The Belinda Olsson Show

SVT måtte ha stor tilltro till denna egotrippade människa för annars skulle hon inte fått fortsätta i rollen som programledare för det alltmer i tid kringskurna och ihopträngda programmet "Debatt". Värst av allt är att programmet endast är 45 minuter inom vilket i kväll man "lyckades" klämma in inte mindre än fyra diskussionsämnen, varav ingen nådde någon konklusion på något plan. Det handlade dels om SCUM-manifestet (detta beklagliga ämne där manshat skriks ut i pjäsform), dels om Petter Northugs later i skidspåren (jävla fjant, håll dej till att åka skidor och fira dina vinster som normala människor!), dels om manlig omskärelse (förbjud detta NU!) samt en kort diskussion om bockbränningen i Gävle (är det nåt att ta upp i ett debattprogram?). Allt detta förstörs grundligt av Belinda Olssons persona som snarare än debatt uppmanar till praktgräl mellan de som ska diskutera respektive ämne.

Jag skriver persona för jag tvivlar på att Olsson är sån här till vardags. Som programledare är hon ett skämt, som program är "Debatt" numera också ett skämt. Man ger de medverkande 45 minuter totalt att diskutera på och med fyra ämnen inklämda på dessa tre kvartar kan man verkligen undra vad man från SVTs sida hoppas uppnå när Olsson bara rusar på och hetsar dessa medverkande uppför diverse steg på irritationsskalan. Dessa trekvart inkluderar dessutom signaturmelodin (behövde de verkligen spela SÅ mycket av Dag Vags sång?), Olssons introduktion av de olika ämnena samt eftertext och signaturen igen. Att debatten fortsätter på internet är föga tröst. Jag skulle tro att bara de mest hågade (läs: de närmast sörjande) tar sej dit för att diskutera vad som ändå får samma effekt som i programmet, fast värre, dvs praktgräl.

Det behövs en debatt - om programmet "Debatt".



"...and the musical box."

Gitarrhjältar röstar fram sina egna hjältar

En av mina gitarrhjältar i sina yngre dar, Francis Rossi.

Rolling Stone har tagit fram världens bästa gitarrister genom tiderna. Kända gitarrister har varit med i juryn och tagit fram dom de själva anser vara bäst. Föga förvånande att det då blir Jimi Hendrix. Partiskt så det förslår. Jag kan förstå dom för Hendrix var sannerligen ingen duvunge vad gällde att hantera guran. Dock är det som alltid när det handlar om bedömningar en smaksak som är högst personlig. Jag är inte så förtjust i Jimi Hendrix sätt att spela och hantera noter och toner. Dock hör jag mellan dessa utsvävningar hur duktig han var och förstår hur de som upplevde honom "på plats" när han levde kunde se honom som den störste.

Jag kan inte se hur det kan anses vara bra att kunna spela snabbt. I så fall är ju Tommy Emmanuel en av de bästa, om inte den bäste. Men det handlar också att förmedla en känsla till lyssnaren och då är inte alltid snabbhet det bästa. På den punkten är Mark Knopfler nästan oslagbar med sitt smekande av strängarna. På samma vis är en av jurymedlemmarna, Brian May, en av de mest känslosamma gitarristerna som finns samtidigt som han kan vara väldigt hård ibland. Vill man ha rå kraft kopplat med just känsla är Ian Crichton i Saga svårslagen.

Så det är nog inte så lätt att avgöra vem som är bäst. En del tycker si, andra så. 

"Close enough for rock'n'roll"