Hågkomster från en klassresa

I år är det 24 år sen jag var ute på klassresa till Tyskland och Österrike. Vi var två niondeklasser från den lilla byn Skurup som sparat ihop pengar på diverse sätt och åkte ner till ett ställe i centrala Österrike som heter Hopfgarten. Där bodde vi utspridda i hela byn på olika hotell, värdshus och liknande ackommoderingar. Vi fick sällskap av två klasser från Trelleborg som kommit på samma idé.

Som alltid med såna här resor där tonåringar är involverade blev det en massa alkohol med skrål och överdrifter. För mej som vare sej då eller nu gillar alkohol var det dock inga problem. Jag pekade ut ställena för de mest dryckesbegivna människorna och höll mej till kulturen och naturen.

Det som störde mej, och en del andra också, var det att våra lärare var lika begivna på alkohol som vi unga var. Speciellt en kväll när två av mina klasskompisar hade dabbat sej i den lokala kyrkan, vad som egentligen hade hänt fick jag aldrig grepp om, och då stod vår klassföreståndare och hotade med att skicka hem dom. Det värsta var att han sluddrade betänkligt när han yttrade detta hot. Inte bra föredöme för de unga.

Men det dog undan rätt snabbt. Resten av veckan var väldigt skön och fri från såna skandaler. Om man bortser från att en av mina klasskompisar i fyllan och villan försökte ta livet av mej och sej själv. Vi åkte öppen linbana nerför berget Hohe Salve, det högsta berget kring Hopfgarten, och den lilla sista banan ner till dalen var i stort sett bara en korg för två personer med en hållare som man fällde ner över sej själv. Den ville han lyfta för att nå sina kompisar som åkte i korgen bakom oss. Eftersom det var trettio meter ner till marken med endast ett lättare nät mellan oss och marken var jag av naturliga skäl inte på humör att låta honom göra detta besök.

Lättare våld fick således användas för att hindra honom. Jag gick på ganska darriga ben ifrån de övriga när vi kommit ner på fast mark. Därför har jag vissa problem med att åka öppen linbana sen dess.

Men naturen där nere överträffade allt sånt. Det rinner en flod med det skönaste glaciärvatten genom dalen, och här finns också stora öppna alpängar och stora skogar lite varstans. Jag har visat lite bilder därifrån tidigare så varför inte visa dom igen:

Tåg i Hopfgarten.

Hopfgarten.

Kyrkan i Hopfgarten.

Europabrücke på gränsen mellan Österrike (Nordtyrolen) och Italien (Sydtyrolen).

Hopfgarten.

Salzburg.

Vissa dagar åkte vi ut på utflykter. Vi var i Italien ena dagen och såg hur fint Sydtyrolen verkligen är. I Sterzing (italienarna envisas med att kalla staden Vipiteno) köpte jag Pink Floyds "Dark Side Of The Moon" och även om jag sen dess har upptäckt bättre skivor med PF så var detta höjdpunkten i mitt då sextonåriga liv. Vi avslutade den dagen i ett regnigt Innsbruck där vi gjorde skivaffärerna osäkra. Där köpte jag "Ain't Complaining" med Status Quo. För att vara Quo är den plattan inte hejdundrande bra, men den är långt ifrån dålig.

En annan dag åkte vi österut, till saltgruvorna runt Salzburg, där keltiska folk en gång i tiden bröt salt och till och med gav namn åt en plats i närheten, Hallstatt. I Salzburg såg vi Mozarts födelsehus. Något jag tyckte var vanvördigt var att det på samma gata fanns ett McDonalds. Men om de vill ha det så tänker inte jag klaga. Mat är mat, även om det finns bättre snabbmat på andra restauranger.

Det var med viss sorg vi stävade hemåt igen efter en fantastisk vecka i Alperna. Om jag får chansen tänker jag definitivt åka dit igen, och jag rekommenderar alla som vill åka dit att göra det.



"Life is for living
and living is free"

Hågkomster från det förflutna

I nian skulle vi åka på klassresa, och för att finansiera den resan gjorde vi vad alla klasser alltid har gjort. Vi sålde saker, deltog i olika evenemang som gav oss pengar - samt arrangerade ett disko för sexorna. Det var strax före julen 1989 och det var jag och en kompis som tog på oss uppgiften att stå för apparaterna. Övriga klasskompisar fick stå för musiken och/eller mat och annat som hör ett skoldisko till. Vi släpade min stereo till mellanstadiets gympasal, där diskot skulle hållas, och tvingades vänta. Vänta för att det precis före oss var en idiot till balettlärare som hade lektion med sina elever där.

Han vägrade låta oss komma in före utsatt tid, trots att han var sen. Han skulle ha varit klar halv sex och vi skulle börja vårt disko klockan sex. Tio över sex fick vi tillåtelse att komma in, om jag minns rätt, och fanskapet blängde bara överlägset på oss när han gick. Sen fortsatte olyckorna en efter en. Först ville LP-spelaren inte funka för bandet under tallriken hade lossnat och vägrade låta sej fästas igen. På grund av det hade vi därför bara CD-spelaren och kassettbandspelaren tillgänglig.

Ni som är små eller har levat i en sorts dvala de senaste decennierna får här tänka på att 1989 var CD fortfarande nåt nytt och väldigt få hade såna skivor hemma. Jag var en av få som hade det, tack vare att jag fått min storebrors avlagda Onkyo. Vi insåg snabbt att musiken vi hade tillgänglig inte skulle räcka för de tre timmar som det var tänkt att diskot skulle hålla på i, så några sprang hem efter band och de få CD:ar som fanns.

Musiken dundrade ut över de intet ont anande 12-åringarna. Det blev allt möjligt som vi kunde hitta. De listor vi hade gjort upp fick vi kasta för inget stämde längre. Letandet bland alla kassetter och CD:ar gjorde att det ibland gick upp till en halv minut mellan låtarna och mikrofonen vi hade med oss för att presentera låtarna vägrade också att funka. Det verkade som om allt konspirerade emot oss.

Olycka nr tre var när högtalarna sprack mot slutet av evenemanget. Min stereo var för kraftig för skolans högtalare verkar det som. De skorrade till slut med ett dovt morr resten av terminen. Man skaffade nya framåt våren. Min stereo drabbades också. En säkring ansvarig för just strömmen till högtalarna gick sönder så den fick bytas.

Vad tyckte då sexorna om musiken och diskot i stort? Jo, de tyckte det var det tråkigaste disko de nånsin varit på. Jag har hållit låg profil inom den branschen sen dess och pengarna som blev över efter allt hade betalts var inte tillräckligt för att kunna hjälpa klasskassan inför resan så våra föräldrar fick skjuta till, så en resa blev det i alla fall.




"One good thing about music, when it hits you, you feel no pain"