Bra skrivet om tankegångarna efter attacken i Paris

Religioner är i grunden odemokratiska, likaså praktiskt utförd politik. Varför är dom det? Jo, för att de förespråkar ett samhälle där en elit styr på uppdrag av en högre makt. Denna elit tål inte kritik, den tål inte att fler ropar på makt än den själv och den tål inte att folk vänder sej till andra för hjälp och stöd.

Ja, jag drar nu alla religioner över en kam eftersom det i praktiken blir så i alla större grupperingar att en elit formas som vill bestämma agendan. Det är faktiskt sant att vissa är födda att leda, andra att följa, men när en ledare faller ifrån tar nästa vid. Sån är den mänskliga naturen, liksom hos många andra djur. Religioner handlar i grunden om denna form av ledarskap. Jag tycker det är synd att islam grundades av en sån inskränkt och fördomsfull människa, samma med kristendomen, judendomen och många andra religioner som ser den enskilda människan som antingen ett hot eller som en produktionsenhet.

Det är därför jag inte ser attackerna i Paris i onsdags som bara en attack på yttrandefriheten och demokratin, utan också på människorna som vågade utmana det rådande klimatet med humor. Religioner, hur de än uttolkas, är inte normala. Inte nu längre i det samhälle vi håller på att utveckla. För vi människor behöver inte alltid stora ledare som tar oss genom kriser och som ser sej själva som svaret på allt. Vi behöver oftast mindre ledare, som är beredda att satsa på tankegångar och idéer som utmanar det rådande läget, hur tokiga de än kan vara.

Tolerans, frihet och jämlikhet är stora och fina ord men låter falska när de flesta ledare använder dom. Jag ser än mer de stora klyftorna i samhället efter attacken i Paris. De där klyftorna som delar upp folk i en massa olika läger. Plötsligt anser sej alla tillhöra samma läger, det som står emot extremismen och mot terrorismen. Men vilken extremism och vilken terrorism står de emot? Charlie Hebdo står inte på nån speciell sida. Dess medarbetare må vara röda men de slår åt alla håll. Framför allt emot det religiösa hållet, vilket jag alltid förespråkat. En av dess tecknare till och med betackar sej för det stöd man fått.

Därför är det bra att läsa denna artikel i Svenska dagbladet om en del av verkligheten i Europa idag. Alla är inte Charlie Hebdo, av det enkla skälet att den tidningen inte tilltalar alla. Det ska den inte göra heller. Dom är själva lite av elitister som gör tidningen och de vill ha det så också. Elitismen här går väl inte att göra nåt åt, lika lite som det går att göra åt elitism över huvud taget. Men det är en annan femma.

Det viktiga är egentligen inte stödet till tidningen i sej utan stödet för alla som står upp för yttrandefrihet, alltså rätten att göra och säga vad man vill utan någon form av repressalier. Alla som är beredda att skriva under på detta är verkligen Charlie Hebdo. Alla andra är diktaturkramare eller bakåtsträvare.



"I'm in motion
I am still
I am crying
I am...still
I'm together
I'm apart
I'm forever
At the start



Still...I am"

Demokrati eller demonkrati?

Visserligen är yttrandefriheten helig, rätten att få yttra sej går utöver allt annat enligt mitt sätt att se, men det finns faktiskt gränser för vad rätten att säga ska få styra över. Vi kan och får säga vad vi vill om vem och vad som helst, eller rättare sagt: vi borde få göra det. Men sen om det vi säger ska få styra över vad andra tycker och tänker är en annan sak. Vad några få tycker och tänker ska inte få vara normen för ett helt samhälle.

Jag blev påmind om detta vid attacken mot tidningen Charlie Hebdos högkvarter i onsdags, och igen när jag läste om vad några få pryda människor tyckte om en kvinnas dekolletage i TV. Yttrandefriheten sträcker sej även till rätten att ha vilka kläder man vill, oavsett sammanhang. Yttrandefriheten täcker även rätten att stänga av TVn om man inte tycker om det man ser, liksom rätten att yttra sej om det man ser på den. Men rätten att yttra sej som man vill ska inte gå ut över andras rättigheter.

De som klagar på att man skändar minoriteters rättigheter när man säger vad man tycker har faktiskt skändat ens egna rätt att yttra sej som man vill. Det är en svår balansgång men på det stora hela får faktiskt de som känner sej förorättade skylla sej själva. De öppnade faktiskt sej själva för denna sortens "angrepp" genom att profilera sej själva från början. Jag tänker nu främst på religiösa grupperingar som inte tycker att man ska få kritisera religioner och religiösa angelägenheter, inklusive religiösa människor.

Det är som i fotografins värld. En person som är känd för den breda massan kan inte skydda sej bakom den lag som säger att man måste ge sitt tillstånd till den fotograf som tar en bild på en. Som kändis får man "skylla sej själv". Man har öppnat för att få sin bild tagen och publicerad av vem som helst genom att man velat bli kändis.

Det är därför jag anser att religiösa och politiska hänsyn inte ska gå före rätten att yttra sej som man vill. Vill jag kritisera, ironisera över, rent ut sagt håna religiösa angelägenheter ska jag få göra det också, eftersom de som står för en religion har öppnat för sånt från början. Jag ska ge ett litet exempel på hur jag resonerar: Det står i bibeln om att de som inte tror är dårar. Att bli kallad dåre kallar jag för en förolämpning. Ska då inte jag få kalla troende för dårar?

Risken med att inte släppa fram yttrandefriheten fullt ut är att vi får ett samhälle som är mer av en demonkrati än en demokrati. Det vill säga, vi låter särintressen bestämma än mer än idag. Det blir små intressegrupper som anger tonen hela tiden och saker som inte är av intresse för dessa grupper skyr man eller trycker ner. Med resultatet att vi får en jättestor klyfta mellan politiker och väljare, en klyfta som växer för varje gång vi ser självgoda politiker lura skjortan av företagare, föreningar och andra politiker, såna som faktiskt vill göra bra saker för samhället.

Vi ser nu den klyftan eftersom många med maktposition i samhället vägrar inse att de skadar samhället mer än de bygger upp det. De har ingen skuld i attacken på Charlie Hebdo, men de har i sanning hjälpt till att föda fram den världssyn terroristerna som utförde attacken hade. De har också hjälpt till att föda fram den beklagliga syn på världen som finns hos många människor med en ogrundad främlingsfientlighet inom sej. Likaså har den frambringat den största fiende vi känner.

Fienden är egentligen inte några enskilda terrorister eller heilande nationalister. Fienden är inte heller girigbukar med plånboken om onaneringsobjekt. Inte heller är fienden de politiker som sitter i våra parlament och missbrukar makten. Nej, fienden är inom oss alla. Det är den fiende som Edmund Burke talade om, och som hans sentida efterföljare John Stuart Mill formulerade så elegant, den som kommit fram flera gånger sen han yttrade orden, vilka jag citerar längst ner här i mitt inlägg.

Jag talar förstås om apatin. Den som får oss att bara se på när länder skövlas och människor dör. Man slänger till oss några små och smaskiga köttben att gnaga på (klimatfrågan, terrorismen, invandringen) medan vi glömmer bort de riktiga problemen (jobben, miljön, urbaniseringen). Det finns egentligen inget ont uppsåt i görningen när man vill att vi ska glömma de riktiga problemen, bortsett från det faktum att de som bestämmer vill att vi ska glömma bort de stora problemen av det enkla faktumet att de inte vet hur man ska lösa problemen.

Jag märker nu att mitt inlägg har lämnat utgångspunkten så jag får diskussionen åter till yttrandefriheten. Jag anser att problemet med apatin beror på att vi sätter för stor tillit till de styrande, att vi hoppas att de ska lösa alla problem. Det är precis samma sak som alltid: vi vänder oss till högre makter för att se till att dessa lösa alla problem.

Med knäppta händer stod man förr och bad till högra makter när fienden kom med svärd i hand. Det hjälpte inte. Idag skickar vi in blanketter till den moderna versionen av högre makter. Det hjälper nog bättre, men är i grunden samma sak. Vi gör ingenting själva för vi tror att ledaren ska ta hand om oss. Ändå visar historien gång på gång att det är de som vågar ta risker, de som tänker lite extra, som för utvecklingen framåt. De vågade också yttra sej gentemot gängse ordning. Ibland, som Giordano Bruno och Galileo Galilei, fick de betala ett högt pris för sina yttranden, men deras ord förde ändå samhället framåt.

Jag anser därför att de lagar i Sverige som begränsar rätten att yttra sej kritiskt strider mot utvecklingen. Må så vara, att någon blir kränkt men som man bäddar får man ligga.



"Bad men need nothing more to compass their ends, than that good men should look on and do nothing"

Humorn står ovanför politiken och övertrumfar alla religiösa fanatiker

Jag hade inte tänkt skriva idag men dagens tragiska händelser i Paris har gjort att jag ändrat mej. När folk som inte förstår sej på humor och samtidigt är religiösa fanatiker kan det bara bli en enda stor tragedi. Tidningen Charlie Hebdo förtjänar nu allt stöd de kan få, för yttrandefriheten ska inte få stoppas av några religiösa fanatiker med automatvapen som tror att de kan ta död på kritik genom användandet av våld.

Så naturligtvis stämmer jag in i kören som skanderar #jesuischarlie och som står upp för rätten att yttra sej som och hur man vill. Yttrandefriheten ruckar ingen på ostraffat. Så fortsätt skämta, alla ni som gillar satir och förstår var gränsen mellan humor och allvar går. Vi utgår ifrån att det var religiösa fanatiker, framför allt på grund av de ordval attentatsmännen ska ha ropat när de var klara med sitt hemska dåd. Jag tänker inte återge dom här, av det enkla skälet att jag inte vill ge religiösa människor reklamplats här.

Som om inte detta räcker, så har en polisskola i Yemens huvudstad Sana'a angripits och mer än 30 människor har dödats. Sannerligen en svart dag för alla normala människor med riktiga åsikter.

Nu tycker jag vi alla höjer våra pennor mot skyn som en protest mot våldet och fanatismen. Här är mitt bidrag:

"If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear."

Avtal - anagram för tavla

En tavla är inte bara nåt snyggt att titta på, det är också beteckningen för att man gjort nåt klantigt. Ordet är sannolikt bildat till tabbe, en ombildning av dabba, vilket är ett ljudmålande ord som beskriver hur man gjort bort sej.

Det klimatavtal som nyligen ingicks i Lima, Peru, är sannolikt en riktig tavla. Man ska hålla sej inom tvågradersmålet, vilket naturen inte kommer att bry sej om. Dessutom är hela dokumentet så luddigt skrivet att man kan tolka det på vilket sätt man vill, om man vill. Det är som om vissa politiker ser sej som om de vore gudar ibland. Visst, de drivs som många andra av en önskan att göra livet drägligare för andra, men vi hjälper inte fattiga länders invånare att ta sej ur fattigdomen genom att göra dom ännu fattigare.

Mycket bättre än något politiskt avtal ingånget de senaste 100 åren.

Klimatfrågan har, som jag tidigare sagt, utvecklats till en fullfjädrad religion och de som tror på att människans påverkan på klimatet är allenarådande bevisar påfallande ofta just detta genom olika artiklar och uttalanden. De kan inte tänka sej att det finns alternativa förklaringar till det som sker omkring oss. Nu håller de politiker som är mest troende att avskaffa vår moderna civilisation genom att först göra oss fattiga (vi betalar en massa pengar för att övergå till dyr, ineffektiv elproduktion), sen se till att vi förstör naturen genom att säga att vi räddar den (vi återinför den sortens lantbruk som vi övergav för 100-150 år sen, den sortens lantbruk som förstörde stora delar av Mellanöstern, Europa, Afrika och Asien därför att vi hela tiden flyttade på oss för att kunna odla mer och mer).

Så nog har politikerna gjort en tavla alltid. En rejäl sådan. Jag har i nuläget mer förtroende för att en tjej med en modeblogg ska kunna hjälpa oss ur alla problemen än de politiker som skapat krisen genom att tro alldeles för mycket på osäkra påståenden och bevis som kanske inte är bevis för att mänsklig påverkan av klimatet är allenarådande vad gäller hur klimatet förändras. Att vintern inte uppför sej som vanligt är inget bevis för våran påverkan. Såna påståenden är inte trovärdiga. På 1930-talet var många av vintrarna varmare än nu. Fler avtal kommer bara att ge fler tavlor. Kanske vi kan använda avtalen som bränsle när nästa vargavinter kommer?



"A virgin birth I can believe,
but finding three wise men?"

Är ateister välkomna i SDs Sverige?

Sverigedemokraterna vill göra Sverige mer nationalistiskt. Det är ingen nyhet. Det är heller ingen nyhet att man vill att kurder, judar och andra folk ska lämna landet, bara för att man anser att de inte är svenskar. Återigen, vad är då en svensk? Tekniskt sett är en svensk en som innehar svenskt medborgarskap oberoende av religiöst, etniskt eller kulturellt ursprung. Så föreskriver den officiella nationalismen.

Ett halvnytt grepp är att SD vill betala vissa grupperingar för att lämna landet då man inte anser att dom är svenskar i sin tolkning av nationalismen. Men judar som begrepp inbegriper en enda religion också, till skillnad från kurder, som ju är ett distinkt folkslag med tre olika religioner (islam, kristendom och yazdanism) och som till skillnad från många av judarna inte låter sina religioner definiera dom som folk. De flesta judar i Sverige tror jag dessutom ser sej som individer och svenskar först. Det verkar så. De har ju bott här sen Gustav III bjöd in dom att bo och verka här.

Vilket leder mej in på kärnan i mitt resonemang, är ateister och agnostiker välkomna i SDs Sverige? En ateist är oftast inte nationalist, ej heller patriot, eftersom båda begreppen har kommit att bli synonymt med den religion som dominerar i det land som blivit nationalistiskt och pratar om patriotism. Patriotismen kan möjligen bli accepterad av oss ateister eftersom den bara handlar om att man ska hedra det land man är född i, oavsett härstamning. Nationalismen däremot har blivit synonym med främlingsfientlighet och "vi-och-dom"-tanken.

De allra flesta blandar ihop begreppet nationalism med begreppet nation. Det förra inbegriper tanken på att alla som bor i en stat är av samma nation, samma folk. Det senare handlar om den grupp människor man tillhör, det folkslag man tillhör. Det verkar Björn Söder & co ha missförstått å det grövsta. Den samiska nationen handlar inte om en nationalistisk nation där samer ser sej som samer endast, utan om identifikation med sina egna som en enda folkgrupp. Det är i stort sett samma sak som att en värmlänning ser sej som värmlänning först, svensk sedan.

Det handlar alltså om lokalpatriotism, att området man är född i är viktigare än hela landet. Landet hejar man på i sportsammanhang eller framhäver när man kommer utomlands. Jag är en av dessa som förespråkar lokalpatriotism framför nationalism. Jag är född i Göteborg och även om jag bor i en annan del av landet nu är jag göteborgare i själen. Svensk är jag bara när det är nån sport på TV. Mitt medborgarskap är svenskt, men det är bara för att jag bor i staten Sverige där man är svensk om man har medborgarskap här, Något annat medborgarskap finns inte här.

Jag är också agnostisk ateist, vilket innebär att jag förkastar alla gudar som jordens samtliga religioner pratar om samtidigt som jag ställer mej ovetande till om det finns andra former av för oss obegripliga entiteter eller ej. Hur passar detta in i Sverigedemokraternas traditionsbundna, på kristna grund byggda nationalism?




"Tänk om det inte finns några hypotetiska situationer?"

SD och nyfascismen.

Fascism handlar enligt ordboken om ett elitstyre där individen, och allt den gör, är underställd staten. Traditioner är inte så viktiga för fascister, det är den moderna nationen och det nationen skapar inom industrin och den moderna kulturen som är det viktiga. Landet ska framåt och lämna stora delar av historien bakom sej, framför allt på bekostnad av individen. Planhushållning är ett av sätten att hålla landet igång, precis som i kommunismen.

Låter det som nåt Sverigedemokraterna kommer med? Nej, absolut inte. SD är ett traditionsbundet och närmast retrospektivt parti där traditioner spelar en lite för stor roll. Deras syn på allt omkring påminner mer om Kristdemokraternas syn, komplett med kärnfamilj och ett starkt samhälle som håller tätt mot alla faror omkring dom. KD och SD delar väldigt mycket ifråga om ideologi på dessa punkter.

Ändå gör Stefan Löfven stor affär av att kalla SD för nyfascistiskt. Vad är då nyfascism? Jag läser mej till att nyfascister är emot fackföreningar, kommunism, liberalism och står för främlingsfientlighet, ultranationalism men är emot rasism, precis som den ursprungliga fascismen var. Någon planhushållning ser jag dock inte till i nyfascismen. Denna beskrivning kanske stämmer bättre in på SD, vad gäller vissa företrädare, men på det hela taget är SD mer av ett högerpopulistiskt parti med opportunistiska drag. Var SD står gällande andra ideologier och fackföreningar vet jag inte. Jag är inte så intresserad av vare sej SD, KD, S, M, V, FP, C eller MP, gemensamt benämnda betongpartier av mej.

Men om Stefan Löfven menar allvar med att "aldrig agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sej respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner", varför lierar han sej då med det andra nyfascistiska partiet i riksdagen, Miljöpartiet?

Få se nu, nyfascism handlar om att styra samhället mot ett samhälle där staten styr allt och folk bara har att anpassa sej eller gå under. MP vill allt detta, genom miljötänkandet som genomsyrar allt de gör. Det kaos vi har inom svensk politik nu beror lika mycket på MP som på SD. Det verkar som om S, SD, MP och alla de andra har börjat följa sossarnas reklam från valet 2006: Alla ska med!

Så sätt igång nu, Svensson, och börja trampa! Varthän vi ska har mindre betydelse, det viktiga är att vi trampar framåt. Jag hävdar dock fortfarande att detta inte är en kris av betydelse för oss vanliga människor. Låt politikerna leka lite sandlåda en stund till. De behöver oss mer än vi behöver dom, faktiskt. När de fattar att blockpolitiken är död får vi se vad som händer. Socialmoderaterna, kan det vara nåt att hänga i julgranen?



"Klockan är två, 
här är ekot"

Tema politik: Lite kort om den senaste tidens "kris"

Jag tänker inte gå in i detalj på det som skett i det politiska Sverige den senaste tiden. Det vet folk redan om vad det handlar, eller tror sej veta, så det är inget att ta upp här. Det enda jag tänker säga nu är att det som är dåligt för politikerna är just nu mumma för journalister och andra proffstyckare som tävlar om vem som bäst kan tolka situationen.

För egen del ser jag ingen kris i det som skett. Jag gläds åt att den nuvarande regeringen inte fick chansen att giljotinera det system för arbetslösa, det som tidigare kallades Fas 3, som visserligen med rätta är kritiserat, men som borde ha fått fasats ut på lång sikt istället för att direkt offras på det politiska altaret bara för att man vill göra helt om mot vad Alliansen gjorde.

Jag ser heller inget sensationellt i att vi får nyval. Det var upplagt för detta redan i september. Folket ville ha förändring men politikerna lyckades få oss valboskap att tro att om vi bara bytte parti så skulle allt bli bra. Just för att politikerna inte vill gå ifrån det förlegade blockpolitikstänkandet. Vad är så skrämmande med gränsöverskridande politik? Den förs ju redan i praktiken på lokal nivå.

Trist att våra politiker hela tiden ska kunna komma undan med sitt blocktänkande. Försök tänka utanför det kvadrilaterala parallellogrammet nån gång. Det fokuseras för mycket på Sverigedemokraterna i media och bland andra tyckare, när det är blockpolitiken som är det stora problemet. Lös det problemet så kvittar det vad SD gör. Samma sak med KD och FP.




"Live as if you were to die tomorrow. 
Learn as if you were to live forever"

Vad är problemet med tiggeri?

Jag ser dom då och då, sittandes där i ett hörn eller längs en gata där jäktat folk rusar fram. De bara sitter där med sina burkar, mössor eller annat för att få en slant. Man skulle kunna tro att man flyttats tillbaks i tiden till 1900-talets början, men det är 2014. Första gången jag stötte på tiggare var i Lund 1995. Sen dess har de blivit vanligare i stadsbilden. Mej stör de inte, jag har till och med slutat känna medlidande eftersom det finns andra sätt att få pengar på för dessa människor. Jag talar inte om prostitution eller knarkhandel, utan om städjobb, budverksamhet och liknande arbeten. Men skulle deras ledare gå med på detta?

Jag misstänker att det moderna tiggeriet är till för att skaffa pengar till någon som styr det hela. Jag är förstås inte ensam om denna misstanke så det bästa vi kan göra är att helt enkelt ignorera dom, eller lägga gummiankor i deras burkar. Faktiskt är inte tiggarna som sådana en grupp man ska bry sej om. Bara gå rätt förbi dom, känn inget styng i hjärtat för att dom ser hemska ut, hys ingen sympati för dom, eftersom de förmodligen inte är äkta i sin situation. Se på uteliggarna. De gör inte så (i alla fall ingen jag stött på) utan de håller sej borta från såna situationer. Snarare går de till stadsmissionen eller frälsis för att få en bit mat och lite värme.


De enda människor med en mössa framför sej jag kan tänka mej ge pengar till är gatumusikanter. Det skulle de kunna göra. Ställ upp ett gäng rumäner, för att ta ett exempel på vanliga nationaliteter som tigger här i Sverige, som spelar folkmusik från deras region av Balkan så vi får höra lite dakisk* folkmusik. Det är hederligare och ger nog bättre respons. Vad tror ni andra om det?

*Dakisk syftar på dakerna, ett indoeuropeiskt folk i dagens Rumänien som talade ett språk rätt likt dagens rumänska, fast utan de romanska inslagen.



"Vad skulle hända om man anlitade två privatdetektiver att följa efter varandra?"

I backspegeln: Är ordet vetenskap värt namnet numera?

För två år sen skrev jag följande inlägg, som fortfarande har sin giltighet. Jag ska tillägga att det jag skriver om är den sortens vetenskap och forskare som låter sej styras av särintressen och av politiska agendor. Vi är tyvärr alla i händerna på människor som vill styra oss bort från utveckling och från möjligheterna till ett demokratiskt och modernt samhälle. Nåväl, on with the show:

Äkta vetenskap ska vara förutsättningslös, det vill säga att den inte ska föregås av vare sej förutfattade meningar eller teorier som ska bevisas. Man ska gå in i ett ämne med inställningen att man har fel. Man ska helt enkelt tänka tvärt emot vad man själv anser. Såna är de principer Sir Karl Popper lade fram och de ska väl inte vara så svåra att följa. I övrigt kan sägas att forskning inte ska styras av vare sej rådande moden eller påtryckningar från företag och stater som kan tänkas vilja styra forskningsresultaten i en viss riktning.

Så när Vetenskapens värld säger att Mitt Romney (vars politik i alla fall inte är ett vitten värt) går emot vetenskapen blir jag mer än förtvivlad. Politiker ska man definitivt inte lyssna på när det gäller vetande, och journalister är av allt att döma inte mycket bättre. Vems vetenskap är det han går emot? Ja, det är en giltig fråga i sammanhanget. Det kan inte vara den Popper drog upp riktlinjerna till för klimatvetenskapen som den förs av dagens största profilerna är i praktiken i samma liga som new age, homeopati, organiserad religion och UFO-forskning.

Romney har säkert blivit övertalad att tala i en viss riktning och när han säger att "vi inte vet vad som orsakar klimatförändringar" har han alldeles säkert fått höra det från folk som förstått forskarna fel. Vi vet mycket väl vad som orsakar dom, men det mänskliga är försvinnande litet i jämförelse med den övriga naturen. Det framgår av båda sidors forskning, med skillnaden att de jag och andra kallar alarmister anser att det är det mänskliga tillskottet som är droppen som fått bägaren att rinna över.

Det är inte bara inom klimatvetenskapen denna ovetenskapliga hållning är i svang. Inom arkeologin och historieforskningen håller man på sina hävdvunna kunskaper och många gånger accepterar man sällan nya rön utan strid. Det är därför svensk historieskrivning stagnerat som den gjort. Sen har vi problemet med att så många forskare är styrda i sin forskning av företag och regeringar, som ställer krav på resultat i vissa riktningar.

Det kanske inte är så konstigt då att de forskare som syns och hörs mest inom klimatforskningen är de som är sponsrade av medel de får från regeringar och företags fonder/stiftelser. Vad vore t ex Johan Rockström utan de pengar han får från riksdagen och stiftelser? Han verkar strunta i att beakta Poppers tankegång, att utgå från att han har fel, för hur än vädret gestaltar sej upprepar han sitt mantra att världen är på väg att gå under för att vi släpper ut så mycket växthusgaser.

Så frågan huruvida vetenskapen som beteckning är värd namnet går att besvara med ett rungande NEJ!



"Hemligheten bakom god väntan är bra planering"

Jag saknar rösträtt!

Det slog mej i förrgår eftermiddag efter en diskussion med en yngre man om religion, han trodde inte på några gudar men visste inte vad det kallades när man inte tror, att jag saknar rösträtt till kyrkofullmäktige då jag inte är med i Svenska kyrkan. Man måste vara med där för att ha den rätten. Ska man hårddra det så är mina demokratiska rättigheter kränkta och satta ur spel, men jag tar det med ro för som jag förstått det är kyrkofullmäktige inte direkt nåt att satsa på.

Svenska kyrkan är en medlemsklubb och endast medlemmar får rösta. Det är således okej att jag inte har rösträtt i den klubben. Men vad jag inte förstår är varför den klubben är politiskt driven. Knappt någon röstar där längre, och jag förstår inte varför den politiska aspekten finns kvar när vi nu har skiljt kyrkan från staten för 14 år sen. Wikipediasidan om kyrkofullmäktige anger inget skäl till att det är det högsta beslutande organet inom Svenska kyrkan. Varför har vi kvar den politiska delen av kyrkan när de skiljdes åt år 2000?

Eller genomfördes verkligen skilsmässan på riktigt? Det finns kvar en lag som reglerar kyrkans göranden och låtanden, och den gör i praktiken Svenska kyrkan till en statlig angelägenhet. Skilsmässan är alltså inte fullständig. Till exempel sköts begravningsverksamheten i grunden av Svenska kyrkan, oavsett om den döde är kristen, muslim, hindu, jude, ateist eller annat. Detta utan att de har kunskap eller möjlighet att alla gånger tillmötesgå specifika önskemål och/eller krav. Dessutom har ju Svenska kyrkan genom staten hand om den begravningsavgift som är lagstadgad.

Det ska sägas att SVT, som kallar sej opartiskt, tar otvivelaktig ställning för Svenska kyrkan i och med att man sänder så många gudstjänster från just kyrkor inom den organisationen. Om det är för att det är den största religiösa organisationen i landet eller nåt annat vet jag inte, men de gånger andra religiösa verksamheter sänts är det nästan på nåder. Jag har sett en muslimsk bönesamling i TV, liksom en judisk gudstjänst, men jag väntar fortfarande på en hinduisk ceremoni och många andra religioners diton.

Inte för att jag bryr mej om den demokratiska ordningen i de religiösa samfunden, men ska vi ha opartiskhet som gäller all form av yttrandefrihet ska väl alla religioner få samma chans i våra medier? Vi ska väl åtminstone låtsas ha äkta demokrati, eller hur? Men å andra sidan, religion har inte mycket med demokrati att göra...



"I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade."

Andra länder att erkänna som suveräna stater

Jag såg nyligen att den nya regeringen har erkänt Palestina som suverän stat. Ok, det går väl an så länge man inte gör mer än så. Ett erkännande av en annan stat är egentligen bara tomma ord eller floskler, precis som allt annat politiker kommer med. Dock finns det ett antal problem med detta beslut. Det viktigaste är ju att palestinierna inte har full kontroll över hela det territorium som såväl dom själva som israelerna säger är palestinskt område. Ett annat är hycklandet med hela proceduren kring ett erkännande av en självständig stat. Vad menar jag med detta?

Jo, om vi nu betänker det faktum att den nya regeringen godkänner Palestina som självständig stat, varför inte göra slag i saken och godkänna följande länder på samma gång?

Transnistrien
Somaliland
Västsahara (Sahrawi)
Nagorno-Karabakh
Abkhazien
Nordcypern
Sydossetien

Skulle inte dessa områden vara legitima stater? Dom kan sköta sej själva, vilket de flesta också gör, och dom har utbyte med omgivningen på ett sätt som gör dom per definition till legitima stater. Men tydligen är hyckleri en stor del av politiken, för annars skulle väl åtminstone något land godkänna dom. Det land som ligger bäst till i denna lista är Somaliland som varit ett fungerande land sen 1991 och som har sluppit alla de problem som Somalia, framför allt kring Mogadishu, har plågats av sen landet sönderföll efter en kupp 1991.

Så nog finns det länder att erkänna. Gå inte enbart efter övertygelser eller på gamla meriter. Gå efter logik och sunt förnuft nån gång också.




"No one likes us
we don't care"

It's The Muppet Show!

För inte kan man väl kalla vår nya regering för nåt annat än rena rama skämtet, fyllt till bredden med muppar? Vilka gynnas av skattehöjningarna som man föreslår? Inte du eller jag i alla fall. Jag får känslan av att man vill göra raka motsatsen till den förra regeringen, inte så mycket för nån dum ideologis skull, utan för att man vill visa att man är oberoende av Reinfeldt & co (också kända som Nya Socialdemokraterna).

Det är en regering som inte direkt verkar ha mycket på fötterna, inte verkar dess medlemmar ha alla hästarna hemma direkt heller. Hur man vrider och vänder på skattesystemet förlorar de flesta, oavsett om vi höjer eller sänker inkomstskatten. Man kan mycket väl säga att vi blir omyndigförklarade, rentav isolerade från möjligheterna att ta hand om oss själva. Inte så att förra regeringen var så mycket bättre på skatterna, de var de inte (bara marginellt eftersom de fick landet på fötter igen efter senaste internationella krisen, men sånt fattar inte folk i gemen) för till syvende och sist är det inte politikerna som klarar oss ur en kris eller ser till samhället utvecklas.

Som jag tidigare skrivit är det vanligt folk, enskilda och privata företag och större grupperingar (t ex kooperativ) som ser till att samhället utvecklas. Politikerna bara rider på vågen och godkänner vissa saker som underlättar för utvecklingen. Sen tar de åt sej äran för att saker och ting händer. I sann Kermit-anda står de så på estraden och presenterar nästa akt, en muppregering som inte kan speciellt mycket om det man nu ska ta över, men likväl verkar det som om skattesystemet inte gäller dom själva. Är det meningen att vi ska applådera nu?

"Manah manah!"

Förtydligande(?) av gårdagens inlägg

Igår skrev jag, apropå fördomar och politisk korrekthet, att Sverigedemokraterna hade tanklösa väljare och Folkpartiet väljare som inte vill tänka. Jag vill expandera den tankegången med att säga som så att vad än de politiska partiernas representanter står för så inte är det vad väljarna tycker och tänker. Inte ens SD har såna ambitioner. Jag tvivlar på att en sån som Björn Söder ens ser sej om längre när en väljare vill ha ett ord med i laget. Nu har han fått makt och den vill han behålla, hur lite inflytande han än har som andre vice talman.

Jag skulle vilja påstå att många väljare går till valurnorna på ren rutin. De är egentligen inte ett dugg intresserade av den politik som förs, de vill bara ha nån form av förändring till stånd. Vad för sorts förändring kvittar, bara den överensstämmer med ens egna ganska slappa inställning till allt vad politik innebär. Det finns så många fördomar och så mycken okunskap kring politik och politiskt arbete att man häpnar.

Jag medger själv att jag har många fördomar och inte besitter heller så mycket kunskap om politik, men många politiker, framför allt de på lokal nivå, gör ju inte mycket för att skingra okunskapen för oss valboskap. Det har gått så långt att många kallar kommunfullmäktige för kommunfullkomlige. Inte goda betyg för våra politiker precis. Inte gör de nya partierna nåt för att ändra på detta. De som röstar in SD hoppas kanske att förändringar ska ske, men de blir lika lurade som oss andra.

För politik går inte ut på att förändra, inte på kort sikt i alla fall, utan på att förhandla och förhala. Det går närmast att beskriva politik som diplomatiska underhandlingar och beaktande av ekonomiska modeller allt i ett. Ingen plats för enskilda förändringar och idealistiska idéer. Många av oss som röstar är hopplösa romantiker och/eller idealister som tror att vår röst ska göra någon skillnad. De villfarelserna tas ur oss väldigt snabbt.

Man måste nog vara väldigt masochistiskt lagd för att vara väljare, eller så tänker man inte alls utan gör som i Lindströms skämtteckning där man får se en vallokal och en bakom skärmen som säger högt Ole dole doff medan han röstar. Därav mitt påstående att SDs väljare är tanklösa och FPs inte vill tänka.

"It's late in the evening; she's wondering what clothes to wear.
She'll put on her make-up and brushes her long blonde hair.
And then she'll ask me, "Do I look all right?"
And I'll say, "Yes, you look wonderful tonight.""

En kort och väldigt nykter eftertanke kring valet 2014

I efterdyningarna av det senaste valet och dess "dramatik" känner jag mestadels lättnad. Jag är lättad för att det inte blev värre, att vi inte fick en sämre regering (i nuläget vet vi inte hur den tillträdande regeringen ska se ut ens en gång!), att inget block fick absolut majoritet. Det är huvudsaken då jag anser absolut majoritet vara ett steg på väg mot diktatur. Möjligen kan vi kalla det demokratur, men då är vi väldigt snälla.

Det tidningarna kallar dramatik är väl egentligen vad vi alla älskar att se, politiker som springer omkring som yra höns. Dags för dessa "höns" att, med Hans Lindströms ord, förverkliga sej själva. De bör inse att folk inte längre röstar på Partiet för att få stabilitet, eftersom någon politisk stabilitet inte har existerat sen Palme mördades. Inte så att mordet på Palme tog död på stabiliteten, den var på väg ut redan innan, men mordet var den utlösande faktorn som fick allt att rämna.

Innan vi förlorar oss i tolkningar av modern historia tänker jag stoppa där eftersom jag ogillar modern politisk historia, där alla har rätt och samtidigt fel. Så mycket kan jag säga att när vi ser tillbaka på valet 2014 är jag säker på att detta var början på något nytt. Sverige blev för första gången med i gruppen länder där en massa småpartier fick vara med och bestämma agendan. Det började så smått redan 2010, men det är först nu vi ser att det är en trend.

Jag tänker inte säga att det är en dålig sak, att vi får fler partier i vårt parlament, för det är en bra sak. Sen om vissa åsikter de olika partierna inte faller alla på läppen gör ingenting. Samtliga åtta partier kommer snart att lura skjortan av alla oss väljare och livet återgår till sin vanliga gilla gång.

Till sist var det jättebra att Edward Snowden fick det alternativa Nobelpriset. Carl Bildt, mästerhycklaren i lågskor, kan tycka vad han vill. Snowden är en hjälte och bör hyllas som en sådan. Jag har inte sett några hjältedåd från några politiker på sistone. Till och med Mike Tyson är en hjälte numera, efter att ha hjälpt en skadad man vid en krock mellan en motorcykel och en taxi. Kom igen, Bildt, när du hjälpt någon i nöd eller sett till att världen blir en bättre plats för alla som vill ha frihet och öppenhet från allas sida, inklusive er politiker!



"Oj, vad mörkt det har blivit!"

Ja eller nej?

Är det av nationalistiska skäl, sentimentala eller ekonomiska skäl Alex Salmond & co vill separera Skottland från resten av Storbritannien? Att han är nationalist med utgångspunkt från den skotska identiteten framgår ju väldigt klart av hans uttalanden, men man kan inte leva på nationalism allena. Självstyre kan man för övrigt uppnå utan att vara nationalist. Jag är visserligen en förespråkare av så små länder som möjligt, inom rimligheternas gräns. Det kan bli samma problem som med för stora landområden, nämligen att det blir svårt att klara landet ekonomiskt. Skottland, med en yta ungefär som Norrland och med ca 5 miljoner invånare, är på gränsen för vad som går att klara av.

Men Skottland får det nog ändå rätt svårt att klara sej självt. Ska man ansöka om medlemskap i EU? Ska man vara alliansfritt? NATO, FN, vad med alla dessa organisationer? Hur ska resten av Storbritannien reagera om Skottland bröt sej ur och man sen kom för att begära hjälp av sin forna mäster? Bäst vore om Skottland stannade kvar i unionen, fast med mer regionalt självstyre än idag. Samma sak borde gälla för Wales och Nordirland också.

Vad skulle hända om England ville bryta sej ur unionen?




"Land of chips and lager,
'Ere we go, 'ere we go,
Three Tandoori and chips, then
Hire a crap video,
Oggy, Oggy, Oggy!
Oi! You staring at me?
You're going to get your,Fucking head kicked in."

Valspurt

Härmed avslutar jag mitt politiska engagemang för denna valrörelsen. Det har helt enkelt varit för mycket valfläsk, tomma ord, överdrifter, undanflykter och halvlögner från oärliga politiker. Det ska bli skönt är allt återgår till det onormala igen. Vem som vinner valet? Inte vi väljare...



"Kaavi sockens tingslag har på grund av vansinne förklarat två personer omyndiga"

Rösta inte på Miljöpartiet!

Bild av Josh.

Vad du än röstar på, ge inte Miljöpartiet chansen att påverka politiken mer än de redan gör. De står för en politik som förstör regnskogar, slösar bort åkermark och röjer mark för vindkraftverk - ofta i bioenergins namn. Sen hjälper man till att sprida lögner om isarna i Arktis, trots att dessa har vederlagts gång på gång. Påståendet från Al Gore år 2007att isarna i Arktis kunde vara bort om somrarna från i år och framåt har kommit på skam. I år har sommarens packis varit större än på många år, vilket inte fått några större rubriker i svenska tidningar, men i Storbritannien skrivs det desto mer. Bland annat har Daily Mail gjort det.

Nå, Åsa Romson et al, vad har ni att säga om dessa anklagelser? En författare skriver om ett helt annat ämne och han frågar sej vem man kan lita på. Jag vet i alla fall att jag inte kan lita på Miljöpartiet så länge det finns miljöfascister i det partiet.



"And I quietly go out of my mind"

S&M

(Följande ingress ska helst läsas högt med finlandssvensk intonation, för bästa komiska effekt.)

Kära väljare!

Det är valår i år och partierna gör sitt bästa för att övertyga oss om deras förträfflighet. Vad sägs om lite S&M efter valet. Hur det än går kommer vi ju alla att förlora, piskrapp för piskrapp. Men en del väljare tycks vara riktiga självplågare, för de vill så gärna se denna regering bli verklighet. Vad tycker ni, kära väljare, om detta förslag? Vill du se Socialdemokraterna och Moderaterna i samma regering?

(Nu kan du sluta läsa med finlandssvensk intonation.)

Piskrapp och hårda ord. Så är det i S&M-världen har jag hört. Om vissa väljare får som dom vill kan det bli S&M i regeringen också, samtidigt. Själv tycker jag det skulle vara spännande att se om det går att få dessa betongpartier att samarbeta. I vilket fall som helst tror jag valet blir en besvikelse för alla involverade partier, i det att jag inte tror någotdera blocket får egen majoritet. Det öppnar för en politisk av hela havet stormar, vilket bara är bra. Det ger politiker och tjänstemän nåt att fundera på.

Bild av Hans Lindström.

"Friend or foe?"

Varför du ska rösta

Jag oroar mej för framtiden. Inte så att jag ser miljöförstöring eller horder av människor utifrån som vill ta över vårt land som nåt hot, det är absolut inget hot mot vår livsstil, utan jag är rädd för att många av politikerna och myndigheterna leker alldeles för mycket 1984 och adel med oss undersåtar. Jag skriver inte medborgare för vi är inte med nånstans, vi är under för dessa människor.

Tyvärr ser inte alla vanliga människor detta. De ser miljön och invandringen som stora problem som deras specifika partier kan lösa. De ser inte att dessa frågor är resultatet av att vanligt folk känner sej maktlösa och utan möjligheter att påverka sin egen situation, en situation som skapats av dels för mycket välstånd när det svenska samhället utvecklades till en stor välfärdsstat samt dels en stor osäkerhet när jobben försvunnit då tiderna blev sämre och allt flyttade utomlands.

Övervakningen, jag talar inte om övervakningskameror på gator och torg, är en annan femma. Jag talar om den övervakning våra politiker utsätter hela internet för. Den är orsakad av en missriktad paranoia, en rädsla inför det överdrivna hot terroristerna står för. Det faktum att riksdagspartierna lagt locket på för all offentlig diskussion och debatt kring övervakningen (vi tar det efter valet, som Reinfeldt sagt) säger allt om hur politikerna ser på oss vanligt folk.

Invandringen, övervakningen, och miljön är inte orsakerna till våra samhällsproblem, de är symptom på det större problemet, att våra ledare leker adel och ser oss som förbrukningsvaror, precis som ledare gjort i många sekler. Vår maktlöshet gör att vi ser allt som inte hör vardagen till som nåt skrämmande. Men det finns inga monster i garderoben eller under sängen. De riktiga monstren sitter i parlamentet och på departementen.

Med detta sagt struntar väldigt många i dessa frågor. Påfallande många är valboskap som går och röstar utan egentligen göra nåt val. De skulle rösta på en krokodil om man presenterade den som partiledare för just det parti man alltid röstat på. 

Just därför bör man rösta för att bli av med politiker som bara vill behandla oss som boskap. Om inte annat så för att visa politikerna att vi inte accepterar deras kandidater, deras broilerpolitiker som hela tiden matar oss med floskler och grodor. De lär sej se mönstren hos oss väljare, att vissa politiker helt enkelt inte accepteras av alla. Tyvärr funkar detta inte på alla politiker; en del väljare verkar faktiskt föredra den typen av politiker som för fram opportunistiska budskap som är lätta att smälta (Romson, Åkesson, Hägglund, Schyman etc), så vi får tydligen ta det opportunistiska med i beräkningen.

Jag röstar i alla fall inte på just nu-budskap utan långsiktigt, med siktet inställt på framtiden. Det är arbete, skola och omsorg som är viktiga element för många väljare. Då behövs alla ideologier som hjälper dessa tre hörnpelare i samhället. Jag kan inte tänka mej att skolan hjälps av klassisk socialism eller ren konservatism, dock. Det är min åsikt och den står jag för. Jag tänker rösta i enlighet med den också. Att gå på känsla i ett val är inte lika viktigt som att rösta med den logiska delen av hjärnan. Det handlar inte om att förändra saker nu, utan för att behålla utvecklingen mot ett bättre samhälle intakt.

Personligen anser jag inte att politiker förändrar samhället, de ser bara till att samhället hålls samman. De som förändrar samhället är människor med idéer, människor med en grandios vision, som vågar misslyckas på vägen mot succé. Att rösta på politiker mot den här bakgrunden innebär att man röstar på det parti som vågar ta steget ut för att hjälpa människorna med visionerna. Hittar du ett sånt parti i riksdagen idag så skulle jag bli glad.

Alla partier jag hittills sett nämnda i tidningar och på internet hyllar i stort sett bara stagnation och/eller konservatism. "Det ska vara som det alltid varit", är det naiva och intetsägande mantrat man hör från både politiker och väljare. Såna människor är det alldeles för många av. Men utvecklingen går vidare, trots dessa element. För människor som gillar utveckling är det att hänga med när tåget går.



"Fighting for peace is like screwing for virginity."

Monarki eller republik - vilket system är värst?

När historiker, ofta färgade av endera synen på vilket styrelseskick man gillar allra mest, tar upp perioden 1600-1918 är det skillnaden mellan enväldet, monarkin, och folkstyret, republiken, man mest tar upp som bevis på att vårt samhälle har utvecklats till det bättre. Men faktiskt är denna syn helt fel. Det är inte på grund av nån övergång till republik som har gjort att folket fått det bättre. Framför allt i öststaterna visade det ju sej att enväldet, och enfalden, bestod. Det var bara titlarna och vilka människor som stod för enväldet som ändrades.

Nej, det verkliga skälet till att folk i gemen världen över har fått det bättre har inte med ändringen av nåt styrelseskick eller att vi fick parlamentariska rättigheter att göra. Det verkliga skälet har sociala orsaker. Bättre hälsovård, bättre bostäder, bättre mat, bättre arbete samt bättre bostäder, allt detta hänger samman med att enskilda människor och grupper kring dessa människor trodde på att samhället kunde utvecklas och bli bättre. Man vågade ta risker och samhället frodades tack vare att såna människor fanns. Var fanns politikerna och ideologerna då? Jo, de kurade ihop sej i ett hörn och var konservativt lagda nästan allihop!

Där satt de i sitt hörn, alltmedan adeln, den riktiga skurken under denna 300-årsperiod, satt i ett annat hörn och fruktade för framtiden. Men när väl utvecklingen var på plats och krigen hade startat som en följd av att vissa styrande inte ville acceptera att utvecklingen förde dom mot en fredligare värld tog politikerna och ideologerna åt sej äran för att samhället utvecklats som det gjorde. Adeln försvann mer eller mindre och har idag noll inflytande som grupp i samhället. Individuella adelspersoner har förstås anpassat sej till den rådande situationen och byggt upp ett liv som politiker eller företagare.

Historiskt sett är det ju annars vanliga människor, företrädesvis ur medelklassen, som visat vägen genom innovationer i samhället medan politiker, myndigheter samt andra personer som anser sej vara samhällets stöttepelare har sett på och sen tagit åt sej äran av att ha berett vägen för dessa innovationer.

Visst, utan pengar från affärsmän hade en sån som James Watt inte kunnat få fram sin förbättring av ångmaskinen under 1700-talet, men de affärsmän han vände sej till var såna som hade lyckats få sin ekonomiska förmögenhet genom egna affärer. Specifikt John Roebuck hjälpte Watt ekonomiskt, men också genom att hjälpa honom att bygga ångmaskinerna. Roebuck var själv ingen ur de styrandes led från början men han gjorde sej till en man med stort inflytande genom affärer och gediget kunnande.

De som kom att styra världen efter Första världskriget ärvde nationalismen och det inskränkta sättet att se på folket, undersåtarna, från kungarna och adeln, och det ledde till att folket inte fick det bättre alla gånger vad gäller yttrandefriheten, även om man fick det bättre rent materiellt. Politikerna och byråkraterna tog nu över adelns och medelklassens roll som översittare i samhället. Det har lett till att vi egentligen inte röstar på partierna för att de ska göra saker bättre för oss, utan för att de ska se till att vi håller oss i schack. Vi röstar på dom gör minst skada i samhället. Vi är nog inte redo för absolut demokrati. Inte än i alla fall. Det vi nu kallar demokrati är inte fullt ut demokrati, men det är det bästa vi kan åstadkomma i nuläget.

Men likväl har det i många länder utmynnat i öppen diktatur. I väst har vi i alla fall fått ynnesten att rösta fram våra diktatorer. Den lyxen fick man inte i Grekland, Spanien, Portugal, Öststaterna, stora delar av Asien och Afrika samt Sydamerikan.

Så till frågan om vad som är värst, monarki eller republik? Monarki betyder ordagrant en styr på grekiska och syftar på att makten nominellt sitter hos en enda person, gemenligen kallad kung, ibland furste och även kejsare. Republik betyder ordagrant folkets sak på latin och syftar på att det som händer inom ett land är folkets ensak, inte bara en enda persons.

Det finns ett antal saker som stör mej med dessa ord och ideologierna bakom båda orden. En monarki behöver inte betyda att ledaren är en diktatorisk despot som skickar ut sina soldater för att hålla undersåtarna i herrans tukt och förmaning om de klagar, och en republik är inte nödvändigtvis synonym med demokratiska tankar. Dessutom strider det mot min inre etiska klocka att en republik ska ha en ledare. Det strider mot vad ordet republik betyder och står för. Är det inte meningen att man med en republik ska kunna ha många ledare?

För strikt menat är Sverige inte en monarki för vi har många ledare med en statsminister i spetsen. Den vi kallar kung är ingen ledare. Han är "bara" kung och är en galjonsfigur som folket gillar. Det vi har kallas ju också för kungadöme (engelska kingdom) så vi behöver inte termen monarki. I Frankrike är ledaren, som kallas president, nästintill enväldig och premiärministern är ett närmast obetydligt bihang. Är inte Frankrike då också att betrakta som kungadöme, - eller monarki? Ett valkungadöme visserligen men ändock en monarki.

Att placera så mycket makt över ett land i händerna på en enda person är aldrig bra. Det går möjligen i smågrupper om 10-15 personer, men definitivt inte i ett land med flera miljoner människor. Statschefen ska vara maktlös och fungera som den sammanhållande kraften, ansiktet utåt så att säga. Där har Israel och Tyskland gjort det bra. Presidenten är där mer av en galjonsfigur som samlar parlamentet, inte mycket mer. Makten sitter hos hela parlamentet och regeringen som för tillfället leker med finanserna.

Sverige, Norge, Danmark, Storbritannien och några till har också ordnat det bra då statscheferna inte har någon riktig makt utan är mer ansiktena utåt. En kompromiss mellan det vi kallar monarki och republik.

Slutligen skulle jag vilja säga att oavsett vi talar om monarki eller republik finns här stora risker att det brakar samman i diktatur och många gånger har faktiskt diktatorer kommit till makten genom demokratiska val. Men vi borde inte följa politiker och myndigheter i alla lägen. De borde följa oss och våra exempel. Är politisk makt verkligen så eftersträvansvärd?



"Get back to work!"