Liksom allt annat är orken individuell. En del klarar säkert av att jobba tills de stupar medan andra knappt kan röra vid en sak förrän de blir trötta. Därför är statsministerns idé att
höja pensionsåldern till 75 år både oroande och tillfredsställande. Låt mej gå igenom de olika känsloyttringarna innan ni far ut mot mej i diverse haranger, oavsett sida ni står på.
Oroande:
Jag vet inte riktigt vad Reinfeldt & co har tänkt sej (vet dom det själva fullt ut, tro?) att folk som varit utan arbete länge ska kunna tillföra på
arbetsmarknaden när denna marknad helt klart tagit avstånd från (nästan) alla äldre människor. Jag hoppas inte att de som är alltför sjuka och skadade för att arbeta, oavsett ålder, ska tvingas in i arbetslivet för att utföra de arbeten som kanske gjorde dom sjuka från början. Vill man arbeta, oavsett hur skadad eller sjuk man är, bör man få göra det men då i sin egen takt.
Tillfredsställande:
Det är dock kul att se att en del politiker insett det många andra kommit på för länge sen, nämligen att man inte bör jobba med samma sak hela sitt yrkesaktiva liv. En höjd pensionsålder borde dock inte vara absolut. Det borde vara mer eller mindre flytande mellan 55 och 75 år. Kan vi bara lära oss att respektera äldre människor skulle detta inte vara något problem. Problemet sitter hos de som bara klagar hela tiden.
Min egen syn på arbete och arbetsmarknaden:
Det borde vara lättare att kunna byta ett arbete mot ett annat. Fackföreningarna är på den punkten alltför lika de gamla skråväsendena varur uttrycket "skomakare, bliv vid din läst" till viss del kom. Jag vet att det står en fritt att gå från vilket arbete man vill och byta mot ett annat men det borde gå att byta med en annan som vill ha ens eget arbete, rakt av. De som vill byta med en själv kanske har samma utbildning eller så har företaget man jobbar på en liten intern utbildning för den som vill komma in istället för en själv. Så svårt ska det väl inte vara att byta jobb, eller hur?
Det borde inte heller alla gånger behövas en massa högskole- eller gymnasieutbildningar innan man får ta ett jobb. Det borde dessutom vara en individuell pensionsålder som anpassas år för år allteftersom individen utvecklas fysiskt och mentalt. Orkar man inte längre än kanske till 55 års ålder ska man kunna få prova på arbeten, utan en massa projekt inom AF och andra instanser. Staten får stå för kostnaden. Det är ju trots allt politikernas fel att vi har det som vi har det i dagens samhälle. De fingrade på saker som inte behövdes ändras på, annat än att uppdatera det då och då.
Vi människor är av naturen varelser som vill göra saker, oavsett om vi klarar av dom eller ej. Prova på allt åtminstone en gång, som ett ordspråk säger. Som jag skriver ovan är arbetstakten viktig. Pressen på folk att jobba hårdare och snabbare bör inte vara universell utan individuell. Alla är inte klara med 3000 fakturor på en dag eller kan lyfta 1000 kg stål för hand.
Det jag vill ha en flytande, individanpassad pensionsålder som verkligen gör skäl för namnet. Arbetstagaren och arbetsgivaren ska kunna komma överens om när tagaren ska sluta. Framför allt inom den kommunala sfären bör man ta tillvara den kompetens som finns hos de som jobbat där länge. Som det är nu klipper man av alla band med arbetstagaren så fort pensionsdagen kommer, ofta utan pardon. Detta är en uppfattning jag fått av diverse diskussioner jag haft med människor som arbetat inom den kommunala sektorn.
Till sist har vi det där med lönen. Kan man - ska man - verkligen jämföra yrken och deras respektive löner med varandra? Företagen får själva bestämma grundlönen (inom rimliga gränser förstås!) till sina anställda och sen kommer de och facken överens om resten. Det enda som borde gälla är att man får en så dräglig lön att man kan leva på den från månad till månad, kunna unna sej och sin familj en redig semester då och då, kunna spara ihop till vad man nu vill ha - utan att behöva pussla med slantarna. När man sen sitter på gungstolen och tänker tillbaka på sitt liv borde inte pensionen vara lägre än den lön man fått under sitt yrkesverksamma liv. Dessutom borde pensionen vara skattefri. Det är ju ens egna skatter man får tillbaka!
Jag hoppas att jag gjort mej förstådd trots att jag klippt och klistrat ihop den här texten i mitt huvud från många olika tankar jag haft de senaste dagarna om detta förslag. Detta är, som många andra av mina inlägg i den här debatten, inget färdigt arbete utan ett som ständigt uppdateras. Meningen från min sida är inte att presentera ett färdigt koncept utan peka på för- och nackdelarna. Lösningarna får vi komma på tillsammans.
"
Den siste idioten är inte född än"
