena sidan och Tor och Loke å den andra verkar vara en beskrivning av hur olika man ser på naturens element. Utgårdaloke använder magi som emanerar från naturens egna krafter medan gudarna Tor och Loke använder brutal fysik för att uppnå samma resultat. Detta tyder på att det fanns olika sätt att se på naturen med. Ta till exempel ättävlingen. Där kastar sej Loke över maten som erbjöds medan Utgårdaloke låter sin man Låge äta sej genom inte bara maten utan även tråget som maten låg i. Tors tjänare Tjalve får springa ikapp med Utgårdalokes snabbaste sprinter Huge och förlorar. Sen dricker Tor ur Utgårdalokes största mjödhorn, det som aldrig blir tomt.

Tor slåss mot världens största katt och är nära att vinna när Utgårdaloke plötsligt tycker att det är dags för Tor att vila sej lite. Sen förlorar Tor en brottningskamp mot Utgårdalokes farmor Elle. Den som kan sina fornnordiska språk inser ganska snabbt att det är diverse naturtrick Utgårdaloke använder sej av. Låge är ingenting annat än elden, Huge är tanken, inget människan kunnat skapa är snabbare än tanken. Katten Tor brottades med var ingen annan än Midgårdsormen, den varelse som spänner omkring hela jorden och håller allt i balans (förmodligen en omskrivning av jordranden så som den ser ut från vår horisont). Eftersom ingen vill att jorden ska rämna stoppar Utgårdaloke kampen innan Tor bringar hela världen i kaos. Mjödhornet är kopplat till självaste havet så det tar ju aldrig slut.

Elle är ålderdomen, en varelse inte ens gudarna kan stå emot, annat än genom gudinnan Iduns gyllene äpplen. Att vara gud innebar för de gamla nordborna inte att man var odödlig, bara större och mäktigare än vanliga människor. De verkade ha varit fullt på det klara med att berättelserna om de fornnordiska gudarna var till stora delar allegorier över naturens funktioner, sammanvävda med berättelser om riktiga människor med kött och blod. Man ville att gudarna skulle leva för evigt så man hittade på att äpplen, vars nyttighet har varit känd ända sen urminnes tider, skulle ge evig ungdom. En berättelse om en jätte som stal äpplena och höll dom som gisslan belyser detta problem.

Om vi nu lämnar gudasagorna en stund och jämför med hur arkeologin och historievetenskapen ser på de fornnordiska gudarna slås vi av hur olika man ser på gudarna. Det finns många fler platser tillägnade Tor än någon annan gud i Norden. Han finns nästan överallt, men framför allt på platser där åska och jordbruk är vanligt. Detta trots att Frej är jordbrukets gud. Tor kallas ofta landas i berättelserna, vilket tyder på att han hade funktionen som beskyddare av öppna platser där herdar och jordbrukare hade sina värv.

Andra gudar har speciella platser de med, Frölunda (det finns två större såna platser i Västergötland) är guden Frejs platser där man dyrkade honom. Oden har vissa platser han med, och som nämnts tidigare, har han många tillnamn och ett sånt har gjort att ett helt område är uppkallat efter honom, Ranrike. Ranrike är det gamla namnet på Bohuslän.

En saga nämner guden Frej alldeles speciellt, Ynglingatal. Det är ett epos från 900-talets början, tillskrivet skalden Tjodolf från Hvin. Han skrev detta verk för att folk skulle komma ihåg vilka som var förfäder till Ragnvald, en lokal hövding över Vestfold i slutet av 800-talet som var kusin med Norges kung Harald Hårfager. Vestfold var under danskt styre vid denna tid så möjligen ville Ragnvald påminna danerna om vem som hade den mest ärorika ätten. Ynglingatal är i stort sett en stamtavla över de som styrde ett visst rike i Norden ända tills en ur ätten gjorde bort sej och blev dödad. Hans son drog norröver och hans ättlingar i sin tur grundade ett rike i det som idag är Norge.

Ynglingatal börjar med guden Frej, vars tillnamn var Yngve (vilket också gett upphov till namnet på ätten, Ynglingarna), och hans äktenskap med jättekvinnan Gerd. Många stora kungaätter i Norden hävdade vid 900-talets början att de hade sitt ursprung i detta heliga bröllop, som ska ha ägt rum ca 10 generationer tidigare. Fortfarande sen kristendomen slagit rot i Nordens mylla hävdade man detta påbrå, för just påbrå var viktigare än mycket annat, speciellt om man ville legitimera sin status som ledare över ett visst område.

Varför var guden Frej så viktig att en hel kungaätt kom att hävda sitt ursprung från honom? Jo, han var inte bara jordbrukarnas gud utan även fruktbarhetens gud. Hans namn betyder den främste, den förste. Hans tillnamn Yngve är bildat av orden Inge och vän och betyder vän till Inge. Inge är ett fruktbarhetsnamn det med, det betyder lans eller fallos.

Kungen var gudarnas talesperson för folket, en sorts prästledare som styrde i gudarnas namn. Han hade till uppgift att främja agrikulturen och samhällets fortlevande. Den världsliga och juridiska makten låg hos tinget, men kungen hade rätt att utlysa krig eftersom krig var sanktionerat av gudarna. Gick kriget dock dåligt blev han enligt legenden avrättad, offrad till gudarna för att blidka dom. Några såna arkeologiska spår har dock inte hittats så många religionshistoriker är inne på tanken att det var ett spirituellt offer snarare än ett fysiskt, kungen fick avgå och lämna samhället, han offrade sin titel och fick klara sej själv.

Men frånvaron av avrättade personer i de arkeologiska lagren innebär inte att avrättningarna aldrig ägt rum, bara att bevis för dom inte har hittats. Frånvaron av bevis är endast en indikation på frånvaro av bevis, inget annat. Vi har ju faktiskt mosslik som innan de dödades faktiskt hade levt goda och friska liv innan de avrättades rituellt och placerades i sjöarna, som de var då. Kanske har vi med dessa forntida kungar att göra? Sagorna nämner ju att kungarna dog unga för att garantera evig ungdom för ätten.

Det intressanta med Ynglingatal är att ju närmare tiden för poemets skrivande vi kommer, sent 800-tal till början av 900-talet, desto mer detaljerade blir beskrivningarna av dessa kungar. I mina ögon talar detta för att de första kungarna i listan är hämtade ur gudasagorna och är från det gemensamma sagogodset för att bygga på legitimiteten hos den ätt som hävdar ursprung från Yngve-Frej. De senare är verkliga personer som använt dessa tidigaste kungar som bevis för sina krav på gudomligt påbrå. Frågan blir ju då, var går gränsen mellan gudar och riktiga människor?

Jag kan fullt ut acceptera att alla kungar ur Ynglingaätten är riktiga människor som har existerat från och med Agne Skialfarbonde, som kan ha varit ättens överhuvud på 400-talet. Det som står om honom är nämligen aningen mer världsligt och fritt från mytologiska övertoner än hos hans föregångare. Bengan Wadbring har en bra lista över alla kungar som funnits i Sverige från guden Yngve-Frej till våra dagar. På den länk jag bifogar i detta stycke finns knappen regentlängder. Tryck på den så finns varje kung presenterad. Deras namn går att klicka på.

För Agne Skialfarbonde finns att läsa att han rövade bort dottern till en kung på andra sidan havet, landet heter i Ynglingatal Finnland. Han fick sitt straff, hängd av dotterns släktingar i ett träd vid gränsen mellan sveonernas och nordmännens land. Här finns också uppgiften att dagens Finland inte kallades som det nu görs av oss svenskar förrän på 1700-talet. Finnland är således benämningen på ett annat land. Vilket land är svårt att avgöra, men det finns platser i södra Värmland, mitt emot Västergötland där det gamla riket en gång hade sitt centrum, som har namn på Finn- och dessa platser är mycket äldre än finnmarkerna i norra Värmland och södra Dalarna, mycket äldre.

Det som försvårar det hela är att vi inte har några dokument som kopplar dessa kungar till verifierbara händelser. Skrivkonsten vid den här tiden (före 900-talet) var helt inriktad på ganska mystiska texter som inte direkt har med vår värld att göra. Att jag accepterar kungarna som verkliga innebär inte att jag som historiker kan göra det professionellt. Jag endast ser en möjlighet att de kan ha existerat. Från 700-talet fram till 900-talets mitt verkar dessutom legenderna sakna riktig koll på de kungar som fanns då. Förmodligen var samhället i sån stor omvälvning som en följd av övergången till kristendomen att man hade svårt att hålla reda på alla som styrde och var de gjorde det. Övergången till kristendomen var för övrigt inte helt över förrän på 1200-talet.

Här presenterar jag en del av den listan, från Yngve-Frej till och med dansken Magnus Nilsson som var kung några år på 1100-talet:

    Frö
    Fjölne
    Svegder
    Vanlande
    Visbur
    Domalde, sent 200-tal
    Domar, 300-talet
    Dygve
    Dag den vise

    Agne Skialfarbonde ? - 400
    Alrik och Erik 400 - 450
    Alf och Yngve omkr ? - 450
    Hugleik
    Hake
    Jorund ca.450 - till omkr. 475
    Aun slutet av 400-talet- till ca 500
    Egil Tunnadolg slutet av 400-talet- till ca 516
    Ottar Vendelkråka ca 500-523
    Adils omkr 530 - 575
    Östen slutet av 500-talet

    Yngvar Harra slutet på 500-talet - ca 600
    Bröt-Anund ca 600 - 640
    Ingjald Illråde ? - 650
    Olof Trätälja, kung av Värmland

    Ivar Vidfamne ca 650 - 700
    Harald Hildetand slutet av 600 - ca 750
    Randver av Svitjod ?
    Sigurd Ring ca 750 - 775
    Ragnar Lodbrok 745-794

    Björn Järnsida slutet 700-talet - ca 800
    Erik Väderhatt ca 800
    Anund Uppsale före 829 - ca 845
    Björn på Håga ca 829 - 850
    Olof I Björnsson ca 850-talet
    Erik Emundsson 800-talets slut
    Björn Eriksson ca 900 - ?
    Ring Olofsson ca 935
    Emund slemme 960 - 970?

    ? 970-995 Erik Segersäll
    ? 995-1022 Olof Skötkonung
    ? 1022-1050 Anund Jakob
    ? 1050-1060 Emund gamle

Stenkilska ätten

    ? 1060-1066 Stenkil
    ? 1066-1079 Håkan Röde
    ? 1067-1070 Halsten
    ? 1079-1110 Inge d.ä.
    ? 1110-1118 Filip & Inge d.y.
    ? 1118-1120 Inge d.y.
    ? ~ 1130 Ragnvald Knaphövde
    ? 1125-1130 Magnus Nilsson

Som synes är det svårt att avgöra vilka som historiska eller legendariska före 900-talet. Egentligen är alla före Erik Segersäll svåra att placera in i verkligheten. De kungar som hör till Munsöätten, från Björn Järnsida till Emund slemme är ganska svåra att placera in eftersom de nämns av för få källor. Erik Segersäll nämns av så många olika källor att han är svår att bortförklara.

Nästa del kommer att handla om Uppsala.



"I'm reaching out and I don't feel a thing
The gloves I am wearing are made of my skin
No-one knows what I'm trying to hide
But when I start breaking you'll see through my eyes"