För första gången sen december 2012 skriver jag om de indoeuropeiska språken. Det har varit andra saker som intresserat mej men nu är det läge igen för lite lingvistik. Nu handlar det om de slaviska språken. Jag måste erkänna att de slaviska språken är ett mysterium för mej. Främst för att jag alltid sett folken bakom dom som lite udda bland folken i Europa. De dyker upp sent i historien och då är det som erövrare och intränglingar, strax efter hunnernas och strax före ungrarnas intåg på den europeiska scenen.
De slaviska språken delas in i tre större grupper, väst-, syd- och östslaviska. Till den första gruppen, västslaviska, räknas polska och tjeckiska, för att nämna två, till sydslaviska språken räknas bland annat bulgariska och serbokroatiska (en term som är politiskt inkorrekt att använda men språkligt sett är serbiska och kroatiska så lika att det går att använda den ändå), och till östslaviskan räknas ryska och ukrainska. Skriftspråken är latinska och kyrilliska. De språk som använder latinska bokstäver har anpassat det för att få in sina speciella ljud som annars skulle saknas. Ryska är det största språket med långt över 100 miljoner talare.
De slaviska språken har överlag ganska få ord från andra språkgrupper i sina respektive ordförråd, de flesta främmande orden är från de germanska och romanska språkgrupperna. De slaviska språken hör samtliga till den så kallade satemgruppen, där bland de indoiranska språken också hör hemma. Som
den som följt den här serien kanske kommer ihåg så är satem det avestiska ordet för hundra och genom att många andra språk har ett liknande ord för hundra har de förts till denna grupp, för att kunna skilja dom från centumgruppen, som har sitt namn efter det latinska ordet för hundra. De germanska språken hör till centumgruppen, pga att orden för hundra inom denna språkgrupp är så lika centum.
Denna indelning fick många språkforskare att vilja dela in de indoeuropeiska språken i en västlig och en östlig del. Upptäckten av tochariskan (centum) och de anatoliska språken (där hettitiskan visar tecken på att utvecklas mot ett centumspråk), och det faktum att armeniskan (som är ett centumspråk) har sin bas öster om de slaviska språken. Skillnaden mellan centum och satem ligger egentligen inte i att orden för hundra är olika, utan i hur alla ord som är gemensamma för samtliga indoeuropeiska språk
behandlas olika. Det finns indikationer på att satem är ursprungsformen och centum är en vidareutveckling vilket gör nästa uppgift lite underlig.
Många slaviska ord har nämligen kopplingar till de germanska och baltiska språken. Detta utan att dessa ord kommer från de germanska språken, därtill är orden för olika i sin struktur. Förmodligen har de germanska och slaviska språken skilts åt vid en tid då de båda hade en satemstruktur, nånstans längre österut än idag. De som talade germanska språk kom sen att nå Europa mycket tidigare än slaverna vilket påskyndade de förras sammanblandning med andra folk som talade centumspråk de med.
Till sist kan påpekas att de slaviska språken, trots sina många gemensamma ord med de germanska språken, är mer lika de baltiska och indoiranska språken. De delar många ord med varandra och de har liknande grammatik, en grammatik som visserligen inte skiljer sej mycket från de västligare språken men som ändå uppvisar en lite mer samstämmighet.
Nästa gång tänker jag avsluta den här serien - för den här gången. Vi får väl se vad den episoden kommer handla om.
"
Den dagen Skatteverket blir utsatt för attack så skall jag säga upp mitt abonnemang hos dom."
