Det autistiska samhället

Autism är ett tillstånd skapat av hjärnan som ett försvar mot nån form av trauma (i vissa fall) men oftast är det ett genetiskt betingat tillstånd där man är mer eller mindre innesluten i sej själv. En sorts försvarsmekanism gentemot världen där ute. Det finns olika grader av autism och jag är inte säker på att jag förstår allt som ingår i det begreppet. Så mycket förstår jag dock att jag kunnat skriva dessa rader hittills och tillräckligt för att kunna göra en överföring av begreppet på vårt samhälle. Jag menar nämligen att det vi upplever nu är ett samhälle inneslutet i sej självt, upptaget av sin egen självgodhet och småhändelser som blåses upp som om de vore viktiga händelser i historien. Viktiga händelser rapporteras pliktskyldigast och lokalbefolkningen verkar inte intresserad av vad som händer utanför deras lilla sfär. Det är verkligen vad man skulle kunna kalla ett autistiskt samhälle.

Hunnen så långt i mitt skrivande har jag dessutom hunnit med att göra en sökning via Google för att få reda på om fler har skrivit om det autistiska samhället. Det visar sej att man skrev om det redan 1981 skrev om detta, då utifrån den framtid man tänkte sej hur datorerna skulle göra människorna överflödiga. 1997 skrevs det om det igen, om hur våra politiker lever i en egen sfär av samma snitt som jag talat om ovan. Min ursprungliga tanke för detta inlägg var det faktum att alltfler myndigheter och statliga verk/bolag väljer att lägga ner lokalkontor för att ersätta dom med internetalternativ och/eller telefonkontakt. Inte alla vet hur man använder internet, inte heller alla har talets gåva tillräckligt för att tala i telefon utan problem.

Då får vi ett samhälle av människor som väljer att inte ta kontakt med andra om sina problem. Vi övergår då sakta men säkert till ett stadium där vi blir isolerade från andra och bara bryr oss om det vi själva gör och eventuellt andra omkring oss. Kanske det är detta som har kallats utbrändhet och liknande genom åren. Vi har stångat oss blodiga mot kallsinniga egoistiska myndigheter som nu för ut sin autism till oss andra.

Men vad skulle hända om de stora händelserna tvingar sej på oss? Vad skulle hända om vi här i Sverige drabbas av en händelse som är så traumatisk att inte ens de mest egoistiska kan komma undan det? Vi har haft ett sånt trauma, mordet på Olof Palme. När dammet efter den händelsen lade sej återgick allt till det vanliga, med den skillnaden att vi blev mer medvetna om att inte alla gillade vår då sittande statsminister samt att världen utanför inte alltid kände till vad Sverige var. Så vi var självupptagna och egoistiska redan innan datorer och internet. Vi inbillar oss att vi är mer kända än vi egentligen är. Den här bloggen t ex har jag för att skriva min syn på olika saker med sidoförhoppningen att nån ska tycka till om det jag skriver. Det är inte viktigt att jag blir populär (det vill jag inte för det verkar inte vara bra för individen i längden) men jag vill att det jag skriver får nån form av uppmärksamhet (minus häcklare och tokstollar som tror att jag är dum). Men jag inbillar mej inte att den är stor på nåt vis. Den blir uppmärksammad oftast när jag länkar till nån aktuell länk hos de stora drakarna men inte mer.

Vi är kanske egoister och självupptagna autister till mans allihop, i varierande grad. Vad vi kan göra åt dessa isolationistiska tankar och resonemang varierar likaså. Men en sak anser jag vara självklar i allt detta: Vi borde lära oss att vara lite mer individer helt enkelt. Då först kan vi se på andra med ett annat ljus.