Det här är min väldigt subjektiva lista över de tio mest överskattade artisterna och musikgenrerna som nånsin blivit populära i Sverige. Det handlar som alltid inte om privatpersonerna utan om det dom gjort i musikväg, som offentliga personer. De är inte heller listade i någon speciell ordning, den enda ordningen är i den jag kommer på dom.
1. Håkan Hellström - Hans röst är inget att hänga i julgranen precis, även om den blivit bättre genom åren. På den punkten är han inte ensam. Ulf Lundell har i snart 40 år gett ut skivor och varit populär trots att hans röst också varit under isen hela tiden. Nej, det som gör Hellström överskattad i mitt tycke är hans låtar. Banala poplåtar med texter om antingen hans eget liv eller upplevelser kring hans person. Själva texterna går väl an men musiken är ofta trist, som att se målarfärg torka. Han skulle må bra av att låta andra sjunga hans låtar, med andra arrangemang.
2. Veronica Maggio - Hennes röst är bra men låtarna hon sjunger och musiken därtill är något av det mest intetsägande och mest banala jag hört på mycket länge. Likt föregående artist är Maggio en som gärna sjunger banala poplåtar som i stort sett handlar om vad hon tycker och tänker om sitt eget liv. Visst, det går bra - så länge man verkligen rannsakar sej själv och sjunger ur sitt inre om allt som händer en. Men Maggio får det att låta som om hjärta och smärta bara är en promenad i parken med hunden. Sen förstår jag inte varför hennes texter skulle vara så viktiga att man spelar låtarna på sportradion, utan att bryta när det blir mål...
3. Orup - Han började bra i slutet av 1980-talet och fortsatte vara relevant en bit in på nästföljande decennium men sen ca 1993 har han ältat samma sång. Det enda som skiljer är arrangemanget och enstaka ord som byts ut här och där. Hur länge han kan göra om samma sång vet jag inte och jag bryr mej inte längre heller.
4. Lena Philipsson - På tal om att älta samma sång, Philipsson är den okrönta drottningen av återvinning av sånger. Det är inte samma musik, men likväl har hon samma typ av texter i alla sånger hon gjort de senaste 10-15 åren. Det kvittar om hon skrivit texten själv eller använt sej av andra, det verkar vara samma typ av text varenda gång. Hon är tjatigare än AC/DC vad gäller återvinning och då är ändå de okrönta mästarna i den inofficiella tävling som går ut på att återvinna samma gitarriff.
5. Tomas Ledin - Direktörer, sommardagar, blå blå känslor är gamla fina ämnen han tagit upp en gång i tiden men efter att direktörerna nämnts i en sång i slutet av 1980-talet slutade rektorns i Sandviken son att vara innovativ. Nu hör han väl inte direkt till de allra mest överskattade, utan det är snarare så att han, som många av de som gillar hans musik inte vill acceptera, har tappat stinget och således överskattat sin egen förmåga att ständigt komma med nya slagdängor.
6. Kent - Vice svenska mästare i sorgliga och ödesmättade sånger (oomstridd etta på den punkten är Weeping Willows), men sorgligt är inte detsamma som överskattat. Det överskattade med Kent är att deras musik egentligen har samma problem som många i den listan också har, nämligen att de upprepar vad som i realiteten är samma sång om och om igen, med endast texterna som variation. De, och deras fans med dom, har överskattat sin förmåga att variera sej. Dom är vad man brukade anklaga Status Quo för, nämligen att ta ett ackord eller två och bygga på det i all oändlighet.
7. Thomas Di Leva - Egentligen borde inte han vara med här för hans tidiga musik var bra och underskattad. Men dåtid och nutid är inte samma sak för Di Leva. Då var han fräsch och nyskapande, nu är han bara som ett hack i en gammal LP. Hans försök att "vara med" framstår bara som irrelevant många gånger. Det är hans gamla alster som fortfarande drar folk. Från underskattad till överskattad, snacka om resa.
8. Cardigans (och Nina Persson) - Här snackar vi överskattad musik utan att man som recensent behöver gå till överdrifter. Detta är stentrist musik utan något som helst djup alls. Inget verkar heller hända från platta till platta, utan man återvinner friskt och utan skam samma låt hela tiden. Att musiken sen är av samma ödesmättade typ som Weeping Willows (utan att vara ens i närheten av den gruppens kunnande) hör inte hit.
9. I stort sett hela proggrörelsen - Inte nog med att man snor ett ord från en musikstil som är mycket bättre än den i högsta grad kommersiella poprock som det ju är, det är påfallande ofta gjort av musiker som spelade hellre än bra. Den politiska aspekten i texterna gjorde att denna musikstil blev "älskad" över allt annat av de som senare blev journalister och andra kulturbärare, vilket lett till att denna musik, som borde varit bortglömd för länge sen, nu fått en andra vår. Förhoppningsvis slipper vi denna fadda musik när den här trenden är över.
10. Dansbandsmusik - Denna ohyggliga blandning av pop, stel country och rockabilly, påfallande ofta spelad av band som hellre vill ha (fick)pengar och flickor än visa vad de går för rent musikaliskt. Ibland är musikerna tyvärr rena rama musikaliska stolpskotten, men de allra flesta vet vad de gör. Men varför måste de sjunga och spela denna avskalade, trista, countrypop?
Det var dom jag kunde komma på just nu. Det rör sej inte om nåt personangrepp gentemot någon av dom, utan snarare att jag stör mej på deras musik och att folk så lättvindigt tar denna musik till sej. Dessa tio artister och representanter för genrer skulle kunna göra bättre musik än de gör nu, eller inte.
"
I speak to everyone in the same way, whether he is the garbage man or the president of the university"
