lördagen den 22:e november 2008

Om konsten att bli ignorerad

Jag skriver här oftast för att skriva av mej. Jag har inga ambitioner att bli nån kändis eller bli uppmärksammad på det viset Andy Warhol beskrev en gång för länge sen. Ändå skulle det inte skada om någon skrev en kommentar till mina inlägg då och då. Jag får min beskärda del av kommentarer, förstås, oftast de som inte håller med mej men det får man ta. Alla tycker inte likadant och det är mycket bra för det är det som fundamentet i begreppet demokrati.

Oftast får jag skriva detta för tomma ögonhålor för nästan ingen svarar på det som jag skriver här eftersom jag inte alltid länkar till det som andra länkar till. Ofta kommer jag med politiska åsikter som jag själv tycker är rätt sunda, ibland känner jag det som om jag skulle kunna häva ur mej precis vad som helst bara för att se om någon ö h t läser detta. Bara för att se eventuell reaktion. Men det händer så sällan. Inte utan att jag känner en viss avund när jag kommer in på andras bloggar och ser alla kommentarer till deras inlägg. Nu kanske de har bättre saker att ta upp eller så håller de högre profil än mej, vad vet jag, men det känns ibland lite tröstlöst att skriva nåt och sen bara se besöksmätaren här till vänster på skärmen sakta ticka in nån enstaka besökare som sen bara lämnar.

Att folk kan vara för rädda för att lämna en kommentar eller håller med mej får jag räkna med men jag vill ha en kommentar, framför allt nu när jag är ensam efter att min hund dog förra veckan. Min bästa och fram tills nu enda vän här i vildmarken. En liten länk tar jag in här så att jag kanske får fram lite besök. Det här är nåt som inte borde ignoreras. Hotet från rymden är reellt, vad än alla tråkmånsar som inte vill titta upp mot himlen vill få oss att tro.

Populära inlägg