En episod i allt detta som troligen är sann är den om slaget på Vänerns is mellan två fraktioner där de två ledarna möttes i en för tiden typisk duell. Den nämns i två olika versioner i tre sagor, Beowulf, Ynglingatal och Snorres Ynglingasaga. Det som skiljer dessa berättelser åt är varifrån vissa av personerna kommer. Det som är gemensamt är slaget på isen och att de som vann red hem till Uppsala för att fira segern.
Detta ovan är bara en del av allt det som beskrivs i forna historier som beskriver ett Sverige innan det blev Sverige, det som i Beowulf motsvaras av Sweo rice, Svea rike. För saken är den att det som kallades Svea rike då kan inte ha varit mer än några hundra kvadratkilometer stort, möjligen ett par tusen mot mitten av 500-talet. Resten av den idag svenska delen av den skandinaviska halvön tillhörde andra riken. Dessa riken har på ett eller annat vis gått under och inlemmats i Svea rike, på gott och ont.
Mellan detta femhundratalsrike och nedtecknandet av dess historia i de tre sagorna jag nämnt ovan, plus en hel del andra därtill, är det 700 år som gått och under den perioden har religioner ändrats, kulturella skiftningar ägt rum och allehanda övriga influenser utifrån gjort att livet för folket i Norden ändrats för alltid. För den som följt debatten kring Svearikets vagga från 1980-talet och framåt är det ganska klart att det är är svårt att direkt säga VAR Sveariket först uppkom. Man kan göra det lätt för sej och följa Uppsalaskolans direktiv eller så gör man det lika enkelt för sej på annat håll, ser på den ekonomiska kartan och upptäcker namnet Gamla riket uppe på Kinnekulles sluttningar. Det är lika dumt det som att tro att Sverige uppstod i Uppland.
Sanningen är den att Sverige är en relativt modern skapelse. Dess slutgiltiga form som stat kom först med uppkomsten av Kalmarunionen på 1300-talet, ironiskt nog. Innan denna union, vars syfte var att hindra Hansan från att få totalt herravälde över Östersjöns städer och hamnar, kom till fanns det ett Svea rike men det var en löslig union i sej mellan olika småriken som inte direkt var glada över att det fanns en storkung bland dom som for runt och bestämde över deras, som de såg det, inre angelägenheter. En storkung som dessutom satt på Visingsö i Vättern och höll hov som den värsta frankerkonung, trots att den svenske kungens maktsfär endast sträckte sej från den skånska gränsen i söder till Hälsingland och Ångermanland i norr. Så hade kungarna gjort sen 1000-talet och först med Birger Jarls söner ändrades detta något. Kungamakten blev mer ambulerande än tidigare och alla fick smaka på den regala piskan och moroten.
Det var under 1400-talet, med tyska furstar som Hans (som blev dansk, norsk och svensk unionskung) och riksföreståndare som Engelbrekt som Stockholm kom att bli rikets huvudstad, landets första riktiga fasta säte för makten. Hit kom också parlamentet, Riksdagen, vid samma tid, efter att först ha fört en lika ambulerande tillvaro i Arboga (där allt börjande), Söderköping och Örebro.
Motståndet mot Kalmarunionen var störst bland adeln och borgarna som såg hur all makt och handel koncentrerades till danska områden. Vanligt folk, bänder och bergmän etc. hade egentligen åsikt eftersom de handlade med vem som helst inom unionen. Här föddes alltså en tidig form av nationalism bland adel och borgare gentemot det danska. Att vara svensk på den här tiden var att bevara makten och handeln innanför den svenska gränsen, inget annat. På samma vis blev bönderna i Danmark sura för att svenska varor översköljde den danska marknaden och en tidig nationalism växte fram där med, av motsvarande skäl.
Med folk som Karl Knutsson (Bonde) Sten Sture d ä, Svante Nilsson (Sture) och Sten Sture d y hårdnade motståndet mot unionen under åren 1450-1520. Märk väl att det var riktat mot danska intressen, inte mot danskar eller Danmark i sej. Unionen föll så samman med Gustav Eriksson, han vi idag kallar Vasa. Men det är en annan historia. Jag gav mej ut på den här utvikningen för att visa på hur ungt Sverige är som nation. Som rike är det en annan femma. En helt annan historia.
Vi vet inte hur gammal termen Svea är och vad den kommer ifrån. Svedjebruk och soldyrkan är de vanligaste teorierna och båda äger giltighet eftersom de antyder att riket ifråga har ett mycket gammalt ursprung. En sorts kulttradition grundad i tidig jordbrukarkultur från och med neolitikum (bondestenålder). Former som svi, sve, svo, svia, svio, sui och schwe är vanliga i texter från det att Tacitus i Rom för ca 2000 år sen började skriva om folken norr om Romarriket. Frågan är om vi verkligen har med ett enda rike att göra för vid den här tiden hade hövdingarna och kungarna inte förmågan att hålla så stora riken. Det krävdes stora arméer och väldigt karismatiska ledare uppbackade av ett råd som såg till att hålla såväl arméerna som folket i schack för att vidmakthålla ett stort rike, som t ex Romarriket.
På sin höjd styrde dessa reiks, som de då kallades (inte kungar för det är en sentida term!), över småriken av ungefär samma storlek som dagens kommuner, landskap eller län. Jag vill höja ett allvarets finger gentemot att här tolka in sagornas kungar i dessa småriken, även om det mycket väl kan vara så att kungarna Ane, Aun, Ale och allt vad de hette kan ha existerat och just i något av alla dessa riken. Det som gör det vanskligt att försöka passa in sagornas kungar i det arkeologiska sammanhanget man just nu håller på att gräva fram är månghövdat:
1) Det är så lång tid mellan det att händelserna ska ha ägt rum och då de faktiskt skrevs ner så det har med stor sannolikhet förvanskats så mycket att man inte längre vet vad som är faktiska händelser och överdrifter. Man bevarade minnet av de gamla kungarna genom diverse minnestekniker och det öppnar för att rim i dessa dikter kan ha förvanskat det ytterligare.
2) Som jag tidigare nämnt var ordet man använde för ledaren inte kung. En kung i forngermansk kultur var en kultledare, en som ledde de religiösa sederna. Han satt på livstid men hade ingen reell makt. Ordet kung betyder förresten klanledare eller släktöverhuvud. Reiks och drott var orden för den ledare som hade den riktiga makten och han satt som ordförande vid tinget, det råd som höll i tolkandet av de urgamla lagarna. Det är med stor sannolikhet den religiösa ledaren som nämns i sagorna för i såväl Ynglingasagan som Ynglingatal börjar ätteberättelserna med guden Frej, eller Yngve-Frej som det står. Båda namnen betyder den förste, den främste. Eftersom religionen var viktigare förr än idag, det var religionen som höll samhällena samman, är det kanske inte så konstigt att man kommit ihåg den religiösa ledaren mer än den världsliga. Samtidigt verkar dessa religiösa män varit lika depraverade som vilken medeltida påve som helst. En blev hängd i ett träd när han blev lurad av folk från finnernas land (inte dagens Finland om nån nu trodde det utan förmodligen Värmland eller Dalsland), en annan dödades av en galt, en tredje blev bergtagen av Oden själv och den mest kände av dom, Ingjald illråde, tog livet av sej när han ställdes inför rätta för att ha bränt en massa andra kungar inne vid ett stormöte. Allt detta andas syndafall på något vis, som om kungarna på sätt och vis offrades för att samhället skulle fortsätta leva i välstånd en tid till. Men detta förtigs nästan helt i de nedskrivna texterna. Förklaringen är enkel; det var kristna skribenter och de ville inte att den gamla tron skulle lysa igenom alldeles för mycket för då skulle den läsande publiken sakna den äldre religionen och gå tillbaka till den.
3) Vi ska inte utgå ifrån att det som står skrivet verkligen hände så här. Som jag sa i punkt ett bygger historierna på minnestekniker som går ut på att göra det lättare att komma ihåg händelser och personer. Det gör att man kan tumma på sanningen i många fall vilket i sin tur kan leda lyssnaren på fel spår. Ibland kan det vara rena rama fabrikationerna för att göra händelsen eller personen viktigare och mer dramatisk. Man la väl, precis som idag, in en lite moralisk dimension i berättelsen, nånting om att det gick som det gick för att man inte följde de religiösa reglerna. Då tummar man lite på sanningen för att få in denna moraliska bit. Som Mark Twain sa: Låt inte sanningen komma i vägen för en bra story.
4) Man hade ett mer släktbetonat liv förr av samma typ som förhärskade i vissa delar av Sicilien för ca 100 år sen vilket gjorde att en oförrätt måste hämnas. Därför står det också om alla dessa krig hit och dit. Det var kungens, den religiösa ledaren, uppgift att samla allt folk för att gå i strid, ofta för att hämnas. Det är ett samhälle vi har svårt att förstå vilket också gör det ännu mer svårt att acceptera som varande verkliga händelser.
Som synes är det inte lätt att hitta nån specifik plats där Sverige en gång bildades som rike. Sagorna säger bara på ett ungefär att Västergötland är platsen men exakt var i landskapet är omöjligt att säga nu. Det spelar för övrigt inte så stor roll eftersom det skulle dröja till 1500-talet innan staten Sverige kom till.
 |
| Putäll på er, grefvar och baroner! |
