Folket väntar fortfarande på att få makten

Jag sitter just nu och tittar på ett inlägg på TV där historikern Christopher O'Regan tar upp Borggårdskrisen, när Gustav V höll sitt tal i vilket han uttryckte sin önskan att stärka försvaret. Han använde samtidigt ordet min om armén och flottan, vilket skrämde och förargade demokratianhängarna. Det här är sista gången (?) som kungarna utövade reell makt. Sen dess har de hållit låg profil. Samtidigt har parlamentarismen, det vi kallar representativ demokrati, vuxit sej allt starkare. Folk har fått det bättre; levnadsstandarden har förbättrats, de ekonomiska förutsättningarna likaså.

Men nånstans på vägen har man glömt bort folket. Vi är redskap som enbart är nyttiga när valen ska genomföras. Det är visserligen bra att man bestämmer åt dom som ändå inte vill styra men ändå infinner sej ofta känslan av att bli omyndigförklarad av de som vi sätter att styra åt oss. Framför allt får jag den känslan när politikerna har bestämt sej för en sak. Ta FRA som exempel. Där röstade man igenom lagen som gav organisationerna bakom FRA närmast fritt spelrum att avlyssna internettrafiken till och genom Sverige.

Det blir inte bättre av att politikerna företräder partier som bara tänker på en sak: att behålla makten. För den sakens skull är man beredda att närma sej varandra ideologiskt så till den milda grad att det blir som Peter Harold har uttryckt det, åtta nyanser av socialdemokrati.

Men det är inte bara politikerna som bestämmer åt oss. De traditionella medierna gör det också. De agerar politiskt genom subtila ordval och sätt att presentera en nyhet på, men även ämnesvalen på löpsedlar och framsidorna visar hur medierna vill att vi ska tänka. Vi, folket, ska helst inte tänka kritiskt eller snarare inte för kritiskt.

Medan jag sitter här och skriver/tänker på vad jag ska skriva har tiden gått och nu visar SVT Korrespondenterna. Mot min vilja är detta hypervinklade program på (det finns bara en TV i hushållet och andra i familjen är tyvärr intresserade av de åsikter SVTs så kallade journalister har att komma med så jag sätter på Mike Oldfield i min dator och avskärmar mej från resten av världen för att slippa deras pladder medelst lurar) och eftersom jag redan läst om programmet så vet jag att det handlar om klimatdravlet.

Erika Bjerström, aktivist i journalistförklädnad, är förstås med här och omyndigförklarar tittarna när hon presenterar sin syn på klimatförändringar. Chatten efter kvällens program blev som man skulle kunnat tro. Man kan undra om det är tillåtet att komma med avvikande åsikter och kunskap på SVT över huvud taget för varje gång avvikande åsikter tas upp blir de närmast nedsablade. Naturligtvis var amatörforskaren Johan Rockström med, ni vet han som är agronom och således är speciellt lämpad för forskning kring klimat och miljö. Bjerström själv kommer med felaktiga uppgifter om varför delar av Vietnam är på väg att slukas av havet, men det är inget man tycker är viktigt på SVT.

När Bjerström och Rockström håller på som de gör är det ett tecken på att de traditionella medierna inte är beredda att dela med sej av sin version av demokrati till avvikande åsikter. Att hysa en kritisk åsikt visavi klimatfrågan är detsamma som att vara köpt av "big oil", vara på fel sida vad gäller vetenskapen och liknande uttryck och termer. Det är en form av odemokratiskt beteende när man misstänkliggör opponenter och/eller kallar dom olika negativa saker. Man sätter då yttrandefriheten ur spel, till viss del, eftersom man inte tycker att avvikande åsikter är lika mycket värda som ens egna.

Makten väntar vi vanligt folk på att få ta del av på riktigt. I de flestas fall är det faktiskt bäst att det dröjer innan alla människor får ta del av den politiska och övriga beslutande makten för ärligt talat är många alldeles för dumma för att få ha med makt i någon form att göra. Det är rena fakta. Det behövs inga laboratorier eller studier av sociologiintresserade för det räcker med att lyssna och se på när vanligt folk pratar.

Men nog om vanligt folk nu. De har rätt att yttra sej - och förbättra sej. Det är det bästa med frihet, att alla kan och får förbättra sej. Det viktiga med demokrati är egentligen inte att bestämma eller ha makt. Det är att få yttra sej utan större restriktioner eller risk för repressalier.

För den musikintresserade kan jag säga att det var plattan "Discovery" från 1984 jag hade på.



"Allt som är officiellt får mig att skratta."