En riktig sommarplåga

Det är inte myggen, inte fyllot på bussen hem, inte alla svettiga människor som låtsas som det regnar och absolut inte alla dåliga låtar som spelas på radion hela tiden. Nej, den riktiga sommarplågan är de ständiga påståendena att världen brinner upp som en följd av våra utsläpp. Det är nog ingen slump att de värsta larmen kommer nu under sommaren när det är som varmast. Då är varenda värmebölja ett osvikligt tecken på mänskligt skapad global uppvärmning.

Men världen fungerar ju inte så. När nästa köldknäpp under vintern drabbar oss, vad säger vi då? En enkät utförd på ett antal personer i olika länder nyligen ger vid handen att många svenskar, i alla fall de som svarade på frågorna, verkar vara ganska hjärntvättade av vår officiella media. Den som leker i samma sandlåda som Miljöpartiet. Det partiet blir inte mej varmare om hjärtat bara för att de hetsar mot påhittade folkgrupper i samhället.

Jag är då inte hjärntvättad av svensk media. Jag har hjärntvättat mej själv...

"Hey, you with the pretty face
Welcome to the human race
A celebration Mr. Blue Sky's up there waitin'
And today is the day we've waited for"

Våld föder bara våld

En klyscha som är väl värd att upprepas, eftersom den är mer sann än många andra klyschor. Hot om våld för att sätta stopp för andra grupper i samhället är inte heller speciellt lyckat. Allra minst är det att sitta i radio på bästa sändningstid och mordhota motståndarsidan som Athena Farrokhzad har gjort. De metoder hon säger sej förespråka hör mer hemma i det sena 1920-talets Italien eller det samtida Tyskland, där hela städer hölls i skräck av folk som kallade sej fascister, kommunister respektive nationalsocialister. Pack och bråkmakare utan egentlig politisk ideologi är det rätta orden för att beskriva såna här typer.

Jag vet inte vad för ont Farrokhzad blivit utsatt för, men sättet hon yttrar sej på tyder på att hon faktiskt har levt ett typiskt svenskt privilegierat liv med tillgång till det mesta vårt moderna samhälle har att erbjuda, vilket förbryllar mej mycket då hennes retorik rimmar illa med hennes diktarskap. Jag tror inte heller hon personligen är beredd att ta till vapen för att försvara sin ideologi, en ideologi jag finner lika motbjudande som nånsin järnrören som svingades virtuellt för några år sen. Det är mycket prat och väldigt lite aktion poeter. De tar nog bara till våld om nån hotar med att bränna deras alster.

Men nu får vi betänka att hon är poet och som sådan har hon rätt att yttra sej precis som vem som helst. Hon har lika mycket rätt att spy galla över sina motståndare och mana till våld som jag och andra har rätt att kritisera henne för hennes naivitet ifråga om våld och dess betydelse i samhället. Hon är tämligen naiv när det gäller synen på våld och att hon ser våld som lösningen på problemet med den andra sidans extremister gör henne till en lika stor hatare som sina meningsmotståndare.

Sanningen är att varken hennes sida eller hennes motståndare gör speciellt stor skada på samhället. Deras sammantagna förstörelser och påhopp på andra människor är i sammanhanget bara ett litet nålstick. Vad de än tar för sej i sin kamp mot varandra så ger det egentligen bara tidningsrubriker och det Andy Warhol pratade om, femton minuters berömmelse, men inget mer. Det finns trots allt riktiga problem i samhället. Höger-vänstertjafset är inte viktigt längre och invandringsfrågan har tagits över av riktiga politiker. Så lägg ner nu innan nån viktig person blir skadad. Ni är inte viktiga om ni nu trodde det, men vi som inte håller på vare sej syndikalister eller nynazister är det.



"Welcome to my nightmare"

Hågkomster från en klassresa

I år är det 24 år sen jag var ute på klassresa till Tyskland och Österrike. Vi var två niondeklasser från den lilla byn Skurup som sparat ihop pengar på diverse sätt och åkte ner till ett ställe i centrala Österrike som heter Hopfgarten. Där bodde vi utspridda i hela byn på olika hotell, värdshus och liknande ackommoderingar. Vi fick sällskap av två klasser från Trelleborg som kommit på samma idé.

Som alltid med såna här resor där tonåringar är involverade blev det en massa alkohol med skrål och överdrifter. För mej som vare sej då eller nu gillar alkohol var det dock inga problem. Jag pekade ut ställena för de mest dryckesbegivna människorna och höll mej till kulturen och naturen.

Det som störde mej, och en del andra också, var det att våra lärare var lika begivna på alkohol som vi unga var. Speciellt en kväll när två av mina klasskompisar hade dabbat sej i den lokala kyrkan, vad som egentligen hade hänt fick jag aldrig grepp om, och då stod vår klassföreståndare och hotade med att skicka hem dom. Det värsta var att han sluddrade betänkligt när han yttrade detta hot. Inte bra föredöme för de unga.

Men det dog undan rätt snabbt. Resten av veckan var väldigt skön och fri från såna skandaler. Om man bortser från att en av mina klasskompisar i fyllan och villan försökte ta livet av mej och sej själv. Vi åkte öppen linbana nerför berget Hohe Salve, det högsta berget kring Hopfgarten, och den lilla sista banan ner till dalen var i stort sett bara en korg för två personer med en hållare som man fällde ner över sej själv. Den ville han lyfta för att nå sina kompisar som åkte i korgen bakom oss. Eftersom det var trettio meter ner till marken med endast ett lättare nät mellan oss och marken var jag av naturliga skäl inte på humör att låta honom göra detta besök.

Lättare våld fick således användas för att hindra honom. Jag gick på ganska darriga ben ifrån de övriga när vi kommit ner på fast mark. Därför har jag vissa problem med att åka öppen linbana sen dess.

Men naturen där nere överträffade allt sånt. Det rinner en flod med det skönaste glaciärvatten genom dalen, och här finns också stora öppna alpängar och stora skogar lite varstans. Jag har visat lite bilder därifrån tidigare så varför inte visa dom igen:

Tåg i Hopfgarten.

Hopfgarten.

Kyrkan i Hopfgarten.

Europabrücke på gränsen mellan Österrike (Nordtyrolen) och Italien (Sydtyrolen).

Hopfgarten.

Salzburg.

Vissa dagar åkte vi ut på utflykter. Vi var i Italien ena dagen och såg hur fint Sydtyrolen verkligen är. I Sterzing (italienarna envisas med att kalla staden Vipiteno) köpte jag Pink Floyds "Dark Side Of The Moon" och även om jag sen dess har upptäckt bättre skivor med PF så var detta höjdpunkten i mitt då sextonåriga liv. Vi avslutade den dagen i ett regnigt Innsbruck där vi gjorde skivaffärerna osäkra. Där köpte jag "Ain't Complaining" med Status Quo. För att vara Quo är den plattan inte hejdundrande bra, men den är långt ifrån dålig.

En annan dag åkte vi österut, till saltgruvorna runt Salzburg, där keltiska folk en gång i tiden bröt salt och till och med gav namn åt en plats i närheten, Hallstatt. I Salzburg såg vi Mozarts födelsehus. Något jag tyckte var vanvördigt var att det på samma gata fanns ett McDonalds. Men om de vill ha det så tänker inte jag klaga. Mat är mat, även om det finns bättre snabbmat på andra restauranger.

Det var med viss sorg vi stävade hemåt igen efter en fantastisk vecka i Alperna. Om jag får chansen tänker jag definitivt åka dit igen, och jag rekommenderar alla som vill åka dit att göra det.



"Life is for living
and living is free"