Detta är ett album som bäst avnjutes utan något annat ljud i rummet. Låt skivan drabba dej för det kommer den att göra. Första spåret, Little Lady, ser till att så sker. Den är både snabb och spännande. Rossis solo i mitten av låten är ett av de bästa solona nånsin, alla kategorier och genrer inräknade. Ska man vara rättvis bjuder inte On The Level på nåt nytt, speciellt inte för att vara Status Quo. Här är deras namn verkligen passande, läget oförändrat. Men det är spännande musik och den känns fräsch, framför allt som skivan saknar syntar och orglar. Syntarna vid denna tid lät minst sagt fjantiga så det är bara bra att såna inte är med. Detta är ett mer avskalat album och det låter också lite tunnare i ljudbilden än de album som kom före och efter.
Den avslutas med en Chuck Berry-cover, Bye Bye Johnny, och i Quos version blir låten ösigare än i någon annan artists version. Detta är en platta väl värd att lyssna på flera gånger på raken. Den bjuder på bluesrock, lugnare folkrock och stenhård rock'n'roll. Skaffa den nu!
"May I be wiser, yes, than most men will ever be?
May I be younger most of the time"
